Lo Kaupi och barn med missbrukande föräldrar

Igår var vi på Södra Teatern och såg Lo Kaupis uppsättning av "Bergsprängardottern som exploderade". En historia om ett liv som präglats av missbruk, negativ självbild och skuld och som startade med en autentisk inspelning från ett samtal i Lo.s kök 1984 med en som hon själv uttryckte "pissfull pappa". Gå och se den om ni har möjlighet, den ger en bra bild av hur fasansfullt det måste vara att växa upp i missbruksproblematik. Ca 14-20% av svenska ungdomar växer upp med hemförhållanden med inslag av alkohol- och narkotikamissbruk och våld. Självklart påverkar den sociala situationen för ungdomar och medarbetare i skola men givetvis även i arbetslivet. Det slår över samhällsklasser och välbergade familjer undantas inte. Efter pjäsen fick man sig en rejäl funderare över hur livet utvecklas olika och hur viktigt det är att söka efter signaler och i tid reagera. Lo sågar på ett effektivt sätt hela det sociala skyddsnätet. Det är tydligen så också att det är många missbrukar barn som väljer vårdande yrken eller lärare. Så att arbeta med frågan i skolan skär genom inte både elevers känslouppfattningar utan är samtidigt förmodligen ångestladdat för många lärare också. Jag kunde efteråt inte sluta att tänka på de otaliga möten med socialen som man som rektor sitter i och hur lite som egentligen görs av samhället. Utan att nu fokusera på syndabockar handlar min slutsats om att alla som möter ungdomar, medarbetare eller polare med dessa problem borde ta sitt civilkurage och närma sig problematiken. Engagera er över partigränser och över bostadsområdesgränserna, i idrottsföreningar, i skolan, på arbetsplatser och i näringslivets ledningsgrupper och gör något. En förlorad människa är en förlorad tillgång en vunnen människa betyder minskat lidande. Tänk om vi bara kunde minska effekterna av detta problem en smula...eller mot alla odds och kraxande kråkor få bort det helt... Jag tror inte vi behöver offra särskilt mycket faktiskt, lite tid och kanske en och annan spänn.