Tuesday, December 28, 2010

CD-ROM träsket

Först vill jag säga att jag uppskattar min iPad väldigt mycket. Inget tvivel om den saken. Jag lever med den....dygnet om faktiskt. Läsplattan eller surfplattan, Paddan eller Plattan eller vad nu alla kallar den. Den är verkligen, som tidigare konstaterats, ett bra komplement till datorn. Fyller andra behov och fungerar bättre i vissa situationer.

Och App store är också vidunderligt till sitt väsen.

Men jag tror vi ska komma ihåg att vi just nu bara är i början av utvecklingen av "detta nya" som bland annat iPad står för. Att förundras över hur coolt allting är en vanlig början av alla epoker, om vi nu väljer att se det så, och det är naturligt. Nyhetens behag.

Det som slagit mig är att snart kommer, eller måste, mer värdehöjande aplikationer för iPad och liknande att utvecklas. Annars tar något annat över. Applikationer som ger det "nya lärandet" fler och ytterligare viktiga värden än dagens snubblande nära infantila försök att skapa värde. Jag hoppas att finansiärer och olika typer av riskkapitalister förstår det och investerar i utveckling av mer anpassade apps för skola, universitet och företag när det gäller "lärande". För det kommer behövas.

Det jag nu ser, även om det finns en hel del undantag (hetsa inte upp er), är en direkt återfödelse av de gamla CD-Rom lösningarna kring lärande. Det vill säga repetetiva "lek & lär spel".

Det är inget av det vi behöver om vi vill se detta ur ett skolutvecklings- och lärperspektiv.

Tänk efter ! Är inte de flesta lär-apparna just nu precis det, modern CD-Rom pedagogik fostrad i en syn på lärande som stammar från hedenhös? Förvisso inte utan förmåga att lära barn exempelvis huvudräkning. det är bra, men det räcker inte. Vi måste tänka större. Inte tjusas av Kejsarens nya kläder och stanna och återgå till en annan tid. Det är inte 1997 nu, det är 2010.

iPaden är fantastisk, inte tu tal om det. Men det är vad vi fyller den med som fäller avgörande när det kommer till lärande. Vi som konsumenter (ex lärare och IKT-pedagoger) och inte minst läromedelsproducenterna. Och de flesta läromedelsproducenter är i allmänhet, tyvärr, i grunden snåla aktörer med ett kvartalsrapportstänkande i skallen och närmast helt ovilliga att ta risker. De är som musikförlagen i början av 90-talet. Bevakare av det gamla. Men de kan fortfarande befria sig ur dessa bojor och börja analysera och utveckla vår vår tid.

Vi måste alla tänka nytt och inte låta oss bländas av tekniken ! Det är svårt, jag är själv ett offer. Men ställ krav på läromedelsproducenterna och få dem förstå att det är inte CD-Rom pedagogik vi behöver. Vi behöver växla upp. Ring dem alla minst 1 gång i veckan och säg åt dem vad som behövs. Om 10 000 personer ringer varje vecka så slår det högre än om 10 000 mailar. Jag lovar dig....de kommer tröttna efter ett tag...

Jaha, tänker den kraxande kråkan som läser detta, så att tex läsa böcker på iPad är inte ett steg i rätt riktning för att det inte är fiiiiint nog?

Jodå det kan det absolut vara. För att inte säga jo det är det absolut. Om förlagen tar på sig ansvaret efter användarnas behov producerar böcker som inte enbart distribuerar text, vilket naturligtvis under lång tid framöver fortfarande kommer att ha sina poänger, utan som också integrerar andra former av läsvärde genom teknikens möjligheter.

Men det kan bara hända om vi startar tanken i hur lärandet går till i vår globaliserade värld...och det har inget eller väldigt lite med teknik att göra. Tekniken har sin viktiga funktion, om den bemästras och "utnyttjas" av tex läraren i lärandets namn....

:-D


Wednesday, December 22, 2010

Föredrag på BETT 2011

Alldeles nyss blev det klart att jag håller ett exklusivt föredrag för Digital Inn kunder under BETT i London. det kommer att ske på Kensington Gardens Hotel torsdagen 13 jan kl 0900.







Jag har bestämt mig för att göra detta för att deras kunder ska få nåt de inte får någon annanstans under BETT. Apple genomför mängder med upplevelser för de över 1000 skolintresserade som åker till BETT. Andra arrangörer gör samtidigt väldigt många spännande saker de också. BETT är Europas största händelse gällande det nya lärandet. Eftersom Digital Inn är Rektorsakademiens samarbetspartner rent generellt har jag kommit fram till att det vore en bra grej att visa vår stora tacksamhet över vårt partnerskap.

Jag kommer ge besökarna ett exklusivt försmakande på det jag kommit fram till hittills på mina resor i både öster- och västerled, även om mycket är kvar av resande och upptäckande.

Jag kommer under föredraget och workshopen att prata om trender jag ser angående lärande och kunskapens vikt i det globala samhället. De besökande kommer också att få ett förmånligt erbjudande på min nästkommande bok med titeln:

Re;____

En bok som djupdyker i vad vi behöver förbereda våra barn och unga för inför livet i det globala och högst kommunikativa samhället vi glider allt längre och längre in i utan att riktigt förstå vad det innebär för oss. I det finns ett givet perspektiv, nämligen 1-1 ( en dator per elev). Men även annat, naturligtvis. Men det gäller att sätta 1-1 i ett helhetsperspektiv för att verkligen förstå drivkrafter och varför vi behöver förändra vår syn på vad kunskap är.

Detta, bland annat, kommer jag beröra i föredraget i London den 13 jan kl 0900 på Kensington Gardens.

Ni som vill vara med kontaktar Daniel på Digital Inn 0735180430 eller lämna en kommentar här i värsta fall med uppgifter hur de kan kontakta er.

:)


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:London

Thursday, December 16, 2010

Viktor & hinder för lärande?

I veckan var jag och besökte Sollentuna International School och Djupdalsskolan. Djupdalsskolan är en liten kommunal skola för rörelsehindrade elever i grundskolans år 4 till 9 och Internationella skolan är en kommunal engelskspråkig skola med en spännande global mix av människor från världens alla hörn. 48 språk finns på skolan.

I det dagliga samtalet om skolan skulle dessa två förutsättningar vara föremål för diskussioner om "hinder för lärande". Man kan då undra utifrån vadå? Jo jämfört med hur ett "normalt" "svenkt" barn fungerar och anpassar sig och sitt lärande till kollektivet.

Eftersom många barn här i Sverige inte ser ut som alla andra eller är som alla andra så är det tydligen praktiskt att kalla detta för hinder för lärande.

Vi pratar om så mycket hinder hela tiden att man snart tror att det mesta är hinder i skolan....

Jag skulle vilja ifråga detta detta uttryck eftersom den här typen av begrepp stigmatiserar unga människor som inte är som alla andra och får dem att känna sig annorlunda och i värsta fall naturligtvis mindre värda. Sanningen är ju att det är precis tvärt om. I själva verket är det ju de som är samhällets unika tillgångar, de som inte springer som alla andra i flocken.

Att springa i flocken ökar dessutom risken att snubbla på varandra....

Ett hinder är, det vet vi ju alla som sett en hinderbana i Robinsson, något som en del kan ta sig över men en del inte fixar. Om man ser hinder i sammanhanget lärandets förutsättningar så finns alltså en mental bortre gräns för vad skolsystemet anser vara möjligt. Begreppet är alltså hindrande i sig själv, även om vi använder det i sammanhanget "jobbar med att undanröja hinder för lärande", vilket naturligtvis är långt mycket bättre.

Man kan undra vems hinder vi pratar om här, om vi för ett ögonblick stannar upp och breddar diskussionen till att gälla Svensk skola generellt?

Hinder för lärande eller hinder för lärare att komma vidare i kursplaneringen...

Min erfarenhet är att om man ser något som känns omöjligt att ta sig över, så bör man tänka "hur rundar jag det" eller "hur tar jag mig förbi"? Hur kommer jag runt det så jag kan fortsätta mot målet? det känns något ogenomtänkt, som strategi, att jobba med det omöjliga och där förlora kraft när man kan kliva runt det känns det som.

Det här är Viktor. För två år sedan var han fånge i sin kropp och kunde inte kommunicera med någon. Nu har han fått en supercool dator som han skriver med genom sina ögonrörelser, på så sätt kan han prata, eller skriva. Det är ett sätt att runda hindret istället för att "kämpa med hans fångenskap". Och han är snabb. Förr skrev han en halv mening på en förmiddag typ. Och idag nästan en A4 (i datorn) på ett lärpass. Det är snabbare än de flesta författare, som kan kämpa rätt länge för sina tecken. Viktor är precis hur ball som helst. Och även hans assistent som han har, eller ja inte har egentligen, är intressant. De har jobbat ihop i ett par tre år nu och är riktigt tighta ihop. Assistenten får sitta på lärarrummet tills Viktor smsar honom typ. Då får han rycka ut och hjälpa till med något, sen får han gå tillbaka till kaffet igen. Viktor regerar....och lär !

I alla fall så är synsättet man kämpar med på Internationella Skolan i Sollentuna och Djupdalsskolan en befrielse att möta. Det som är tydligt är att man ligger väldigt långt fram i tänket kring pedagogik och anpassning efter de ungas förutsättningar.

Och nu satsar man också på att utnyttja tekniken som finns i samhället för att ge sina unga ännu bättre förutsättningar. Sollentuna ska vara glada och stolta över den här verksamheten som förstår att utveckla modern pedagogik och för att de brinner så oerhört för sina elever.

Om jag var hövding i Sollentuna så skulle jag skapa ett projekt där kunskapen sprids vidare till "ordinarie skolformer".

Veckans slutsats: Viktor = En riktig förebild....

Monday, December 13, 2010

Utbildning, infrastruktur & elaka moln


Min resa till New York börjar nu så sakteliga sjunka in, och med börjar också intrycken anta form och bilda olika mönster. Mönster som jag skall pränta i boken senare, men det finns några saker som redan nu kan vara intressanta att fundera över. Ett intryck värt att fundera över är vad pratar utbildningsfolk om på olika platser i världen. I Kina handlar det väldigt mycket om att återta 100 års förlorad kunskap gentemot västvärlden, vilket man är på god väg att lyckas med. I USA pratas det mycket om framtiden för landet som ser världen förändras runt om den. Man kan säga att diskussionerna sammanfattningsvis kretsar kring tre områden:

1. Utbildning och lärande
2. Infrastruktur
3. Säkerhet

Kunskap och lärande är för amerikanerna en självklar nyckel till framtiden, precis som i Kina. Men ur amerikanernas perspektiv handlar det om att möta kunskapskapprustningen nu när "nya länder" på kunskapskartan växer sig starkare. Utbildning är en ödesfråga och därför gör man vad man kan för att stärka skolans roll, lärarnas status och anpassa skolsystemet till de nya informationsstrukturerna. Det betyder att IKT snart kommer få en mycket central roll i USAs lärandetänk, men naturligtvis utifrån den lärandekultur och skolhistoria som råder.

Infrastruktur diskuteras det också mycket om. Man menar att allt från kommunikation, vatten och avlopp, el och energiförsörjning, sjukvårdstillgång m.m och inte minst tillgång till den nya informationstekniken är avgörande faktorer ur ett samhällsperspektiv. Inte någon nyhet, men med allt som rör globaliseringen så blir saker och ting som är viktiga ännu viktigare "ju större världen blir". Vattenfrågan i stora städer är tex ett väldigt stort problem för närvarande. I Sverige är vi väldigt väl förunnade med färskt vatten ur kranen. Så fort vi åker utomlands så undviker vi att dricka vatten ur annat är tappat på flaska pga dålig vattenkvalitet. I vissa delar i USA smakar Coca Cola mer kolsyrad klorin är läsk och man befarar att detta inte löses i handvändning. Likt Sverige har man också insett att det är viktigt med ett väl utbyggt internet, ur ett infrastrukturperspektiv, men att det samtidigt inte betyder att man når alla medborgare med "användning". Vi vet, genom IIS, att över en miljon svenska inte använder Internet som en naturlig del i samhällslivet. Men med mer utökad infrastruktur, riktigt bredband, ökar användandet. Detta är avgörande viktigt utifrån ett demokratiperspektiv.

Den tredje stora frågan man hörde mycket om när man pratade med folk var säkerhet. Förmodligen är det extra på tapeten nu när Wikileaks sprider obekväm information om politi
kers mailkorrespondens eller illdåd i Irak och Afghanistan, men det är en fråga som ständigt kommer upp i samtalen. Någon sa att "vi kanske litar väl mycket på att kommunikationen vi ägnar oss åt på internet är säker för gemene man och att det kanske finns anledning att fundera över det några extra varv".

Jag har sedan länge varit lite frågande kring detta med "molnet-lösningar" eftersom vi så blint litar på att de är säkra. Är de så säkra?

Molnet är enkelt att använda, praktiskt och billigt ja. Men om ett Universitet eller en skola lägger allt i molnet, hur påverkas riskfaktorn då? (Ett exempel på molnet-tjänst finns här). Vad händer om företaget som "äger molnet" beslutar sig för att stänga ned skiten, sälja det, eller går i konkurs? Frågan blir snart aktuell i fallet med Facebook, där en 26 åring i princip äger delar av hundratals miljoner människors "intelektuella kapital" genom sin tjänst och kan kapitalisera på det.

Samtidigt som han går i bräschen för tankar som "sharing is caring", tacka fan för det... :-D

Smart och coolt av honom att ha byggt en så imponerande tjänst tycker jag naturligtvis :-) Men är det så smart att lägga stora delar av ens personliga kontaktnät och annat i händerna på honom eller LinkedIn? Jag bara ställer frågan, utan att för den skull stänga mitt Facebook-konto ;-) Det enda jag eftersöker är en större medvetenhet, saker och ting är aldrig svart eller vitt. Denna medvetenhet är särskilt viktig då vi nu integrerar lärandet med hjälp av datorer i skolan.

Vi vill ju inte ha digitala slavar därute eller ?

Ni som vill ta backup på ert material på Facebook kan använda http://www.mycube.com. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att inse att molnet-tjänster också kan vara en säkerhetsrisk eftersom den som äger molnet enkelt kan kontrollera allt som försiggår, och till och med "benchmarka" på uppdrag av någon annan.

Don´t trust the Cloud

Utvecklar du värsta grymma idén för ett nytt företag så kan en "molnetägare" i princip sno hela idén innan du hinner realisera den. Kanske inget problem idag för de flesta, men om man sysslar med innovativa forskningsprocesser kanske man inte skall lägga allt i molnet i framtiden. Kan Wikileaks komma åt 400 000 hemliga dokument via Pentagon så finns kompetens att komma åt det mesta om det vill sig illa.

Slutsatsen bör vara att man absolut inte ska se på detta med molnet som ett hot, absolut inte. Men du bör lyfta diskussionen med dig själv om vem som äger ditt material på internet och medvetandegöra människor om vad man faktiskt gör när man tex publicerar något på en blogg eller på annat sätt är aktiv på nätet.

:-)

Saturday, December 11, 2010

Min nya bok kommer att heta...

Min nya bok kommer att få titeln:

Re;_____

En klurig titel men som förmodligen får kapitelrubriker som:

ReThink, ReBuild, ReMake, ReSpect, ReLearn, ReFuzz, ReUse, ReSecure, ReLeave, ReStart, ReFool, ReReed, ReVolve, ReBiz, ReSpeak, ReInvent, ReSound, ReControle, ReFund, ReWrite, ReSeek, RePrize, ReLoad, ReDisciplin, ReLove, ReCare, ReStress, ReMove, ReClimb, RePlay....

Att jag väljer titel och kapitelrubriker på engelska med textinnehållet på svenska kommer självklart provocera eller i alla fall få folk att tycka en massa. Och det är ju bara bra tycker jag. Jag har testat det hela på ett par stycken redan och de hade genast en massa invändningar, eftersom det inte är "så man gör". No offense, men nu gör jag så här i alla fall :-)

Innehållet kommer att ta sin form i och med de resor jag gör i tre världsdelar för att ta reda på vilka är de framtida kompetenserna som vi behöver ha utifrån ett samhällsperspektiv. Bokens skrivs parallellt med projektet www.framtidskompetenser.se men står egentligen helt fristående.

Ni som har tips på bra personer att träffa i London, Norge, Los Angeles, San Francisco, Singapore och Shanghai får gärna tipsa. Det kan vara nytänkande eller bara intressanta journalister, företagare, skådespelare, lärare, rektorer, skolor, konstnärer, underhållare, tjänstemän, filmare, fotografer, musiker, ungdomar, pensionärer.

Boken är under produktion med utgivning våren 2011, på något av våra svenska förlag denna gång. Och i några olika versioner...

:-)


Thursday, December 09, 2010

Årets Framtidschef utses på Kompetensgalan 16 mars 2011

Den 16 mars 2011 är det dags för Kompetensgalan på Grand Hotel i Stockholm. Det är tidningen Chef och ett antal företag och föreningar som står bakom galan vars syfte är lyfta fram och premiera framgångsrika chefer i ljuset för och naturligtvis också få dem att sprida sina goda idéer till andra.

I år har det instiftats ett nytt pris som jag fått den stora glädjen att få delta i jurygruppen för. Priset heter

"Årets Framtidschef"

Prisets syfte:
Priset ska gå till en chef som genom lyhördhet och mod att tänka nytt, har lett yngre medarbetare mot goda resultat

Kriterier:
Pristagaren leder en arbetsgrupp eller en verksamhet med huvudsakligen yngre förmågor (upp till 30 år).
Pristagaren har visat på god förmåga att påverka personalen att förstå, instämma och anpassa sig till vad som behöver göras och hur det kan bli gjort effektivt.
Pristagaren har genom sitt arbetssätt hitta nya sätt att underlätta individuella och kollektiva ansträngningar att lösa de gemensamma uppgifterna.
Pristagaren har verksamhetsfokus i sitt ledarskap och kan visa på goda resultat.

Juryn har sammanträtt två gånger och vi hade inför första mötet uppgift att läsa på alla nominerade kandidater och under mötet plockade vi sen ut 7 chefer för djupresearch. Mycket diskussioner blev det förstås, men samtidigt noggrant utfört.

Tidningen Chefs medarbetare har sedan djupintervjuat dessa sju spännande personer och tagit noggranna referenser i deras närhet. Ett riktigt hästjobb faktiskt, de som leder det arbetet är rena proffs om jag får säga det själv.

Så i förra veckan fick juryn en ny bibba underlag som, om möjligt, gjorde det hela ännu mer komplicerat. Av de sju fantastiska chefer vi hade att resonera kring enades vi om att välja ut tre stycken slutkandidater, som alla kommer lyftas fram på Grand Hotel, varav en kommer att vinna det nya priset "Årets Framtidschef".

Jag måste säga att det ligger ett imponerande gediget och givetvis osynligt arbete bakom varje pris på Kompetensgalan och jag är hemskt glad över att ha fått möjlighet att vara med att påverka valet av "Årets Framtidschef".

De som vinner i varje priskategori kan vara övertygade om att deras arbete och ledarskap vridits både ut och in....ett par varv... åt varje håll....

Vi kommer se många värdiga finalister och vinnare den 16 mars !

:-)

Monday, December 06, 2010

Quincy Jones, Puff Daddy, MTV och skola...

Sitter just nu på Newarks flygplats innan flight CO28 ska ta mig hemåt igen via London.

Jag hade igår mitt sista möte i New York, och det var sannerligen ett möte som satte veckans pricken över i:et. Med råge. Det slog till och med Ozzy i onsdags. Om jag säger så här att om kompetenserna bakom MTV, Quincy Jones och Puff Daddy skulle starta en rörelse kring framtidens lärande, vad säger du då? Ja antagligen säger du "oseriöst" eftersom de "inte vet något om lärande".



Jag säger då "vidga dina vyer" och inse att vi lever i en ny tid nu, där tunnelbanan precis lämnar stationen. På väg mot en tid där gamla perspektiv tydligt ruckas, ett efter ett, i takt med samhällsförändringen.

Mitt möte igår är förmodligen starten på något riktigt intressant. Någonting säger mig det...

Jag skrev en artikel för 12 år sen i tidningen "Vision" som tog upp ämnet att "dramaturgerna på Strix television förmodligen är bättre på pedagoger än lärare i skolan". Och att om vi inte passar oss så kommer skolan att tappa i intresse hos eleverna. De nya medierna är bättre på paketering, ingen tvekan om det. Vi pratade om detta igår, jag och Jon C ( vi kan säga att han heter så, jag vet inte om han vill att jag fläker ut honom). Det som nu händer är i alla fall att paketeringen håller på att bli en del av pedagogik och didaktik. Det handlar ju faktiskt dessutom om samma sak!? Marknadsföring och pedagogik stammar häpnadsväckande nog från exakt samma teorier. Pedagogik betyder faktiskt "Att påverka". Och nu håller kunskaper från TV-medier och kompetens därikring att på allvar hitta in i skolans kultur. Men inte på ett burdust sätt, men idéerna är ändå väldigt tydliga.

Nice !

Jag påpekade där under middagen att det är väldigt intressant, och säkert genant för många utbildningsmänniskor, att när det mest innovativa utbildningsupplägget med globalt online-fokus dyker upp så kommer det just från en gammal "MTV-Guy" och inte från någon briljerande "innovativ lärare" från skolan...Tidstypiskt... Min gamla ilskna artikel fick plötsligt nytt liv igen där, 32 våningar upp på Manhattan, i en miljö som får en svensk att känna sig en aning ödmjuk och väldigt, och jag menar mycket väldigt, vilsen.

Berättar mer sen om vad som händer kring detta, men jag kan stolt titulera mig "gästföreläsare" på ett av världens coolaste utbildningar.
Fick ett erbjudande alldeles nyss :)

Jag sa ja...

:)


-- Post From My iPad

Sunday, December 05, 2010

The Race To Nowhere

Under mina samtal här i NYC den senaste veckan så blir det allt tydligare att en våg av motdebattörer håller på att formera sig kring amerikansk skolas inriktning. Många är genuint oroliga över vilken väg lärandet har tagit, eller snarare över att skolsystemet lämnat "lärandets väg" till förmån för en strävan mot "höga testresultat". Reformen, som startades för 8-10 år sedan, har kallats "No Child Left Behind", vilket är en snyggare paketering av vad det egentligen handlar om:

"No Child Left Untested"

En manisk önskan om att barnen skall lära mer på "stoffnivå", på bekostnad av att förstå mer, analysera mer, må bra, utveckla kreativitet, bli stolta och trygga. Tanken måste ha varit att vaska fram de "duktigaste" med bäst förutsättningar, men som vi alla vet så är det inte en given framgångsfaktor att ha höga betyg. Verkligheten låter sig inte inramas i en siffra eller en kombination av bokstäver. Verkligheten kräver fokus på ett väl utvecklat lärande.

Man har i stora delar av amerikanskt skolsystem helt enkelt tappat kontakten med framtidens krav på vägen. I veckan stämde föräldrar NYC för att de anställer en School Chancellor (Skoldirektör) med för låg pedagogisk utbildningsnivå. Det var egentligen ett svepskäl, för föräldern sa i ett TV inslag att det hela handlade om att föräldrar är oroliga för vilken inriktning som den nye School Chancellorn skulle ta. Pappan i inslaget menade att "för mig är lärande mer komplicerat än att få barn att prestera bra på standardiserade tester".

Några sammanfattande konsekvenser:

Hets mot höga poäng på proven
"Utantill kunskaper premieras" (lätt att mäta)

Mindre "analys - syntes och värderingsnivå" (Blooms Tax)


I huvudsak kan man säga att man tyvärr antagit en riktning som står i direkt motsats till de krav som ställs i den globaliserade världen. Den utarmar helt enkelt samhällets kommande möjligheter och lurar barn att tro att de blir väl förberedda.

Det är uppenbart att USA står som inspiration för vår skolpolitik i allt väsentligt, det är också uppenbart att vi nu ser vart den leder. Det känns därför viktigt att vi nu tillsammans sätter upp "Stop-skyltar" vid ingången till:

The Race To Nowhere

Race to nowhere är en film jag av en händelse sprang på igår under ett av mina möten. En film som bekräftar det som många av er förmodligen tänkt en del på under de senaste årens skoldebatt. Tipset kom från Sally Booth, fd Ross School Long Island. Filmen är en genomlysande kritisk granskning av amerikansk skolkultur och den sätter fingret på vad som egentligen måste göras. Se den som ett smakprov på vår kommande diskussion i Sverige, om sisådär ca 5-6 år...



Race to Nowhere Facebook Wall

Saturday, December 04, 2010

iPad, skola, 1-1 och ?

Befinner mig fortfarande i New York och jag lär mig nytt mest hela tiden. Idag tänkte jag fokusera lite kring iPad och 1-1.

iPad i skolan i USA ligger 12 månader före oss och man kan säga att det har hänt en del. Fick en del tips häromdagen när jag träffade en kille som jobbar med just tankar kring nya medier för bland annat skolor. Men mycket handlar förstås om en förlegad pedagogik här i USA, förlegad i den meningen att den i huvudsak fokuserar på att ersätta gamla arbetssätt och genom det uppnå en del positiva saker. Det finns undantag men generellt sett är metoderna i skorna här, inom vissa områden, efter oss. Inom andra områden lite före oss. Ett bekräftande exempel på hur teknik kortsiktigt kan fungera som intresseväckare genom sin "dragningskraft" är insikten att iPads engagerar studenter och får dem mer intresserade. Samtidigt får elever i 1-1 sammanhang en möjlighet att göra sin esnkilda stämma hörd i "klassrummet".

He’s taking aim at the “20-80 Rule”—the belief among educators that 20 percent of students dominate classroom time. “With the device I have available, I can ensure participation from across the board,” Shepherd said. “I know there’s always going to be free riders, there’s always going to be someone there who had a bad night. What I’m hoping to do with the tools is flip that to an 80-20.”
Dr. Ian Shepherd, Abilene Christian U


En bra tanke men förändrar den lärandet till ett modernt sådant?

Nej naturligtvis gör det inte det, det är en alltför tunn idé om den står för sig själv för att driva själva lärandet vidare.

Nu när iPad har lanserats i Sverige är det viktigt för skolor, och förskolor, att se möjligheterna som tornar upp sig, men också att ta sig en grundlig funderare över vad vår skolas pedagogiska inriktning kräver? Dator? iPad? Mobil? "Det är väl sak samma", kanske den ytligt insatte tänker, "det handlar väl om att sätta teknik i händerna på barnen och se vad som händer?" En rätt vanlig kommentar tycker jag mig märka. Men helt ogenomtänkt.

iPad sägs vara något mitt emellan en Mac och en iPhone, och det är ju på sitt sätt helt korrekt. Men samtidigt är idag allt trots allt att sammanfatta under begreppet "dator". Datorer med olika kraft, styrkor, svagheter, möjligheter, mobiltet och prislägen för olika målgrupper. Detta kräver att lärare, rektorer och förvaltningar sätter sig in i vad verksamheten (skolan) verkligen behöver för att kunna genomföra den pedagogiska omriktningen. Det vill säga vad ska vi ha för skola i ett 5-10 års perspektiv. Kanske blandas datorer med pekplattor som iPads, kanske beroende på verksamhetens art och hur man utvecklar sina lärsituationer. Kanske har man bara iPads? Det intressanta här är att lärandets behov måste styra. Och lärandet tar nu helt nya riktningar.

Om man går 1-1, en dator per elev, så förändrar det hela grundfundamentet som skolan vilar på. Det betyder att gamla invanda metoder för lärande i skolan måste bort till förmån för mer utvecklade arbetssätt.

Lärarens roll 1900-talet var att utgöra garanten för att den relevanta och riktiga informationen nådde eleverna och att de gavs möjlighet att ta den till sig. Uppdraget läraren hade var alltså att förmedla informationen genom envägskommunikation på ett effektivt sätt, precis som i en fabrik.

I bästa fall lärde man sig nått i andra änden också.

Idag glider lärarens roll mer mot att motivera och ställa de relevanta frågorna som engagerar eleverna till att vilja lära sig att lära sig. Med funktionella pedagogiska teorier i botten och didaktiska angreppssätt in i lärsituationen så kan eleverna med hjälp av världen runt om börja lära på ett relevant sätt. Det handlar alltså till stor del om

"hur och med vilka syften formulerar jag uppdraget till eleverna"

Som man frågar får man svar heter det ju, och det stämmer väldigt väl in här. Om frågeställningen rör att räkna upp antal riksvägar, floder, sjöar, kungar, län etc så får man förmodligen listor på fakta att bocka av som "rätt" eller "fel". Men bara genom att ställa en "lite vidare fråga" som tex hur kommer det sig att det vägnät vi har ser ut som det gör, så får vi en annan ingång i lärandet. (Inget nytt för en hel del pedagoger detta). Eleverna förväntas istället för att memorera riksvägarna börja fundera och ställa egna frågor för att hitta svaret på den ganska intressanta frågan? Om jag nu har rätt så börjar kanske du som läsare också att fundera över en rad frågor rörande varför det ser ut som det gör i Sveriges vägnät. Din nyfikenhet kanske väcks? Lärarens roll här kanske blir att hjälpa eleverna att styra in lärandet i lämpliga riktningar, istället för som tidigare "förmedla informationen" på svarta tavlan. Genom att lägga uppgifter som aktiverar eleverna lära sig lära sig utifrån den verklighet som nu finns runt om oss så har vi förändrat skolans fundamentala ingång till vad lärande går ut på.

Allvarligt talat. Om du ska lära dig något viktigt runt ditt arbete idag, hur gör du då? Ja din första tanke blir antagligen inte att leta efter en kurs att gå. Nej du väntar med det ganska länge och ser istället efter i ditt nätverk om någon kan ge dig råd om var du hittar information om aktuellt område. De flesta tipsen du får rör säkert källor på internet. När du har allt samlat så försöker du sen kanske förstå och processa det hela ur ett sammanhang, en verklighet, och sen sätta kunskapen i verket. Ofta sker detta kanske tillsammans med andra över nätet?

Och det är här valet av arbetsredskap eventuellt kan komma in i bilden.

Vill man inte förändra lärandet i sin skola kan man välja vad skit som helst, det spelar ingen roll. Ta det absolut billigaste du hittar och dela ut det bara. Du kommer snart märka att din strategi delvis höll, att inget särskilt hände i det pedagogiska arbetet. Men lite kommer dock förändras trots allt. En del goda saker flyter säkert upp adhoc men också en hel del mindre roliga överraskningar du inte alls tänkt på. Saker som strular till det för dig, för att du inte tänkte till innan.

Men vill man istället förändra lärandet utifrån framtidens krav på eleverna så bör man fundera igenom vilken skola man vill ha om 10 år? Hur lär vi i samhället då? Hur arbetar mina kollegor då? Inte så lätt att veta naturligtvis, även om vi kan ana vartåt vi är på väg. Däremot så vet vi följande ganska säkert:

a) Elever och lärare kommer inte vilja köa till en dator eller pekplatta
b) Elever och lärare kommer inte vilja ha långsammare datorer eller pekplattor
c) Elever och lärare kommer inte vilja ha långsammare internet
c) Elever och lärare kommer inte vilja filtrerad access till nätet
d) Elever och lärare kommer inte vilja ha svåradministrerade datorer eller pekplattor
e) Elever och lärare kommer inte vilja ha krångliga datorer eller pekplattor
f) Elever och lärare kommer inte vilja ha 10 virusprogram i sin dator eller pekplatta
g) Elever och lärare kommer inte vilja ha särskilt dyra program
h) Elever och lärare kommer inte vilja lämna sin dator eller pekplatta på jobbet/skolan


Skälet är att lärande idag är beroende av information och kommunikation på ett helt annorlunda sätt än tidigare. Och människor förväntar sig "förbättringar" numera. Därför gäller det att vara smart från början och ta investeringen utifrån de reella behoven och inte låta andra bevekelsegrunder än just det pedagogiska arbetet styra valet av vad mina kollegor och våra elever ska arbeta med.

Att investera i 1-1 idag är att investera i lärprocesser, ingenting annat. Se till att parallellt med diskussioner om datorer och pekplattor som iPads etc också grundligt diskutera den pedagogiska omställning det innebär att ge elever och lärare full access till internet.

Satsa på en genomtänkt kompetensutveckling kring det pedagogiska tänket. Se till att få ut det bästa av den tid som nu stundar. Dessa val kommer att avgöra om din skola blir en skola som utvecklas eller blir en skola som i huvudsak iklär sig "Kejserliga kläder" och jobbar på som vanligt, med sina väldigt dyra skrivmaskiner.

Friday, December 03, 2010

Blue School + Blue Man Group = Nytänkande skola

Besöket på Blue School var en verklig "hit"! Brad Choyt, som är rektor (Head of School) för skolan gav mig en grundlig rundtur och efteråt hade vi ett långt samtal om drivkrafterna för lärande i världen. Det blir allt tydligare att vi måste ta nya mått och steg för att kunna möte den komplexa och osäkra framtid vi har att vänta. En värld vi inte vet vartåt den utvecklas, vilka jobb som finns etc. En värld som kräver särskilda kompetenser och talanger, och som är annorlunda än hos dem som ska skapa förutsättningar för en sådan skolutveckling. Ett spännande samtal.

Blue School är en "Private School" och står därför utanför NYC School system. Skolan tillhör samma verksamhet som "Blue Man Group" och det är därför kreativitet och kopplingen till bland annat skapandet och det levande lärandet är så naturlig. Grundarna ville se någonting nytt växa fram, och det har de verkligen lyckats med.


Blue School visar nyttan med att sammanföra skola med kultursektor


The concept of a Lab School is embedded in the progressive education work of philosophers John Dewey and Francis Parker. The original Lab School strove to bring together experiential and research-based learning, integrating academics with creative problem-solving. Innovation, teacher training, cultural development, and collaboration with families and the larger community are hallmarks of Lab School settings.



Alla aktiviteter utgår från den unge och grundar sig i de ungas intressen, dvs man har ett "inifrån och ut perspektiv". Det relevanta lärandet startar i de ungas intresse och det är de vuxnas jobb att se till att skapa situationer där de unga motiveras. Blue School har också en egen modell för hur kunskaper och andra kompetenser utvecklas. En modell där de unga intar sin position i förhållande till lärandet utifrån olika perspektiv.

"Group member - Scientist - Hero - Trickster - Artist - Innocent"

Man menar att världen är så komplex att man tidigt måste vänja de unga att se saker ur många perspektiv och genom kontinuerlig reflektion kring lärandet med barnet är avgörande för kunskapsbedömningen. Eftersom man använder en annan form av ingång i lärandet så är de mycket noga med dokumentationen av varje elev, så att måluppfyllelsen kan styrkas. Ett krävande men samtidigt uppskattat arbete bland både barn och föräldrar.

Man slås av det genomtänkta upplägget, den kreativa miljön och det totala lugnet när eleverna tex har "fri läsning". Lärarna som passerar ser verkligen ut att trivas, och man måste givetvis ha en passande kunskapssyn för att kunna jobba på Blue School. Traditionellt tänkande göra sig icke besvär. Det är också en stor utmaning för Brad, dessa lärare är inte så lätta att hitta i en konservativ skolkultur.

Det känns ända in i själen att här fungerar det verkligen.

Det är spännande att se fungerande skolor fullt ut i sin prakt. Blue School är en skola som mycket väl skulle kunna vara lokaliserad i Sverige. Våra styrdokument har ett friutrymme för det nytänkande som krävs. Men det som ställer till det för oss är vår skolkultur och vår faktiska praktik.

I går fick jag höra ytterligare nyheter om förändringen i Amerikansk skola, men det tar vi i morgon.

Nu väntar dagens utmaningar.

Wednesday, December 01, 2010

New York, Skola och lite George Bush...

Jag befinner mig just nu i New York och har ägnat de senaste dagarna åt att försöka "lyssna in debatten" om skola och framförallt diskussionen bland människor om läraryrkets betydelse, status kopplat till vår nya tidsepok etc.

Det vill säga märkligheten i att det verkar som att skolyrken sjunker i status världen över medan det aldrig varit så viktigt att lära sig att lära.

I en sådan värld borde faktiskt läraryrket snarare öka i status tänker jag. I vår debatt hemma är lösningen mer lön, och det är kanske en kugge i det stora statussystemet. Men det handlar nog också om att skolan stått och trampat länge i samma hjulspår. Och att en bra idé är att låta skolan som profession följa med parallellt med samhällets utveckling, och förändra sin syn på lärandet så som det ser ut i dag. Min känsla är att det finns skolor där föräldrar och elever avgudar sina lärare och ser dem som viktiga i det moderna samhället. Samtidigt finns det ju en annan sida, där föräldrar och elever inte riktigt är på samma våglängd som sin skolas personal.

Jag pratade med en New York-kvinna häromdagen, Patty Bloom, en före detta lärare, som sa att det amerikanske utbildningssystemet har misshandlats av politiken de senaste 10 åren. Hon menade att Bush som hade pengar satsade allt på att öka vikten av prov i skolan, vilket gjorde att skolan inriktats på att göra rätt på prov snarare än hitta ett levande lärande. Obama har, som hon sa, stora visioner och en ärlighet om att förändra skolans lärandeperspektiv så den passar den globaliserade världen, men han saknar tyvärr medel.

Det känns så orättvis, som hon sa.

Jag känner igen diskussionen från Sverige också, där vi nu är inne i en tid av "rättning" i ledet, fler prov och fler betygssteg. Men vad vet vi egentligen om hur dessa åtgärder påverkar lärandet? Som jag förstått det ingenting. Det vi dock vet är att vi verkar följa den amerikanske trenden, som alltid med en viss tidsförskjutning. Det skulle innebära att vi får en ny bred diskussion om ca 10 år, med fokus på lärandet....

I dag ska jag besöka Blue School och se vad det här med annorlunda "skoltänk" faktiskt kan innebära.

Återkommer....


Friday, November 26, 2010

Överkalix, framtiden och "vi har int bråttom"

Igår föreläste jag i Överkalix. En kommun i Norrbotten knappt 1,5 timmar med bil från Luleå i vinterväglag. På vägen från flyget passerar jag ett vackert men iskallt landskap. På radion varnas för älg, iof på en annan sträcka än den vi far på, och taxichauffören säger att ibland kommer renarna ut och slickar i sig vägsaltet, som verkar vara ett riktigt otyg häruppe.

Överkalix
Yta: 2 792 km2
Befolkning: ca 3 675*, varav ungefär hälften i tätorten
Avstånd till Stockholm: 1000 km
Avstånd till Luleå: 100 km
Avstånd till finska gränsen: 50 km
Egen dialekt: överkalixmålet (bondska)


De flesta i Överkalix är verksamma i det offentliga men det finns också en företagardel som är "på gång". Man hoppas nu mycket på att den ska ta ännu mer fart, för arbetslösheten här är besvärligt stor. "De unga väljer att flytta in till Luleå när de blir större", säger taxichauffören som tar mig dit.

Den lilla kommunen har en grundskola och ett Gymnasium. Jag pratar jag med en bekymrad gymnasierektor som konstaterar att det just denna dag är öppet hus för blivande gymnasieelever inne i Luleå. Det har varit lite av tradition för föräldrar i Överkalix att besöka gymnasierna i Luleå, trots att det nästan är lika långt att åka som mellan Karlstad och Örebro. - Så risken är att det inte kommer så många föräldrar i kväll, säger han. Min föreläsning är en öppen föreställning för elever, skolpolitiker, lärare, rektorer och föräldrar. Folkets hus lokalen vi är i känns trivsam, en kombinerad teater och bioanläggning med traditionell klassiska sköna biografstolar.

Konkurrensen ökar fortsätter han lite suckande, för att sedan samtidigt vända med att det finns väldiga förutsättningar i regionen. Bara man förändrar sitt sätt att tänka, och blir lite öppnare, som han säger.

Biografen fylls snabbt på med folk. Förvånande många elever dyker upp. Som en från grundskolan sa: - Niorna är hitkommenderade så man vet ju aldrig....

Men många kom, med sina föräldrar. Ungdomarna längst bak och de vuxna längre fram. Det hela inleds lite försiktigt från publikens sida. De verkar granska mig noga och undrar givetvis ett ögonblick vad det är för underlig svartklädd figur, med en tjock metallkedja hängande i byxorna, som nu intagit scenen för att prata skola och arbetsliv. Med all rätt kanske...och inte helt ovanligt...

En bit in i föredraget så har plötsligt isen brutits och de skrattar igenkännande och det är uppenbart att granskningen slutat. Jag är accepterad. De får i dryga två timmar höra om förbättringsrörelser, John Dewey, historier från 70-talet, videovåld, initiativförmåga, samarbete, visioner, gamla professorer, kunskapens halveringstid, utvecklingen i Kina & USA, kunskapskapprustning, arbetsmarknadens förändring, kreativitet, konstiga maträtter, att sätta sig i knät på främmande människor, om det nya lärandet och framtidskompetenser. Att unga faktiskt inte är onda och att vi vuxna måste förstå att anpassa skolans verksamhet efter de ungas förutsättningar. Att det är för dem vi är där, inte i första hand för att skapa oss själva en sysselsättning.

Mot slutet frågade jag de otåliga unga gossarna längst bak om de har bråttom att gå nu när kl är åtta och jag faktiskt drar över tiden. En av de mer högljudda killarna tystade sina kompisar och sa: "Vi har int bråttom" på djup härlig norrländska.

Av den uppsluppna stämningen att döma så lyckades jag denna kväll väcka en hel nya tankar hos mina åhörare, vilket ju är hela poängen med att hålla föredrag. Jag känner mig nöjd och säger "god natt". Alla reser sig i bänkraderna och tågar ut mot sina vanliga liv igen.

Jag packar ihop mina grejer och går ut mot den väntande taxin som ska ta mig tillbaka till hotellet i Luleå. På vägen ut kommer en ung man ifatt mig, tittar mig i ögonen och säger:

- Jäkla bra det där du...

...och utan att vänta på min reaktion vänder han och kutar tillbaka till sina kompisar.

Det sånt som gör det värt att lägga två dagar, 200 mil och en hotellnatt i ett iskallt Norrbotten.

:-)

Sent from my iPad

Wednesday, November 24, 2010

Att äga den kompetens man behöver...

Idag hittade jag ett väldigt bra exempel på varför det är en god idé att alltid äga den kompetens man själv behöver. Samtidigt är det ett lysande exempel på varför man man själv bör "administrera sin dator", som tex elev eller lärare på en "1-1 skola".

Se filmen som ett skådespel med "Skolan" och "IT-chefen" i huvudrollerna....



Det humoristiska klippet fann jag på Lars Josefssons blogg IKT4U

Tuesday, November 23, 2010

Att blåsa i den globala vindens motsatta riktning

Följer med stort intresse debatten om "lärarlegitimation", alltså diskussionen om att ett "pass" för att kunna passera in i landet "lärande" skulle stärka attraktionskraften till läraryrket och höja dess status.

Docent Jonas Vlachos har lyft en rad rätt självklara saker som andra inte ens tycks ha viljan att försöka förstå. Inte så konstigt, de har ju olika agendor. Debatten lär fortgå.

Men jag skulle vilja peka på en viktig detalj i sammanhanget, om inte så oviktig. I takt med att informationen gått från ett monopol, dvs varit ägts några få utvalda, till att vara allmängods genom internet så har också kunskapandet och lärandet rört sig mer och mer bort från skol- och utbildningsinstitutioner. Det betyder att lärarens roll förändrats från att vara den man frågor för att få "rätta svar" till den som skapar förutsättningar för lärandet, bland annat genom motivationsarbete och genom att skapa pedagogiska lärsituationer.

Halveringstiden på kunskap har gått från ett helt liv till att i vissa sektorer vara 18 månader. Detta ställer helt andra krav på att snabbt förändra/förbättra det gemensamma innehållet som skolan måste fokusera på. Och det gäller arbetslivet också, givetvis....Slutsats: Öppna upp och samverka, stäng inte in skolan i glasburen...

I en tid då lärandet med raska kliv frigör sig från gamla strukturer tycks "systemet" desperat klamra sig fast i inlåsningsidéer, när det egentligen borde öppna upp och samverka än mer med verkligheten utanför.

Inför gärna lärarlegitimationer om ni anser ni har tid med att blåsa i den globala vindens motsatta riktning. Tro mig, det kommer verkligen inte utveckla något positivt.

Som att kissa på sig på fjället, lite varmt och skönt till en början men, ganska snart därefter, bitande kyla.

Sen detta med status. Status kommer från erkännande från i detta fallet samhället. Ett bra tips kan vara att utveckla arbetsmetoderna så de möter samhällsutvecklingen och de annorlunda krav som ställs på de unga i vår globaliserade värld. Status för lärarkåren handlar nog rätt mycket om att bli bekräftade och beundrade för det resultat som svensk skola som helhet presterar. Då kommer också lönen att kunna ökas.

Därför vilar ett tungt ansvar på landets rektorer och politiker att våga satsa !

Ps. Förväxla nu inte detta med att jag inte vill att lärares status ska höjas, för det vill jag verkligen Ds

:-)

Sunday, November 21, 2010

New York, skola, Michael Moore & Marilyn Manson...

Jag söker nu Din hjälp! Och du kan faktiskt bidra ganska mycket till vilket innehåll min nästa bok får. Mer än du kanske tror? Om en vecka åker jag till New York för att göra research kring innehållet i nya boken, som planeras komma ut innan sommaren enligt plan.
För att utnyttja tiden så effektivt där och hålla kostnaderna nere så skulle jag behöva hjälp med att hitta spännande situationer och människor. Jag söker alltså:
Skolor
Skolpersonligheter
Företag
Entreprenörer
Författare
Galningar
Ungdomsorganisationer
Trendspanare
>Sociala entreprenörer
Musiker/skådespelare
Kockar/restaurangägare
Politiker
Journalister
m.fl
Har ni några direkta kontakter i era "nätverk"
eller tips på personer som kan ha det, eller om ni har andra tankar, så tipsa mig gärna på:
New York är USAs största skoldistrikt, med över 1,1 miljoner
unga och ca 135 000 lärare. Det betyder att det är att jämföra med Svensk skolas storlek. Under de senaste åtta har ett både risat och rosat förändringsarbete genomförts i staden. Förändringar iscensatta av Joel I Klein en fd Advokat som tidigare ledde arbetet med "antitrust" affären runt Microsoft, dvs en man som inte alls gillar monopol. Det är den tunnhårige mannen med barnen på bilden härintill. Han lyckades röra om så pass mycket att resultatet, på det sätt de nu mäter kunskaper i USA, ökade med 20% . Oavsett diskussionen om vilken kunskapssyn de har, den är rätt onödig eftersom amerikansk skola ligger ganska långt bakom svensk, så är själva förändringsarbetet ändå intressant. Klein har nämligen visat att de kunde "påverka" en nästan lika stor organisation som svensk skola i sådan utsträckning att resultaten sköt i höjden, och detta på den i skolutvecklingssammanhang "korta" tiden av 8 år. En visserligen rätt hårdför förändring som inneburit att störra problemtyngda "kommunala" skolor (public schools) med lågt resultat och "kaosartade klimat" fått stänga till förmån för mindre och fler s.k "Charter Schools" (kommunala friskolor). Reformerandet innebar även att föräldrar fick större valfrihet att välja skola, faktiskt förhållandevis tvärs över samhällstillhörigheter.

New York är ju en stad smed en befolkning hemmahörande i allt ifrån absolut underklass till dignande överklass, om de begreppen nu tillåts. Det innebär förstås en hel del utmaningar eftersom barnen naturligtvis har olika förutsättningar med sig "hemifrån", precis som hos oss här i finfina Svea. Fast vi slipper ju i och för sig ha vapenkontroller vid skolentréer, ett fenomen som är vanligt i USA idag. Samhället tycks vara byggt på rädsla, som Michael Moore pekat på i bland annat i filmen Bowling in Columbine, om skolskjutningen och rädsla. I klippet nedan intervjuar Moore marilyn Manson som beskylldes förorsaka händelsen i Columbine.
Marilyn Manson om skolskjutningarna i Columbine
Nu vill jag bara inflika att eländesperspektivet av USA och exempelvis New York långt ifrån är den enda bild som finns. Den bilden är nämligen blek i jämförelse med det positiva konstverk som Geoffrey Canada har skapat. Geoffrey har under de mest ogynnsamma förutsättningarna i fattigdom, arbetslöshet, knarkmiljöer och allmänt elände byggt upp en enastående verksamhet i "Harlem Children´s Zone". En helt fantastisk organisation i gränslandet mellan skola och samhällsengagemeng som nyligen också öppnat nya skolor i bland annat Harlem. Deras motto är:
Whatever it takes !

Geoffrey Canada om hur viktig skolan är och nödvändigheten av innovation
Så helt hopplöst är det inte. Man har vaknat i USA och förstått vilka utmaningar står inför. Bland annat har man startat ett nationellt reformprogram med att skapa en nationell läroplan i samtliga delstater. Och jag har tidigare skrivit om Arne Duncan, utbildningsministern.
Vad kan vi då lära av förändringsarbeten som i New York-fallet? Inte för att USA är ett särskilt föredöme bättre än något annat land. Inte alls. Men vi kan behöva ta in fler perspektiv än de vi fastnat i. Det finns faktiskt bra saker överallt att plocka upp och anpassa till våra förutsättningar.
Jag är inte säker på att frågan kring VAD vi kan lära kan få ett enkelt svar... det krävs givetvis forskning för att få tyngd i eventuella slutsatser. Men däremot är det lockande att prata med människor om denna förändring, och lära av verkligheten...
Den som lever får se...
:-D

Friday, November 19, 2010

10 000 timmars teorin & Little Wing

Sen jag var tio år har jag drömt om att spela låten "Little Wing", om inte så vackert som Stevie Ray Vaughan nedan i filmklippet, så i alla fall med tillräcklig värdighet. Det skulle göra mig stolt. Tänk att kunna spela som Vaughan, Hendrix, Zappa eller Steve Vai. Vi har alla drömmar, inte sant? Och det är väl just det förebilder är till för, nämligen att visa oss att inget är omöjligt. Att allt går.



Och min dröm har alltid funnits där genom åren, ständigt "alive". En riktigt tuff dröm. Den handlar inte bara hitta harmonierna eller samma sound, utan att spela själva låten så det återspeglar grundidén som Jimmi Hendrix en gång skapade. Kanske är det därför jag aldrig försökt på riktigt. Insikten om att det inte går...vad ska jag göra om jag misslyckas? Jag kommer framstå som ett fån...

"visst har jag väl talang, men räcker det?"

Förebildens antites...som gör att många visserligen hittar drömmen men aldrig riktigt sätter den i verket...tragiskt...

Så för nåt år sen eller så läste jag om 10 000 timmars teorin. Teorin handlar om att talang är mindre relevant än hårt övande. För att lyckas bli expert menade Malcolm Gladwell med stöd från psykologiforskaren Anders Ericssons forskning om hur man blir världsledande inom ett ämne, att det hela handlar om hur mycket man faktiskt tränar medvetet. vad är mindre relevant, gissningsvis något som i alla fall intresserar en gissar jag. 10 000 timmar med dötrist aktivitet är ju ingen hit direkt, det vittnar väl många skolungdomar om. Gå i skola gör man för övrigt 6665 timmar, på tok för lite enligt Gladwells idévärld. Läs mer om 10 000 timmars regeln här på Psykologifabriken.

Det finns naturligtvis kritik mot Gladwells ideer som menar att frågan kring framgång är mer komplex än så. Den forskningen menar att det till exempel är mer avgörande var man växer upp. Det har visat sig att fler sportstjärnor växer upp i mindre orter än i storstäder.

While approximately 52 percent of the United States population resides in metropolitan areas with more than 500,000 people, such cities only produce 13% of the players in the NHL, 29% of the players in the NBA, 15% of the players in MLB, and 13% of players in the PGA.*
Wired 21 aug 2010


Tankarna går i riktningen att det sociala sammanhanget i de mindre orterna är mer stöttande, att i mindre orter finns färre "gangs" och narkotika, kriminalitet som stör utvecklingen. Eller att individen är mer anonym och icke sedd i den stora betongstaden.

Hur det nu är med det där har jag svårt att avgöra faktiskt. Jag hamnar i tankevurpor hela tiden.

MEN jag tänkte i alla fall försöka mig på att testa 10 000 timmars teorin på mig själv, inte direkt vetenskapligt givetvis. Men ändå...

Jag ska fan lära mig att spela Jimi Hendrix "Little Wing", på ett trovärdigt och respektfullt sätt.

Jag har räknat ut att jag redan övat mig på att spela elgitarr nånstans mellan 8000 - 9000 timmar genom åren. 75% ungefär i mina tonår då jag bodde i Ljungsbro utanför Linköping och den andra halvan då jag bott i vad vi i Sverige kallar "storstad". Det gör att jag har nånstans runt 1 500 timmar kvar till 10 000 om man räknar nånstans mittemellan. Det är 8 månader kvar till augusti 2011. Och då tänkte jag vara klar.

Det betyder att jag måste lägga i snitt 5 timmar per dag med min gitarr för att lyckas. Omöjligt tänker jag. Njae....inte om jag övar mer på helgen. 10 timmar per dag på helgen minskar veckodagarnas till 3,5. Om jag lägger semestern på att spela som en galning kan jag kanske pressa ned dagsbehovet till 2 timmar per veckodag. Helt ok.... Shit det handlar tydligen om att fokusera riktigt ordentligt här.

Bäst jag börjar redan nu....rapporterar efter hand....

Tänkte också på en liten pojke jag såg på Svt debatt härom kvällen vars farsa lät pojken hårdträna tennis från han var 4 år och och körde styrketräning från 6 år eller nåt sånt. Målet var att pojken, och hans bror, skulle bli tennisproffs. Vad pojkarna tyckte om detta framgick inte av klippet.... Den farsan har nog snöat in lite väl i 10 000 timmars teorin...


Wednesday, November 17, 2010

Lärande, "early adopters" och vampyrer...


I samma takt som Internet fullständigt exploderat världen över så har också det samhälle som vi lever i totalt sett fått helt nya och annorlunda konturer. Detta är förstås något ni antagligen redan lagt märke till, men jag tycker ändå att det känns angeläget att lägga några rader kring detta "självklara". Risken är nämligen uppenbar att det, just på grund av denna självklarhet, finns stor risk att de riktiga konsekvenserna av Internets intåg i både skola och arbetsliv hamnar i skuggan av det som verkligen och uppenbart farsinerar (fascinerar).
Ni som tror er veta vart jag är på väg redan och tappat intresset en smula: SLUTA LÄS NU... Det blev ett monsterinlägg....Ni som orkar hoppas jag får en massa frågor...

Teknik har alltid fängslat människor, framförallt män. Först fängslas en mer eller mindre liten obskyr och obetydlig krets så kallade "innovators". Dessa följs av "early adopters" (näst längst till vänster i bilden intill). Ofta sätter dessa early adopters tonen för hur de som sen kommer efter förhåller sig till nyttan med tex teknik. Dessa kallas "early majority" och "late majority" och är tveklöst den stora avgörande massan. Det är så att säga de som gör hela grejen på bredd. Sist kommer "Laggards", de som helt enkelt aldrig vill....och som i grunden är djupt fientligt inställda till allt som är nytt. En inte obetydlig grupp storleksmässigt heller har jag märkt. Man skulle kunna säga att en av de de tveklöst viktigaste grupperna är "early adopters", de är ändå de som på ett sätt pekar ut riktningen för de stora flertalet. I moderna skolutvecklingssammanhang är nog den gruppen att definiera som IT-pedagoger av olika slag, skulle jag tro. Dvs lärare som valt IT, och framförallt Internet, som plattformen i sina liv. Internet ja...som förändrat allt...nästan...

"Internet i skolan befinner sig fortfarande på ett tidigt stadium. Tekniken är känd, men den är ännu till stor del en främmande kropp i utbildningssamhället."

I den "gamla skolan" var lärarens roll att fungera som absolut epicentrum för aktiviterna kring hur information blev till kunskap hos eleverna. En roll, som några av er kanske märkt, inte ges upp helt lätt bara så där utan strid. Det är bland annat de som får oss att tro att allt måste få ta tid. Visst får det ta lite tid....det kan jag väl bjuda på...men betyder det att saker och ting ska behöva ta 20 år? Knappast. Det sitter naturligtvis i folks vilja att se det oundvikliga, förhålla sig det och förändra sig i samklang med samhället.

1994 påbörjade jag min uppsats vid Linköpings Univeristet, på pedagogiska institutionen. Min uppsats hade titeln

"Förändrad kunskapsdistribution - från kunskapsmonopolism till individägt lärande".

En titel jag tyckte handlade om hur vi kommer tvingas förändra vår syn kunskap och lärande. En tanke som jag då märkligt nog kunde se uppröra flera personer institutionen, både unga studiekompisar som i mjugg "himlade med ögonen" och gamla dammiga professorer (detta var 1994). Man menade allt som oftast att jag "snöat in på det där med internet" och "att jag var helt fel påt"..."att folk inte kommer ha tid att sitta framför datorn"..."sluta med det där...".

I alla de "papers" jag skrev under den tiden försökte jag koppla kommunikation på Internet till sociologiska och pedagogiska teoretiker av typen Goffman "jaget och maskerna" och Ference marton "hur vi lär", John Dewey "Learning and Democrasy" m.fl. För mig var det självklart att Internet skulle få stor betydelse i samhället, och självklart också i skolan. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur, men i alla fall en klar känsla av att något stort var på gång. (Jag har överhuvdtaget ofta känslan av att nåt stort är på gång, och i de allra flesta fall har jag helt fel).

Min sociologiprofessor skrattade lite förlöjligande åt mig från ovan när jag pratade om sociologiska teorier utifrån kommunikationen på internet och han sa bland annat att:

"Det enda kommunikativa framstegen med datorns utveckling var när skärmen gick från svartvit till färg..."

Resonemanget som han hade, och förmodligen hela pedagogiska institutionen med några undantag, byggde naturligtvis på ett fasthållande något man trodde var beständigt. Nämligen just vår syn på kunskap och hur lärande naturligtvis fortsättningsvis kommer ligga tryggt förvar i alla fysiska byggnader. Inte alls att lärande på nåt sätt skulle vandra iväg utom räckhåll för institutionell kontroll.

Jag kan nu bara konstatera att även om jag inte hade rätt så hade jag i alla fall mer rätt än min sociologiprofessor där och då 1994.

Det är inte längre nödvändigt att vallfärda till Universitetet eftersom människorna där inte längre tillhör några få utvalda med nåt slags "monopol på kunskapsprocessen" eller "att veta". Skolan är undantaget eftersom vi har skolplikt, men bara därför... Det är inte längre läraren som är axeln som elevernas lärande kretsar runt. Tillgängligheten till all världens information har vänt upp och ned på precis alltihop. Och det är i tillgängligheten till informationen och i den moderna kommunikationens förlängning allt förändrats, inte i tekniken i sig.

Så nu är vi där.....Informationen finns där i överflöd på armslängds avstånd och alla är glada över twittrandet, bloggandet, molnandet, delandet, webläserieandet, uppdaterandet och iPaddandet...

Och det är inget konstigt med det...ELLER?

Jo det pratas visserligen en hel del "IT i skolan" därute, framförallt i det elitistiska ankdamsforumena. Om antal datorer, operativsystem, smartphones, servrar, IT-projekt, gränssnitt, "uppkopplad", bambuser, appar. Mycket bra...på det sättet lyfts frågan och erfareheter sprids. Bloody Well done Chef... :-)

Men det som främst för evigt förändrar elevernas lärande och lärares roll är inte tekniken. Ändå kretsar det mesta pratet om teknik. Varför det pratas förhållandevis lite om lärandemetoder, uppgifternas eller uppdragens konstruktion i förhållande till lärandet, bedömning och progession är en bra fråga? Och om vad det i praktiken innebär att lära som elev idag? Hur de pedagogiska arbetssätten och förhållningssätten måste förändras när en helt ny tidsålder plötsligt trillat ned mitt i samhället, skolan inräknad...? Min tes är att det möjligen finns två förklaringar till varför det pratas mer teknik och teknikmöjligheter än själva lärandet.

1. De som är inne i IKT-svängen, där det är livsviktigt att dela med sig eftersom internet är fritt, låtsas dela med sig av sånt som alla egentligen kan surfa sig till själva. Anledningen är att de vill ge bilden av sig själva att de är "a sharing person"....men det som rör den pedagogiska processen och gör dem till snillrika och unika pedagoger, det håller de för sig själva....Hycklare med andra ord...

2. "Early adopters" gömmer sig bakom teknikfascination för att slippa gå på djupet kring hur den moderna pedagogens arbetsmetoder (med elevernas lärande) och den egna kunskapssynen måste omdefinieras? Man är helt enkelt osäker själv på hur lärarens roll ska se ut numera...

Jag har sedan en längre tid tillbaka funderat ganska mycket över vilket alternativ som bäst speglar sanningen i detta. Jag har kommit fram till att varken alt 1 eller alt 2 har någon som helst bärighet alls, det finns ingen sanning kring det hela. Det enda jag ser är att frågan kvarstår kring varför vi nästan bara pratar teknik...vilket per deffinition gör att frågan hålls kvar i mig...bra !

Länge leve frågan...svaret är ändå icke beständigt i vår nya värld !

Mina tankar kring vad som kommer hända framöver går så här. Ska försöka koka ned det sen, och det kan möjligen i denna form verka något virrigt. Men jag gör ett försök. Det kan hända att det är helt fel på alla sätt och vis. Och det är frivilligt att läsa, så sluta gärna...inte mig emot...det är er tid. Inte min...

De pedagoger som utvecklar sin syn på lärandets funktion och form idag och framöver, utvecklar sin grundläggande kunskapssyn och sin förmåga att bemästra de nödvändiga verktyg som krävs för informationstillgänglighet och kommunikation är vinnarna. Det är helt enkelt de lärare som "totalt ställer om" snabbast som kommer att klara sig bäst. Och på grund av sin unikitet att förstå det nya lärandet så får de sina elever och sig själva att utvecklas med sin samtid. Dessa lärare kommer bli högattraktiva på skolarbetsmarknaden, få mer betalt och kommer att trivas allra bäst med sin arbetssituation.

De som inte alls "ställer om" kommer tvingas möta onödigt omöjliga sammanhang, känna mindre tillfredsställelse med sina arbeten och betraktas som mindre spännande att anställa på grund av sina bristande resultat. Det hela är ganska enkelt egentligen.

De skolor som inte ställer om till ett lärande som samspelar med samhällets förändrade krav och förutsättningar kommer att få huvudvärk. Jag vill bara påminna om företaget Facit...de höll fast i mekaniska räknemaskiner, som visserligen räknade himla bra och höll i evigheter. Bästa kvaliteten på det sätt de själva mätte den. Tyvärr tog inte de Japanska företagen som tillverkade "miniräknare" särskilt stor hänsyn till dem. Bra !

Att förändra sin syn på lärandet och behärska verktygen för Internet är avgörande.

Samtidigt riskerar dock många framöver att tjusas av tekniken i allt större grad nu är 1994. För nu har tekniken en mycket vackrare skrud, mer spännande ingångar, intressanta diskussionsytor än någonsin. Tekniken charmar som vampyrer i True Blood....och till liten nytta om vi inte förändrar lärsituationerna.

Kanske kommer till och med många att medvetet "fastna i gamla metoder och föråldrat tänk" genom val av teknik som just hjälper dem att konservera gamla ideer. Där datorn förvandlas till svindyra skrivmaskiner för inlämningsuppgifter utskrivna på papper och sparade i en pärm....

Därför är "early adopters" mer viktiga än de anar. De kan nämligen påverka "early majority" i att tänka nytt kring lärandet. De har ju ett försprång. Det gäller bara att utnyttja det nu på rätt sätt.

Men passar vi oss inte så hamnar vi i det läget att inget väsentligt hände, trots att vi ju investerade i en dator per elev.

Fast det gäller ju inte dig....eller mig....bara dom andra...

:-D