Nu tar nog skoldebatten snart fart ...men med vilket fokus?

Sverige utmärker sig på några andra sätt i undersökningen. I svensk skola har eleverna färre läxor och färre prov än något annat land. Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sen ankomst, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk med svordomar i skolan som Sverige. Ingenstans är det stökigare i klassrummen än i Sverige.
DN 31 maj

Det är uppenbart mot bakgrund av den beskrivningen att dagens ungdomar inte har skolan som sin mest spännande plats och samtidigt att skolan misslyckas med att entuseasmera och engagera till lärande. Det förefaller vara så att vi vuxna tror att elevernas lärande sker på samma sätt som vi är vana vid att lära oss. Alltså inte ett lärande som är anpassat efter deras sätt att lära i sin verklighet. I DN debatt har fp platsgaranti och bullrar vidare i sina debattinlägg :-) De lyfter skolans allt sämre resultat vilket inte går att blunda för rent generellt. De lyfter också precis som de flesta andra också oron från Asien och den utveckling som sker där. Fp:s förslag på lösning är tidigare betyg, hårdare tag, tydligare utvärderingar. Tidigare la man fram krav på åsiktsregistrering, ökade maktbefogenheter för lärare och rektorer och ökade möjligheter att flytta stökiga barn är bara ytterligare exempel på fp:s nya "liberala imagebyggande". Och engagemanget för skolan kan man knappast beskylla dem för att sakna. Och jag vet också att de har goda ambitioner, både Leijonborg och Björklund. Men inga av dessa förslag spelar större roll och riskerar faktiskt att få oönskade effekter såsom dåligt utnyttjande av samhällsresurser på olika sätt.

Sedan har vi regeringens tystnad och visionlöshet kring skolans framtid. En tystnad som riktigt lyser med sin frånvaro, på sin höjd medhummande i farstun åt då Björklund skjuter i skyttevärnen.

MEN VAR I DEBATTEN FINNS DISKUSSIONERNA OM SKOLANS MEST GRUNDLÄGGANDE TILLGÅNG: DEN PROFESSIONELLE PEDAGOGEN (LÄRAREN OCH SKOLLEDAREN)? Det är först när dessa yrkesmän och kvinnor lyfts upp till den statusnivå där de hör hemma som resultaten kommer att komma och på köpet lockelsen till att bli lärare. Varför inte släppa fram de engagerade, resultatsträvande och fantastiska lärarna med modern kunskapssyn, hög förståelse för läroplanens syften och som har det där ledarskapet som krävs för att leda sina elever mot kunskapsmålen i den målstyrda skolan. Och de där lärarna som dessutom genom sitt ledarskap hanterar "stöket" och ökar arbetsron genom intressanta lärformer? Det finns säkert 50 000 - 100 000 sådana lärare som måste gå och tänka att "jag känner inte igen mig i förslagen som poppar omkring i debatten".

Alltid när det pratas skola så tas problemen och lösningarna fram utanför den professionelle lärarens sfär och oftast skylls det på samhälle och/eller eleverna som blir allt stökigare. Vi har de elever som finns i samhället, så låt oss stanna upp och arbeta med dem. Varför diskuteras aldrig vilka arbetsmetoder som används i skolan? (Med undantag för Björklund och Baylan som tydligen vill ha MER katederundervisning och mindre kreativitet).

Varför dog diskussionen om timplanens borttagande? Varför börjar vi inte också utvärdera lärarna och deras prestationer som de professionella pedagoger de är? Hur står det till med skolornas förmåga att skapa måldialog med elever och föräldrar? Hur går det med skolutvecklingen? Hur arbetar man med moderna pedagogiska IT-stöd i skolan? Hur står det till med skolornas förmåga att skapa en engagerande och motiverande undervisning? Hur står det till med ledarskapet i skolkulturen? Driver lärare och skolledare åt samma håll? Driver kommunerna och facket åt samma håll?

Svaren på dessa frågor är mer intressanta för de flesta som inte driver politiska agendor och de ligger mer i linje med ambitionerna i skolans uppdrag.

Andra bloggar om:
skolpolitik,
pedagogik,
skola,
utbildning,
skolan,
grundskola
,