Skrattider och saknade drömmar

Igår hade vi en välbesökt och intressant nätverksträff på Scandic Crown i Göteborg. Temat för kvällen var ledarskap och bland annat fick vi lyssna på Birgitta Dahte från Ringhals (Vattenfall), Kjell Svenson personaldirektör på Volvo och idéföreläsaren Fredrik Härén (som jag bloggat om förr).

Kjell berättade bland annat vi jämfört med 40-talet skrattar mindre idag på våra arbetsplatser. Då skrattade man i snitt runt 18 min per dag (effektiv tid) och idag bara runt 6 minuter. Det säger en del om det nya samhällets klimat men också om hur våra organisationer tagit vara på glädje och skratt som resurs. En del tycks till och med vara övertygade om att det man arbetar mer blir mindre seriöst om jag skrattar lite för mycket, samtidigt som vi antagligen är rätt övertygade om att skrattande glada människor har större engagemang i det de gör.
På Volvo jobbar man i alla fall bland annat med detta och det är helt ok att skratta lite extra.

Birgitta Dahtes mest intressanta punkt var Ringhals visualiserade visioner och mål. De har en metod för att kommunicera visioner och mål med hjälp av tydliga bilder, vilket gjort att de 1 400 medarbetarna tagit till sig dem på ett effektivare sätt.

Fredrik Härén avslutade kvällen med en berättelse om att vi här i Sverige verkar ha slutat att använda vår fantasi och att drömma medan det dröms utav bara f-n i exempelvis Kina. När vi slutar drömma och att använda vår fantasi så slutar vi också att sätta ihop två kända saker till något helt nytt, en definition av ordet idé. Idéer är i de allra flesta fall inte "helt nya saker" utan istället just två tidigare kända saker som sätts ihop till en ny tidigare okänd. För att kunna göra det så måste vi drömma och fantisera och försöka se de där "nya idéernas nytta". När vi nu alltmer slutar drömma och fantisera så utvecklas vi därför inte, drömmandet är en drivkraft. Vi stagnerar, blir hemmablinda och ser inte vad som händer runt omkring oss.

Vi blir "fat and happy" och tänker att det är väl inte så farligt det där med Kina. Vi kan ju fortfarande mycket här i Sverige. Visst kan vi det tänker Härén samtidigt som värdet på kunskap är 18 kr i timmen i Beijing.

Jag håller med Fredrik i detta och det är dax för skolan att börja utveckla elevernas sätt att tänka istället för att lära dem "rätt saker" och ta av sig kepsen.

Fler bloggar om:
Skola Skolan Grundskola Rektor Lärare Pedagogik Skolutveckling
Ledarskap