När 30 barn samlas i ett rum för att få undervisning krävs ganska många kompetenser av barnen - de ska kunna sitta stilla, lyssna och sortera intryck och information.- Skolan som institution skyr det olikartade, säger Jonas Qvarsebo.
Skolvärlden 2007-05-24
Det är Jonas Qvarsebo Doktorand vid Tema Barn FM (historia, religionsvetenskap), Linköping 2001 och författare till doktorsavhandlingen "Skolbarnets fostran". En avhandling som handlar om de förändrade fostransidealen under ett tidigare systemskifte (1946-1962 i huvudsak).
Bland annat handlar det om att Skolkommisionen 1946 vars förslag om att ta bort skolagan skapade stor debatt. Många lärare då ville ha kvar skolagan eftersom det var ett enkelt sätt att hålla ordning i klassen. Motivation och intresse för lärande var inte uppfunnet alls då på den tiden.
- Den var det yttersta medlet att hålla ordning i klassrummet. Om man inte tog till det kunde man åtminstone hota, säger Jonas Qvarsebo.
Vi hade då en ännu mer sorterande skola än vad vi har idag. De var ett skolsverige där man i borgerlighetens flickskola skulle bli hemmafruar och behärskade mödrar, de borgerliga pojkarna gick på läroverken för att fostras till att sköta viktiga ämbeten i samhällskroppen. I båda dessa skolformer var det förbjudet att slå skolbarnen sedan 1926.
Det vara bara i folkskolan det var tillåtet eftersom fokskolan skulle lära vanartiga underklassbarn att veta hut. Lite som idag alltså om man vill sticka ut hakan...För det var ju till folkskolan "underklassens barn" i huvudsak blev hänsvisade. När man sen slog ihop de tre skolformerna blev det omöjligt att bevara agan och ett förbud kom 1958. Den demokratiska trenden tog istället fart.
Qvarsebo menar nu att den trend som råder i den svenska skoldebatten är en början till en återgång till de gamla fostransmekanismerna som enligt honom rent funktionellt tillhör en försvunnen tid och därmed också oerhört svår att återinföra. Att öka de disciplinära befogenheterna hos lärare får inte önskad effekt på dagens ungdomar som vuxit upp med idéer om "individen i centrum", demokrati som en viktig rättighet, självförverkligande och inte minst kanske den oändligt mycket större kommunikationsfaktorn som råder idag. Han tror vidare att utbredningen av friskolor som komplement i de "tyngre" områdena kan vara ett uttryck för ett samhälle där samhällsklyftorna kommer att öka.
Slutsatsen av detta är naturligtvis att vi måste se upp med vår skolpolitik så att vi inte i vår iver efter "ordning och reda" föder oss ett större problem. Nämligen en återgång till parallellskolsystemet där "B skolorna" stannar i pedagogisk utveckling för att disciplin är det enda reella vertyg man harr få tyst i klassen och där "A skolor" istället ständigt utvecklar lärandet. Vist drar jag det nu till en extrem men det är för att tydligt visa på riskerna som annars kan vara svåra att urskilja. Och det är när detta är ett faktum som sverige får riktigt stora problem, inte bara med den globala konkurrensen (vi får för få kreativa och idérika medborgare) utan även de enorma kostnader i pengar och lidande i en allt mer negativ social utvecklingskurva genererar.
Vi är 9 milj personer i det här landet (i Kina har den största mobiloperatören 480 milj abonnenter) och vi behöver en skola som lyfter fram lärandet hos varenda individ och förbereder dem för det framtida samhället.
Fler bloggar om:
Skola Skolan Grundskola Rektor Lärare Pedagogik Skolutveckling
Ledarskap
No comments:
Post a Comment