Framtidskommission mycket bra i grunden, men....

Regeringen tillsätter en Framtidskommission som ska redovisa sitt arbete under 2013. Mycket bra grepp så klart, konstigt vore det väl annars?

"Kommissionen ska ledas av statsminister Fredrik Reinfeldt och presentera sina resultat senast i mars 2013. Arbetet ska fokusera på jämställdhet, integration, miljö, sociala orättvisor och hur Sverige ska hantera att befolkningen blir allt äldre."
Aftonbladet 2011-07-04

Utgångspunkten i detta är säkert analyserad på härsan och tvärsan av kompetent folk runt Reinfeldt, det betvivlar jag inte för ett ögonblick. Men hur kommer det sig att den kanske viktigaste framtidsfrågan inte ens nämns? I en alltmer kunskapsintensiv värld, präglad och buren av ultrakommunikation, så hamnar alltid skola och utbildning utanför de viktiga sammanhangen. Är det inte konstigt? Nä kanske är det inte det så konstigt när allt kommer omkring? Kanske är det i dagsläget istället helt naturligt och framtvingat nödvändigt för regeringen att lämna skolan utanför. I alla fall för en regering som inte är överens om skola, innerst inne, och där frågor runt skolans framtid lämnats till ett och samma parti. Ett parti med 7% röster dessutom.

Det vore bättre om skolan hittade en blocköverskridande samsyn.

Utan det blir ju framtidsfrågan onödigt, och farligt, komplicerad. En framtidskommision måste ju per definition fokusera på framtid och utveckling, antar jag. Dagens frammejslade politiska skoldebatt handlar ju istället allt oftare om att se bakåt. I en värld som samtidigt överallt ser framåt. Känns inte det läskigt så säg?

Många är aktörerna som präglar synen på utveckling i skolan. Lärarnas Riksförbund jobbar tex hårt för att "förstatliga skolan", det vill säga vrida klockan bakåt mot 80-70-60 tal. Och de driver även aktivt budskap som att "katederundervisning" naturligtvis borde vara idealet 2020. Katedern har blivit deras symbol för den lärarcentrerade skolan där förmedlingspedagogik härskade och eleverna skulle "göra fint och färdigt". Det handlar om ett effektivt retoriskt sätt att aktivt förhindra framtidsdiskussioner och istället koncentrera samtalet kring det gamla. Hur man samtidigt missat samhällsutvecklingen de senaste 20 åren är och förblir en gåta.

Skolministern menar vidare att moderna diskussioner om skolans kunskapssyn och metodik tillhör "flumskolan" och frågor som exempelvis "tillgänglighet till informationen på internet" för lärare och elever är inget han ligger sömnlös om nätterna över. Ivrigt påhejjad av Lärarnas Riksförbund som har för vana att ta skolministerns åsikter till media så fort det bjuds in.

Sägas bör i detta sammanhang att om nu någon tror att jag har en allmänt negativ inställning till fackföreniningar så är det inte alls så. Långt därifrån.

Så sammantaget kan man säga att det finns ganska många, och inte minst naturliga, förklaringar kring varför skolan inte får vara med i Reinfelds Framtidskommission.

Men snälla Fredrik Reinfeldt TÄNK OM i denna fråga, ta in skolan i din Framtidskommission. Den vill vara med !

För är det inte så, att du liksom jag, ligger alltmer sömnlös om nätterna på grund av att debatten om skolan börjar bli lätt påfrestande? Och är det inte så att ni ändå diskuterar att skolpolitiken ju borde vara mer framåtblickande där borta i era korridorer?

Eller har jag verkligen så fel?

Ps. Metta Fjelkner, du borde ringa Eva-Lis Sirén på Lärarförbundet. Hon kan nog lära dig hur du lägger mer tid på att förstå din omvärld, tex hur du twittrar (http://twitter.com/#!/evalissiren). Jag trodde först hon använde sig av spöktwittrare förstår du, men icke så. Idag satt hon och jag i Almedalen och twittrade under hennes eget seminarium. Ds.

FIRO - förändringar & kreativitet

Vad har grupprocesser med kreativitet att göra? Ja ganska mycket faktiskt. Om organisationen, skolan eller företaget, är inne i en omdanande förbättringsfas innebär det givetvis en hel del förändringar. Eller så kanske man möter helt nya förutsättningar som världen utanför styr över. Förändringar som tydligt påverkar organisationen och som många gånger är avgörande viktiga.

Upplevs olika

Självklart upplevs detta olika för olika personer beroende på vad man har för roll eller trygghetslåda att sitta i innan och efter "det nya". En del gillar dessa förändringar, andra inte alls. Jag har funderat en hel del över detta de senaste året och kommit fram till att det handlar om vår förmåga att vara öppna för och ta emot nya nödvändiga idéer. Och funderar man lite till på det så hamnar man i tankespåret att det, återigen, kretsar kring om grupprocesser. Nämligen individen kontra gruppen och gruppens uppgift.

Den kanske mest använda teoribildningen kring detta med gruppens olika faser skapades av Will Schutz och kallas FIRO, Fundamental Interpersonal Relations Orientation. Han studerade bland annat det faktum att olika besättningar på olika krigsfartyg var olika effektiva, detta trots liknande utbildning och andra förutsättningar. Och det han fann var revolutionerande.

Schutz hittade i sin forskning att en grupp genomgår tre tydliga huvudfaser, och två övergångsfaser, i mognadsprocessen mot effektivitet.

Tillhöra - Kontroll (eller rollsökning) - Samhörighet (eller öppenhet).

En grupp genomgår faserna i nämnd ordning och processen är också cyklisk. En grupp som får en positiv utveckling och den tredje fasen - samhörighet - som är den fas där alla i gruppen i princip delar värderingar, identidet och måluppfattning, hittar också effektiva arbetsmodeller. Alla känner till varandras styrkor och svagheter och respekterar dem, vilket gör att individernas samlade kraft kanaliseras i en och samma riktning.

Jobbiga processer

Extremt få organisationer når en så pass hög mognad att de långa perioder ligger kvar i samhörighet. Varför? Jo därför att varje ny förutsättningen som påverkar gruppen också kastar tillbaka gruppen i tillhörafasen. Alla måste alltså i någon mening ta ställning till om nu denna nya förutsättning (förbättring/förändring) är något jag som individ vill ställa upp på och vara med att "tillhöra". I större omdaningar i företag/skolor slutar därför en hel del medan andra stannar kvar. De som stannar kvar och tillsammans med nya medarbetare som rekryterades då de som inte ville vara med slutade hamnar så småningom i kontrollfasen i jakten på att nå samhörighet. En del stannar kvar trots det nya men gillar det egentligen inte och hindrar eller kvarhåller kvar gruppen längre än nödvändigt i kontrollfasen. Kontrollfasen, även kallad rollsökningsfasen, är en jobbig men nödvändig fas där konflikter och kontrollprocesser kring varandras agendor, kompetenser och ambitioner ligger i fokus. Över är tillhörafasens ytliga trevlighet och socialiserande. De flesta organisationer befinner sig mesta delen av sitt liv i tillhöra och kontrollfasen. Nödvändiga faser men som har den lilla egenheten att de inte är särskilt effektiva ur prestationssynpunkt. Företaget eller skolan går på lågvarv och utnyttjar inte alls sin fulla potential. Den mesta energin går i kontrollfasen till att konfrontera andra, snacka skit, bilda oheliga allianser och lära känna nya personer. Det är inte alls ovanligt att frustrationer riktas mot enskilda personer, ofta ledarna, oavsett formella eller informella. Det blir gruppens sätt att fly det jobbiga genom att överföra ansvaret till någon eller något, och helst utanför gruppen. Men fixar organisationen detta så kommer "samhörigheten" smygande som den fas som alltmer präglar gruppen och med det dess effektivitet. Mycket mogna grupper ägnar allt mindre tid i "tillhöra" och "kontroll" och tar sig allt snabbare till samhörighet.

FIRO & Keativitet
Det intressanta här är att sätta det i sammanhanget idéer och kreativitet. det tycks vara så att vår oförmåga att ta till oss nya ideer ute i företag och skolor också för den delen hänger starkt ihop med gruppprocesserna. Kreativitet innebär ju per deffinition att gruppen ständigt ställs inför nya förutsättningar. Det innebär också att när nya förutsättningar (ideer) dyker upp så är det till viss del naturligt att gruppens prestation sjunker något, det nya måste ju processas. Är gruppen en mogen grupp så processas det nya effektivt och snabbt och är det inte en mogen sågrupp så kastas i värsta fall idéerna ut eller personerna bakom.

Det betyder, i min värld, att om vi utvecklar skolor eller företags grupper så att alla förstår hur gruppen fungerar så kommer vi bli grymt bra på att dels ta till oss nya ideer och dessutom också skapa nya ideer i gruppen själva.

För är det något vi vet så är det ju en så pass stor förändringstakt i världen idag och med den kommer vår förmåga att anpassa oss till nya förutsättningar vara avgörande för hur schysst vi kommer få det framöver.

Ny rektorsutbildning med SKL

Pressmeddelande

Ny rektorsutbildning startas

Ledarskapet är avgörande för hur skolan och elevernas resultat kan utvecklas. SKL och Rektorsakademien gör därför gemensam sak och startar en avancerad rektorsutbildning tillsammans.

Syftet med utbildningen är att ge rektorer ett handfast komplement till den statliga rektorsutbildningen, en avancerad ledarskapsutbildning specialanpassad för rektorer och med en tydlig verklighetsanknytning. Den som går utbildningen ska vara verksam rektor och fullt insatt i vad rektorsuppdraget innebär. En förutsättning för att delta är att man har gått den statliga rektorsutbildningen.

- Att vi gör en satsning på just rektorerna beror på att skolans ledarskap i högsta grad är avgörande för hur skolan och elevernas resultat utvecklas. Att vara rektor är ett viktigt och krävande uppdrag där elevernas bästa alltid ska sättas i centrum. Samtidigt behöver lärarprofessionen skickliga ledare och chefer, säger Anders Knape, ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting.

Skolan är en spännande plats att arbeta på, men också till stor del utmanande. Det är ett uppdrag som kräver hög kompetens, passion och visionstänkande.

Den diplomerande utbildningen, som genomförs i regi av “Rektorsakademien Utveckling”, kommer att bestå av tre faser/delar 1. Grund (praktiskt ledarskap) 2. Träna (på viktiga ledarskapsmoment) 3. Framåt! (rektorsrollen i den moderna skolan med inriktning mot digitalisering och globalisering).

- Diplomeringsutbildningen är ett komplement till den statliga och fokus ligger på områden som modernt ledarskap, nätverksbyggande och moderna pedagogiska förbättringsprocesser snarare än förändring i allmänhet, säger Fredrik Svensson, grundare Rektorsakademien.
Rektorsakademien har sedan 2004 byggt upp ett omfattande nätverk med över 10 000 professionella ledare från skola och arbetsliv.

Sedan start har man drivit frågan kring vikten av ett effektivt ledarskap i skolan och av en riktigt bra rektorsutbildning. Utöver det har man startat flera skolutvecklingsprojekt med fokus på förbättrade förutsättningar för rektorer och lärare att utföra sina uppdrag. Det senaste i raden är Framtidskompetenser, som är en ny typ av arbetsmodell för den svenska skolan.

En annan uppmärksammad verksamhet som Rektorsakademien startat är TÄNK OM, som stöttar de rektorer och lärare i skolan som satsar på att modernisera sin pedagogiska grundsyn i samband med att man digitaliserar skolans verksamhet.

- Det känns fantastiskt att stora delar av den gedigna kompetens och erfarenhet som finns inom Rektorsakademien och TÄNK OM nu kanaliseras till att lyfta de svenska rektorerna ett rejält snäpp, säger Hans Renman, VD TÄNK OM.

Rektorsakademien har sedan 2004 stor erfarenhet av att fortbilda skolledare i praktiskt ledarskap, aktuell forskning, rekrytering, personalvård, kommunikation, kreativitet, omvärldbevakning, skoljuridik, ny pedagogik genom IT och sociala medier.

- Vi är mycket stolta över att tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting ta utvecklingen av Svenskt skolledarskap ännu längre. Vi hoppas snart också vara i mål med en helt ny och modern utbildning för de skolledare som inte gått den statliga, avslutar Fredrik Svensson grundare Rektorsakademien.

För mer information:
Fredrik Svensson, grundare Rektorsakademien, mobil: 0733-40 41 10 eller e-post:
fredrik@rektorsakademien.se

Malin Annergård, utredare på avdelningen för lärande och arbetsmarknad, tfn: 08-452 79 38, eller e-post: malin.annergard@skl.se

SKLs Pressjour: 08-452 71 01

Det går bra för läsandet i Sverige !

Sverige ligger bra till när det gäller exempelvis läsande digitalt.

"Det visar en unik OECD-studie som svenska 15-åringar deltagit i. Undersökningen visar också att svenska elever presterar över genomsnittet och är bättre på att läsa digitalt än traditionellt. Det är första gången det görs en internationell studie som belyser hur elever klarar av att söka, läsa, förstå och värdera information på nätet. 19 länder, varav 16 OECD-länder, deltar. De svenska eleverna läser bra digitalt men Sverige tillhör inte de bästa länderna. Fyra länder - Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och Japan - når bättre resultat. Sverige presterar på samma nivå som Island, Irland och Belgien men bättre än till exempel våra grannländer Norge och Danmark. "
Pressmeddelande Skolverket 2001-06-28

Det är ett tecken på att vi trots den negativa bilden som sprids om svensk skola har väldigt goda förutsättningar att ta täten i utvecklingen av kompetenser och "lärande" som rör det framtida samhällets krav.

Vi kan bättre ! Låt oss ta diskussionen vidare !

Heja Svensk Skola !

Vi ser en ny Fosbury födas i Falkenberg

Heja Falkenberg ! Nu har det äntligen skett ett tydligt trendbrott i Falkenbergs 1-1 skolor. Falkenbergs genomsnittliga meritvärde för avgångsklasserna har ökat från 190,1 till 203,8. De skolor som arbetat längst är också de som ökar sina resultat mest.

Jag har följt Falkenberg många år på olika sätt, likt många andra, och det känns fantastiskt roligt att se att det går att förbättra om man vill och vågar. Det ger så klart också oss som arbetar i och omkring TÄNK OM , och inte minst alla de kommuner som vi jobbar med i frågan om att omdefiniera skolans pedagogiska arbetssätt och kunskapssyn, råg i ryggen. Det äruppenbart att svensk skola nu, med Falkenberg i täten, är något på stort på spåren. Nu gäller det att inte slappna av. Det nu det avgörs. Uthållighet är viktigt.

Nu kommer såklart de kraxande kråkarna skrika sig hesa och förklara framgången med att det är "den här kullen som var ovanligt lättjobbade", och vist kan det vara så på en skola. Men grejen är att det gäller ett ökat generellt resultat för alla kommunens skolor och inte en enskild skola. Inte ens den mest kritiske kan blunda för att satsningen gett resultat.

Förra året sjönk resultatet något i Falkenberg och man började såklart att oroa sig lite här och var. Men om du tänker på Richard Fosbury, jag skrev om honom i min bok "Bryt mönsret eller gå under" (2007), så är inte det så konstigt om resultat initialt kortsiktigt sjunker om man ändrar väsentligt styrande förutsättningar. Fosbury ville utveckla höjdhoppet och kom på att om man hoppar med ryggen mot ribban istället för dyka med bröstet före så skulle han nå högre höjder. Det sägs att han höll på att ge upp eftersom han den första tiden inte ens kom upp i sin klass som junior. Men han höll i sin vision, tränade och förfinade än mer noggrant och kort tid därefter så vann han allt. Och inte bara det, standarden för hur man hoppar höjdhopp ändrades och döptes till Fosbury-flop.

Jag är säker på att vi nu ser början till en ny Fosbury:

En Fobury-flipp

Heja Falkenberg !

Rwandas skolstrategi är "en dator per elev"

Rwanda är inte bara Afrikas utan världens just nu snabbast växande ekonomi. Och inte bara det, det är också det land i världen som är först ut med att utrusta ALLA elever och lärare med bärbar dator och trådlös internetuppkoppling.

Man har uppenbart insett att tillgängligheten till informationen på nätet är en, av flera, viktiga huvudnycklar till ett modernt levande lärande.

Det betyder återigen att en land vi tidigare sett som "fattigt och utan möjligheter" ta täten i viktiga framtidsfrågor. Satsningen kommer utan tvekan att föra Rwandas utveckling ännu snabbare framåt än man tidigare trott.

Sverige är det land som lägger mest pengar per capita på utbildning, men samtidigt ett land inte direkt diskuterar frågan om hur vi utvecklar den tillgänglighet vi har till informationen på internet i pedagogiska syften. Bortsett då från den lilla men växande skara lärare och rektorer på twitter och FB som dagligen diskuterar skolutveckling med ett framåtsyftande persoektiv. Och bortsett från alla de kommuner som redan beslutat sig för eller de som står i starttagen att gå 1-1 och samtidigt utveckla pedagogiken. De har fattat vad det handlar om, men räcker det?

Självklart inte...

Låt oss hoppas att Rwanda som underdog i sammanhanget blir en tankeväckare för politiker här i Sverige om att dubbla stegen nu. För det första genom att skapa tillgänglighet för alla elever och lärare och, framförallt, utveckla förutsättningarna för en förändrad kunskapssyn så den går i takt med samhällsutvecklingen.

Får jag förslå en studieresa för utbildningsdepartementet till Rwanda. Det "heta" föregångslandet i utbildningssammanhang. Kanske kan de då förklara begreppet "kunskapskapprustning" för tjänstemän och politiker? Och hur man utifrån det begreppet kan vidta åtgärder för att ta täten i utvecklingen av lärandet. Det är nämligen strukturella förändringar som gör att vi ser möjligheter vi tidigare inte insett och som sannolikt kommer föra Rwanda till ett av världens mest intressanta länder när det gäller kopplingen samhällsutveckling och lärande.

Den positionen kunde Sverige med lätthet ha skaffat sig, istället för att stå och stirra sig trött på PISA hela dagarna. Men i landet "Fat and Happy" är det förstås alldeles för mycket begärt....vi har ju fullt upp med annat....viktigare....

=:)

Ledarskapet kan aldrig lyftas för sällan

Alltsomoftast när jag funderar över skolan och dess framtid landar jag i det faktum att det tycks vara en nyhet och inte alltid oproblematiskt att lyfta vikten av skolans ledarskap. Inte sällan uppstår en diskussion om vilken yrkesroll som är viktigast. Skolledaren (rektorn) eller lärare? Precis som att det finns en yrkesroll i skolan som är viktigast eller att om man lyfter skolledarskapet så är det på bekostnad av lärare.

Det finns något ruttet i detta med att det finns ett konfliktperspektiv mellan skolans medarbetare och dem som har uppdraget att leda och fördela arbetet.

För mig handlar det dock om att ledarskapet är ett verktyg för att få hela organisationen att inom respektive ansvarsområde bidra till att skolan utvecklas och förbättras.

Jag är däremot, naturligtvis, medveten om att en hel del medarbetare i svenskt arbetsliv, inte enbart i skolan utan i alla organisationer, har synpunkter och idéer kring hur verksamheten kan ledas bättre och att det naturligtvis ytterst är "chefens" ansvar.

Jag tror, efter att ha följt skola och skoldebatt väldigt nära i snart 10 år, att ledarskapet behöver lyftas ännu mer i meningen att alla som arbetar i skola är ledare och att alla skolor gör klokt i att på olika sätt utveckla det gemensamma ledarskapet.

Utvecklande ledarskap handlar mycket om att skolledare eller läraren är ett föredöme och ständigt lyfter upp frågor om moral och etik och att h*n agerar med en värdegrund som bas. Att en utpräglad förändringsledare inspirerar och motivativerar i syfte att engagera, är kreativ. Men även att h*n utvecklar en personlig omtanke men som också konfronterar och tar risker i ett gott syfte, för individen och för skolan som organisation.

I synnerhet gäller detta skolor som är på väg mot att ställa om sin skola till en 1-1 skola, dvs där den pedagogiska miljom omfattar en dator per elev. Ingen lätt uppgift och som kräver övning, insikt och dedikation. Ibland blir det fel, vilket är helt naturligt i en utvecklingsprocess. Genom att göra fel och landa i dem kan vi erfarenhetsmässigt välja bättre vägar framåt.

Enskildas rättighet till unik egenart i skolan

Den svenska nya läroplanen Lgr11 och förvisso omarbetad och lite åtstramad men den är fortfarande en av världens mest moderna läroplaner och väl anpassad för vår resa in i globaliseringen. Men å andra sidan är det som står i läroplanen inte alls helt och fullt självklart genomdiskuterat bland elever, föräldrar och skolans personal. På många skolor lever läroplanens grundläggande värdegrund och tankar i ett fint fungerande finmaskigt nät runt verksamheten. Men min magkänsla säger mig att det finns en delatt gå till botten med på en hel del skolor.

Här finns tex en ganska intressant skrivning i läroplanen under skolans värdegrund och uppdrag.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Lgr11 kap 1

Handen på hjärtat, genomsyras dina barns skola eller din skolarbetsplats av helt igenom samsyn kring vad det här betyder? Får eleverna uttrycka sig som de vill, givet att ingen kränks? Diskuteras det på lärarrummet om ungas förvridna intressen, språkbruk, estetik eller allmänna val av klädsel?

Förmodligen, och det är därför skrivelsen finns....

Debattartikel om rektorer i dagens Aftonbladet

Idag publicerar Aftonbladet en artikel de föreslog att jag skulle skriva, en artikel om rektorer. Jag valde att fokusera på framtidens och den utveckling vi behöver sträva mot och där rektorer är avgörande viktiga.

Artikeln finns i sin helhet här på www.aftonbladet.se (14 maj)

Debattören: Dags att införa en modern svensk rektorsutbildning
Den svenska skoldebatten har på senare år helt spårat ur. Den sprider budskapet att svensk skola är i katastrofläge.

Min erfarenhet leder mig till helt andra slutsatser. Svensk skola kan bli världsledande – om vi ser till att utveckla rektorer till moderna förändringsledare. Annars riskerar nytänkande, begåvade lärare att hjälplöst sjunka ner i den konservativa kvicksanden.
Jag har besökt skolor och arbetsplatser i Asien, USA och Europa och sett vad andra länder fokuserar på. Slående är att synen på utbildning i stort sett ser likadan ut överallt. I New Yorks, Manchesters och i Beijings skolsystem pratar man om samma saker som här. Men numera inte enbart om att klättra på förenklade listor. Man vill mer, man vill forma framtidens kompetenser.

Detta medan makthavare som Jan Björklund, Metta Fjelkner, Maciej Zaremba med flera drömmer om att reproducera det vi gjort de senaste 100 åren. Inget kan vara mer fel, skruvar man muttern åt fel håll hjälper det inte hur mycket mer man tar i.

Svensk skola har större möjligheter än något annat land i världen att ta greppet om framtidens skola och lärande. Men då måste vi låta lärare ledas av moderna rektorer som vet att utveckla lärandet framåt. Med internet och ökad kommunikation över gränserna är allt i samhället är för evigt förändrat – utom just vår syn på skolan. Det är tragiskt. Och det håller inte längre.
Inte för att jag på något sätt delar Mao Tse Tungs värdegrund, men jag tycker ändå att hans ord: ”När förändringens vindar blåser bygger en del vindskydd och andra väderkvarnar” är mer relevanta nu än då.
Och som den amerikanske pedagogen John Dewey skrev ännu tidigare: ”If we teach today as taught yesterday, we rob our children of tomorrow”. Förbättring är avgörande – och förbättring kräver förändringsförmåga.
För att förbättra och förändra skolans inre arbete krävs handlingskraft och modiga lärare som kan skapa nya metoder för lärande, baserade på forskning och experimenterande. Dessa fantastiska lärare finns på alla skolor, men för att de ska få kraft och genomslag krävs rektorer som bryter mönster, ser dem och backar upp dem. Annars förtvinar de och reduceras till att göra det alla andra gör.

Skolverket och SKL pekar också på att framgångsrika skolor präglas av just brinnande och modiga rektorer som drivs av visioner och övertygelser. Det är de rektorerna som kan påverka utbildningens innehåll att bättre stämma överens med den verklighet samhället befinner sig i. Som lämnar det lärarcentrerade katedertänkandet för ett modernt, samarbetande och kommunicerande lärande med de unga i centrum. Att bara reproducera kunskaper i klassrummen som redan finns att hämta på Google duger inte längre. Ej heller att införa fler nationella prov, grisen blir inte fetare bara för att man väger den oftare.

Dagens obligatoriska befattningsutbildning för rektorer lägger huvudfokus på skoljuridik och myndighetsutövning. Det är områden som visserligen är viktiga, men de räcker inte.
Vi behöver en ny svensk rektorsutbildning, som fokuserar på att utveckla rektorer som ger lärare och elever nya relevanta bilder och verktyg att arbeta med.
Vi behöver inte fler administratörer som gömmer sig bakom pappershögar, utan fler skoledare med förståelse om allt som rör den accelererande samhällsutvecklingen.

Utan positiva och starka rektorer som gör rätt saker stannar svensk skolutveckling.

Vem vill inte ha högskolebehörighet?

Ända sedan förslaget om att stryka högskolebehörighet för yrkesprogram på gymnasiet kom fram stod det klart, nästan som korvspad, att ansökningarna skulle minska. Nu ser vi hur det blev. Alla är överens, rektorer SYV-are och andra kommunala tjänstemän: Ungdomar väljer bort yrkesinriktade program eftersom de bakbinder dem och begränsar dem att utvecklas i framtiden.

Den smarte målar inte in sig i ett hörn...

- Det vi kan se i samtliga län är att det är en större andel elever som söker högskoleförberedande program, säger projektledare Therese Sehlstedt till Skolverkets hemsida (SvD 5 maj 2011)

Baksidan är förstås att vi får dålig återväxt inom praktiska yrken, dvs tvärt emot det reformen egentligen ville åstadkomma.

Antingen är det en tillfällighet eller så har regeringen underskattat unga människors förmåga att tänka långsiktigt...människor som uppenbart har visioner, i alla fall inom detta område. Känns bra tycker jag....

=:)

Kunskap, kreativitet, SAAB och Kina....

Morgonens nyheter handlar om SAAB som nu glider ytterligare ett steg mot att hamna i Kina. Det är i ett så kallat strategiskt samarbete som den i sammanhanget relativt unga biltillverkaren Hawtai går in med 1 300 000 000 kronor hos Spyker som äger det krisande fd svenska bolaget. Motivet för SAAB är förstås att ta sig in på den väldiga kinesiska marknaden.

Det här handlar på ytan om tillverkning av bilar, men under ytan om framtidens kunskapskapprustning. Hawtais ambition är att öka sin spetskompetens och locka strategiskt viktig kompetens och teknik till sig.

Hawtai väntas öka sitt ägande i Saab i etapper

Dagens Industri

Hos oss här i Sverige innebär det att båda våra tidigare teknikutvecklingsbolag Volvo och SAAB sedan länge påbörjat sin glidande resa ut ur Sverige med destination Kina.

Det är en naturlig strukturutveckling och vi har sett det tidigare i både varvs- och tekoindustrin som båda i stort sett försvann på kort tid för några decennier sedan.

Det vi dock måste fråga oss är: Hur möter vi denna strukturomvandling på ett smart sätt?

Det enda jag ser att vi kan göra, och som vi borde påbörjat för länge sedan, är att stimulera till ökad innovationskraft. Men för att kunna hitta innovationskraft måste vi börja med att utveckla vår förmåga att skapa idéer, man kan inte hoppa över själva bottenplattan för innovation. En innovation är ju en ide som får väldigt många användare eller som får väldigt stor betydelse för många människor. Slutsatsen är alltså att ju bättre vårt lands medborgare blir på att skapa idéer ju större är möjligheten att finna nya banbrytande innovationer.

Det hela leder till att skolan, som ju sitter på små barns fantasi från start, borde utveckla sina arbetssätt så att kreativiteten och fantasin inte trycks undan till förmån för en alltför stereotyp kunskapssyn från en annan tid.

Förmodligen retar jag gallfeber på några få traditionella kunskapstalibaner här, men det bjuder jag på.

För kunskapsbegreppet har förändrats de senaste 20 åren vare sig vi tycker om det eller inte. Det finns ingen anledning att värdera det, men det finns alla anledningar i världen att snnabbt förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt.

Grattis Kina !

Svensk skola är i världsklass

I debatten kring skolan som nu rasar överallt ligger tyngdpunkten på eländesromantik, framburen av maktkontrollerade mediekanaler som medvetet styr innehållet ensidigt mot ett håll.

Eftersom denna ensidighet som herrar som Zaremba ger tenderar att ge en bild av skola som inte helt stämmer överens med verkligheten så finns det anledning att höja rösten en sekund och lyfta en sanning som är svår att blunda för:

Svensk skola och skolutveckling är i världsklass

Ok vi brister naturligtvis inom ett par områden om man enbart ser det hela genom PISA. Dessa brister skall vi naturligtvis med praktiknära forskning och pedagogiskt nytänkande åtgärda. Men det finns också en värld utanför detta perspektiv! En till och med ännu mer relevant värld.

Efter att ha rest runt i världen, och besökt skolor i både Nordamerika, Asien och Europa har jag fått förmånen att se vartåt det lutar när det gäller kunskapsutveckling. Vi har i Sverige tveklöst den bästa och mest framåtsyftande läroplanen i världen. Vi har också de vassaste grundidéerna om lärutveckling ute i kommunerna, en utveckling som baseras på en modern kunskapssyn och tankar om vad skolan skall syfta till. Vi måste nu bara få in i skallen att vi verkligen är på rätt väg. Det vill säga att se fortsatt framåt. Inte bakåt ! Vi måste sluta lyssna på de okunnigt kraxande kråkorna som vill vända utveckling mot retardation.

Jag är helt inne på samma linje som debattören Stig-Roland Rask (fd KK-stiftelsen) och jag menar att ett verkligt bra tecken på att svensk skola är på rätt spår är ju på det sätt vi hanterat den ekomomiska krisen, dvs hur resilienta vi är som samhällsorganism (en biologisk term för förmåga att inte påverkas dramatiskt negativt av störningar i ekosystemet). Bortsett från vissa politiska eldfängda diskussioner, inte utan relevans, har vi en väl sammanhållen samhällskropp som kan resa sig och borsta av dammet och ta tag i bitarna. Det kan absolut hålla ihop bättre, men ändå. Man ska betänka att de globala kraven 2011 ser helt annorlunda ut än 1950.

Men ser vi på samhällsdebatten om skolan utgör den möjligen ett genant undantag.

Poängen är att de 20, 30, 40 och 50 åringar som nu påverkar och beslutar om åtgärder i både offentlig sektor, föreningsliv, politik, myndigheter och näringsliv har alla gått i en skola som uppenbarligen gjort dem väl skickade att ta hand om ett land i en ekonomisk global kris. Se bara på Anders Borg och Reinfeldt, en gång två obstinata högjutt gapande tonåringar som nu leder landet. En av dem hävdade en gång att anarki är den bästa samhällsformen och att Landstinget är farligare än knark. Varifrån uppmuntrades de ta ut svängarna så pass, från hemmet? Kanske? Av videovåld? Troligen inte! Det var naturligtvis svensk skola som starkt bidrog till att ge dem de förutsättningar för intellektuellt experimenterande, glöm inte det. Svensk skola har på det stora hela fungerat väl ! Men det räcker inte om man ser framåt.

Vi måste bli bättre inom en rad områden för att möta framtiden, det är just nu det enskilt viktigaste för oss alla. Att se framåt ! Förbättra! Skapa en faktiskt utvecklingsrörelse! Så låt oss därför diskutera hur lärandet skall bli effektivare rent pedagogiskt och didaktiskt (i praktiken) istället för att ge vedträn till kvasidiskussioner liknande den som Zaremba initierat. Hans ogrundade tyckanden leder inte till den förändring/förbättring vi behöver. Den leder mot, i bästa fall, stagnation.

Låt oss nu utveckla våra styrkor än mer så vi kan möta den globalisering som rullar därute, den kommer nämligen inte vänta på Zarembas gäng...

Jag kommer utveckla dessa tankar mer i min kommande bok, men jag kände att det är på sin plats att lyfta det faktum att

Svensk skola och skolutveckling är i världsklass

=:)

Skolan är inte i fritt fall...

Nu har jag läst Maciej Zarembas artikelserie ett par gånger och funderat. Funderat över vad som är vad i debatten. Jag känner igen honom i andra exempel på hur en enskild journalist verkligen aktivt söker stora journalistpriset. Kring år 2000 var jag nära Peter Kadhammars "kritiska granskning" av min dåvarande arbetsplats Icon. Vi som jobbade där såg ju att hans skildringar många gånger var direkt förvrängda. Men det gjorde inget för Kadhammar, syftet var ju att skrika högt och förnedra. Och det gick bra, han fick stora journalistpriset.

Och mönstret upprepar sig, men nu inom ett för Sverige mer avgörande område än ett enskilt litet företag. Nej nu talar vi om ödesfrågan som Sverige står inför, nämligen hur vi skapar en skola som möter de globala framtida kraven? Gör vi det genom att backa bandet och återskapa 50-talets grundsyn på kunskap, lärande och relationsbyggande eller gör vi det genom att utveckla och förbättra skolan så vi får en kunskapsutveckling som är relevant för vår tid. Zarembas artikelserie talar för det första:

Sluta med daltet och tillbaka till den statliga katedern.

Han hyllas av Jan Björklund och andra som av olika personliga skäl har intressen, politiska eller egna, i att skolan bevaras som den alltid har varit.

Man skall dock komma ihåg några saker när man läser Zarembas artiklar:

Icke vetenskap
Hans artiklar är inte vetenskap utan ett journalistiskt sökande efter exempel som styrker hans personliga uppfattning om hur, i detta fall, skola skall vara. En uppfattning som i 98% rimmar helt och fullt med skolminister Jan Björklund. En tillfällighet? Knappast.

Fear Society
Han låter sin journalistiska trovärdighet gå i politiskt färdigplogade åkrar, det vill säga utnyttjar en hos skolministern redan fungerande retorisk taktik. Nämligen den att utnyttja vuxna föräldrars identifikation och igenkännande av sin egen skolgång i kombination med "konfliktsperspektivet". Ingen läser nämligen "good stories" med samma frenesi som helvettesbeskrivningar. Detta är klassiskt och lite läskigt, the fear society...ett samhälle som intellektuellt bygger på rädsla är inget riktigt fritt samhälle.

Propagandalikt
Han ges oceaner av utrymme i en av Sveriges mest effektiva opinionskanaler, nämligen Dagens Nyheter. Den som vill gå i polemik med honom får ställa sig i den långa kön om ett utrymme på en halv A4 sida. Att i fyra dubbeluppslagsartiklar vika ut sin personliga subjektiva tyckerilåda och bädda tvivelaktiga resonemang är ingen konst, men att hålla sig kort kring en så komplex sak som skolan är svårare. Det vet Zaremba. Han vet också att den som äger utrymmet äger budskapen. Zaremba är tillsammans med Björklund ohotad på den punkten.

Okunskap om kunskapsbegreppet
Han har inte det blekaste intresse av att beskriva hur hans ensidiga uppfattning om den framtida skolan skall formas, det är lättare att beskriva sånt man inte förstår som avarter och fel....Varför tar exempelvis inte Zaremba upp att synen på kunskap har förändrats i grunden sedan han gick i skolan? Att skolans roll i samhället förändrats? Med digitaliseringen av musikindustrin föll musikförlagens inslagna väg om hur man distribuerar innehållet till lyssnaren. I bokbranschen sker nu exakt samma resa. På samma sätt har informationstillgängligheten gått från 1990-talets "begränsad till vad som ryms i lärarens huvud och skolbibblan" till numera vara total genom en dator på internet? Påverkar det skolans uppdrag Zaremba? Vad är kunskap? Hur blir information till kunskap? Skiljer sig lärprocessen mellan 1900-talet och dagens internet?

Okunskap om globaliseringens krav
Han har heller inget intresse av att beskriva vad det är Sverige behöver för förmågor och talanger i en globaliserad värld. En värld där andra tidigare outvecklade länder numera tar kliv mot att utveckla den kunskap de behöver för att öka sin välfärd. Vilka är framtidens kompetenser Zaremba? Och hur hänger de ihop med att vrida klockan tillbaka? Var det verkligen så att skolan på 50-talet var så väldigt bra på att stimulera fram kunniga, icke auktoritetsstyrda, medmänsklighetsdrivna, frimodiga och hyperkommunicerande ungdomar för ett samhälle år 2020?

Statlig styrning är den enda lösningen för Zaremba
Han anser uppenbarligen att professionen inte alls bör styra utvecklingen, eftersom de är insnöade i Deweys irrläror som i artiklarna beskrivs som budskap får underjorden. Nej staten ska hellre ta kontroll över hur lärande skall gå till. Men den som tror att man kan ta kontroll över lärande i ett samhälle som vilar på fri ultratillgänglig information kommer alldeles försent inse dess omöjlighet. Zaremba menar att staten är bäst på att driva skolan framåt, men han talar inte rad om hur det skulle kunna gå till? Vad det nu är som är så bra med det? Borde inte en mer smart slutsats vara att staten öronmärker och tillför mer resurser så att långsiktiga utvecklingsprojekt kring "det nya lärandet" får verklig bärkraft?

Saknar ingång i det nya lärandet
Zaremba saknar helt en diskussion om hur informationstillgängligheten i världen skapat nya kanaler och former för lärande. Hur tillgängligheten till verktyg för att kommunicera, lära kolaborativt, kritiskt granska fakta, dra slutsatser och skapa verklig verklighet blir allt mer avgörande. Varför utelämnar han detta det kanske mest omdanande för det globala lärandet? Hur kan han missa det? Jo för att det inte stödjer hans tes, eller av okunskap? Tesen som upptar hans vakna tid är ju att läraren skall stå i centrum, inte eleven och dennes lärande.

Gott om sakfel
Det finns gott om sakfel i hans skildringar, sådant de flesta som arbetar i skola eller med skolutveckling lätt upptäcker, men som "väljaren" inte alls "behöver" för att välja rätt lapp till valurnorna. Det är precis det som politik handlar om, att kompromissa. I Zarembas fall kompromissa med kunskap om området han bevakar. Kanske väljer han medvetet bort saker som inte stärker hans teser, eller så kanske han helt enkelt inte är så insatt som han påstår? Jag vet inte vilket som är värst.

Nej läs Zarembas artiklar en gång till och lägg till fler frågor kring vad vår svenska skola skall förbättras mot och vad Sverige, som alla andra länder, snart möter på allvar, nämligen:

Lärandeskapprustningen

Det land som hittar bäst vägar mot ett effektivt och modernt lärande med fokus på resultat kommer inte forma en skola i fritt fall...

Framtidskompetenser på Kommunal Skolriksdag

Idag presenterade vi Framtidskompetenser på SKLs Kommunala Skolriksdag. Ida Karlberg modererade en panel som diskuterade de framtida globala utmaningarna, vad vi behöver ge barn för förberedelser för livet och hur skola/arbetsliv behöver skapa förutsättningar tillsammans. Panelen bestod av Jan Hylén (Framtidskompetenser & Metamatrix), Lina Thomsgård (Rättviseförmedlingen) , Golnaz Hashemzadeh (Entreprenör), Jens Jording (Skolutvecklare Staffanstorp) och Jolanda van Roijen (IBM).

Projektet blev väl mottaget av de 1700 skolchefer, rektorer och skolpolitiker som var där. Många gav oss feedback på innehållet i diskussionen och om Framtidskompetenser generellt och det var enkom i positiva ordalag. Ja inte alla förstås, det finns alltid några som blir provocerade. Oftast handlar det om dem som vill bevara det gamla och som i någon mening vill motverka just förnyelse. Som tur är så är de i minoritet.

Efter föreställningen kom två mycket arga damer fram till scenkanten och skällde på mig eftersom jag inte förstått poängen med en "kateder" och den "gamla skolan". Bakgrunden var den att jag vädrade en fundering kring om det verkligen är en lösning på Sveriges globala utmaning att fler lärare ställs bakom katedern och i huvudsak återgår till förmedlingspedagogik. En fråga som flyter runt i debatten och som jag verkligen inte förstår. Händelsen där vid scenkanten sätter fingret på hur känslig frågan om "förändring" i svensk skola kan vara.

Alla vill inte se skolan som något annat än vad den alltid har varit, och det ska man nog ha respekt för tror jag. Vi tillhör alla det vi kallar skolutveckling...

RA på Kommunal Skolriksdag 2011

I morgon (måndag 28 mars) startar kommunal skolriksdag ute på Älvsjömässan. Det händer mycket under dagarna två, men mina "kolla in tips" blir Oneeighty (projektledare Åsa Sundelin) och TÄNK OM (verksamhetsansvarige Hans Renman) på måndagen samt "Framtidskompetenser - en talkshow" med Ida Karlberg från Rektorsakademien från stora scenen på tisdagen !


-- Post From My iPad 2

Årets Framtidschef Sebastian Siemiatkowski

Sebastian Siemiatkowski får priset för att han »med innovativa metoder i en snabbt växande verksamhet byggt en framgångsrik kultur där unga medarbetare känner energi och entusiasm«.
På Kompetensgalans scen berättade Sebastian Siemiatkowski att han var väldigt glad över priset och särskilt över att få ta emot det från Försvarsmaktens högste chef ÖB Sverker Göranson.
»Jag fick min första ledarskapsutbildning inom Försvarsmakten, UGL, och det är den bästa ledarskapskurs man kan gå.«

I juryn för årets Framtidschef ingick bland annat Rektorsakademien, Kairos Future och Försvarsmakten.


-- Post From My iPhone

Dags för läraren att lämna katedern...

Jan Björklund har helt rätt i att vi behöver förändra lärandet i svensk skola för att kunna möta den kommande framtidens kunskapskapprustningen. Men hans recept och vurmande för katederpedagogik stinker av industrisamhällets fuktiga och rostande fabrikslokaler, från en tid som inte längre finns. Efter mina resor de senaste åren i väster- och österled har jag tittat på vad som händer i världen och jag kan konstatera att Björklund är frapperande långt bort från den verklighet som råder.

Vi i skolsverige behöver utveckla styrkor, talanger och framtida kompetenser som vid sidan av kunskaper definierade i kursplanerna, som jag inte har några synpunkter på, så att helhetslärandet möter det samhälle och arbetsliv som väntar oss. Det råder idag inga tvivel om att tex kreativitet, "diverse thinking", initiativförmåga, självständighet och samarbete (collaboration) är exempel på förmågor vi måste vidareutveckla i hela befolkningen om vi ska kunna möte de exeptionella utmaningar som nu väntar i globaliseringens kölvatten. Men hur ska 50-talets katederundervisning kunna vara medlet för detta? Svaret är enkelt, det kan det inte. Jan Björklunds retorik är helt snurrig. Hur har skolministern hamnat i denna vilsna tillvaro där "gamla idéer" löser "nya problem"? Jo helt enkelt därför att han tidigt i sin skolpolitiska karriär målade in sig i det välkända "hörnet". Själva konstverket påbörjades i en tid då enkla budskap fick väljare, utan att behöva tänka själva, att "känna igen sig från sin egen skolgång" i alla de 1000-tals pressmeddelanden som skolborgarrådet i Stockholm faxade ut från sitt kontor. Tavlan som sakta växte fram verkade genomtänkt och självklar för både medier och traditionalister.

"Frälsaren har kommit" meddelade ledarsidorna på Sveriges största morgontidningar och skolborgarrådet prenumererade bokstavligen på propåer från landets alla redaktioner, oavsett medietyp. Han var glasklar i sitt sätt att tala och hans budskap passade journalisters hunger efter nyheter med "konfliktperspektiv". Hårdare tag, mer disciplin, rättning i leden och inte minst fjäskande för en skolkultur som inte självklart ville se någon form av förändring, förutom bakåt.

När sen världen utvecklade sig både snabbare och mer än vad Björklund förväntade sig och när allt fler började förstå att "gammelpedagogik" inte alls möter framtiden var det försent att vända om. Han skulle i så fall tvingas erkänna att han hade fel, och det är inte ministrars starkaste gren. Nej det vi nu ser i utspel kring lärarens roll i klassrummet är ett desperat försök att rädda det som räddas kan genom att stärka sin relation med traditionalisterna.

TÄNK OM Jan Björklund. Jag vet att du kan det !

Vad vi behöver nu är istället en skolminister som tar höjd för just den verklighet som mycket snart kommer sätta de flesta västerländska konserverande samhällen i en mycket allvarlig situation. En minister som förstår att vi behöver ett lärande som bygger på nyfikenhet, lust, effektivt flexibelt lärande, nytänkande, kolaborerande och kunskapande. Där den unges ansvar utvecklas ännu mer, och där de som inte riktigt pallar med att ta ansvar stöttas till att utveckla det, istället för att förlora självkänsla och lust för lärande. En skola som tar vara på varje enskild individs potential snarare än formar människor till spottande minnesmaskiner. Det kan USA, övriga Europa och Asien få ägna sig åt helt på egen hand, det är de jättebra på. Vi ska istället ta till vara på den möjlighet som nu växer fram, nämligen att utveckla de delar där vår styrka finns. För vi är lite bättre på att i samarbeten hitta unika och fungerande lösningar, vi är lite bättre på att ta initiativ, vi är lite bättre på att ifrågasätta auktoriteten, vi är lite bättre på att vara nytänkande och kreativa.

Men det räcker ändå inte, Sverige behöver bli mycket bättre på det framöver för att kunna trygga vår kunskapsutveckling och inte fastna i att vara "fat and happy". Det här kan inte uppnås genom att drömmande titta bakåt i backspegeln mot någon slags drömvärld där det räcker med att räcka upp handen och svara: "Karl XII" och "1066"... För det är det katederundervisning handlar om.

Världen utanför pockar på...

Jag är nu i slutskedet av resorna jag gjort de senaste åren, just nu är jag i Singapore och på Söndag avslutar jag med besök i England. Intrycken efter det jag stött på i Sverige, NYC, Los Angeles och Singapore tillsammans med de tidigare två resorna till Kina är många och de har nog förändrat mig lite tror jag. Tanken är att dela med mig av dem på olika sätt. Dels blir det en bok, som ni kanske känner till vid det här laget, men det blir förstås också nytt innehåll i mina föredrag.

Jag kommer också att intensifiera mina inlägg här på bloggen, med aktuella anekdoter och kopplingar till vad som sker på skol-,kunskaps-,kompetens-,arbetslivs- och kreativitetsområdet...m.m...

Ska man summera det hela har jag efter mina resor blivit än mer övertygad om att vi i Sverige tappat all sans kring skolpolitik och gör klokast i att byta inriktning snarast, städa upp i de unkna resonemang som ligger och dräller samt fokusera på lärandets förutsättningar för en modern tid.

Att vi blivit "Fat And Happy" råder det för mig numera inga som helst tveksamheter kring ....





MEN om vi nu fattar kloka beslut så kan vi ganska snabbt bli världens epicentrum gällande lärande, för vi har de förutsättningar som krävs....definitivt !!! Det finns många rörelser ute i Skolsverige och det är dags att koppla på GÖRA-biten nu och koppla ned SNACKET....

Hälsningar från Singapore

-- Post From a surfplatta...

Nyfikenhet?

Det är lite av en sensation att nyfikenhet kan överleva överhuvudtaget i dagens tvångsmässigt gammeldags utbildningssystem ...

-- Post From My Newton --

Vibyskolan och utbytet med Kina

Som ett första led i arbetet med att koppla samman Kinesisk skola med Svensk skola blir Vibyskolan i Sollentuna den första skola att ta emot kinesiska elever.

Nu väntar vi bara på att en skola i Göteborgstrakten kan komma med glädjande besked till oss.

Det känns väldigt spännande detta.

I juli kommer alltså en grupp elever med lärare från Shanghai för att uppleva norden och knyta kontakter med unga "på andra sidan klotet".

Återkommer med mer information...