Och så Köping också...

Just är jag på väg till Köping för att hålla ett föredrag om lite av varje. Köping är ytterligare en kommun i Västmanland som tar det modiga steget mot en moderniserad och samhällstillvänd grundskola. En skulle med ambitionen att ta med utgångspunkt i själva lärandet utifrån det framtida samhällets nya och annorlunda krav.

Alla nödvändiga beslut är fattade...och nu återstår bara att sätta planen i verket rent praktiskt också. Vilket kommer att gå bra om alla parametrar är på plats till hösten när hela förbättringsprocessen sjösätts fullt ut.

Återkommer med rapport senare....

:-)

Arboga känns helrätt !

Föreläste idag för Arboga kommunstyrelse. I samband med Arbogas beslut om 1-1, en dator per elev inbjöds jag nämligen för att prata om framtid, kreativitet, skola och ungdomar. Arboga känns helt rätt på spåret mot modern pedagogisk utveckling ! Nu gäller det att kavla upp ärmarna, spotta i händerna och sätta besluten i verket. Det kommer gå hur bra som helst.



Det blev lite om Gröna Lund också som kanske synes på bilden.


-- Post From My iPhone

Göteborg, hemmasittare och Oneeighty

Idag föreläste jag i Göteborg för ett 40 tal skolmänniskor. Vi pratade en del om att det är viktigt att se unga människor och knyta an till dem och deras verklighet. Att det är ledarskapet som avgör hur väl vi lyckas, både som skoledare och lärare. Det var ett roligt gäng att föreläsa för, som vanligt i Göteborgstrakten. (Vi tangerade också att det ibland är viktigt att komma ihåg att ställa tillbaka klockan sisådär 20-30 år).

Sen pratade vi om att intresset för skola tydligt minskar ute i skolorna år från år, och att det såklart speglar vår förmåga att göra skolan tillräckligt intressant, spännande och att möta eleverna utifrån deras individuella behov och deras verklighet.

På tåget hem konstaterar jag att tidningarna idag skriver en del om de elever som av olika skäl väljer bort skolan, och då pratar vi inte om de som periodvis är lite skoltrötta och därför "skolkar" från diverse aktiviter (som i och för sig kan bli problematiskt). Vi pratar om de som av olika skäl väljer bort skolan helt. Det kan röra social fobi, katastrofalt dåliga erfarenheter av vuxna i och utanför skolan, att de bara inte ser nyttan av den eller inte "passar in" i den norm vi kallar skola. De flesta av dem vill faktiskt gå i skolan och få lyckas som alla andra, men de kan bara inte. De kan inte förmå sig. Föräldrar, skola, barn och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten blir i ett slag helt maktlösa. Det är starka individer som väljer bort skola, det gör sig inte i en handvändning.

När jag läser artiklarna känner jag mig stolt över vårt projekt "Oneeighty" som Åsa Sundelin och Marit Sahlström sliter med och utvecklar just för dessa unga som är lika mycket värda som alla andra. Som också behöver bli sedda och få guidening tillbaka till skolans lärande och sociala utvecklingsmiljö. Jag känner mig stolt med att vi jobbar på, om än i skymundan, och skapar värden som är viktiga i ett demokratiskt ombryende samhälle.

I morgon föredrag i Kolsva för Arboga Kommunstyrelse.

Föredrag Stockholm, Göteborg och Kolsva

Stockholm 08.00 i morse under föredrag om utmaningar i skola och arbetsliv/näringsliv. Ca 50 personer dök upp trots den arla morgonstunden, vilket får ses som en framgång i sig. Själv har jag knappt vaknat så dags. Vi pratade bland annat, i 30 sekundersprocesser, om frimodiga ungdomar, visionslöshet, IT som pedagogiskt verktyg, skolpolitik & världspolitik (utan partifärg), lärande och folkhemspommesfrites. Stämningen var stundtals spontant uppsluppen och det känns alltid roligt att höra folks kommentarer och ta del av frispråkigheten då folk stimuleras eller upprörs.


Många tror att föreläsare inte hör eller märker vad som pågår ute i bänkraderna, men så är det faktiskt inte. Det finns mycket att lära som föreläsare bara man anstränger sig och försöker lyssna under tiden man pratar. Det är inte bara fullt möjligt utan också nödvändigt för att kunna navigera i sina egna budskap. Och att som lyssnare dölja sina reaktioner på innehållet är inte heller så lätt som man kanske först tror. Ibland kan man provocera fram diskussioner och reaktioner för att testa av var gruppen står någonstans.

En gång pratade jag om det självklara att det är helt ok att göra fel. Och inte bara att det är helt ok utan också en nödvändighet för att progression och utveckling överhuvudtaget är möjligt. Jag stod där och malde på om detta och efter en stund insåg jag att min lyssnargrupp inte alls höll med mig.

Och det kanske inte var så konstigt eftersom de jobbade på Forsmarks kärnkraftverk :-)

I morgon eftermiddag är det Göteborg som står på tur och på torsdag Kolsva dit Arbogas kommunstyrelse samlats för planeringsdagar.

Schysst vecka...

Bloggintervju

Ann-Marie Körling ägnar sig åt mycket spännande. I veckorna har vi kommunicerat en del och så bestämde hon sig för att göra en bloggintervju med mig. Och jag ska denna vecka ställa ett antal frågor till henne också som ni får läsa här sen.

Lärande, ledarskap och Rock ´n Roll...

Jag har förstått nu på senare år att jag utvecklade nästan allt vad gäller lärande, samarbete, ledarskap och entreprenörskap under tonåren. Jag fick min första elgitarr (en SIGMA SG) när jag var 14 år gammal, efter att ha trälat på först en fiol och sen en aukustisk gitarr sedan 10 årsåldern. Mötet med elgitarren var som en uppenbarelse och nästan all min vakna tid slukades av denna ovillkorliga kärlek. En vän som alltid stod där i gitarrstället, svarade mig, lyssnade på mina idéer och lät dem dåna ut ur förstärkaren.

Jag övade skalor och lärde mig licks av mina gitarrhjältar på LP skivor. En del rätt knepiga grejer, men med obeveklig envishet och hundratals timmar så gick det oftast rätt bra. Att på egen hand, utan "lärare", få till ett "riff" skapat av gudar som Led Zeppelins Jimmy Page, Richie Blackmore, Pat Travers, Frank Zappa eller Randy Rhodes gav adrenalinkickar av rang och ibland var det till och med svårt att somna på natten. Det var verkligen inte ovanligt att det gick 5-10 timmar om dagen till detta otroligt ambitiösa och fokuserade lärande. Jag ser nu tydligt att om intresse, drömmar och engagemang finns där så finns obegränsade förutsättningar att nå alla kunskaps- och färdighetsmål man sätter upp. Trots att en del hycklare hånler mot uttryck som "sky is the limit" så är det en inställning värd att utgå ifrån. Genom att lägga mycket tid i kombination med engagemang och intresse kan man i princip lära sig vilka trix som helst inom vilka områden som helst. Världen står öppen. I alla fall var det så jag tänkte:

Jag ska bli rockstjärna....kan dom så kan fan jag också !

Lite längre fram så kom jag och några likasinnade figurer på att vi skulle starta band. Vi hade som alla trevare ingen aning om hur det går till, men på något sätt fick vi ihop prylar och började repa. Vi spelade första gången i skolans aula, ett projekt som jag då inte visste var essensen av det vi idag kallar "entreprenöriellt & informellt lärande". Vi förberedde gigget i flera veckor och jag mins att vi hade lånat en stentuff rökmaskin av någon (oklart vem). Konsertdagen kom och vi stod allihop där uppe på scenen paniskt livrädda med ryggen mot publiken och spelade Black Sabbaths "Iron Man".

Det lät förmodligen uselt. Men det "sket vi i" för vi hade haft vår första spelning.

Under de kommande 5-6 åren startades otaliga bandkonstellationer och på så sätt lärde vi oss att spela med många olika personer med skilda talanger. Det gjorde att vi omedvetet finslipade våra samarbetsförmågor och utforskade grupppsykologins utkanter, fortfarande helt ovetande om det men ändå. En period promenerade vi till en lokal som låg en halvmil från busstationen i Linköping och bar förstärkare och gitarrer för att kunna lira några timmar och sen promenera tillbaka och hinna med sista bussen hem igen till Ljungsbro. Vi turades om att bära och det måste tagit olidligt lång tid de där promenaderna. Men målet stod före. Och det svetsar samman människor att gemensamt utstå strapatser, det skapar en gemensam identitet och gemenskap.

Att spela i rockband var att från grunden lära sig gruppens magi.

Men att långsiktigt få fem-sex mer eller mindre vilda mönsterbrytande tonåringar att samla sig runt det gemensamma ansvarets krav förutsätter ett ledarskap av hög kvalitet. Av det skälet sprack de flesta band efter ganska korta perioder. Folk blev osams, hade inte samma visioner, bidrog inte lika mycket och man lyckades inte "snacka ihop sig". Precis som många företag och skolor idag.

Alla vi som växte upp i Linköping och tillhörde rockkulturen på ett eller annat sätt hade våra drömmar om att kunna leva på vår musik. Idag är det få som ens lyfter sina instrument, det är väl bara Winnerbäck och några till som verkligen har skäl till det. Jag har dock underhållit grundfärdigheterna genom åren och det är fortfarande en mäktig känsla varje gång jag får en gitarr i handen. Det har satt spår och hållit i sig hela livet.

Jag tror att om vuxenvärlden engagerar sig mer i ungdomars intressen och verkligen skapar förutsättningar som får dem att utveckla sina unika talanger utan att för den skull serveras allt på ett fat så skulle vi få ett lite behagligare samhälle och mer samhällskraft. Musik förenar, skapar, bygger, utvecklar och stimulerar.

Dessutom vet vi att ett rikt musik och kulturliv i skolan gagnar det formella lärandet.

Mitt tips är att alla kommuner investerar i ett musikens hus (typ) och anställer ett par kompetenta rockkillar och rocktjejer som kan hjälpa ungdomar att utveckla framtidens rockband och samtidigt skapa entreprenörsämnen och lära ungdomar ledarskapets grunder. Det är ju uppenbart att vi har en musikkultur och "know how" i Sverige som fungerar, trots att den aldrig tagits riktigt på allvar. I dessa tider där fritidsgårdar är mer utrotningshotade än vargen finns faktiskt få ställen för unga att utvecklas på eller ha spelningar på. I alla fall för dem som inte är inne på sportens område, där finns plötsligt hur mycket resurser som helst. Sport är fint, att lira i rockband är något annat. Det finns lysande undantag bland kommunerna, men vi har faktiskt 290 st....

Kanske var det därför som vi på min skola, när jag var rektor, försökte bibehålla den musikstudioverksamhet som fanns innan jag kom och att vi investerade i en replokal.

Jag tror jag ska börja lira igen....

Innovation, förändring & förbättring

Igår läste jag en högintressant artikel i Svenska Dagbladet. Den handlade om företaget Ocean observations och deras syn på innovation och nytänkande. Om hur viktigt det är att skapa ett klimat där nya idéer och nytänkande uppmuntras och inte bara blir något man pratar om. Deras hövding Sofia Svanteson uttrycker insikter om detta med den kreativa processen många bör ta till sig. Både i skola, offentlig sektor och i företag. Artikeln inger hopp.

"Eller som hon också uttrycker det. Innovation är omöjligt att kontrollera. Innovation leder alltid till förändring och det måste man ha mod att acceptera, både som anställd och som chef...Men att säga sig vara öppen för idéer är en sak, att vara det är en annan...Chefen får helt enkelt inte vara rädd för att vara den sista som får reda på något, säger Sofia Svanteson. "
SvD 10-03-08

Åsikter som går stick i stäv med de flesta företags (och skolors) kontrollbehov och ambivalens kring nytänkande, mönsterbrytande och framförallt kanske förändring som begrepp. Vi behöver ständigt jobba med förbättring och det kräver å sin tur alltid förändring och nytänkande, konstigare än så är det inte.

Någon lär ha sagt att "när förändringshastigheten är snabbare utanför organisationen än innanför är slutet nära". Risken är nämligen att man stannar i utveckling och istället blir en del av en grå konserverande mainstream. Fången av den struktur man skall verka i. Det har å andra sidan inget alls att göra med kvalitetsarbete eller att genomföra det man påbörjat. Det viktiga är att man utvecklas med sin samtid. Den framtidsvakna organisationen ser till att ha båda förmågorna, att genomföra huvudverksamhet med kvalitet och samtidigt våga starta nya projekt och ständigt söka sig framåt. Det är så man följer med samhällsutvecklingen. Men det kräver mod, mod som alltid lönar sig i längden.

Utan nyfikenhet stannar allt.

Folkskolans vagga - Lidköping

I dag föreläste jag i Lidköping, som enligt sägnen är den gamla folkskolans begynnande vagga. Det hela började med en Greve Torsten Rudenschöld, militär, jordbrukare och utvecklingspedagog (idag kallat e-pedagog, e-utvecklare m.m) som reste land och rike runt och besökte skolor tills han dog 1859. Idag finns en skola uppkallad efter honom och jag förevisas också en staty av denna historiska förebild på vägen till föreläsningslokalen.

"Rudenschöldskolan har sitt namn efter Greve Torsten Rudenschöld (1798-1859) som fått titeln "Sveriges förste skolinspektör". Efter några år som militär och som lantbrukare startade han på Läckö en enkel roteskola för traktens barn. Detta embryo till en folkskola utvecklades snabbt, och efter några år hade sådana skolor inrättats i en mängd församlingar i riket. Detta till största delen tack vare Rudenschölds självuppoffrande arbete, idérikedom och entusiasm."
www.lidkoping.se

Man kan kanske lätt få för sig att detta med folkskolans vagga skulle göra att kulturen sitter fastmurad i väggarna och i stadens alla lärare. Men inte då, tvärt om. Stämningen var hög och nyfikenheten stor inför de stundande utmaningarna, i alla fall hos de över 200 pedagoger och skolledare som letat sig till aulan där TÄNK OM-spektaklet gick av stapeln. Det skrattades, rynkades förvånat pannor, tänktes och småpratades i bankraderna. Precis som det ska vara under föredrag. Härligt.

Vi pratade, mest jag, om
ledarskap, globala förändringar, Kinas frammarch, USAs bekymmer, kunskapskapprustningen, pommesfrittes-lövbiff och bearnässås i radhusen på 70-talet, att vi är "fat and happy", laptops från 1900-talet, poängen med visionslöshet, AlQaida, Jan Björklund (som lyft skolfrågorna från sömnlöshet), Maud Olofsson (och hennes fokus på hundar som ska rastas), talanger för framtiden, Internets påverkan på kunskapssynen, kreativitet & Innovation, lärande, förändring - förbättring, framtidens arbetsliv, generationsklyftor, luktsudd, bänkboken och och en hel del annat också under de två timmarna som förflöt. Kan verka lite rörigt kanske men det finns en röd tråd i detta, jag lovar.

Efteråt bjöds det på traditionsenligt kaffe med "konferensost-och skinkfralla", som ju blivit lite som McDonnalds; ett sätt att ge människor det som de vill ha och förväntar sig.

Innan jag lämnade denna anrika skolbyggd avnjöt jag det som utvecklats till en alldeles egen liten personlig tradition, nämligen "föreläsarskrovmål" som man skulle säga norr om Uppsala. Eller som vi säger i södra Sverige "Hamburgermeny". Denna gång serverad i Sibyllas välkända koncept, och den första Svenska varianten av denna ädla rätt.

Den smakade som Sibylla ska.

Tack Lidköping för ett fantastiskt besök.

Rundgång

Lärare skyller på rektorer
Rektorer skyller på kommunpolitiker
Kommunpolitiker skyller på rikspolitiker
Rikspolitiker skyller på elever
Elever skyller på lärare
Lärare skyller på rektorer
Rektorer skyller på kommunpolitiker
Kommunpolitiker skyller på rikspolitiker
Rikspolitiker skyller på elever

Exempel på rundgång...



Här ett till i GP...

Det känns inte bra...

Skolverkets rapport om att skolorna bedömer andra saker än kunskapsutveckling borde knappast överaska någon. Den nya skollagen och andra styrande förutsättningar den senaste tiden är resultatet av ett hafsverk, det säger till och med Lagrådet som riktar skarp kritik mot innehållet.

Regeringens förslag till ny skollag har så många brister att det borde inte ha lämnats över i nuvarande skick.
DN 100302

Det är i detta jag tänkte detta blogginlägg skulle ta sin utgångspunkt i. För även skolverket börjar ge uttryck för brister i de nya regelverket, framförallt i hur det efterlevs.

Skolverket kritiserar i en rapport de skriftliga omdömen som ges till elever på lågstadiet. Lärarna tenderar att bedöma personliga egenskaper, attityder och beteenden snarare än kunskaper.
SvD 100302

Grejen är ju den att skolan har till uppgift att leda eleverna mot uppsatta kunskapsmål angivna i kursplanerna och att erbjuda eleverna möjligheter att utifrån individuella förutsättningar processa information till kunskap. Det är det som är själva syftet med skolan. Ett annat syfte är att verka för en social utveckling i linje med den värdegrund vårt demokratiska samhälle vilar på. So far so good.

Som förälder är man givetvis intresserad av båda bitarna, och därför har vi utvecklingssamtal, individuella utvecklingsplaner samt åtgärdsprogram vid sidan av betyg. Betygen speglar i vilken grad eleven uppnått de i kursplanerna angivna målen och är en formell handling och offentlig handling. Det är en tydlig dokumenterad myndighetsutövning och bör därför hanteras med respekt. Betygen, när de är satta, följer medborgaren resten av livet och är på en del punkter direkt avgörande för vilka möjligheter man senare har.

Som förälder är jag också väl medveten om att barn är barn, och att barn genomgår faser av identitetssökning, frigörelse och gränstestning. De flesta av oss vuxna har erfarenheter av detta i livet, en del kortare och en del förvånansvärt långa. Det är viktiga faser och ofta skapar vi här vår livsinriktning. Skolan och vuxenvärlden måste stå stark och ödmjuk i detta, och framförallt måste man ha stort tålamod. Dessutom måste man ha omdömet att förstärka de sidor som går i linje med samhällsvärderingarna och förklara för eleven och föräldern vad som eventuellt inte gör det så att eleven och föräldern gemensamt med skolan kan göra något åt saken.

Det som inte känns bra nu är att vi går mot att formellt dokumentera människors beteenden och uppföranden i offentlighetsprincipens ledband.

Problemet med detta är att vi riskerar få en skola som präglas av vissa "godkända" beteenden och uppföranden som sedan kan förfölja den identitetssökanden genom livet eller påverka eleven i negativ riktning.

Hur ser dessa "godkända" beteenden och uppförandekoder ut? Eller hur ser de "icke godkända" beteendena och uppförandekoderna ut?

Ja det kan ju vara hur man klär sig, förmågan att sitta still, koncentration, språk eller dialekt, lathet, flitighet, foglighet, trevlighet, flummighet, spontanitet, vördnad, att inte opponera sig, allmänna åsikter, musiksmak, rörelsemönster, neuropsykiatriska hinder, om man är glad eller dyster, ilska, udda, konstig, ovanlig, märklig, jobbig eller har annan kulturtillhörighet. Listan kan naturligtvis göras hur lång som helst.

Det som heller inte inte känns bra här är att detta bygger på subjektiva uppfattningar och tyckanden som utgår från den enskilde lärarens tycke och smak.

Ett stort ansvar och en stor risk.

Vi vet tex redan sedan tidigare att trots att läraren inte skall väga in uppförande i betygsättning så händer det påfallande ofta i alla fall. Ett exempel kan vara att en elev som inte uppfyller målen för VG men som är "flitig och snäll" ändå får VG i betyg. Eller den som faktiskt har uppfyllt målen men ändå inte får VG eftersom eleven "har ett uppförande som jag inte tycker om". Man blandar alltså ihop korten.

Det som absolut inte känns bra nu är detta:

– Jag delar inte Skolverkets uppfattning. Jag tycker att föräldrar har rätt att få information om eleven är flitig eller inte, om eleven passar tider eller inte och hur eleven uppför sig....I grundskoleförordningen är det tydligt att skolorna får skriva in det som har med elevens sociala utveckling, beteende och uppförande i skolan i omdömet. Det skrev ju vi in från borgerliga håll, men om Skolverket är kritiskt till det så får det stå för dem.
Jan Björklund i SvD 100302

När det nu, enligt Björklund, är fritt fram för dessa subjektiva omdömena utifrån lärarens egna livskriterier tenderar vi få en skolmiljö som absolut inte är likvärdig över landet. En skolmiljö som kommer forma elever att INTE sticka ut och pröva egna ståndpunkter av rädsla för att det skall påverka betyget, om läraren en "inte gillar en". Vi riskerar få en skola där de flitiga, duktiga och leende ja-sägare är de som premieras, där fjäsk och inställsamhet indirekt uppmuntras. Inte en skola där det inte är okej att bryta mönster och tänka nytt, ha avvikande klädstil, ifrågasätta gängse ingrodda normer, och göra sig obekväm, utan en skola präglad av konformitet...

Genom att formalisera och skriftligen dokumentera omdömen runt uppförande och subjektiva tolkningar av "det rätta beteendet" riskerar vi även att minska grunden för kreativitet och kritiskt tänkande. En viktig grund för kreativitet och entreprenörskap är ett tillåtande klimat att få tänja på gränserna och se bortom gängse normer, som naturligtvis inte ska förväxlas med "normlöshet".

Vi glömmer också lätt historien. Till exempel läxan från Nürmbergrättegången, där människor som fälldes för brott mot mänskligheten urskuldade sig på allvar genom att säga att man bara gjorde som man blev tillsagd eller fick order om. "Jag gjorde bara som dom sa". När den ariska delen av Tyska befolkningen blundade för den judiska utrotningen och förföljensen i Nazityskland gjorde man det som man blivit lärd i skolan, att det som staten gör är rätt och att det är viktigt att vara konform och vara flitig. Man fick inte lära sig att sätta ned foten när det kändes fel. Man stängde istället dörren till sitt hem och skattade sig lycklig att man tillhörde rätt grupp, den rätta gruppen. Detsamma gäller naturligtvis de flesta diktaturer. Detta har vi glömt i vår iver att konformera, döma och vinna enkla poänger i skolpolitiken.

Bitter? Jag? Nej nej nej...inte alls.... Orolig? Verkligen !

Varför räcker det inte med att föräldrar och elever får information om direkt olämpligt uppträdande, regelöverträdelser och direkta lagbrott via utvecklingssamtal och i extrema fall polisanmälningar? Och istället koncentrera oss på att diskutera den utmaning som skolan skolan verkligen står inför, nämligen att få skolan spännande, attraktiv och bekräftande och lärofylld.

Det här känns INTE bra...

Andras beundran...

I veckorna som gått så har lönedebatten börjat sin långa väg mot beslut mellan parter. Beslut som rör många människor, ca 300 000 på Sveriges största arbetsplats skolan. Budskapet som trycks ut är att lärare borde ha 10 000 kr mer i månaden. Bra tycker jag, lärare och rektorer är verkligen värda en högre lön. Inget snack om den saken. Och det hela ser från ovan okomplicerat och fint...men bara på ytan. Dyker man ner under den ser man att det inte riktigt är så enkelt. 10 000 kr blir mycket pengar när vi pratar Sveriges största arbetsplats.

Det rör sig om drygt 50 000 000 000 kr (50 miljarder) i ökade utgifter. Jag förstår mig inte riktigt på detta med nationalekonomi, det skall villigt erkännas, men så mycket fattar jag att några 50 miljarder ligger inte och skräpar i Anders Borgs ficka och jag tror inte heller att det är en huvudpost i de rödgrönas skuggbudget.

Så frågan man bör ställa sig är naturligtvis: Vad tycker man att vi ska skära bort i samhällssystemet? I vår "fat and happy" ekonomi, där marginalerna är små och alla vill ha sitt, blir 50 miljarder plötsligt ett berg från att ha varit en kulle.

Frågan handlar förstås om andra saker, det förstår jag också. Om en kår som i samhällets och i sina egna ögon minskat i status. Det är tyvärr inte lika "samhällsfint" att jobba i skolan idag som för 50 år sedan. Det tror jag alla kan skriva under på. Men jag tror att vi måste se det hela i ett annat ljus om vi vill höja statusen.

Status handlar om den stora massans beundran över det andra gör, eller hur? Genom att skolan de senaste 15 åren misshandlats och prioriterats ned till att bli en verksamhet det är "helt ok" att klanka ned och skälla på så får det naturligtvis sina spridningseffekter. Till exempel så laddas varumärket "lärare" successivt negativt. I bakvattnet på dessa spridningseffekter halkar lärarna efter i löneutveckling. Dessutom är det tydligt att resultaten i skolan har en del kvar att önska.

Så vad göra?

Ja det finns givetvis många vägar att gå, och jag inbillar mig inte att jag har några svar. Mer jag har tankar och en del erfarenheter. Jag tror tex att så länge skolan framställs som en krigsskådeplats som är livsfarlig och betungande att arbeta i så finns små möjligheter att påverka lönen uppåt jämfört med andra yrkesgrupper. Om vi istället gör så att vi visar folk och fä ute i stugorna hur otroligt fina resultat vi kan göra genom att samla oss runt en rad förbättringsåtgärder som resulterar i att barnen lär sig mer, ja då kommer beundransfaktorn att stiga i stugorna. Om vi förändrar vår kunskapssyn och moderniserar den, tar utgångspunkt i framtiden och säger ifrån när "gammelskolpolitiken" viftar med trafikspaden mot 50-talet. Då kommer på sikt förhandlingsläget att öka för skolans alla superviktiga medarbetare.

Hög status har med andras värdering att göra och den måste komma inifrån. Låg status har också med andras beundran att göra....

Keep on running....

Värdet på akademisk kunskap sjunker...

Det är ingen hemlighet att värdet på akademisk kunskap sjunker. Det har pågått ända sedan 80-talet, och förmodligen startade det långt tidigare.

En högutbildad, låt oss säga ingenjör eller medicinare, i Kina eller Indien tjänar drygt 100-150 kr om dagen. Här hemma är kostnaden ca 1500-2000 kr om dagen.

1979 kunde man få ett hyfsat arbete efter åk 9, och gick man ut gymnasiet kunde man få jobb på bank och en biljett in i medelklassen. Idag krävs en eller två universitetsexamen.

Värdet på allmän akademisk kunskap, då den når allt fler i samhället och världen, sjunker i enlighet med teorierna för exempelvis utbud och efterfrågan. Om utbudet ökar så sjunker värdet, eller priset.

Det som däremot ökar i värde är ny spetskunskap kopplad till förmågan kreativitet och anpassningsförmåga. För att tex kunna öka sitt värde måste man därför tillföra något nytt och prestera mer som gör att någon är villig att betala ett högre pris. För att behålla sitt värde krävs i princip samma sak. Om man inget gör åt saken kommer värdet att fortsätta sjunka.

Svensk skola behöver tänka på detta, det är den verkligheten man lever i. Dvs uppdraget att på ett gott sätt förbereda unga för det framtida samhälle. Det är där värdet sitter, kortsiktigt och långsiktigt.

Viktigast är att "prata ihop sig"

I torsdag besökte jag Centralskolan i Skinnskatteberg, en kommun i Västmanland med drygt 4000 invånare. Skolan som därmed inte har så där jättestort elevunderlag befinner sig i en prekär situation eftersom man tappat 120 elever till konkurrerande skolor. Det ligger ingen hemlighet i att en skola som tappar så pass många elever måste göra något åt sin situation.

Men det är lätt hänt att man i dessa lägen blir problemsökande och hamnar i en ännu brantare negativ spiral, så det man måste göra är att fokusera på verklighet och realitet.

En sådan verklighet är att gräset sällan är grönare på andra sidan staketet.

De flesta av oss som byter leverantör väljer sällan "till något" vi vet är bättre, utan istället väljer vi "ifrån något" vi inte är nöjda med. Oavsett det gäller bil, mjölk eller ... ja skola.

Och eftersom alla skolor har samma kulturbas och kompetensgrund att jobba med oavsett var i landet skolan ligger så har de flesta skolor ur det perspektivet samma förutsättningar. Självklart finns variationer och skillnader i hur man jobbar, vilken socioekonomisk verklighet som råder och därmed vilka resultat skolorna når. Men basen är densamma.

I Sveriges kommuner och landstings rankning av Sveriges skolor som bygger på resultat- och resursindikatorer i öppna jämförelser (2009) hamnade Centralskolan på plats 280 av 290 möjliga.

MEN det är ändå så att det handlar om människor som alla kan lära sig, inta nya perspektiv och förbättra sina resultat. Vi har alla på ett sätt samma förutsättningar. Det finns alltså enorm potential i Skinnskatteberg.

Mitt föredrag på ca 3 timmar handlade mycket om att visa personalen möjligheter som finns och det absolut viktigaste budskapet handlade om att man gör klokt i att "prata ihop sig" så man vet vad skolans personal är bra på och vad som kan kapas bort. Jag vill inte kalla det organisationsutveckling eller förändringsarbete, även om inslag av detta säkert kan argumenteras in. Att "prata ihop sig" är mindre dramatiskt och mer tillgängligt, det blir inte så laddat som managemnettugget. Och det handlar ju om att prata ihop sig kring situationen och att hitta saker man är bra på, vad man behöver förbättra och sen lista ut hur man för föräldrarna att förstå att:

nu jäklar har vi lärt oss vår läxa och tar en ny väg...häng med !

För det är inte mer komplicerat än så i grunden. Bara man "möjlighetiserar" snarare än "problematiserar" (hatar det ordet).

Go Skinnskatteberg Go !

Ni skrattade mycket under de tre timmarna där i aulan, och det är en jäkligt bra grundförmåga.

:-)

Vi har inget val...

Det förefaller som om den interna diskussionen numera ute i skolor, familjer och i politiken handlar om att det skulle finnas ett ett val mellan grundkunskaper och kreativitet. Inget kan vara mer fel. Det finns inget val. För att vi skall kunna möta den globala konkurrensen framöver behöver vi satsa mer på både grundkunskaper och kreativitet. Faktum är att konstruktiv och produktiv kreativitet (missuppfatta mig rätt) inte kan uppstå utan att grundkunskaper finns tillgängliga för olika kombinationer.

"Kreativitet är produkten av att man sätter samman två eller fler saker man redan känner till och som tillsammans bildar något nytt och tillför ett högre värde"

Det handlar alltså inte om att välja mellan det ena eller det andra eller att det ena är flummigt och det andra seriöst, de som hävdar något sånt har helt enkelt fel.

Så om Centern nu satsar på en kunskapsmiljard (DN 10-02-23) så skulle jag rekommendera dem att försöka hitta kriterier bredare än betyg och meritvärde som måttstock utan något som även speglar "kreativitet" och andra mjuka förmågor. För annars leder kunskapsmiljarden till en snedvriden kompetensriktning genom att premiera de som tänker åt ena hållet och inte det andra. Det vore trist....

Wolf, Göte och deras härliga idéer....

Efter bara en dag har SvD:s artikelserie om ungas arbetslöshet genererat idéer som förmodligen har potential. Swedbanks VD Michael Wolf gav sig ut i debatten och manade näringslivet att ta in praktikanter lokalt ute i landet. Hans oro för ungas arbetslöshet ligger naturligtvis bakom, men också en möjlighet att hitta goda talanger. Han menar att praktikanter får möjligheter att utvecklas och tillskansa sig värdefull praktisk erfarenhet.

"Arbetslöshetsfrågan kan du inte lösa på nationell nivå. Du kan föra en debatt men det handlar om lokala matchningar - identifiering av ungdomarna och deras kompetens och att sedan matcha den med företagens behov, säger Michael Wolf.
SvD 10-02-24

Hatten av nr 1 !

Nästa idé kommer från Skövde. Det är en Göte Gunnarsson som i samma tidning lyfter idén om att plocka in arbetslösa ungdomar som stödresurs i skolan. Som ett extra stöd åt pedagoger. Jag kan också se hans idé inom ramen för kommunikationsbrygga mellan generationer (födda före och efter 1980). En hjälp i det sociala spelet. Han säger:

"Sätt istället in två ungdomar i 20 årsåldern (skulle ge ca 80 000 jobb) i varje klass...Denna lösning skulle inte kosta en massa pengar som inte finns."
SvD 10-02-24

Göte menar att pengarna som redan används för A-kassa och andra sociala kostnader i samband med arbetslöshet kan användas, så det innebär ingen merkostnad. Bara tuta och kör. Förmodligen är det en kort startsträcka.

Hatten av nr 2 !

Och jag skulle kunna addera till Caj Malmros idé om att plocka in även pensionärer som stödresurs i skolan, som för att öka kommunikationen och livskunskapen mellan tre generationer. Givetvis måste urvalet ske utifrån värdegrunden skolan vilar på och personliga kvaliteter.

Min poäng här är att dessa båda idéer tillsammans med idéer som både du och jag har är idéer som går utanför "boxen" eller vad som normalt är gängse norm. Det gör att de är värda att prövas. Vad har vi att förlora? Oftast fastnar de i filtret som säger till oss:

"Nej så kan man inte göra" eller "Nej det går inte"....

Men självklart går det. Allt går bara vi vill tillräckligt mycket och agerar istället för tänker i negativa spiraler och passivt skyddar "egna agendor".

Men samtidigt är jag inte så naiv att jag inte förstår att idéerna upprör en del grupper och organisationer. Men det brukar i allmänhet betyda att idéerna är helrätt.

Upp med fler idéer....om nu inte dessa föll i din smak.

Därför bör vi satsa mer på skolan...

Vi har utan tvekan tänkt helt fel de senaste 20-30 åren när det gäller ungdomars betydelse för framtida välfärd. Alla vet om det och alla pratar om det, men ändå har vi valt den enkla vägen att blunda för det. "Ungdomar måste få känna på livets hårda skola", var det någon som sa på ett av mina föredrag för ett tag sen. Attityden är att ungdomar inte är lika mycket värda som vuxna och att de har hela livet på sig att bygga sina liv. "De borde skärpa sig och söka jobb ordentligt", är en annan vanlig kommentar jag möter.

Ungdomsarbetslösheten är idag större i Sverige än andra länder enligt Svenska Dagbladet (10-02-23). En del talar om en kommande katastrof om inget görs.

Jonas Johansson Eskilstuna, 22 år:

–Problemet är att det är extremt många sökande på de få platser som finns. När jag sökte jobb på Kjell & Company var det 800 sökande till tio platser.
Svd 10-02-23

När vi vuxna födda på 50-60 talet gick ut gymnasiet var vi mer eller mindre garanterade ett hyfsat jobb i nån bank eller så. Klart det är tuffare på dagens arbetsmarknad, det går inte att jämföra.

Ändå är det vi vuxna som pekar med pekpinnen och utgår från vår erfarenhet!

Genom att unga idag har störst problem att få sysselsättning så innebär det en mycket stor samhällelig välfärdsrisk. Att ha så många i långvarigt utanförskap skapar ett stort och tungt ansvar för dagens och framtida politiker. Somliga menar att om inget görs så riskerar så mycket som var tredje ung människa att hamna utanför. Enligt Svenska dagbladet till exempel var siffran i januari 2010 uppe i 29,1 procent. Insatta personer som tar bladet från munnen är oroliga för sifferexcercerandet och vår tendens att sopa eländet under mattan.

–Därför blir det fel att säga att var fjärde ungdom är arbetslös. Det korrekta är att var tredje av de unga som vill jobba är arbetslös. Det är en fundamental skillnad, säger Arbetsförmedlingens analyschef Clas Olsson.
SvD 10-02-23

Det verkar som om maktens statuskorridorer ogärna pratar om detta med en allt mer utsatt ungdomsgrupp, man väljer istället att uttala det som passar ens egna agenda bäst. Särskilt i valtider. Men icke för ty så ser ungdomssituationen ytterst allvarlig ut om inget reellt görs åt saken med långsiktighet som ledstjärna.

Lite längre ned mot slutet av artikeln kommer den verkligt intressanta kommentaren och den som också innehåller grunden för hur vi bör förhålla oss långsiktigt. Det är Clas igen:

"Han vill helst se ett annat mått för arbetslösheten, lika för alla länder. Nu är risken att fokuseringen på massarbetslöshet leder till att de ungdomar som mest behöver stöd tappas bort.

–Ofta diskuteras generella åtgärder för alla arbetslösa ungdomar. Men det är inte där skon klämmer värst. Det som behövs allra mest är insatser för ungdomar utan fullständiga betyg från gymnasiet eller ens grundskolan. De har mycket svårt att konkurrera om jobben, säger han."
SvD 10-02-23

Där skon klämmer som värst hävdar Clas med all rätt. Det är dem vi inte når alls som får betala för vår fyrkantighet. Men självklart klämmer hela skon eftersom den är på tok för liten och omodern. Slutsatsen av Clas tankegång är att det står allvarligt till för Svensk välfärd om vi inte tar händerna från ögonen och verkligen ser vikten av en levande och modern skola med verksamheten inriktad mot att ge ALLA de förutsättningar de behöver.

Man antar att ungdomsarbetslösheten blir en valfråga i år och att partierna kommer buda över varandra i åtgärder. Men risken är att de inte lyssnar. De verkar fullt sysselsatta med att se saker och ting strikt utifrån "ämnestänkandet". "Ungdomsarbetslöshet har med arbetsmarknadspolitik att göra så därför ansvarar arbetsmarknadsdepartementet för det", tycks vara melodin. Ämne för ämne hanteras separat och man har svårt att se sambanden mellan en fungerande, intressant och stimulerande skola och det framtida kompetensbehovet.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto visar här hur han tänker:

"Allas vilja till arbete måste tas till vara för att utanförskapet på arbetsmarknaden ska kunna brytas. Arbetsmarknadspolitiken måste därför förändras och få ett tydligare fokus på jobb och effektiva insatser för dem som står allra längst från arbetsmarknaden."
www.regeringen.se

Lyssna på analyschefen Clas Olsson (Arbetsförmedlingen) och prata med sen med din polare Jan Björklund, Sven Otto. Du är nära sanningen, men väljer istället att mumla.

Den viktigaste åtgärden är naturligtvis, långsiktigt, att lyfta ledarskapet , modernisera skolan och göra den intressant och spännande så att så få ungdomar som möjligt lämnar den oförberedda och fler lämnar den med vässade kunskapsklor.

Därför bör vi satsa mer på skolan !

Sekter ska inte driva skolor

Opus Dei planerar (enligt Aftonbladet 10-02-17) att starta flickskola i Sverige, närmare bestämt i Surahammar. Man slutar aldrig att häpnas över saker som sker.

Svensk skola är och skall vara icke-konfessionell och vila på den värdegrund som finns angiven i styrdokumenten. Jag har svårt att se hur Opus Dei ska kunna lösa den ekvationen.

Blind lydnad beskrivs som utmärkande för Opus Dei, som framställs som hemlighetsfull, maktfullkomlig, kriminell och sektär.
Wikipedia 2010-02-22

Opus Dei själva beskriver sin huvudsakliga uppgift, dvs verksamhetsidé så här:

Dess uppdrag är att sprida budskapet om att arbetet och de vardagliga omständigheterna utgör ett tillfälle till att möta Gud, tjäna andra och förbättra samhället. Opus Dei samarbetar med lokalkyrkorna genom att erbjuda kristen utbildning (kurser, reträtter, själavård), som riktar sig till personer som vill förnya sitt andliga liv och apostolat.
www.opusdei.se

Huruvida nu Opus Dei är en sekt kan och kommer säkert diskuteras. Men alldeles oavsett så har Opus Dei som eventuell blivande "huvudman" att rätta sig efter det regelverk som staten fastställt.

Det börjar skramla längst in i tunnan....

Läste idag ett inlägg i SvD från Camilla Lindberg, folkpartiets IT-politiska talesperson. Jag kan konstatera att det trots allt finns de politiker som ligger sömnlösa över den omoderna skolan, även om skolministern inte gör det. Camilla berättar om sina ideer om IT i skolan, och hon spar inte direkt på krutet.

Bland annat avslöjar hon mellan raderna att hon tänker försöka få Jan Björklund att intressera sig för IT i skola och lärande. En inte helt lätt uppgift som ni som hängt med känner till. Moderniteten i skolan avseende tillgänglighet till datorer är ju inget han ligger direkt sömnlös över. Camillas inlägget är en smula rörigt och avslöjar hennes relativt grunda förståelse för skolan som kultur, och kanske är det det som gör hennes inlägg så tight. Hon rör på politikens annars så förseglade läppar i ämnet och för de ska hon ha all den cred man kan skaka fram.

Jag antar att inlägget är ren råsop till sin partiledare, en sop som inte direkt är diskret:

"Folkpartiets mål är ambitiöst. Vi vill se världens bästa skola. Det kräver en skola där IT både står på schemat och är integrerat i undervisningen på flera andra sätt. Annars kommer vi hjälplöst efter – att vara världens bästa skola anpassad för 1900-talet är inte nog."

Camilla Lindberg, Svd 2010-0219

Idén om IT som ett ämne i skolan tycker jag bör förbli just en idé.

"Den känns onödig att diskutera, eftersom den helt enkelt är sprungen ur ett 1900-talstänkande"

Olika former av digitala kommunikationssätt är i sig själva verktyg som om de används utifrån den verklighet vi lever i allra högsta grad är en del av den process vi kallar lärande.

Jag hade önskat att hennes inlägg spetsats ännu mer och att hon ställt mer tydliga krav på en skola som förändrar sina lärprocesser (metoder) och sin kunskapssyn från att präglas av 1900-talets krav på medborgaren till att utvecklas mot de krav som ställs i det 21a århundradet. Samtidigt gissar jag att det är just vad Camilla kan mena med sitt inlägg, utan att ens veta om det.

I så fall håller jag med henne.

Trevlig helg....

Pressade barn begår självmord

I dagens DN (pappersvarianten) kan man läsa om en våg av självmord bland Indiska elever. Pressen på att lyckas i skolan ligger bakom den dramatiska trenden där 32 barn under årets första månad tagit sitt liv. Men trenden är långt ifrån koncentrerad till Indien. I Kina och andra östasiatiska länder har detta varit ett problem länge, men som eskalerat den senaste tiden. I takt med att utvecklingen går framåt i en rasande takt ökar möjligheterna för de som lyckas i skolan. Men lyckade studier öppnas vägarna till ett liv i medel och överklass. Det vill säga för de få som lyckas, de allra flesta av dem lyckas inte så bra. Och det är här som problemen börjar. Kraven på barnen "att lyckas" från föräldrar blir i många fall oöverskådliga och få tycks inse vad för höga krav på barn som ännu inte är färdigutvecklade skapar för inre processer av skuld, negativ självbild, noll framtidstro och ångest.

Om vi nu tror att detta inte berör oss i här i landet "Fat and Happy" så tror vi naturligtvis grovt fel. Även om vi inte har samma kultur gällande studiemotivation i Sverige som i tex Kina och Indien så finns samma problematik även här och det finns all anledning i världen att hålla ögonen öppna framöver eftersom kraven på Sverige ökar globalt och därmed kraven på medborgarna. I våra "elitskolor" är detta med alltför höga krav kopplat till psykisk stress sedan länge väl känt. Det ärt dock inget man gärna pratar om ute i skolornas skolledningar givetvis, det stärker inte varumärket. Men inte desto mindre är det många svenska elever som är pressade till en grad nära det icke önskvärda, vilket inte gäller enbart "högpresterande elever". Upplevelsen av omänskliga krav finns rakt över samhällsklasserna, kanske med där du minst anar. Det är individens upplevelse som är det centrala. Krav och förmåga lirar inte alltid ihop helt enkelt. Och det har med kultur och ledarskap att göra, i hemmen och i skolan.

Ledarskapet i skolan måste präglas av positiv förstärkning, omtanke, dialog, uppmuntran och positiv inre och yttre motivation av såväl elever som medarbetare oavsett nivå. Kraven måste vara anpassade efter individens förmåga och föräldrar måste fångas in på radarn och ges möjligheten att lära sig viktig kunskaper för att få insikt i vilka mekanismer som påverkar barnens förmåga att "lyckas".

När jag jobbade i försvaret pratade vi mycket om "inlärningsmässig utmaning". Ett begrepp som handlade om att skapa en utmaning som stimulerade engagemang och motivation. Man ansåg att om utmaningen var orealistiskt tuff så sjönk inte bara resultaten utan folk började också må dåligt, man hamnade i en negativ spiral. Detta borde vara en utgångspunkt att ta vidare ur flera perspektiv.

Trevlig helg

Sociala medier, skola och film

Här en liten film som Videobrigade har producerat på temat skola och framtid.



Fredrik