När BO undersöker hur mycket kollektiv bestraffning förekommer bland 1060 elever upptäcks att nära hälften av dem har erfarenheter av detta på sina skolor. Det talas om att kvarsittning, indragna förmåner, indragen rast, kollektiv utskällning och avstängning av gemensamma trivsellokaler som vanliga kollektiva bestraffningar för något som andra har gjort. Först vill jag bara säga att det förstås beror på hur frågorna ställts och i vilket sammanhang men jag tycker inte det finns anledning att ifrågasätta BOs underlag i det här fallet. Artikeln är intressant på många sätt, men i grunden hamnar en fråga i särskilt fokus eftersom detta med bestraffning mycket väl kan kopplas till ledarskap, både i skola och samhälle.
"Vuxna skulle aldrig på sina arbetsplatser acceptera att straffas för något som en kollega gjort sig skyldig till", skriver Nyberg på Dagens Nyheters debattsida.
Dagens Nyheter 080330
Det är ju ingen nyhet precis detta med kollektiv bestraffning både i skolan och i arbetslivet men det är ju bra att BO lyfter frågan. Dels är det bra därför att attityden hårdnat i debatten om skolan och ungdomar men också därför att de disciplinära medel som skollagen medger lyfts och blir föremål för diskussion. Enligt skollagen får läraren avvisa eleven från pågående lektion, om det inte hjälper kan föräldrar informeras så att föräldrarna blir delaktiga i arbetet med att få eleven att upphöra med sitt beteende.
Som sista åtgärd ger grundskoleförordningen lärare rätt att besluta om kvarhållning max 1 timma efter skoldagens slut.
Skälet till kvarhållning är att eleven skall erbjudas möjlighet att läsa ikapp det den eventuellt missat efter att blivit avvisad så många gånger att det inverkat på kunskapsutvecklingen. Dessa tre disciplinära verktyg finns idag och det är de som skolorna skall använda. Rent krasst får ingen annan metod användas. Skälet är att fokus skall hamna på dialog i största möjliga mån. Skulle fler bestraffningsverktyg finnas så skulle dialog sannolikt automatiskt minska, så fungerar bestraffningsidén eftersom den inte kräver dialog. Den är enkel att använda, mycket enklare än tidskrävande samtal. Därför blir den lätt att ta till, särskilt i en stressad miljö.
De elever som ofta hamnar i situationer där de blir avvisade från lektioner och där föräldrar kontaktas men som ändå fortsätter sina beteenden tycker uppenbarligen att metoderna känns mesiga, och givetvis är det inget straff att bli avvisad från en lektion man inte vill vara på eller känner sig delaktig i. Syftet är ju att avvisa eleven med respekt för kollektivet som är kvar i klassrummet. Det är inget straff att bli utslängd, det är en åtgärd.
Men de senaste åren har en utveckling av disciplinära verktyg diskuterats och jag skulle gissa att vi får en ökning av verktygen i en kommande skollag.
Så om man nu ökar de repressiva åtgärderna, som ju ambitionen verkar vara i politiken idag, så hoppas jag att man därutöver även ökar kraven på dialog och samtal så att "dessa tickande bomber i magtrakten" får en ventil. För allas skull. Jag tror, delvis av egen personlig erfarenhet som rektor, att det räcker med att öka fokus på dialog. För mig handlar detta INTE om att gulla med eller romatisera de som faller ur och inte hittar rätt i värdegrunden utan om att arbeta med metoder som ger resultat och gynnar alla. Inte minst de elever som kränks av andra elever, lärare och skolledare...