Thursday, April 27, 2006

Lärarhögskolan i Stockholm...

Ambitionen att slå samman lärarhögskolan i Stockholm med Stockholms Universitet i syfte att öka kvaliteten har stött på patrull. De anställda på lärarhögskolan ifråga vill helt enkelt inte. Och inte studenterna heller. Skälen förefaller i grunden protektionistiska och det saknas uppenbart en vilja i grunden att förändra. En förändring som skulle bli oerhört spännande och dessutom så skulle kvaliteten i stor utsträckning bli högre.

Begreppet ubtildningsvetenskap som det hela kretsar kring skapar iof troll bland träden kan man säga och ännu har väl inte den akademiska världen fullt ut accepterat detta nya begrepp som utbildningsvetenskap vill förklara. "En sån benämning är direkt missvisande för instituionernas verksamhet och skapa framtida problem när det gäller beskrivningen av forskning och grundutbildning", skriver institutionernas tre prefekter. Alltså de institioner som är tänkt att ingå i den nya fackulteten. De föreslår istället beteckningen "Kommunikationsvetenskap".

Jag tror att det skall mycket till om individerna själva i dessa organisationer skall hitta fram i detta. I utbildningskulturer över hela landet diskuteras det 99% av tiden och "görs" 1%, det är inget nytt som ni alla vet. Därför lär den vägen ta i alla fall minst 20 år. Det som däremot är sannolikt är ju att Stockholms Universitet startar en egen lärarutbildning och då får det konsekvenser för lärarhögskolan i Stockholm, vare sig de vill eller inte. Bäst är nog ändå för lärarhögskolan om de nappar på idén att slå ihop sig med Stockholms Universitet och skapa något helt nytt som passar för en modern tid.

9 comments:

Peter Karlberg said...

Förstår inte riktigt - vad har kvalitet med sammanslagning att göra?

Fredrik Jeppesen said...

I allmänhet och rent logiskt inget alls givetvis. Men jag lever i den försteställningen, och säkert någon med mig, att de flesta verksamheter har chansen att öka sin kvalitet om ökad tvärvetenskaplighet och aktivt samarbete sker mellan olika områden. En närmare närhet till övriga vetenskapliga områden, discipliner, fält borde öka dessa möjligheter. Jag menar vi har ju en gång lämnat de gamla husförhören till något nytt :-)

En given förutsättning är dock att alla inblandade i en sammanslagning ser samma målbild och fokuserar på ökad måluppfyllnad (ökat lärande för målgruppen, i detta fall skolans elever). Att man gemensamt inser att ett resultat där 25% av eleverna saknar ett eller flera betyg är ett alldeles för dåligt resultat av en av landets viktigaste yrkeskårer. Jag inser att detta problem är komplext och jag tror att många parallella processer måste till där en janske är att hela det veteskapliga samhället involveras i lärarutvecklingen.

Men det är klart att du har rätt i att en rest pappersmässigt organisatorisk sammanslagning inte tillför ett dyft.

:-)

Peter Karlberg said...

Jag tror till och med att organisationsförändringar sällan är rätt väg att gå. De leder oftare till en slags produktionsbortfall under genomförandet och inte sällan till de avsedda vinsterna i längden.

Just i fallet Lärarhögskolan tycker jag att man måste fundera på om det inte borde ha ett värde att i vårt land ha en självständig sådan. Hittills bedrivs väl utbildningen dessutom i rätt nära samarbete med Universitetet (dvs ämnesstudier där). Kanske borde LHS istället satsa på att ta hand om hela utbildningen?

Peter Karlberg said...

Skulle förstås varit .. sällan till... i inlägget ovan:-)

Fredrik Jeppesen said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Fredrik Jeppesen said...

Det jag menar är att förändring där huvuddelen verkligen sätter visionen och resultaten (även sina egna) främst och gör allt de kan för att förbättra är själva förändringen. Förändring som självändamål funkar inte. Nu har ju skolans personal generellt sett (svensk skola) varit med om miljarder organisationsförändringar men tyvärr nästan aldrig sett nyttan med dem alls och då är man såklart mindre intresserad av fler. Det är synd för vi har en värld utanför som snurrar allt snabbare, och risken är att läraryrket sjunker i status ännu mer om inte skolans resultat skjuter fart snart. Dessutom ökar ju lönerna i samma takt som resultaten, det tror jag nog ingen har någon synpunkt på. Till och med lärarfacken verkar ju för ett sådant lönessystem idag.

Huruvida LHS skall vara suverän och egen eller slås ihop med SU så är inte det det viktigaste. Det viktigaste är att vi får en svensk skola där inte 25% av eleverna lämnar den med saknade betyg. Ta gärna hand om allt LHS, men leverera superstars till lärare bara.
Jag tror att alla är överens om att trots att lärarna gör vad de kan ute in pluggen idag så räcker inte det. Kanske skall vi då förändra oss och göra på ett annat sätt ? Ja kanske...25% trots allt oerhört mycket.

Peter Karlberg said...

Om problemet vi skall åtgärda är de 25% som går ut skolan utan fullständiga betyg måste vi förstås analysera vad som är orsak till detta. En del av dessa består förstås av de som i det tidigare betygssystemet fick nycket låga betyg - dagens system innebär ju att de inte blir godkända. En annan del av dessa består av elever som faktiskt inte gått i svensk skola särskilt lång tid och som inte heller har goda kunskaper i det svenska språket.

Frågan är om andelen elever med stora kunskapsluckor (relativt kursplanerna) ökar. Frågan blir vad det är som är orsak och verkan. Frågan blir också vad som kan hanteras inom skolans ram (av lärarna) och vad som hamnar "utanför".

Självklart både kan och måste lärarutbildningen bli bättre. Jag tror t.ex. att gapet mellan skolans värld (traditionell, låroboksorienterad) och omgivningen dvs barnens värld numera blivit ganska stort. I skolan är kunskap statiskt i omvärlden dynamisk. I skolan används i huvudsak traditionella medier - utanför finns ett gigantiskt informationsflöde.

Fredrik Jeppesen said...

det tidigare systemet utgick från att lärandet och dess resultat var fördelat enligt normalfördelningskurvan. Om det nu är som du säger, vilket är troligt, så innebär det att många lärare fortfarande sätter betyg efter den. Det är ju heller inget nytt att det förhåller sig så, men inte desto mer katastrofalt eftersom det systemet bygger på en kunskapssyn där inte alla har förmåga.

Men, och det är ju det viktiga, det senaste systemet bygger på en kunskapssyn som är målstyrt och där uppdraget för skolan faktiskt handlar om att skapa förutsättningar så att alla elever nåt minst godkänt.

Om de som inte når målen ökar i antal är i sig inte intressant, utan att de som inte nåt målen är så många. 25% är 350 000 barnm och ungdomar.

Det sista du skriver är ju precis det jag tryckt på i de senaste ca 200 inläggen samt i diverse artiklar sedan 1998 och det är en fröjd att inse att om man läser ditt stycke mellan raderna så är det som behövs en radikal förändring av kunskapssyn, arbetssätt och fokusering i lärar- och skolledarkåren. Så att skolan anpassas till de krav som omvärlden ställer.

:-)

Peter Karlberg said...

Vi kanske i själva verket är rätt överens:-)