I de flesta mål och resultathävdande verksamheter som jag känner till finns ett par grundläggande förutsättningar för organisationernas existens. Det finns säkert fler men detta är några:1. Om organisationen inte har uppdragsgivares och/eller användarnas/brukarnas/kundernas förtroende för vad man presterar eller när det gäller företag kundens förstroende så finns egentligen inget skäl att finnas kvar. Om inte verksamheten i första hand är till för sig själv förståss?
2. Organisationer med en tydlig idé, eller som man också kan kalla det vision, har mycket lättare att samla den kraft som behövs för att prestera enligt förväntningarna.
3. Organisationer som bryter ned sina respektive uppdrags mål har konkret mycket lättare att behålla kontrollen över vad man ägnar sig åt och därmed också kontroll över kvalitet i en mening.
4. Organisationer som väljer arbetsmetod i syfte att få så hög måluppfyllnad som möjligt, sk "måloptimering" kan ständigt anpassa sig till omvärldens förändringstendenser. Allt viktigare idag jämfört med för bara 20 år sedan.
5. Organisationer som efter allt detta tittar på resurserna och därefter går bakvägen för att korrigera i först metoder, därefter om det krävs korrigeringar i mål och om det inte hjälper faktiskt göra "omtag" på verksamhetens idé (vision)
Många organisationer, både i näringsliv och skola, väljer att utgå från resurserna (även kallat bristen på resurser) och utifrån dem väljer de metoder man anser sig har råd med, och oftast de metoder man alltid använt. Detta innebär att målen inte sätts i främsta rummet och man arbetar således inte utifrån "måloptimering" utan efter "metodkonservering". Det betyder att man oftast missar målen.
Skolan har i stort sett varit organisarade efter samma principer i hundra år. Det sista man vill förändra är sina sätt att undervisa i klassrummet och ändrar man exempelvis indelning av elever från åldersklassificering till kunskaps och lärbehovsindelning så ändras klassrumsundervisningen och därmed skakas läraruppdraget i sin bas.
Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att det kräver mycket att förändra sitt förhållningssätt till sitt uppdrag. Att gå från enkelriktad "katederundervisning" med de flesta aktiviteter kretsande kring läraren som kunskapsnav till ämnesintegrerade kreativa och engagerande metoder byggda på de sätt varje enskild lär bäst på är en tuff uppgift.
Det betyder att man i förändringstider väljer att utgå från sitt nuvarande arbetssätt som det bästa och nya sätt som tveksamma. Vidare försöker man naturligtvis sedan hitta argument för att det inte går, ett vanligt är att istället för att diskutera mål och förväntat resultat så diskuteras resursbrist istället.
Man måste i detta sammanhang komma ihåg att kanske hälften av lärarna i landet valde att bli lärare pga intresse för ämnet i sig och i en tid då vad man idag kallar "traditionell katederundervisning" var det som var gällande. Inte kunde de ana att världen skulle förändras så mycket i globaliseringens tidevarv att hela läraruppdraget skulle komma att vändas upp och ned.
Mitt förslag är att skruva åt kraven på kommuner, lärare och rektorer utifrån riktiga resultat. De skolor som underpresterar dramatiskt och misslyckas med sitt uppdrag läggs ned och startas om med omrekrytering.
Lärare och rektorer som påvisar goda resultat, goda förhållningssätt, sprider och stöttar kollegor med sin kompetens och aktivt bidrar till att utveckla verksamheten och inte bara genomför vad som förväntas bör dramatiskt åka upp i lön och erbjudas crosskulturella studieresor till Kina, Indien, Australien, USA, England etc. De som misslyckas år efter år eller inte är tillräckligt aktiva bör hjälpas över i annan verksamhet utanför skolan. dels för skolans och elevernas skull men faktiskt framförallt för individen själv. Att någonstans misslyckas varje dag och känna att man inte klarar sitt jobb och dessutom inte får hjälp i sin lvssituation är mycket kränkande.
Skolan är i första hand till för elever och deras lärande och i andra hand en arbetsplats för vuxna.
No comments:
Post a Comment