De flesta som har bil vet ju att det där med att gasa och bromsa är en rätt kritisk punkt när det gäller att hitta en jämn fart framåt och för att komma dit man vill på rimlig tid. Det samma gäller faktiskt även skolor som vill framåt i sin skolutveckling.
Självklart måste man ibland bromsa och ibland gasa, det är de yttre förutsättningarna styr tidpunkt och omfattning. Hinder på vägen, plötsliga förändringar i trafiken eller tillgången på bensin är bara några aktörer. En ovan förare som inte hittat balansen mellan gas och broms kommer tveklöst att få en ryckig resa och långsiktigt sliter hen på ett eller annat sätt på motorn. Värst och mest kostsamt är de så klart för de som gasar och bromsar samtidigt, för dem gäller ett liv med antingen många besök på servicestationen eller stora hål i plånboken.
Det hela handlar så klart om något så tråkigt som att planera sin resa, att helt enkelt veta när man måste gasa och när man eventuellt måste sakta in utan att förlora sin resrutt och tidplan.
Ibland stöter man på människor som tycks leva med ena handen på handbromsen också, dvs de som inte nöjer sig med att bromsköra med gaspedal och fotbroms utan som också måste gardera sig med en broms till i handen. Deras körning uppfattas för de mesta av medresenären som osäker, extremt ryckig och oron för att inte komma fram eller rent av farlig blir då ganska påtaglig. Ett tvivel på förarens kapacitet infinner sig och medresenären börjar fundera på alternativa sätt att ta sig fram.
En generell regel är att alltid gasa mer än man bromsar, i synnerhet i början på tex ett utvecklingsprojekt. De flesta projekt innebär ju till en början en och annan uppförsbacke som måste hanteras., precis som min favorit Sally, du vet den där knepiga bibliotekarien i på Svt under 90-talet, brukar säga:
Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.
Igår träffade jag 17 skolchefer och rektorer som alla ingår i Ifous projekt kring digitalisering, som leds av min gamla kollega Åsa Sundelin. Jag höll ett litet anförande om mina erfarenheter som rektor, och det slog mig efteråt att allihop hade satt sig i sina kärror för att gasa sig framåt in i den digitaliserade skolan med ögonen klistrade på färdplanen. Jag vet inte hur mycket jag egentligen tillförde om jag ska vara ärlig, men kanske fick de lite extra bensin på vägen inför sin resa.
En sak är dock helt klar, jag såg ingen med ena handen på handbromsen.
No comments:
Post a Comment