Icke likvärdig skola, "min oro" och Jan Björklund

I Almedalen medverkade jag i ett av Lärarförbundets frukostseminarier. Jag och de andra panelhönorna (!) ombads under diskussionen rikta ett budskap till politiker. Mitt budskap blev en fråga som oroar mig ganska mycket, nämligen att vi är på väg mot en riktigt obehaglig "icke likvärdig skola", om det vill sig illa.

Jag menar nu inte integrationsfrågan, även om den i sig också är en centralt viktig och svår utmaning, utan något som bottnar i basen för de framtida lärandet.

En av flera otroligt viktiga förutsättningar för lärande är att i någon mening ha tillgång till information, i skolan garanteras det av "lärares ämneskunskaper" och dessutom närheten till ett "skolbibliotek". Så har det sett ut och så ser det fortfarande ut i många människors hjärnor, i synnerhet vissa politikers. Ingen nämnd ingen glömd.

Idag utgör tillgången till information knappast bibliotek längre, utan förstahandsvalet i arbetslivet är numera Internet. Det betyder att grunden för det framtida lärandet, för att göra en lång historia kort (jag tror ni fattar ändå), är att vi lär eleverna att lära modernt genom processer i närheten av den digitala kommunikationen. So far so good, det här har ni redan fattat. Annars skulle ni inte läsa denna blogg.

MEN (och detta är viktigt)

Ni är inte de enda som verkar i skolan eller annorstädes där lärande står i fokus. Jag skulle säga att huvuddelen av svenska skolor, rektorer och lärare inte alls insett detta. Det pågår stora utvecklingsrörelser i ett 100-tal kommuner, och ett 50-tal är säkert på gång. Men i knappt hälften av kommunerna tar man inte detta på tillräckligt stort allvar. Man kan nämligen inte se sådant man inte förstår.

En grov gissning skulle kunna vara att vi om 5 år ser en stor skillnad i hur långt det digitala lärandet kommit i olika delar av landet. I en del kommuner har man kommit väldigt långt medan man i andra inte kommit någonstans. Ok tänker du, alla har väl samma valmöjligheter. Och det är sant. Men alla gör inte valet ifråga. man duckar och hoppas situationen återgår till det gamla. Men vad detta betyder är att vi riskerar att få en uppdelning av samhällets medborgare i flera grupperingar.

1. De som lär på ett modernt sätt och förbereds för ett samhälle i ständig förändring.
2. De som lär mediokert och inte fullt ut förbereds
3. De som förbereds för ett samhälle inte längre finns

Det betyder att vi i så fall hamnat i något som kan liknas vid ett kunskaps- eller lärandeklassamhälle. 

Alla måste lära sig att lära sig....

Lösningen är ingalunda förstatligande av skolan, inte heller någon nationell IT-strategi i vanlig mening. Staten är nämligen sjukt dålig på att att tänka och verka innovativt. Men det kan behövas en politisk diskussion tänker jag. En diskussion som kan lyfta vikten av att kommuner och friskolor & koncerner (!) följer med i utvecklingen. Särskilt tänker jag då på de kommuner som lyssnar alldeles för hårt på Jan Björklunds kvasi-pressreleaser och medieuttalanden om katederundervisning och sin oerhörda upprördhet över iPads i skolan. 

Jag riktade detta budskap till politiken, men jag undrar om någon plockar upp det?

Men oron finns där, många unga i skolan idag riskerar att långsiktigt bli sämre förberedda än andra.

Det känns inte bra.