Ledarskap som hämmar kreativitet...

Jag tänkte nu skriva om ett ämne jag bloggat väldigt lite om den senaste tiden men som jag normalt sett engagerar mig mest av allt för. Det handlar om ledarskap, och ledarskapets betydelse för att lyckas med att utveckla skolan och andra arbetsplatser. Det kan aldrig nog poängteras hur oerhört viktigt ledarskapet är, oavsett det handlar om Rektorskap, VD-skap eller lärarskap.

De senaste åren har en vind börjat blåsa upp, en vind av förändring. Vi har fått en allt kargare diskussion om vad som behövs göras för att tex svensk skola skall utvecklas mot bättre resultat, främst avseende lärande, men även andra områden som ligger organisationen nära. Förslagen har de senaste åren mestadels rört förändringar av de yttre slagen, dvs kring yttre faktorerna som lärarutbildning, betyg, ordning och reda m.m. Ofta handlar det om tuffare tag, konfliktsperspektiv, stämma i bäcken, räta upp saker. (När krubban är tom så bits hästarna). Ändringar i yttre förutsättningars kräver inte särskilt mycket av ledarskap. Att förändra dessa betingelser kräver bara ett enkelt beslut. Att på riktigt få till stånd förbättringar i verkligheten är ofta en helt annan sak. Utveckling och förbättring måste starta innifrån och med delaktighet, inte ur ett rättviseperspektiv utan helt enkelt för att det är den effektivaste metoden.

Ett ledarskap med en ensidig syn på vilka betingelser, yttre eller inre, som ger resultat leder sällan mot en bättre värld. Det krävs en balanserad mix. Men det ledarskap som bygger på både yttre och inre betingelser tycks hamna lite i skymundan nu i "handlingskraftens" tidevarv, där tydliga beslutkraftiga chefer höjs till skyarna utan närmare analys. Att hellre prata om fina förändringsambitioner än att göra saker som verkligen har betydelse och leder någon vart tycks alltför ofta härska hos chefer i lågkonjunktur. Det auktoritära och toppstyrda centraliserade ledarskapet får här plötsligt ny kraft och organisationen riskerar tyvärr hamna i återvändsgränder och gamla fotspår utan den livsviktiga kreativiteten.

Det finns inget så kreativitetsdödande som en chef som inte lyssnar eller inte delegerar både ansvar OCH befogenheter till sina medarbetare. Och det är en svår balansgång, skall erkännas, om man vill få till en mix av de båda perspektiven handlingskraft och lyssnande. Och skulle man nu av någon anledning inte vilja ha kreativa, utvecklingsbenägna och nytänkande medarbetare/elever är det såklart det hierarkiska och toppstyrda ledarskapet såklart den överlägset bästa metoden som finns att tillgå.

Det vi behöver i Sverige är mer kreativitet, inte mindre, och därför krävs att vi diskuterar ett mer lyssnande och tillitsbasserat ledarskap.

Ni som lever i en organisation med centraliseringskultur, där chefen är den som fattar alla beslut och vill ha insyn och kontroll över allt och alla vet vad jag menar. Ni som arbetar i eller själva leder en organisation där besluten fattas där besluten också får sin konsekvens får säkert kalla kårar på ryggen inför tanken på en återgång till det gamla hierarkiska synsättet.

Det krävs naturligtvis en balans. Vist är det så att varje fas en organisations befinner sig i kräver sin speciella typ av ledare, och ibland vid katastroflägen så krävs en oerhört beslutsam chef som fattar strategiskt viktiga, nödvändiga och ibland obekväma beslut. Beslut där tid inte finns för särskilt stor grad av inflytande eller delaktighet. Men dessa situationer är proportionerligt sett extremt få.

De flesta organisationer behöver nu i tider av förändring i världsekonomin snarare utveckla sin kreativa förmåga än hindra den. Hur skall vi annars komma fram till bra lösningar? Och för att som organisation bli mer handlingskraftig behöver chefen ge medarbetare stora mandat att fatta egna beslut och leta sig fram till de lösningar som är effektivast och bäst.

Jag tycker att:

Chefen oftast fattar rätt korkade beslut

Bakom det ligger en övertygelse om att de som jobbar närmast verksamheten är de som är bäst skickade att fatta beslut. Men att chefen ofta istället tycks tro att han/hon är den som vet bäst om allting. Ibland, kring vissa specifika frågor, vet chefen bäst men oftast inte alls. Alla chefer trillar dock ibland dit på detta med att tro sig att alltid veta bäst, och jag själv alltför många gånger skall också villigt erkännas. Men samtidigt vet jag ju att det inte är så och försöker därför alltid att delegera så mycket jag bara kan av just detta skäl. Det är ledarskapet som avgör om organisationen skall utveckla initiativkraftiga och kreativa egenskaper eller inte.

Det gäller inte minst ledarrollen lärare...

Så jag hoppas att diskussionen om centraliseringens och toppstyrningens hämmande av kreativitet i både skola och näringsliv blir betydligt livligare 2009. Det är i lågkonjuktur och kristid vi behöver "action" som mest, inte rädda organisationer som kör på för mycket säkerhet och sitter och håller sig i bordsskivan.

:D