Den här texten finns i ursprunglig form i tidningen Hjärnkraft nr 4 på temat konsekvenser av ungdomsvåld men jag tänkte att den kanske kunde göra nytta här också.
Vi lever i ett land som jag ganska ofta anser sakna visioner och riktigt kreativa idéer om hur vi vill ha det på längre sikt. Det mesta i sammhällsdebatten idag rör snuttifierade och defensiva åtgärdspaket som oftast är att betraktas som rena brandkårsuttryckningar. Problemet med denna kortsiktighet är att vi till slut tappar förmågan att anpassa oss till förändring och för vårt samhälle viktiga utmaningar.
Jag ska ta ett konkret exempel. Så fort det händer något inom området ungdomsvåld så startar en våg av reaktioner. Det blir plötsligt 100% fokus på problematiken runt unga människors våld mot varandra och man börjar diskutera fenomenet överallt. I tidningar, i TV, vid fikaborden. Dessutom börjar också enskilda personer och organisationer inse nyttan av uppmärksamheten då strålkastarljusen tänds. Plötsligt vimlar det av goda människor som vill bidra till det minskade våldet. Det arrangeras möten, demonstrationer och det startas insamlingar. Det debatteras i morgonsoffor och det kastas ansvar mellan olika läger, vems är felet? Men till slut, efter allt detta, så står vi där lika handfallna och novisa i bakvattnet på de kortsiktiga tänkandet. Hur gör vi? Vad hjälper? Kan ingen göra nåt? Hjälp vi kommer sjunka? Jäkla ungdomar…kan de inte skärpa sig? Samhället faller i bitar! Det var bättre förr! Ordning och reda! Ja vist, det gäller att sätta in de hårda handskarna tidigt. Analysnivån blir i de allra flesta fall riktigt grund.
Poängen är att det aldrig kommer hända något med ungdomars värderingar och omtanke om varandra om vi inte alla tar vårt gemensamma ansvar för dem som nu växer upp i vårt fina samhälle. Föräldrar har ett naturligt ansvar, eller hur? Men alla unga har inte engagerade och närvarande föräldrar. En del har inga föräldrar alls, medan har men som kanske är dysfunktionella och där missbruk och våld eller olika typer av funktionshinder präglar vardagen. 16-17% av svenska ungdomar lever dagligen i den världen. Hårda handskar spelar ingen roll om man har ett helvette vid sidan om, där man varken känner sig sedd eller älskad.
Människor som trivs, känner trygghet och litar på sin egen och andras förmåga har inga direkta anledningar att ta till våld. De vet bättre. De känner efter och förstår genom sina empati-glasögon som vuxenvärlden lyckats ge dem. Det gäller att i skolans regi få de unga att känna självtillit genom att ständigt uppmuntra och lyfta fram deras egentliga kapacitet. Och det är ingen omöjlig uppgift att klara detta, framförallt eftersom skolan är den plats där unga människor vistas mest.
Unga människor måste få riktiga och ärliga chanser att diskutera, värdera, komma till insikt med livet i samhället, och enda sättet är att vi sätter oss ned med dem, en efter en...timma för timma.
Det kommer att kosta mycket tid, men det måste det få göra. Det är en investering som ger trippelt tillbaka i människovärde och lärande.
Eftersom vårt samhälle utvecklats till att handla mycket om högt livstempo så klarar inte föräldrar på egen hand att forma de unga. Skolan måste här få ett ännu större uppdrag runt det som dess pedaoger är bra på, nämligen att odla och utveckla våra ungdomars hjärnor efter sunda värderingar. Värderingar i samklang med ett modernt humanistiskt samhällsperspektiv, ett perspektiv som vilar i tanken att unga kan och har förmåga om vi bara visar dem. För det är där vårt lands förbättringspotential sitter på riktigt. Den sitter inte i kortsiktiga strålkastarprojekt eller krönikor som denna.
Så sluta läs nu och greppa alla barn och tonåringar i närheten och ge dem en lång innerlig kram.
Varje dag.
:-)
No comments:
Post a Comment