Fantastiskt roligt att se....

I går var jag ute i kommunala friskolan Rösjöskolan i Sollentuna för att se på deras interaktiva whiteboards som de använder som KOMPLEMENT till andra verktyg. En whiteboard som kopplas till datorn och som gör att whiteboarden blir interaktiv. Det finns några några olika sånna här på marknaden. Bland annat varianterna ACTIVEboard och SmartBoard, men i stort handlar det om samma grej. Man kan skriva, rita, dra bilder, spela lärspel, ta in alla världens kartor, konstruera lärande prov, spela film, visualisera, hämta text från webben. Efter att ha pratat med lärarna därute stod det ganska klart att dessa moderna skrivtavlor har fördelar som tar lärarens arbetssituation in i ett annat läge. Lärarnas fördelar enligt dem själva:

1) Elevernas uppmärksamhet fångas dramatiskt vilket ökar deras engagemang och koncentration på lärandet
2) Läraren kan minska sin förberedelsetid och därmed sin arbetsbelastning
3) Lärarens egna upplevelse av att arbetet är monotont och tråkigt förändras påtagligt
4) Allt som skrivs på tavlan kan sparas som fil och skickas till elever, kollegor och föräldrar
5) Färdigt lektionsmaterial kan hämtas på nätet och minska förberedlsetid ytterligare
6) Ersätter video och TV system
7) Ökar möjligheterna för särskolan och specialundervisning
8) Passar för förskola ända upp till gymnasie och i näringslivet

På Rösjöskolan har man installerat 10 stycken men nu vill alla lärare ha en och det som jag reagerade mest på var just lärarnas entusiasm. Det känns som att detta är ett pedagogiskt hjälpmedel som tagits emot med öppna armar och jag tror att mycket beror på igenkänningsfaktorn. En interaktiv whiteboard förändrar inte hela lärarens sätt att arbeta utan gör lärarens lektioner mer intressanta och upplevelsemässiga. Som grädde på moset minskar också känslan av "samma sak varje lektion" och tidsvinst för läraren.

Hur som helst så skall vi såklart installera sådana hos oss på Rektorsakademien så att rektorer kan få känna på dem...

"Dagens läroplanscitat" Del 1

"Den (utbildningen) skall utveckla deras (elevens) förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar. "

Lpo94

Centraliseringsvågen försvagar

Det blåser en centraliseringvåg över kommunerna sedan ett par år. Skälet är att en del tjänstemän och politiker tror att det blir effektivare verksamhet. Det verkliga skälet är att de även tror att det blir billigare verksamhet. Man blandar alltså ihop begreppen och tolkar effektivitet som aktivitet per krona snarare än resultatnivå per satsad krona. Jag vet inte hur samtliga delar i en kommun fungerar i detalj men just skola känner jag till en del om och en centralisering betyder sämre skola:

a) Handlingsfriheten att fatta beslut grundade på sin skolas förutsättningar minskar vilket minskar kreativa och individuella lösningar. Centralisering som idé står tvär kontrast till den läroplan vi har som är både individ, resultat och målstyrd. Dessutom blir det svårt för kommunala skolor med centralstyrning att hantera omvärldens ständiga förändring. Det som kommer hända i centraliseringens spår är att vi får en retarderande ledarutveckling. Ett utvecklande ledarskap behövs helt enkelt inte längre. Det behövdes inte heller i Östtyskland, där härskade det auktoritära ledarskapet som handlade om att kontrollera snarare än att motivera till initiativ. Slutsats: UTVECKLING AVSTANNAR

b) Standardisering innebär "samma lösning för alla". Samma för alla betyder att ingen får tänka utanför boxen, inte ens om ett logiskt påvisat resultathävdande ligger till grund. Att alla gör på samma sätt blir viktigare än att tex skolorna på egna grepp ökar resultatet och får fler elever godkända genom en utvecklingspräglad pedagogisk utveckling. IT brukar vara en första centraliseringsvåg där idén är att alla skolor skall överlömna ägandet av sina redan betalda datorer för att sedan hyra dem av kommunen. Det är inte bara korkat utan dessutom ett sätt att använda skattepengar på som borde vara förbjudet. Tänk dig att staten skulle ta över ägandet av din nya 42 flatscreen TV (du som har) och sedan säga att från och med nu får du hyra den av oss på 7000 kr/år. Slutsats: OEKONOMISK VERKSAMHET & MINSKAT MÅNGFALDSTÄNKANDE
c) Tappad kontroll över organisationens kompetens. Exemplet på detta är att vissa kommuner/förvaltningar sköter rekryteringsprocessen. Förödande eftersom enheten då inte själva kan avgöra vem som är bäst lämpad utifrån verksamhetens krav. Det som brukar hända är att rekryteringsavdelningen på kommunen sätter ett enda krav och det är att vederbörande är examninerad från lärarhögskolan. Felrekryterandet kommer öka dramatiskt...det är ingen fabrik vi jobbar med...vi jobbar med inte helt färdigutvecklade människor vilket ställer stora krav på medarbetarens personliga kvalitéer. Slutsats: FORTSATT 25% ELEVER MED SAKNADE BETYG

Annanasskivare & 25 000 nya ideer !

En kille jag känner (Fredrik Härén) skriver i sin bok "Idébok" om uppfinnaren och inovatören Charles Babbage. Charles menade att britter är ett folk som har ett inbyggt motstånd till idéer. Bland annat berättar historien om Charles att britterna som regel alltid måste kritisera och döda en ny idé, och det spelar in gen roll om det är en god idé eller en dålig idé. Om man skulle göra en uppfinning som en potatisskalare till exempel så skulle engelskmannen säga att det är en kass idé eftersom det inte går att göra en potatisskalare. Om man samtidigt som man beskrev idén skalade en potatis framför ögonen på engelskmannen så skulle han säga: "Ja men det är en skitidé eftersom den inte kan skiva annanas".

Nu kan du byta ut ordet engelskman mot någon du känner eller varför inte människor som jobbat länge i näringsliv eller skola. Du kommer märka att vi är alldeles för negativt inställda till andras idéer. Poängen är att om vi istället för att säga att "det går inte" pröva idérna lite längre så skulle vi kunna få igång en fantastisk utveckling. Tänk efter...tänk om alla som jobbar på en skola (med 100 anställda) och alla elever skulle tänka fram 25 NYA ideer kring hur vi får bort mobbing så skulle aktuell skola direkt ha en mobbingbank på bortåt 20-25 000 idéer. Av dessa 25 000 idéer skulle man med sannolikhet gränsande till visshet finna i alla fall 10 stycken som skulle få bort mobbing helt. Om vi bara slängde bort Babbage:s "engelskman" inom oss.

Delegerat ledarskap & sjukskrivningar

Ingrid Tollgerdt-Andersson (filosofie doktor) har i sin forskning tittat på vad det är i chefers ledarskap som leder till hög respektive låg sjukfrånvaro hos medarbetarna. Rent allmänt kan man säga de målinriktade cheferna med höga krav har friskare personal än de som prioriterar att alla ska vara nöjda och ha det bra. Resultatet visar tydligt att den friskaste personalen finns på arbetsplatser där chefen ger tydliga riktlinjer, har höga krav och delegerar ansvaret till flera andra.

Några punkter som kännetecknar ett ledarskap som ger frisk personal (kategori 1):

Målinriktad
Tydlig
Har högt ställda krav
Systematisk, har ordning och reda
Delegerar systematiskt
Jobbar mycket med sin egen utveckling

Några ledarbeteenden som genererar mer sjukdom (kategori 2):

Vill vara till för alla
Vill att alla ska vara nöjda och ha det bra
Viktigt att få personalen att känna sig delaktig
Vara närvarande
Prioriterar medbestämmande och demokrati

Jag tror att svaret ligger i det målstyrda (målhävdande) bitarna och folk faktiskt tröttnar på en chef som vill alla väl hela tiden men där resultaten uteblir. "Mycket snack och lite verkstad" brukar det ju heta i folkmun. Eller "ja han e ju trevlig och så och bryr sig men det händer ju inget". Jag tror helt enkelt att folk ledsnar på att inget händer och att det är skadligt i längden. Däremot är jag övertygad om att det ena inte står i motsägelse till det andra, även om det ibland kan förenkla resonemangen. Jag menar att man kan mycket väl ha ett ledarskap som betonar tydlighet och målstyrning men som även tar hänsyn till att få peronalen att må bra och lyssna på dess ideér.

Delaktig på engelska heter involved och det känns som att de orden har lite olika betydelse :-)

Nätföräldrarna & Telia

Telia har frågat föräldrar och beslutsfattare i kommunen hur de vill att kommunikationen skall ske mellan skolan och hemmen. Varannan av dem vill ha kontakter via e-post och sms med skolan. Bland annat vill de kunna sjukanmäla sina barn och ha veckoinformation via mail. Allt detta är givetvis vettigt eftersom det ökar möjligheterna att resursoptimera i skolan och sannolikt kan de bidra till ökade möjligheter för elever att nå mål. Om skolan anpassar sig till samhällets kommunikativa nivå blir den effektivare, inte så förvånande.

Att det "bara" är 50 procent av föräldrarna som svarat att de vill ha digitala kontakter är inte så mycket att analysera eftersom de resterande 50 procenten av dem förmodligen inte bryr sig särskilt mycket. Men med vetskapen att vi i landet har bortåt 90 procent internettillgänglighet så skulle man kunna föra in digital kommunikation som standard i skollag och läroplan.

Nu kommer diskussionerna sannolikt följa samma mönster som tidigare och de som inte vill förändra sig kommer hävda att inget tekniskt system kan ersätta mänskliga möten och särskilt i samband med konflikter eller svårare "elev eller föräldraärenden". Till er vill jag bara säga att självklart inte. Men genom att automatisera för vissa grupper kan ännu mer energi läggas på de föräldrar som behöver andra former av kommunikation.

Det finns bra system idag som kan bli ännu bättre. Bland annat system som låter lärare tillsammans sammanställa underlag för utvecklingssamtal som sedan föräldrar och elever kan surfa in och kommentera innan samtalet i fysisk form skall genomföras. Ett nästa steg är att också distribuera "åtgärdsprogram", "individuella utvecklingsplaner", schema, kursbeskrivningar, läxor på detta sätt. POÄNGEN är att samtliga tre intressenter elever, lärare och föräldrar är med i processen på ett helt annat sätt än tidigare. Man kan inte längre säga att "nej vi har aldrig läxor i vår skola". VIKTIGT att veta är dock att de elever vars föräldrar man behöver kommunicera mer med ofta har en livssistuation som omöjliggör nätkontakt och en risk i alla möjligheter är ju att dessa elever råkar illa ut genom att de faller handlöst mellan stolar. Men tänker vi på dem kan vi hantera det också.

När jag pratat med rektorer och lärare som använder dessaa typer av system så hävdar de att det digitala arbetssättet förenklat och gjort dem mer professionella som lärare eftersom mycket av den tunga administrationen ersätts med en enklare och mer energieffektiv.

Sannolikt lommer vi se utveckling av system från Telia och andra drakar, HP lär hålla på med ett också. I dag finns flest systemutvecklare på småföretagsnivå som NovaScheme och Schoolsoft m.fl.

En målhävdande skola ?

Alla som har en liten inblick i organisationsfrågor och som tar sig en titt på skolans sätt att organisera sig inser att de flesta skolor är organiserade efter en gammal verklighet. Inte de skolor som lämnat timplanen och fokuserar på målhävdande ledarskap, för de har organiserat sig efter optimal effekt för lärandet. (Målhävdande ledarskap är samma sak som mål och resultatstyrt ledarskap men ger en lite mjukare framtoning.)

Den gamla verklighetens skola syftade till att lära eleven och den framtida samhällsmedborgaren i huvudsak 2 saker. Först och främst att komma i tid, en viktig egenskap i en fabrik eftersom det är nbödvändigt att arbetarna var där när maskinerna startade i början av skiftet. Därför har vi organierat oss så att bästa möjliga inlärning sker ifråga om att passa tider. Gradvis utvecklas kraven till i högstadiet pressa elever att springa mellan lektionssalar att de mår illa. Till vilken nytta för dagens samhälle kan man undra?

Det andra som var viktigt i den gamla verkligheten var att lära medborgaren tillräckligt mycket så att han/hon kunde dra i rätt spak vid rätt tillfälle. Eget tänkande var inte avsett för alla, utan ett antal utvalda som passerade nålsögat för högre utbildning där kritiskt tänkande lanserades inför en förmodligen förstummad samling studenter. Detta lever kvar än idag i de flesta skolor, även om en del skolor som sagt organiserat sig annorlunda. Det som sammanhåller många av de sklor som ligger kvar i den gamla verkligheten är timplanen.

Tanken med timplanen är att garantera föräldrar ett minimum av undervisningstid de har rätt till. Alla skall ha rätt till ett lägsta antal timmars undervisning i grundskolan, 6665 timmar för att vara exakt. Att skollagen säger att alla har rätt att nå samtliga mål har få sett ? Timplanen och läroplanen står i kontradiktion till varandra. Å ena sidan målhävdande och å andra sidan inte....

I praktiken organiserar vi oss efter timplanen och inte efter målen som det var tänkt i läroplanen. Vi är så omåttligt starkt fixerade vid att mäta alla processer i skolan efter antal minutrar. Varför ? Tid har i väldigt liten grad inverkan på lärande jämfört med saker som pedagogisk tanke, motivation, omtanke, stöd, relationsbyggande (förväxla inte med kompisskap). Självklart spelar tid roll men det är inte så viktigt att vi måste organisera oss efter det i första hand.

Hoppas Timplanedelegationen beslutar sig för att ta väck timplanen så att vi kan få en målhävdande skola inriktad på kvalitativt lärande för vår samtid.

Glöm inte...

...att svensk skola också består av dryga miljonen oerhört begåvade entuseastiska, smarta, humanisatiska, godhjärtade, kunniga, hårt arbetande, professionella, effektiva, pedagogiska, utvecklingsbenägna, rättvisa, anti-mobbingarbetande, "disciplinerade", drogmotverkande, kreativa, idérika, ta sig församma, otroliga, positiva, dramaturgiska, kärleksfulla, kostmedvetna, entreprenöriella, trovärdiga, trygga, hjälpsamma, kompetenta, globaliserade, it-utvecklade, kommunikativa, roliga och dedikerade ELEVER, LÄRARE, SERVICEPERSONAL och SKOLLEDARE.

Det är lätt att glömma det i debatten....

:-)

Framsynt Svenskt Skolledarförbund

Hans Persson är ordförande i Sveriges Skolledarförbund. Han är en reflekterande person och skriver en debattartikel på temat "entreprenörskap i skolan". Bland annat ställer han frågan:

- Tänker vi inom skol- och utbildningsväsendet för traditionellt när det gäller vad ungdomar ska arbeta med och var dom ska jobba i framtiden?

Diskussionen han för handlar om en kritisk granskning av skolan och om den verkligen förstått vikten av att inte bara förbereda barn och ungdomar för "anställning" utan även stimulera till företagsamhet och entreprenörskap. Han är rädd att vi istället skapar vad han kallar "trygghetsnarkomaner". Vi behöver inte bara "anställningsbara människor" utan och också fler jobb skapade av exempelvis företag. Och företag skapas inte av sig självt. Företagare är inte bakterieliknande organisamer som celldelar sig. De måste ges förutsättningar, bland annat från tidig ålder i skolan. Ta sig församhet !

Han har också rätt i att storföretagens tid är över och han konstaterar att inget svenskt storföretag har startats efter 1970. Snarare flyttar storföretagen ut bit för bit. Han efterlyser ett mer fokuserat tänkande från politikerhåll kring just att låta skolan stimulera det som numera efter NUTEKS och TEMOS undersökning kallas "Ta sig församhet". Jag är rädd att skolans ledare har alldeles för låg förståelse för vikten av detta, dvs att skapa en skola som manar till initiativkraft, kreativitet och "ta sig församhet". Vi behöver fler entreprenörer inom näringsliv, offentlig sektor, ideella organisationer, sjukvård m.m. Entreprenör för mig handlar om att tro och brinna för en idé och sen ge sig fanken på att genomföra den. Sen kan det handla om att starta företag och anställa medarbetare, arbeta kraftigt mot att utplåna mobbing, engagera sig i narkotikabekämpning, bli en positivt brinnande lärare eller andra aktiviteter som för vårt samhälle framåt.

Ni som ännu inte hunnit kan titta igenom www.rektorsakademien.se och det nätverk som syftar till bland annat detta, nämligen koppla samman samhälle och skola och i synnerhet öka dialogen mellan näringslivsledare och skolledare så att de tillsammans kan utveckla respektives ledarskap.

Hans är framsynt och en mycket god förebild för skolans ledare. Snyggt Hasse...

Ungdomsfientligt samhälle? Ja det kan man nog säga...

Ständigt hör man diskussioner kring det förskräckliga liv dagens "tonnisar" lever och vilka "hemska vanor" och "vulgära kommunikationsmönster" de har. Inte sällan hör man diskussionen i media om att ungdomar blir allt stökigare och att skolan och hela samhället står maktlös. Det talas viytt och brett om hur horder av ungdomar drar runt och rekryterar uttråkade och händelsetörstande "wannabies" och sätter knark i mungipan på dem och manipulerar dem in i kriminalitet.

Vad ungdomarna behöver är meningsfull fritid och något att fylla sin vardag med. Det behövde ungdomar på 50, 60, 70, 80, 90-talen så varför skulle de inte behöva det nu på 2000-talet? Varför satsar vi inte ordentligt på att bygga ut fritidsgårdar för ungdomarna, som medvetet monterats ned de senaste 20 åren? I DN idag står att resurserna i stort sett försvunnit eller skurits ned med 70%. En viktig närhet till vuxna har alltså medvettet skurits bort och nu riktas kritiken mot ungdomarna själva och skolan som inte fixar biffen. En modern "ungdomsgård" i anslutning borde finnas på varje skola där gränslandet mellan skola och fritid kan suddas ut. Moderna ungdomsgårdar med möjligheter att umgås med andra, snacka med vuxna, snacka med pensionärer, få stöd och hjälp, diskutera viktiga saker med varandra, spela musik, repa i replokaler, dansa på dansmattor, spela innebandy, hångla eller alla andra spännande och viktiga saker som hör till rollsökningsfasen. En levande mötesplats kort sagt.

I mitt liv har jag ofta känt att det är i tristessen som den spännande kittlande önskan av att "nåt måste hända" uppstår. Det är naturligtvis i tristessen som det ordentliga missnöjet och längtan efter snabba kickar får sin grogrund. Men framförallt är det i tristessen i kombination med avsaknad av vuxna som ungdomar skapar egna norm- och regelsystem. System som i allt väsentligt saknar de värderingar som vårt samhälle bygger på. Värderingar som i någon mening bygger upp sunda idéer, respekt och omtanke om varandra.

Ingen vill ha ett samhälle fullt av "kriminella idiiter" som Botkyrkas egen homeboy Dogge Doggelito skulle sagt. Det är både samhällsekonomiskt dyrt och obotligt korkat att inte satsa på ungdomar. Det är ju trots allt de som ska mata dig och/eller torka dig när du varit på toa senare i livet.

Så se till att hjälpa Sverige att bli ett land som satsar framåt. Kräv moderna ungdomsgårdar till alla vilsna tonnisar och framförallt: Engagera er !

Åk 7 har reella åldrar från 9-17 år

Jag tror att en grundläggande organisationsbrist i skola är att vi delar in elever efter ålder och inte efter hur lång de nått i sin personliga utveckling och sitt lärande. I de tidigare åren märks det inte så mycket men i takt med att barnen blir äldre syns skillnaderna mer. I åk 7 är spännvidden mellan fysisk ålder och faktiskt social och biologisk mognad ganska stor vilket i sig skapar svårigheter på pedagogerna. Tänk er att ha en åk 7 klass (fysisk ålder 12 år) i engelska med elever som befinner sig mognadsmässigt från en 9 års ålder till 16 års ålder i klassen. Detta beror naturligtvis på att vi alla har olika sociala bakgrunder, förutsättningar och att vi därmed utvecklas olika. Inget kontroversiellt i sig, så ser det ut liksom.

Frågan man kan ställa sig är då vem det gagnar att dela in klasserna efter fysisk ålder? Vore det inte ur ett pedagogiskt lärperspektiv smartare att dela in eleverna i de högre åldrarna efter vilka behov de har och utefter vilka mål de uppnåt och inte. Kanske en mix ? Allt behöver inte vara statiskt...idén är ju eleven i centrum och risken är ju att det skuggas av klassen i centrum och att en del elever "försvinner".

Diskussionen som rasar därute kring detta är ju att det är kränkande att låta en 12 åring gå i samma klass som en 9 åring ur ett socialt perspektiv. Men å andra sidan är det väl mer kränkande att eleven inte får det stöd de behöver och de möjligheter de har rätt till enligt lag till att nå kunskapsmålen? ja ja säger man nu som läsare: möjligheten att gå om har altid funnits. Ok...men hur många gånger säger föräldern nej trots att pedagogen säger att det vore det bästa i situationen utifrån ett lärsperspektiv ?

Ålderindelningen är en tradition vi har och som i första hand tar hänsyn till kamrater och socialt umgänge och det är ju bra. Men man skulle kunna organisera skolan efter andra principer och lägga till det sociala i andra fomer.

Ok det kräver en enorm förändring på skolor men jag är säker på att skolor som tänker nytt och arbetar mer mål och resultatstyrt kommer att lyckas bättre än de som inte gör det. Mål och resultatstyrning måste sättas i flera perspektiv, tex kunskapsmålen (uppnåendemål och strävansmål i Lpo94), social utveckling, sjukfrånvaro (elev och personal), inflytandegrad i arbetet (elever och personal) m.m

Särskilt stöd ännu en gång...

Detta med stöd till elever som behöver särskilt stöd är en riktig kioskvältare i media nu i dagarna. Ibland kan det vara på sin plats att lyfta fram lite fakta i diskussionen eftersom ämnet är mer komplicerat än vad man kan få för sig vid en första blick eller ett getöra vid morgonsoffan.

Så här säger lagen:
1 kap. 2 § I utbildningen ska hänsyn tas till elever i behov av särskilt stöd.
4 kap. 1 § Särskilt stöd ska ges till elever som har svårigheter i skolarbete

Just formuleringarna "behov av särkskilt stöd" och "svårigheter i skolarbetet" är ganska öppna för tolkning och följdaktligen ser behovsanpassningen av undervisning olika ut i Kvikkjokk och Lund.

Vad är då svårigheter i lärandet, här ett axplock (ej fullständig lista):

Dyslexi och Läs och skrivsvårigheter (16-18% av eleverna)
Dyskalkyli
Hemsförhållanden med missbruk, ätstörningar och våld (14-20% av eleverna)
Dåligt självförtroende (extremt utbrett)
Skilsmässoproblematik och bristande vuxentillit
Språkutvecklingsproblem
ADHD, ADD, Asberger etc
Tillfälliga livskriser
Kompiskonflikter etc
Regelrätt mobbing och kränkande beteenden
Genomgår rebbeliska upprorsfaser mot vuxna, dvs bryter sig loss (normalt)
Hormonellt kaos (åk 6-9 och gymn)
Alkohol och Drogproblem
Spelberoende

Med detta i bakhuvet blir plötsligt bilden av lärares uppdrag lite mer komplicerad men också väldigt utmanande eftersom de flesta i samhället inte tar hänsyn till myntets andra sida i debatten. Många av punkterna är inte skolans ansvar menar många. Säkert helt rätt men de skapar svårigheter i lärandet och är därmed en del av skolans vardag. Det är bara strutsen som klarar att blunda. Många av de listade svårigheterna kan man med mänskligt relationsbyggande hantera ganska väl, dvs det handlar om att ge trygghet och en känsla av att finnas där. Andra på listan kräver mer pedagogisk finess och spetskunskap. Men gemensamt är att de barn som har någon av dessa svårigheter omfattas av lagtexten och det är alltså ett lagbrott om stödet inte ges. Tufft ja ! Men så ser det ut....

Detta kräver naturligtvis ett positivt förhållningssätt mellan vuxna och barn/ungdomar och ett tydligt ledarskap från skolledning men även lärare.

Man ska komma ihåg i denna eländesodysé att det är otroligt roligt och stimulerande att jobba i skolan och jag saknar ungdomarna varje dag numera sen jag slutade som rektor. Tänk att på arbetstid kunna sitta och prata med ungdomar och deras liv en hel eftermiddag och genom det förstå alltmer av skolans verklighet och uppdrag. Ofta glömmer vi bort ungdomars komplicerade livssituation och gärna glor på snabba lösningar som beslagta mobiler, prov i åk 3, betyg tidigare och oftare. Åtgärder som säkert fungerar på sitt sätt men inte utan ett positivt förhållningssätt och ett tydligt positivt ledarskap. Kvarsittning känns däremot som Stig Järrel i filmen "Hets".

Jan Björklund och Ibrahim Baylan diskuterade nyss i Morgonsoffan Svt. En opolitisk bedömning är att Jan vann med 2-0 (mest retoriska poäng) men att även Jan har svårigheter i sitt resonemang på en del punkter. Politikerna behöver också stöd i sitt lärande...

Skolverkets årliga inspektion...

...gav till handa att svensk skola generellt sett är trivsam och trygg, men många skolor har stora brister i den pedagogiska kvaliteten. Inte så konstig slutsats kanske med tanke på att 25% av eleverna inte når målen i ett eller fler ämnen. Det är i alla fall oerhört positivt att debatten lyfts ordentligt. Trygg och trivsam skola föresten, det låter bra. Men det kan ju för all del också ge en illusion av att mobbingen plötsligt försvunnit och att unga tjejer inte längre kallas hora etc. Men kanske visar skolverkets resultat på en förbättring och det är i så fall fantastiskt positivt !

Lärarnas Riksförbund var snabbt ute med kommentaren att lösningen på skolans kvalitetsbrist är ett bra ledarskap i kombination med behöriga lärare. Bra att man kopplat in ledarskapet som en lika viktig förutsättning som lärarnas kompetens.

I Lärarförbundets tidning Skolledningsnytt trycker man på att bristerna rör stöd för elever med särskilda behov och att vi måste bli bättre på att sätta "rättvisa" eller snarare kanske "likvärdiga" betyg över hela landet.

I Svt:s nyhetssändning tar man upp att rektorerna och skolan som helhet har ett kompetensutvecklingsbehov. Detta diskuterar man också i morgonsoffan med Ibrahim Baylan (s) och Jan Björklund (fp). Jan sa föresten något väldigt sant förra veckan efter vår debatt i P1 kring ledarskap, nämligen att regler aldrig kan ersätta ett gott ledarskap. Ska bli spännande att se tupparna Ibrahim och Janne fäktas ännu en gång :-) Det kan ju bli bra TV i alla fall, inte illa det :-)

Men Oj (!) vad skolverket rörde upp debatten med sin inspektion, låt oss nu hoppas att debatten för en gång skull leder till fokus på just elevernas möjligheter att nå målen och inte enbart på de vuxnas arbetsförhållanden :-)

Resultatökning i skolan ?!

Debatten känns väldigt märklig. När skolan på en del håll förbättrar sitt resultat så skall lärarna där tas ifrån känslan av att lyckas och minsann "hacka i sig" att det hela inte alls är förbättringar utan mygel. Skolverket att man inte har några bra verktyg för att värdera sambandet betyg och faktisk kunskapsnivå, vilket i sig känns lite märkligt år 2005. Kanske är det dags att förtydliga i betygssystemet och strama upp tolkningsmöjligheterna en aning. Lars Lustig på HSV har tittat på antagningarna till högskola och universitet och "funnit" det är inflation i skolans betygsystem. Intressant !

Det finns anledning att fundera över resonemanget lite djupare eftersom det finns en antydan om lärares Oprofessionalism i Lars Lustigs och andras undersökningar på området. Om utgångspunkten är att arbetsmetoderna i skolan är desamma som för 100 år sedan så är det klart att resultatuppgången måste diskuteras. Men om man tittar på de skolor som genomgått framgångsrika förändringsprocesser, ser resultaten lika konstiga ut då också? Exempel:

Skola 1: All undervisning går till så att eleverna lyssnar på genomgångar av lärarna som skriver upp allt på tavlan och sen får eleverna för varje arbetsområde skriftliga prov. Inga eller luddiga mål presenteras för eleverna som knappt vet vad de skall lära sig eller vad kunskapen skall syfta till.

Skola 2: Man arbetar växelvis traditionellt och ämnesövergripande med tydlig arbetsstruktur så att inga elever faller ur (alltså inte 80-talets lärarfria lektioner). Eleverna är aktiva i lärprocessen och man använder flera pedagogiska modeller för att få variation i lärandet. Skolan har en utbyggd speciallärarkompetens som ägnar sig åt de barn/ungdomar som har lite tuffare inlärningskurvor. Man är också mån om att uppmärksamma eleverna på varje kunskapsmål som skall nås.

Dessa variationer delade jag upp i två skolor eftersom det handlar om vilken kunskapssyn man har i sin skola. Men världen är sällan riktigt så enkel och det finns också ganska stora variationer inom varje skola.

Vad jag menar är att en skola som inte ändrat sina arbetsmetoder alls eller särskilt mycket och samtidigt visar på dramatiskt ökat resultat bör granskas medan de skolor som förändrat sin kunskapssyn och kämpat sig igenom ändrade arbetsmetoder bör lämnas ifred och inte misstänkliggöras för mygel.

Släpp hörnflaggan Herr Jante !!

Sen håller jag med om att en större nationell upprustning av bedömningskriterierna bör genomföras, varför inte under att en månad i samband med en rejäl kompetensutveckling. Låt eleverna sluta några veckor tidigare och kompensera lärarna för den extra tiden ekonomiskt. Vi skulle förmodligen få stigande resultatkurvor.

Kreativa klassen ?

Richard Florida beskriver den "kreativa klassen" som en grupp yrken som behärskar de "kreativa" områdena av arbetsmarknaden. Han beskriver dem som forskare, ingenjörer, aktörer i konstvärlden, kulturarbetare, mjukvaruprogrammerare och opinionsbildare etc. Arbetet handlar om målstyrning, klädkoder, egenstyrning av arbetstid och integrering av kultur i arbetet. Deadlines, projektslutfiranden och uppgraderingar sker kontinuerligt; den kreativa klassen är ett hårt arbetande släkte och därför också uppskattade.

Kreativa processer krävs i betydligt högre utsträckning nu över hela samhället än för 100 år sedan. Framöver kommer det att vara avgörande med kreativitet och initiativkraft. Förr var lärare och rektor högstatusarbeten men något har uppenbarligen hänt. Detta är ingen fråga som ägs av de fackliga delarna av samhället utan en fråga för alla att fundera över, vill vi inte ha kreativa och uppskattade människor i skolan? Vilket samhälle blir bäst, de med uppskattade lärare eller de med nedskattade ? Jag tror att eleverna når högre lärande i det första alternativet. Men uppskattning kommer inte utan resultat, och naturligtvis information om att resultaten ökar. Status kommer inte genom att man höjer lönen utan motprestation. Ökar man lönen utan prestationskrav ökar lönenivån men uppskattningen i samhället ökar inte för det. Här gäller helt andra åtgärder tror jag.

Det finns en spännande tanke här om man vågar tänja lite på de kreativa gränserna. Tänk om vi hade en skola som tillhörde den "kreativa klassen". Då skulle vi förmodligen se aktiva lärare som stolta deltog i den offentliga debatten och som symboliskt skålande i champagne när man varje vecka firade framgångar och drev den pedagogiska utvecklingen till nya höjder. Vi skulle toppa listan i världen över vilken skola som bäst förbereder ALLA barn för samhället och levererar bäst lärprocesser. Vi skulle se lärare i magazinens värld som beskrivande berättade om roliga och lyckade exempel på projekt. I soffan på "Sen Kväll med Luuk" i TV4 skulle matteläraren Tor Nilsson sitta och berätta för hela Sveriges tittare hur spännande senaste halvårets forskningsprojekt kring kreativ lärdesign utvecklats och hur lärandegraden ökat med 24% hos barn med sociala svårigheter. Folk skulle sitta ned chipspåsarna och drömmande sucka av avund på alla de som klarat kvalgränsen för läraryrket. Varje höst skulle alla TV-kanaler samsända prisutdelningen av det mest åtråvärda galapriset där bland annat Europas bästa lärarinsats delas ut som ett bland 30 andra priser. Bland de högst betalda i samhället hittar vi generellt sett numera lärare och skolledare och skälet till det visar sig vara enkelt: samhället uppskattar deras betydande insatser för samhället genom att leverera ett sprudlande lärande. Man har helt enkelt starkt bidragit till landets ökade konkurrenskraft. zzzzzzzzzzz-.... snark..... .....Wake up !

Fack och arbetsgivare skulle tillsammans sätta sig ned och målinriktat diskutera hur vi utvecklar en kreativ stolt kultur i svensk skola så att vi förbättrar resultaten och påbörjar den verkliga resan mot statushöjning för skola och konkurrenskraft för sverige.

Vi har förlorat kompetenskriget för länge sen...

Sverige är ett av de mest utvecklade länderna i världen när det gäller IT och nya medier, men vi rasar neråt. Vi rasar i alla möjliga listor. Många säger att vi är på väg mot en utjämning mellan de länder vi tradionellt sett som U-länder och vårt eget kunskapsbesserade försprång. Varje år utexas 2000 000 kinesiska civilingenjörer och det byggs 100-tals nya universitet i både Kina och Indien. Indien är för övrigt världsledande inom IT och ny teknologi och många utbildas hos oss för att universitetsstudier är gratis här...kul paradox va? Problemet eskalerar när vi adderar det faktum att de tillhör vad vi kallar "låglöneländer" med en närmast exploderande tillväxt. För varför ska företag köpa tjänster av svenskar till en kostnad på 1000 kr/h när det finns minst lika bra och kanske bättre leverantörer för 100 kr/h av ingenjörer, marknadsekonomer, jurister, programmerare, designers m.m från Kina ? Vi måste inse att Asien inte bara är i kapp oss kunskapsmässigt, vi är till och med förbipasserade. Jag tror att den enda chansen för oss att hantera detta är att satsa från grunden. Universitetetsexamen börjar bli lägsta krav och vi måste därför hitta områden för oss att bli konkurrenskraftiga inom. Jag håller med Johan Stael von Holstein och Fredrik Härén om att vi måste utveckla vår svenska idétalang ännu mer. Den finns där i den svenska folksjälen, den åtråvärda talangen att komma på smarta idéer och förverkliga dem. Den har bara somnat in de senaste 20-30 åren. Vi har lutat oss tillbaka och ägnat oss åt I-landslyxens tragikomiska exesser och likt strutsen borrat huvet i sanden. När 1,3 miljarder Kineser strukturerat om hela sitt samhälle och kämpat för att komma in i matchen har vi ätit chokladpraliner och diskuterat 6 timmars arbetsdag som en konkurrensfaktor....

Vi måste alla inse att kunskap numera är "commodity" (något som alla har) och att vi måste utveckla svenskarna till kreativa, initiativrika och modiga personer som genom nya uppfinningar, patent, brilljanta affärsideer också i framtiden kan skapa arbetstillfällen. Vi behöver det eftersom globaliseringen ställer helt andra krav på vårt land, våra arbeten, våra familjer, våra barn ja alla påverkas av den.

Därför krävs att alla engagerar sig i svensk skola så att den kan ställa om till att bli en skola som utvecklar kreativa, initiativrika och "ta sig församma" människor.

Lo Kaupi och barn med missbrukande föräldrar

Igår var vi på Södra Teatern och såg Lo Kaupis uppsättning av "Bergsprängardottern som exploderade". En historia om ett liv som präglats av missbruk, negativ självbild och skuld och som startade med en autentisk inspelning från ett samtal i Lo.s kök 1984 med en som hon själv uttryckte "pissfull pappa". Gå och se den om ni har möjlighet, den ger en bra bild av hur fasansfullt det måste vara att växa upp i missbruksproblematik. Ca 14-20% av svenska ungdomar växer upp med hemförhållanden med inslag av alkohol- och narkotikamissbruk och våld. Självklart påverkar den sociala situationen för ungdomar och medarbetare i skola men givetvis även i arbetslivet. Det slår över samhällsklasser och välbergade familjer undantas inte. Efter pjäsen fick man sig en rejäl funderare över hur livet utvecklas olika och hur viktigt det är att söka efter signaler och i tid reagera. Lo sågar på ett effektivt sätt hela det sociala skyddsnätet. Det är tydligen så också att det är många missbrukar barn som väljer vårdande yrken eller lärare. Så att arbeta med frågan i skolan skär genom inte både elevers känslouppfattningar utan är samtidigt förmodligen ångestladdat för många lärare också. Jag kunde efteråt inte sluta att tänka på de otaliga möten med socialen som man som rektor sitter i och hur lite som egentligen görs av samhället. Utan att nu fokusera på syndabockar handlar min slutsats om att alla som möter ungdomar, medarbetare eller polare med dessa problem borde ta sitt civilkurage och närma sig problematiken. Engagera er över partigränser och över bostadsområdesgränserna, i idrottsföreningar, i skolan, på arbetsplatser och i näringslivets ledningsgrupper och gör något. En förlorad människa är en förlorad tillgång en vunnen människa betyder minskat lidande. Tänk om vi bara kunde minska effekterna av detta problem en smula...eller mot alla odds och kraxande kråkor få bort det helt... Jag tror inte vi behöver offra särskilt mycket faktiskt, lite tid och kanske en och annan spänn.

Flummig kritik av svensk läroplan...

Dax att döda myten om den svenska läroplanens flummighet, kritikerna i sig visar däremot prov på en stor portion av egen flummighet. Ofta kritiseras skolan att i grunden vara flummig och självklart kan man ha den uppfattningen, det råder åsiktsfrihet. Men oftast är kritikerna personer som INTE tagit till sig innehållet i läroplanen. Lpo94 vilar nämligen på en kunskapssyn som bland annat formats av den akademiskt väldigt ansedda och i skolsammanhang inflytelserika pedagogen John Dewey på slutet av 1800-talet. En framsynt man med öga för framtidens kunskapsutveckling.

En oerhört kort sammanfattning av hela hans arbete men som ändå ger en bra bild av tanken bakom kan beskrivas som att det fria arbetssättet noga måste struktureras, förberedas och följas upp. Tyvärr har de som inte lagt manken till ordentligt tolkat läroplanens friare delar som att "släppa eleverna att själva söka kunskap". Dewey menade tvärtemot att man i en mål och resultatstyrd skola måste kombinera begränsningar i elevens frihet men samtidigt stimulera till lärande på djupet. Frihetsgraden syftar till att stimulera och motivera och träna eleven i kreativitet och "ta sig församhet" (initiativkraft) och genom interaktion med andra nå djupare förståelse av kunskapens delar. För detta krävs nämligen också stora detaljkunskaper som med fördel kan läras in genom traditionella metoder. Det är kombinationen "struktur" och "fria arbetssätt" som är viktig här. Alla elever klarar inte friare arbetssätt och där måste läraren lägga större vikt vid det strukturerade och mer tydliga metoderna. Det handlar alltså om att hitta lärare som behärskar både de äldre metoderna i kombination med strukturerade ämnesövergripande och projektinriktade metoder. Vad vi inte behöver är lärare som släpper allt fritt utan struktur. Risken är då att man får en negativ kunskapssyn överförd till eleven som inte rimmar med samhällsutvecklingen. Enklare uttryckt: elever utan struktur riskerar att inte veta var de ska ta vägen med sitt kunskapssökande och de tappar då intresset för lärande överhuvudtaget (skolk). Den andra ytterligheten är inte heller bra (att endast de traditionella metoderna används med kadaverdisciplin) eftersom för mycket utantillkunskaper inte långsiktigt är värt något då samhället utvecklas så fort och kunskaperna snabbt blir inaktuella. Dessutom blir elever i hög grad uttråkade (skolk).

Och detta belade Dewey empiriskt grunden till på 1800-talet ! Snacka om gamla goda metoder....Vad man måste se till är alltså att lära eleverna ett positivt förhållningssätt till lärande så att de ute i samhället blir nyfikna och bra på att lära sig nya saker som är aktuella. De flesta organisationer som idag går i konkurs är de som inte tillräckligt snabbt kan ställa om sin kunskap till nya förändrade förutsättningar.

Vad är då felet ? Varför uppfattas skolan som flummig ? Jo för att skolan inte fullt ut arbetar som Lpo94 är konstruerad. Dels beror detta på okunskap. Det är inte lärarnas fel utan felet ligger i att de inte erbjudits tillräcklig kompetensutveckling kring läroplanens syften och pedagogiska modeller. Det andra skälet är en kultur där förändring ses som jobbigt men även en upplevd risk för att många lärares befintliga kunskaper går in i devalvering, dvs. blir mindre värd.

Så den flummighet som anges i debatten är delvis felriktad mot läroplanen men också understödd från vissa konservativa krafter i skolsystemet som inte vill se devalvering på sin status som lärare (vilket är fullständigt obefogat).

Många skolor, säkert 20%, har klarat denna resa och också visat på väldigt fina resultat och många av dessa skolor har slopat timplanen, dvs. den lagstiftade garanti föräldrar har i antal timmar undervisning som barnet har rätt att få.

Lärarlegitimation och status

Lärarlegitimation är på tapeten och det är ju inget nytt. Detta har Sveriges Kommuner och Landsting drivit under lång tid. Själv tycker jag att det är en utmärkt idé. Poängen är att en lagitimation kan ges till de lärare som man anser är lämplig, vilket i sin tur betyder att man förvisso kan gå ut lärarhögskolan men att det i sig inte ger samma status som en erfaren väl fungerande lärare. Man kan även dra in legitimationen för de lärare som inte fungerar på tillfredställande sätt. Den som utfärdar legitimationen bör naturligtvis vara rektor på respektive skola i samverkan med myndigheter efter en noggrann nagelfarning av lämplighet etc. Dessutom bör det vara frivilligt för nuvarande lärare att ansöka om legitimation och alla borde bedömas efter samma förutsättningar, av rättsäkerhetsskäl gentemot elever och föräldrar. Universitetsutbildade dedikerade personer och som visat sig ha pedagogisk tallang bör kunna behandlas utifrån samhällsekonomiska resursvinster och efter kompletterande pedagogisk utbildning kunna dessa kunna ges legitimation. Givetvis efter samma krav som övriga. Legitimationen skulle omedelbart innebära 3000-5000 kr mer i lön och löneutvecklingen för lärare utan legitimation skulle vara mer begränsad och modest. Kriterier för legitimation skulle kunna vara förhållningssätt och lämplighet att arbeta med barn/ungdomar, hur man fungerar i föräldrakontakter, hur man arbetar med elevinflytande, vilka resultat man uppnår, delaktighet i skolans utvecklingarbete mot högre måluppfyllnad etc.

Då skulle läraryrkets staus öka....

Ta sig församhet :-)

Om företagsamhet och entreprenörskap i skolan handlade ett seminarie som bl.a Nutek genomförde igår på iQube i Stockholm. Nutek har tittat på lärares syn på företagsamhet. Sammanfattningsvis kan man säga att resultaten är något motsägelsefulla. Kanske beror det på vilka frågor som stälts av TEMO i frågebatteriet men oavsett det så finns mycket att göra i arbetet med att få initiativrika, kreativa och modiga samhällsmedborgare.

Vad lärare menar med entreprenörskap varierar. En majoritet av lärare i grundskolan förknippar det med företagande och många associerar till byggbranschen medan ett fåtal kopplar begreppet till kreativitet och allmän ”ta-sig-för-samhet”.

Några intressanta siffror:

59% anger att de har kontakter med företag, vilket kan tyckas verka bra, men omvänt är det då 41% eller i reella tal ca 80 000-100 000 lärare aom inte arbetar med externa omvärldskontakter med arbetsmarknaden vilket är skrämmande. 100 000 lärare är en nedslående siffra om man lägger till att de som anger att de har kontakter med omvärlden anger att det i huvudsak rör sig om studiebesök. Det betyder att siffrorna i rapporten inte riktigt ger en tydlig bild. Vad detta rör sig om är att eleverna erbjuds en passiv lärform där det handlar om att "titta och lyssna" och inte "göra och tänka". Omvärldskontakterna är alltså inte integrerade i aktiva lärprocesser där elever får använda kreativitet, initiativförmåga etc.

8 av 10 lärare och skolledare anger att de regelbundet arbetar med projektinriktade, problembasserade och tematiska arbetsmetoder. Det man bör fundera över här är vad de menar med regelbundenhet? Regelbundet kan vara 1 gång per termin vilket naturligtvis inte är tillräckligt om syftet är att träna kreativitet, intiativkraft och "ta sig förskap". Jag skulle gissa att en riktigare siffra är att 20 % av sveriges lärare aktivt arbetar med dessa arbetsmetoder som huvudangreppssätt. Alldeles för få.

Att notera var också att en elev som var med i den efterföljande paneldebatten eftersökte mycket mer initiativinriktat och kreativt skolarbete i grundskolan och han sa att det överghuvudtaget inte finns där (kom ihåg att 80% av lärarna angav motsatsen). Elevorganisationen i Sverige var också där och eftersökte mer elevinflytande i lärandet (alltså mindre arbetssätt där läraren bestämmer allt) och att man skulle sammanfoga fritid mer med skolans verksamhet för att stimulera kreativitet.

Förebilder ?

När någon sparkar en rektor i Karlstad eller en ung kock misshandlas till döds på Kungsgatan i Stockholm blir det med rätta stor debatt kring samhällsvåldet och hur vi skall kunna stoppa utvecklingen. Skolan är en arena för diskussion kring våld och naturligtvis även familjen. Men hur i hela världen kan det komma sig att idrotten är befriad från antivåldsarbete? Hur kan man idrottsmän i TV komma undan med att skalla sina motspelare, stampa dem i bröstet, ge varandra käftsmällar i regelrätta slagsmål som utanför rinken eller fotbollsplanen skulle klassas som grov misshandel m.m ?

Problemet är naturligtvis att idrotten står för ett ideal av renhårighet i ett sammanhang men samtidigt blir man ett ideal för ungdomar om att att om det inte passar så "ge honom på käften bara". Nu kanske någon säger att det där är en del av showen i proffssammanhang men fenomenet "misshandel e ok i sportsammanhang" glider över hela idrottssverige. Här har vi ett erxempel i Piteå Tidning om en div 2 match: "FOTBOLL. Andreas Lindahl i Piteå IF skallade en av motspelarna i måndagens division 2-match mot IFK Luleå.

Hur kan åklagare sitta och titta på match efter match utan juridisk påföljd där det är solklara fall av misshandel? Dessutom förmodligen väl medvetna om att varje enskilt fall lär barn/ungdomar att det i idrottsammanhang inte är straffbart att exempelvis skalla någon. En liten förtydligande beskrivning från en av Hammarby Hockeys hemsidor kanske kan vara på sin plats. Man jämför straffsatsen i idrott med rättsamhällets syn på att sticka en biljardkö i magen på någon, det kallas i hockeysammanhang för "Buttending" och är naturligtvis inte tillåtet:

Buttending (slag med klubbskaftet)
I rinken: 2 minuter eller 5 och matchstraff.
Exempel: Du gillar biljard men inte att stå i kön till biljardborden. Du ilsknar till, stöter kön hårt i magen på personen framför dig i kön.
I rättssalen: Klar misshandel. Eftersom det är stor risk för inre skador kan det bli frågan om grov misshandel och fängelse i 1-10 år.

Jag vill inte vara moralpraktikant, tvärt om. Detta handlar om att våldsbrott oavsett sammanhang inte är ok. Boxning då ? Ja boxning kan funka tycker jag så länge reglerna för boxning följs. Men var någonstans står det att "skallning" hör till fotbollens kärnvärden.

Lärare som provisionsförsäljare ?

Döm av förmodligen allas förvåning när man i dagarna kunde höra på TV en lärare som aktivt erkände och försvarade att han tagit emot provisioner efter att ha uppmanat sin gymnasieelever att köpa Texas Instruments miniräknare. I sak tror jag nog att de flesta föräldrar gärna investerar i en bra grafräknare som jag antar att Texas Instruments och andra leverantörer levererar. Men att lärare får pengar för att rekommendera vissa produkter till eleverna verkar ju minst sagt diskutabelt. Det luktar hyfsat med muta tycker jag. Läraren som intervjuades i TV menade att det var väl i sin ordning eftersom han ju gjorde ett jobb för Texas Instrument som i sin tur ökade deras försäljning så ur hans perspektiv var det inget konstigt. Men i själva verket är det verkligen konstigt eftersom det rent juridiskt är förbjudet att i sin kommunala yrkesroll utnyttja sin egen position för att tjäna pengar vid sidan om. Det är inte förbjudet att bedriva vidsidanomverksamhet men att utnuttja sin ställning och lärare är tjänstemän. Normalt sett anmäler man sin vidsidanomverksamhet till sin förvaltning och låter dem avgöra om det är känsligt eller ok.

Sen har jag förståelse för att det underlättar att eleverna har samma maskin för sina räkenskaper.

Låt rektorerna renovera sina plugg

I Svenska Dagbladet idag står att läsa att det råder politisk diskussion angående skolans lokaler. Kd vill att staten skall skall ge bidrag till delfinansiering av upprustning av skolans lokaler. Man talar om förbättrad luftkonditionering och bättre toaletter vilket naturligtvis i grunden är en bra idé eftersom förbättrad miljö ökar trivseln.

Nu ligger det till så att i många kommuner så är det fastighetsförvaltningen som råder över skolans lokaler när det gäller renovering etc. Detta betyder att huvuddelen av denna typ av bidrag skulle hamna i fastighetsförvaltningarnas svarta hål och inte till bättre toaletter för elever. Bra idé Kd men ge stålarna direkt till Rektorerna så att dessa har en möjlighet att själva påverka och styra skolans verksamhet.

Friskolor har i allmänhet en klar fördel av att ha egna lokaler som hyrs av fastighetsägare eller av ägs friskolorna själva. De har genom detta helt kontroll över sin egen miljö. Detta borde också kommunala skolor ha.

En del av oordningen i skolan ligger i att miljön inte är välkomnande och positiv utan sliten, tråkig och negativ. Eleverna och personalen känner att det är meningslöst att vara rädd om något eller stolt över något som i princip ser ut höra till tippen. Dessa människor är precis som alla ni andra och de känner också efter i närmiljön om de uppskattas och prioriteras som medarbetare. Det är med säkehet så att i de mest slitna skolorna är stöket som värst och i trivsamma lokaler är stöket mindre. Jag skulle vilja se Jan Björklund eller Ibrahim Baylan arbeta i en miljö som en ordinär svensk 70-talsskola med orginalmålning. Men med tanke på att de ständigt mobbar varandra så kanske de vuxit upp i slitna skolor. Varför inte sitta på hårda plaststolar (-59:or)några månader på departementet och statshuset? Några timmar kanske räcker ? :-)

Vi skulle genast få en helt annan debatt om skolan än den som handlar om ökade befogenheter för lärare och baslagtagning av divese främmande föremål.

Jag har själv sett resultatet av att satsa på miljön i min egen kommunala skola mellan 2002-2005 och även om det rörde sig om mindre förändringar så minskade stöket bland både elever och personal. Oordningen har med ledarskapet att göra Major Björklund och minister Baylan. Och ledarskapet står i direkt relation till resultat i mål och resultatstyrda verksamheter.

En klassiker på väg tillbaka

Jag läste i dag om att fluortanten är på väg tillbaka med sina gulligt färgade små fluorkoppar och grinande terrorflin. Skälet är att dagens ökande sockerkonsumtion påverkar barnens kariesstatus och självklart är flur bra för tänderna. Om fluortanten eller fluorgubben som det också kommer att finnas numera gör återtåg så hoppas jag de lärt sig lite sen sist. Jag hoppas de är mysiga, trevliga och humoristiska till exempel. Jag hoppas också att de smaksatt fluoret med om inte en god smak så i alla fall en inte direkt äcklig utifrån barns upplevelsegrad.

Säga vad man vill men alla som träffat en fluortant från 70-talet förstår vad jag menar :-)

Torsås fackets populäraste kommun

Igår delade Lärarförbundet ut priset till vad man kallar "bästa skolkommun" inför ca 40 gäster från de fem i topkommunerna som i stort sett var desamma som året innan. Förutom skolornas resultat tar man bedömer man kommunens samarbetsförmåga med facket, hur höga löner lärarna har, hur många lärare som är sjuka, hur många som gått lärarhögskolan, lärartäthet och hur stor andel barn som är inskrivna i förskolan (?). Däremot tas inget som elevinflytande eller elevhälsa upp som kriterie för en bra skolkommun. Inte heller nytänkande och kreativitet eller samarbete med det övriga samhällets funktioner som exempelvis arbetslivet.

Samtliga framgångfsrika kommuner är små kommuner med ett fåtal skolor i sin regi.

Fackets favoritkommuner är i ordning Torsås, Övertårneo, Staffanstorp, Lomma och Lund.

Ungdomars läsförståelse

En ny undersökning visar att högstadieelever försämrat sin läsförståelse de senaste 10 åren och att det nu är 25% av eleverna som har brister i sin läsning. Rektor Ehrstrand från Rinkeby förde ett klokt resonemang i Morgon Soffan Svt i morse. Han menade helt korrekt att arbetslivet/näringslivet sätter stort värde på kommunikation och förmåga att förmedla budskap. Med brister i språket och minskat ordförråd, vilket är resultatet av den allt minskande läsningen bland barn/ungdomar, står vi inför ett lavinartat problem när ungdomarna kommer ut i exempelvis näringslivet. En samhällsförlust helt enkelt, om vi nu inte får fler barn att läsa tidigare alltså. Dagens åk 9 elever borde specialbehandlas på gymnasiet de kommande 3 åren och det snabbt. Bokförlagen och tidningsbranchen borde ta detta som en varningsklocka eftersom minskat läsintresse innebär en intäktsminskning om 5-10 år. Mindre intresse genererar färre sålda böcker/tidningar och ett sätt att mota olle i grind vore ju att stötta skolan i arbetet med att få ungdomar läsintresserade. Staten & näringslivet tillsammans borde subventionera böcker, tidningar till skolor. Fiffiga speciallärare borde få mer space att utveckla nya metoder som lockar till läsning. Grunden handlar förståss om att hitta böcker/texter som attraherar dagens ungdomar. Ryska klassiker kanske inte är så spännande som man tror....Harry Potter är kanske är mer intressant till och med serietidningar är en bra inkörsport till läsintresse. Ehrstrand menade att en viktig del i att få igång läsandet också är föräldrarnas ansvar och om man som förälder har svårt med läsningen så är det inget försvar enligt Ehrstrand. Man måste ändå börja med att plocka fram "boken" och läsa ändå för att visa barnen vägen.

En annan diskussion igår handlade om att det är datorenas fel att barnen läser mindre, dvs att de ägnar mer tid år datorn och prioriterar bort läsande av skönliteratur. Det är klart att det inte är så enkelt ! Felet är att vi inte får barnen att läsa böcker längre. Vi är för dåliga på att "sälja in" boken som intressant pryl för barnen. Vi måste anstränga oss mer i skola och hem och vi behöver ta hjälp från alla håll.

Vi borde alla uppmuntra och tacka...

...alla sveriges skolmåltidschefer och deras anställda medarbetare i skolköken. Varför då undrar ni? Jo av den enkla anledningen att en skolrestaurang på en ganska ordinär svensk skola kan servera närmare 1000 portioner mat på ett par timmar på 5-6 man och dessutom till en kostnad på 6-7 kronor/tallrik inklusive dryck, bröd och sallad. Tänk efter innan ni klagar på maten i skolan nästa gång och när ni riktar er kritik mot skolmåltidspersonalen. Det är ju närmast mirakel som skapas varje dag. Jag tror inte jag känner någon som kan laga en måltid för 6 spänn, gör du ? Nej precis ! Och detta gör de 300 dagar per år och de flesta dessutom med variation. Stick in huvet och säg tack och gissa om ni blir uppskattade !

Egentligen borde de hyllas på Restaurangernas dag i huvudstaden med konfetti och champagne.

Är religiösa friskolor så självklart ?

De religiösa friskolorna är väl en självklarhet vid en flyktig betraktelse. Men vid en lite djupare fundering reser sig rimligen ett antal frågestecken. Är små barn mogna att själva välja religion redan i skolåldern? Är inte regiösa friskolor precis som skoluniformer, dvs ett sätt att formstöpa oskyldiga barn? Är det skolans uppgift att syssla med religionsfostran? Vad betyder egentligen religionsfrihet? Skapar religiösa friskolor segregering snarare än integrerar kulturer? Är det etiskt/moraliskt ok att föräldrar tvingar barn till ett viss religiöst tänkande? Ja frågorna reser sig allt högre och blir allt fler. Och de är inte så enkla att ta ställning till. Ofta blir det både ja och nej beroende på hur man ser på problematiken.

Ur ett perspektiv bör föräldrar till exempel självklart få välja skola till sina barn men ur ett annat krockar det ju med integrationsvisionen i samhället. I Botkyrka bussas barnen från kommunens kommunala skolor till en muslimsk skola i en annan kommun och det är klart att när det handlar om en muslims skola så ökar nivån på diskussionen ytterligare. Hade det varit en kristen skola med "fader vår" på skoltid hade det kanske inte varit så läbbigt för folk men om eleverna vänder sig mot mecka så blir det en helt annan sak.

Frågan är svår men jag ställer mig väldigt tveksam till religiösa friskolor av det enkla skälet att religionsfrihet på nått sätt bygger på iden om att individen själv ska ha rätt att välja sin egen religion och att det är skolans uppgift att presentera olika livsåskådningar så objektivt det går så att barnen när det blir lite äldre själva kan välja vad de vill tro på. Det betyder då att kristna skolor givetvis inte heller känns ok. För då kunde vi ju ha en satanistfriskola i Bredäng eller Jönköping också eller en friskola kring svartkonst...inte ok va ? Eller ?

Livet som Chef

Henrik Frenkel är en medieperson som är ganska intressant. Han har inte bara byggt upp Tidningen Chef, även om det kanske är flaggskeppet. Han har även arbetat med nyheter och affärspress. Det var faktiskt han som uppfann A-ekonomi på Svt en gång i tiden och han är även en av personerna bakom "Kompetensgalan". En entreprenör helt enkelt! Nu har han också skrivit en bok som baserar sig på 10 års samlade krönikor i Tidningen Chef. Det är en anorlunda bok om chefskap och ledarskap eftersom den är ytterst personlig och tar upp ämnen som normalt inte fastnar i traditionell managementliteratur. Följande kapitelrubriker manar läsaren till nyfiken läsning: "Mötet i dambastun", "Vi chefer ljuger för jämnan", "Varför plugghästar inte lyckas?", "Vad händer om du bara försvinner", "Får man bli förbannad" eller "Så när avslöjas min bluff?". Boken heter "Livet som Chef".

Rekommenderas !

Att brinna för sitt arbete

Det är viktigt med engagemeng, eller som man också kan säga "att hängivet brinna för sitt arbete". Det är såklart väldigt viktigt när man startar bolag och genomför en affärsidé att man är dedikerad och tror på den nästan fanatiskt. Konkurrensen är idag stenhård och det kräver väldigt mycket om man skall starta en rörelse, inte minst all administration och myndigheternas krav. Inte många företag överlever om det inte finns en övertygad entreprenör i botten som kan övervinna alla papper, blanketter och telefonsamtal, momsinbetalningar innan man fått betalt av kunden etc etc.

Att företagets anställda också förstår visionen, målsättningar, marknaden, kundernas behov och produkten eller tjänsten är naturligtvis helt avgörande för om bolaget blir flipp eller flopp. Att få medarbetarna att villja vara med på "resan" krävs mycket engagemang och brinnande från alla. Positiv hängivenhet smittar av sig på hela organisationen. Resultatet när bolaget går framåt, anställningarna tar fart och verksamheten fungerar är naturligtvis djupt tillfredställande för alla inblandade. När företaget lyckas så lyckas också medarbeterna.

När jag började i Botkyrka som rektor direkt från näringslivet så var jag redan första veckan på en stor chefstillställning där det informerades om kvalitetsundersökningar och hur kommunen som helhet skulle gå vidare med det arbetet. Plötsligt klev de upp en person som hörde hemma i något av fackförbunden centralt, jag minns inte vilket och det är kanske heller inte viktigt. Det han sa hade följande budskapsmässiga innehåll.

"Jag har kommit hit idag för att berätta för er som chefer vad vi råder våra medlemmar. Det första är att de som anställda bara skall göra det dom absolut måste göra och under inga som helst omständigheter göra mer än det. Det andra är att se till att inte ha för roligt på jobbet eftersom dom då riskerar att bli utbrända".

Dessa båda budskap har jag aldrig kunnat glömma och vid det aktuella tillfället trodde jag inte mina öron. Jag kan än idag inte förstå hur man man kan komma på något så vansinnigt. Det visar på ett förakt för organisationens uppdrag och inte minst ett förakt gentemot de barn och ungdomar som ligger i alla vuxnas händer ute i skolorna.

Självklart smittar de där budskapen av sig på ungdomarna och släcker deras brinnande drömar.

Avgiftsfri skola

Debatten om den avgiftsfria skolan är tråkig. Inte minst därför att risken är stor att utflykter i skolan helt upphör och att eleverna inte får se annat än skolområdet under hela sin skoltid. Annat var det i Rom förr i världen då man gick runt i samhället visade upp det för lärjungarna.

På Broängen där jag var rektor fanns elever vars föräldrar inte hade råd, det justerade vi självfallet genom skolans medel utan att någon behövde känna obehag. Vid ett tillfälle förklarade en förtvivlad lärare att en elev riskerade att få stanna hemma för att veckosparandet inte fungerat eftersom föräldern inte tyckte att barnet inte gjort sig förtjänt att följa med och att det samtidigt var ett jäkla påfund att åka bort sådär när man kan sitta i bänken och läsa en hel dag istället. Pojken följde med och skolan betalade. Inget snack.

Jag tror att denna debatt om avgiftsfrihet för utflykter är en rent politiskt och ideologiskt basserad rättvisehistoria. En politik som riskerar alla elever, eller i alla fall fler, inte få chansen att tillsammans med skolan göra utflykter och se världen utanför. Man ska komma ihåg att skolan inte har skyldighet att göra detta och att det ytterst är en resursfråga.

En skola med 450 elever som skall åka till Örebro för att titta på myror till en kostnad av 500 kr/elev blir 225 000 kr. För en klass på 28 elever blir det 14000 kr.
225 000 kr är riktigt mycket pengar om tiderna är kärva och självklart blir alla hemma för att något behöver repareras eller en insats behöver göras i hemkunskapen. Om föräldrarna stöttade med en mindre summa varje månad under exempelvis högstadiet skulle månadskostnaden bli 16 kr per månad. Mindre än en Aftonbladet med bilaga en fredag, 1 cigg mindre per dag för förälder som röker, 2 coca cola färre per månad etc. Jag tror vi klarar detta utan att behöva ändra i skollagen. Om någon inte klarar det får skolan skjuta till. Hur svårt kan det vara ?

Att sätta och/eller ansvara för betyg

Diskussionen kring vem som ska sätta betyg rasar runt om i landet just nu. Idén är att lärarskoleutbildade lärare i arbetslaget/ämnet skall bära huvudansvaret på lärarnivå, dvs icke formellt utbildade lärare tillsammans med examinerad lärare skall sätta betygen. I de flesta seriösa skolor sker detta samarbete redan då betygssättande lärare känner sig osäker, oavsett det gäller auktoriserade lärare och de som slarvigt kallas "obehöriga". Men förslaget handlar om att förtydliga detta och i de fall man inte är överens på lärarnivå skall rektor avgöra. Facken vill att bara examinerade lärare skall sätta betyg, naturligtvis för driva "behörighetsfrågan". Att det finns högutbildade samhällsmedborgare med pedagogisk fallenhet och som dessutom har 5 års lärarerfarenhet av att arbeta i skolan och därmed lärt sig yrket "den hårda" vägen tas inte med i beräkningen.

Det första som måste till i denna något särintresse-vinklade mediedebatt är att den som faktiskt är ytterst är ansvarig för betygssättningen är skolans rektor. Därför borde befogenheten ligga hos rektor att avgöra vilka i sin personal som har kompetens nog att sätta betyg. Det kan rimligen inte bedömas av staten, som mig veterligen sällan är ute och tittar över enskilda skolors samlade kompetens. Att rektor sedan har en lärarexamen att ta hänsyn till är ju en positiv och underlättande omständighet so gör bedömningen lite enklare och snabbare. Men han/hon skall rimligen kunna ge mandatet till en fullt duglig lärare med kanske upp till 350-400p universitetspoäng, annan yrkeserfarenhet, 5 års lärarerfarenhet och dokumenterade resultat. Rektor borde föresten också kunna frånta auktoriserade lärare (som inte fungerar) rätten att sätta betyg för den delen. Det hela handlar om att den som bär ansvaret skall kunna påverka resultatet. Det kan lärare men i detta förslag kan också skolans ledning förfoga över händelseutvecklingen, vilket ur ett ledningsperspektiv kan vara bra (understatement).

När det gäller betygsättningen tycker jag att det rent generellt borde finnas ett samarbete mellan lärare generellt där lärare kan stämma av, det är ju tanken med att exempelvis arbeta i arbetslag. Exempelvis skulle man kunna skriva in i lagen att arb
etslagets lärare skall samarbeta aktivt i betygssättningen.

Min tanke här är att skjuta debatten mer mot skolans, lärarnas och elevernas resultat som skolans rektor bär huvudansvaret för. Ansvar och befogenheter måste följas åt.

Vinst, Överskott & Aktieutdelning

I dagens Stockholm City står att läsa att Ibrahim Baylan och Göran Persson vill förbjuda friskolor att göra vinst. Väldigt få friskolor gör vinst och de som gör det betalar skatt och återför resten över budgetåret till nästa års verksamhet. Ännu färre tar en del av vinsten för aktieutdelning. Poängen här är inte aktieutdelningen, för den kan man ju alltid diskutera i samband med den kommunala skolpengen etc. Det intressanta tycker jag är att fråga sig varför inte de kommunala skolorna får flytta över pengar som blivit över till nästa budgetår. Om skolledning och lärare gnetat, varit sparsamma och gjort smarta lösningar som genererat ett överskott så är risken idag att kommunen plockar av dem detta och ger pengarna till en skola som inte lyckats lika bra. Det tråkiga i detta är att skolan som då blev av med överskottet blir bestraffade för att ha varit "duktiga" och de som inte lyckas alls och kanske inte ens ansträngt sig blir "belönade". Nej bättre vore om skolor fick behålla sina eventuellt uppkomna överskott som i genomsnitt kan handla om ett par hundra tusen på sin höjd till året efter så man slipper panikinvestera pengarna i slutet av november som idag. På Broängen där jag var rektor mellan 2002-2005 investerade vi ca 1,5 miljon kronor varje höst pga att vi var ekonomiskt medvetna och hade bra pålitliga prognoser. Men det finns ju skolor som inte har den kunskapen och riskerar att "plötsligt" få ett överskott som lika "plötsligt" rycks bort och kastas in i det svarta kommunhålet. Synd ! Det finns fantastiska möjligheter i detta för kommunal skola eftersom de skulle kunna möta konkurrensen från friskolan genom bättre möjligheter att nå resultat, pedagogiskt resultat.

Nollning, Förnedring & Ledarskap

På universitet, gymnasieskolor och även grundskolor har nollning pågått sedan många 100 år tillbaka gissar jag, på ett eller annat sätt i alla fall. Läste idag att man på någon gymnasieskola ägnade sig åt att sänka ned nya elever på skolan i bajs, hälla kräks i ansiktet på dem och tvinga dem slicka varandras kroppar. Spektakulärt i sig tycker jag. Alldeles oavsett det är en ovanlig nivå på just detta exempel eller inte så är det ju faktiskt organiserad mobbning och kränkning vi talar om. Att skolledare blundar för detta genom att säga att det är elevernas fritid och de gör vad de vill på den är ett mycket oklokt förhållningssätt.

1) För det första sker nollning i skolans namn och därför har man som ledare ett ledarsansvar ur allmänhetens perspektiv. Kanske inte med tydligt stöd i skollagen men väl utifrån att förberedelser och diskussioner kring nollning också sker under skoltid och då är en arbetsmiljöfråga och dessutom utifrån lagens perspektiv kränkande och mobbingklassat. Trist resonemang men man är chef/ledare dygnet om och har sitt ansvar att bygga värderingar utifrån läroplanen.

2) Elevernas nollning är förknippat med den aktuella skolans rykte, dvs varumärke. Alltså borde det vara intressant att ur ett ledningsperspektiv få bukt med denna organiserade form av vad vi brukar kalla "Bad Branding". Vilka föräldrar väljer en skola där deras barn riskerar att dränkas i bajs ? Enkel fråga, enkelt svar.

Naturligtvis är det svårt att komma åt denna problematik eftersom det handlar om hur vi förhåller oss till varandra och att det därför rör våra värderingar. Men det blir om inte ännu svårare eller direkt omöjligt om man säger att det där kan vi inte påverka eftersom det sker på elevernas fritid.

Tydligt ledarskap och engagemang i bland annat dessa frågor vore en självklarhet år 2005 tycker jag.

Tallanger som "klarar sig ändå"

I Sydsvenskan idag tar Åsa Melander upp ett viktigt ämne upp kring svensk skola. Samtidigt som vi skriker över sjunkande matte och teknikkunskaper på universiteten så gör vi väldigt litet eller ingenting åt de elever som "klarar sig bra ändå". Elever som har lätt för sig, som saknar svårigheter och inget annat vill än att utmanas ytterligare får inte den uppmärlsamhet och backning som de har rätt till. Dessa är ganska många i skolan skulle jag gissa. Men skolan har att fördela resurser och nauturligtvis helt korrekt satsas det på dem som har det svårast lärandet av begåvningsskäl eller socioekonomiska. Inga problem för min del, men vi glömmer ju bort att de andra också har rätt till uppmärksamhet och stöd. För mig är detta inte en rättvisefråga egentligen utan en frustration över att vi inte tar hand om tallangerna i skolan och ser till att de utvecklas. Tallanger som skulle kunna kläcka avgörande ideer i näringslivet. Det handlar om att att stötta de har det svårt och att uppmuntra och engagera tallanger. Tallanger...smaka på det. En fotbollsspelare, hockelirare, tvärflöjtist, skådig eller tennisspelare kan det statsas på men ett "mattesnille" behöver inget stöd eller uppbackning för han "klarar ju sig ändå".

Mitt förslag är att skolan bygger ut sin specialundervisning och låter specialpedagoger (speciallärare) även få sporra de som har lätt för tex ma, no, språk eller so så att de kommer vidare och inte glöms bort. På det viset får vi en skola som ställer upp på alla. Det jag pratar om är inte en elitistisk skola utan en skola där alla kan få lyckas efter sina förutsättningar.
En skola, och detta är inte oväsentligt, som det i Lpo94 står angivet att vi skall ha i detta land.

Konsekvensen av detta skulle förmodligen bli att vi fick världens bästa skola.

:-)

Skolverksrapporten II

I veckan kom skolverksrapporten tillbaka in i debatten om lärarhögskola och fenomenet friskola. Det finns många intressanta aspekter i denna nyreviderade version med samma slutsatser. En är att driftsformen i sig enligt rapporten spelar roll för skolans resultat. Att friskolor skulle vara bättre än kommunala skolor är naturligtvis en chimär (skuggverklighet). Det är nog snarare ett uttryck av att friskolor är skolor som startat om och haft möjlighet att rekrytera personal från scratch och därmed bygga upp något som håller ihop. Det finns kommunala skolor som också startat från scratch och gissningsvis spelar detta roll. Gamla strukturer finns helt enkelt inte på samma sätt i väggarna. Det handlar alltså inte om driftsformen i sig utan möjligheterna för ledarskapet att få utrymme.

Den andra påvisade kunskapen i rapporten är mer glädjande eftersom den säger att det inte finns någon självklar sanning i att lärare exade från lärarhögsskolan automatiskt är effektivare lärare. Det betyder naturligtvis inte att människor som läst ämnesfördjupande utbildningar eller pedagogik är sämre än de som inte gjort det. Det det handlar om är att skolan behöver fler erfarenheter än sådana som kommer från lärarhögskolan. Om jag var rektor idag så skulle jag nog resonera kring 80-20 regeln för att få en bra mix av erfarenheter som behövs för att ge eleverna förutsättningar för att nå målen. Samhället utanför lärarhögsskolan, arbetslivet, är en fantastisk källa att också ta hänsyn till. Att inte vilja förstå detta är i sanning att blunda för och stänga ute vårt samhälles samhällsresurser.

Dessutom känner ju alla lärare och rektorer till fakta i målet, nämligen att det finns bra och dåliga lärare från lärarhögsskolan och bra och dåliga lärare som inte gått lärarhögskolan. Det handlar också om pedagogisk fallenhet och brinnande engagemang.

Se till att legitimera duktiga människor utifrån deras faktiska förmåga och inte efter om de lyckades pressa sig igenom lärarhögsskolan med nöd och näppe.Det är intelektuellt oekonomiskt (korkat) att inte använda alla möjligheter som finns i samhället till att skapa världens bästa skola.

Rönnby - En skola som löst sitt uppdrag

Dax att lyfta fram en skola som presterar fantastiska resultat. Rönnbyskolan i Vestmanland har lyckats med att få alla elever att nå målen, dvs inga elever saknar betyg.

Läs mer på http://www.vlt.se/article-article=76139.html

Eleverna är nöjda med sin skola. Det är tryggt, lugnt och ovanligt med mobbning, säger de elever som VLT har träffat.

Genom att slippa timplanen har man lyckats ge eleverna det de behöver efter individernas förutsättningar.

Gläds över detta och kontakta dem och kolla HUR de gjort, länken ovan är ju en artikel och den kanske inte ger hela bilden.

Men det är ju skitkul att läsa om framgångar, eller hur ?

:-)

Sista andetagen för timplanen - skönt

I oktober kommer timplanedelegationen att förslå slopande av timplanen. Denna kvarleva från en svunnen tid vars utgångspunkt är att alla behöver lika mycket av allt. En utgångspunkt som vem som helst som har barn kunnat lista ut för hundra år sen inte stämmer med verkligheten. De som nu har barn vet ju att till och med de egna barnen utvecklas i olika takt beroende på att de i grunden är OLIKA.

Timplanen har skapat en hel del oreda i skolan genom åren, inte minst så har den påverkat den nya målstyrda skolans resultat. Det har varit svårt för vissa lärare att anamma den nya målstyrda skolan samtidigt som man bakbundits av skyldigheten att fylla tid. Många skolor har helt enkelt insett att timplanen ändå skulle försvinna i den målstyrda skolan eftersom den motarbetar målstyrning. dessa skolor har helt enkelt skitit i timplanen inofficiellt. Bra och modigt ! Inte minst bra för barnen !

Timplanen har tyvärr mest varit ett sätt för lärare att planera sin undervisning utifrån skyldigheten att ge eleverna i svenska tex 1490 timmar, matte 900 timmar, musik 230 timmar etc. Sammanlagt 6665 timma ska fördelas mellan åk 1-9. Med lite baskunskaper i matte kan man fördela dessa mellan låg, mellan och högstadie (fel beteckning). Därefter fördelar man timmar på högstadiets 3 år och till slut får man ett ondskefullt industrisamhälle-schema uppdelat på 40 minuters pass och 5-10 minuters raster att springa mellan olika klassrum som en liten stressad arbetsmyra. Kanske hade det en funktion på industrisamhällets tid där skolans uppgift var att lära huvuddelen tillräckligt så att det kunde dra i rätt spak vid rätt tillfälle och komma i tid till skiftet så maskinernsa inte stod still.

Möjligheten till flexibelt tänkande och anpassning efter elevernas aktuella kunskapsnivå har varit omöjlig. En tråkig konsekvens har varit att mycket energi till exempel läggs på de svaga eleverna så har de som har det lätt tvingats sitta med trots att de redan nått målen. Detta skapar tristess och omotivation. Elever ledsnar helt enkelt på iden om skolan. Nu nkan man fortsätta lägga mycket energi på de som behöver (naturligtvis) men man kan anpassa undervisningen efter de starka elevernas förutsättningar också. Mer frihet för de som fixar det och mer struktur till de som behöver det. En bra grund eftersom det handlar om sund resursfördelning. Resultaten kommer att öka. I de skolor där man fattar poängen alltså.

Nu kommer man kunna nivågruppera elever utan att det är något konstigt och därmed anpassa arbetsmetoder efter den nivå eleverna befinner sig på. Vist, det kräver att skolorna omorganiserar och att lärarna ändrar arbetsflöden men det kommer också att öka resultaten om man gör detta med genesamma ambitioner.

De skolor som fastnar i det gamla tänkandet kommer på sikt att läggas ned och det är bra.

Timplanens avskaffande är det sista steget i en helhet kring målstyrd och rersultatstyrd skola.

RESURS - METOD - MÅL

Både i näringsliv och i skola använder man sig av analysverktyg av olika slag när man drar igång olika projekt. Tyvärr är vi alla helt skadade när det gäller att starta i fel ända. Jag tror vi lär oss det där i skolan faktiskt, inte av enskilda lärare utan av ett systemfel i tänkandet. De flesta börjar nämligen trots att man varje talar om resultat och mål hit och dit med att starta processen med: "Ja men vad har jag för budget?"....alltså inte som vi faktiskt fått lära oss (i alla fall de flesta av oss), nämligen att först stipulera VAD jag vill uppnå med projektet, (målformuleringen) utifrån visionen (drömmen om vart hela verksamheten är på väg). Därefter väljer man sedan att fundera över bästa möjliga metod för att optimera måluppfyllnad. Först därefter ser man till sina resurser. Räcker inte resurserna så får man justera någonstans och smartast är då att backa för att justera i metoden. Eller eska mer med goda argument. Skulle inte mer resurser fås fram får man med ledningen formulera en annan målbild och börja om.

Problemet med den omvända, korkade och tyvärr mest vanliga ordningen RESURS - METOD - MÅL är ju att man anpssar målen efter gamla arbetsmetoder och resurser som styrmedel. Synnerligen idiotiskt om man vill prestera bättre resultat eller hur ?

Vi pratar om mål men börjar i praktiken bygga efter resurser. Hur många på din arbetsplats känner du som startar med att säga: "Ok jag förstår vad vi borde göra kring detta, vad har jag för budget" ?

PodRadio (Podcasting)

Förra veckan premiärsände vi vår PodRadio-sändning för första gången. PodCast som det förståss också kallas är ett bra sätt att förmedla information och nyheter rent generellt. Det är dessutom ett verktyg för undervisning eftersom det gör det möjligt för föräldrar att lyssna på vad eleverna gör i skolan. På min gamla skola Broängen (Broängsskolan i Tumba) använder man PodRadio i specialundervisningen och för detta uppmärksammades man i ABC-nyheterna i TV och en helsida i Dagens Nyheter nyligen. Specialundervisningen i sin helhet har de kallat för Super G och inom ramen för det jobbar de bland annat med Podradio, film etc

Poängerna är flera. Det är lätt att motivera eleverna eftersom arbetssättet att exempelvis spela in ett radioprogram är enastående spännande. Elever som tidigare varit inaktiva för att de skämts över sina tidigare misslyckanden pga "läs och skrivsvårigheter" hittar plötsligt en arena att uttrycka sig och därmed öka möjligheterna att nå mål och samtidigt lyckas. Det ger föräldrarna som sagt åtkomst till vad ens barn verkliugen gör konkret i skolan. Det är att utmärkt arbetssätt för att ställa analyserande frågor. Man kan givetvis använda det i språkutvecklingen som presentationsform i So, Ma, Idrott, Hk, Mu, No m.fl.

Jag har här länkat dels till Rektorsakademiens PodRadio riktad till ledare i skola och näringsliv eller allmänt intresserade, men jag har också länkat till Broängens Super G.

"Betygsinflation" är ett eko från forntiden...

En hel del pedagoger och skolledare för ett resonemang kring betygsinflation, och ingen verkar reflektera över att hela det begreppet indikerar att den som använder det inte begripit vare sig målstryrning eller resultatstyrning. Det är helt enkelt ett eko från en svunnen tid. Låt mig förklara vad jag menar.

I läroplanen innan dagens som ju är målstryrd (som de flesta av oss noterat) byggde på normalfördelningskurvan. Det betydde helt enkelt att antalet elever som fick betygen 1,2,3,4 och 5 från början var stipulerat efter just normalfördelningskrurvan. Som konsekvens av det så handlade det om att varje enskild lärare hade ansvaret att fördela betygen till och med på klassnivå efter detta från början nationalpedagogiska styrmedel. Därför kunde man då få höra att "Fredrik du är i och för sig värd en tvåa men tyvärr blir det en etta eftersom tvåorna är slut". Satte lärare för många 5or ledde det till intern kritik eftersom det skulle påverka normalfördelningen och för många "riskerade" att komma in på gymnasie, universitet etc...inflation ! I praktiken blev exempelvis flit och uppförande många gånger avgörande i betygssättningen, något som numera inte har relevans.

Idag är skolan målstyrd vilket betyder att till skillnad från den förra läroplanen så är betygen kunskapsrelaterade. Har man nått målen så har man helt enkelt nått målen, punkt slut varulfstjut. Det betyder att en skola faktiskt (rent teoretiskt) kan ha elever med MVG i samtliga ämnen om skolan satsat rätt på kompetens, värdegrund, ledarskap m.m
. I praktiken spelar många saker in på elevers möjligheter att nå målen, inte minst sociala förutsättningar m.m. Däremot skall man veta att ALLA elever har rätt enligt lag att ges sådana möjligheter att man når minst godkänt. Inga skall alltså behöva misslyckas så att man saknar betyg i något ämne. Fråntaget detta är särskolan som omfattar elever med mentala handikapp m.m.

Att prata om inflation betyder tror jag att lärare inte vill riskera att bli beskylda för att ge "för höga betyg" alltså "översätta betyg". Det finns några olika uttryck. Det är självklart fel att låta elever som inte nått målen för G,VG eller MVG få dessa betyg. Men med en resultat och målstyrd lärarkår på sin skola så minimerar man risken att enskilda lärare sätter fel betyg eftersom man då har pedagogiska arbetsmetoder som anpassats till Lpo94 och inte Lgr80 eller någon 60-talsvariant.

Men inflationsdebattörerna använder ofta begreppet som en ursäkt för att undvika att utveckla sina egna mer eller mindre omoderna arbetsmetoder. Den sociala kontrollen i lärarkåren är fenomenal, alla lärare vet exakt vad som försigår gällande kollegors betygsnivåer. Många är helt enkelt rädda att bli beskylda för att vara en lärare som sätter höga betyg eftersom man tror att kollegorna har synpunkter. "Bäst är att hålla sig still i båten..."

De flesta lärare i den "äldre skolan" (inte att förväxla med äldre lärare) har faktiskt inte satt sig in i vad den målstyrda läroplanen kräver i förändrad kunskapssyn och förändrade arbetsmetoder tillräckligt ordentligt. Man fick inte heller någon utbildning i det att tala om när den nya läroplanen infördes. De som använder inflationsbegreppet i sin argumentation borde ögonblickligen kompetensutveckla sig kring den mål och resultatstyrda skolan istället för att som en öppen bok visa hela världen att man inte fattat.

Företagande och "att stå på egna ben"

Det finns inget i samhället som är viktigare än att vi får igång företagandet på en betydligt högre nivå än idag. Det är ofattbart viktigt att vi får en uppväxande generation positivt inställda till att starta eget företag. Detta har dessutom gjorts till något komplicerat och krångligt när det i grunden handlar om att ge unga en framtidstro, bejaka kreativitet och få dem att stå på egna ben så tidigt som möjligt. Vi har ett samhälle idag där tidpunkten för att till exempel stå på egna ben ligger mellan 25-35 år. Det är i alla fall detta som ungdomar själva anger då de beskriver vuxenhet med att "flytta hemifrån" och "ett fast jobb så man klarar sig själv". Jag tycker detta är ett uttryck av avsaknad av framtidstro och självtillit. Vid 35 års ålder är man vid mitten av sitt liv och borde långt tidigare stå på egna ben. Självklart har samhällets olika delar ett gemensamt ansvar för detta men strunt i det. Det viktiga är hur vi vänder detta till att framtiden skapar förutsättningar ungdomar att tro på framtiden, på sig själva och att förstå det samhällsnyttiga i att stå på egna ben. Att ha ett eget företagande är i allt väsentligt att ta ansvar för sin egen framtid.

Några förslag till fler "stå på egna benare":
1) Skolan ser till att utnyttja Lpo94:s fantastiska möjligheter på området, svaret finns faktiskt i denna läroplan. Anpassa lärandet efter individens förutsättningar och en tydlig värdegrundsuppfattning. 2) Regering och riksdag beslutar att ungdomar som startar företag befrias från arbetsgivaravgifter fram till den 4 heltidsanställde. 3) Företag som startas av ungdomar upp till 25 år får räntefria och ammorteringsfria lån de första 3 åren. 4) Organisationen Företagarna och Svenskt Näringsliv intresserar sig för ungdomar och småföretagande. 5) Skolverket föreslår ett nytt ämne på schemat som heter "Kreativitet" vars syfte är att binda samman alla andra ämnen till en helhet och fokusera på nytänkande. Samtidigt införs ämnet "Speach" 6) Inför fler kommunala friskolor där föräldrar, personal och elever bildar lokala styrelser. 7) Lägg ned lärarhögskolan och infoga lärares utbildning i universiteten så att läraryrket får samma status som andra utbildningar. 8) Inför en särskild individuell lönesättning för lärare som visar att de verkligen påverkar skolutvecklingen och skolans pedagogiska resultat lokalt. De bör ligga minst 5000 kr över övriga. (I dag lönar det sig faktiskt inte att engagera sig som lärare). 9) Ställ krav på universitets-studenter att prestera snabbare resultat. 10) Lägg ned och starta om skolor som inte är "lönsamma" utifrån pedagogiska och ekonomsika resultat. På så sätt kan man ändra kompetenssammansättningen bland personalen och öka måluppfyllnad. 11) Alla vuxna bryr sig om ungdomar på glid, det borde näst intill vara straffbart att inte bry sig. 12) Skolan bör ha möjlighet att i vissa fall tidsbegränsat anställa lärare som inte genomgått lärarhögskolan om kompetensen ses som viktig för den enskilda skolans utveckling. Poängen är att skolan behöver kontinuerlig input från andra vetenskaper och samhällsfunktioner än de som produceras på lärarutbildningen. Pedagogisk fallenhet har mycket att göra med tallang och kommunerna bör ha rätt att utbilda dessa i aktuella ämneskunskaper och ge dem auktorisation. Hela samhället måste vara aktivt och engagerade tallanger är värdefulla !

Upplagt för smash !

Skolan har en fantastisk möjlighet framöver. Svensk skola skulle kunna bli världens bästa skola, utan tvekan. Det är helt enkelt upplagt för smash. Vi har den smartaste läroplanen, vi har stor frihet för individen, vi har många superpedagoger och vi har ett bottenläge om vi ser till resultat. Inget kan gå fel ! Om vi bara tillåter oss att fokusera på vad som är väsentligt, och undviker ensidiga diskussioner om detaljer. En skolchef i norrland gick ut och sa att lärare borde ha mer undervisningstid. Hans idé var att nya ffriare lexibla pedagogiska arbetsmetoder innebär mindre energi per timma för lärarna och att man faktiskt då skulle kunna öka elevtiden ett par timmar. Det som hände vara att lärarfacket rasade över förslaget eftersom man i nuvarande tidsuttag är överbelastade. Ok so far so good. Ok, inget märkligt med vanlig skyttegravstaktik.

MEN förslaget innebar en förutsättning. Förutsättningen att friare arbetsmetoder infördes och därav lösgjorde en del energi som omfördelades. Men som vanligt i dagens mediedebatt om skolan la sig debatten på sandlådenivån. Om lärarfacket och arbetsgivaren verkligen vill se bättre resultat i skolan så måste arbetstagare och arbetsgivare hitta gemensamma vägar mot vision och mål. Jag skriver arbetstagare och arbetsgivare i meningen lärare och skolledare. INTE fack och arbetsgivare. Man skall ha respekt för att fackliga organisationer endast företräder sina medlemmars intressen och i sin grundfunktion inte skolans och elevernad resultatutveckling. Följ det som skrivs i medierna så ser ni snart mönstret.

Låt lärarna och skolledarna ta kontroll över sin egen utveckling, se till att det finns rejäl forskning på universiteten av lärare för lärare, av skolledare för skolledare. Alltför många inom skolan har så liten tilltro till forskning att man inte ens följer universitetens forskare inom området pedagogik och didaktik. Man har helt enkelt inte en empirisk skolning och litar därför inte på forskare.

Därför känns det viktigt att säga just att skolan har en fantastisk möjlighet framöver. Svensk skola skulle kunna bli världens bästa skola, utan tvekan. Det är helt enkelt upplagt för smash. Vi har den smartaste läroplanen, vi har stor frihet för individen, vi har många superpedagoger och vi har ett bottenläge om vi ser till resultat. Inget kan gå fel !

Men vi behöver visioner...

Mål och resultatstyrd skola

Sedan svensk skola införde mål & resultatstyrning rimmar idevärlden i alla fall på pappret med överiga samhället och näringslivet. Resultat är ett mått på att något händer i exempelvis utvecklingsprocesser och vi människor vill väldigt gärna få till saker till det bättre. De allra flesta är intressarade av det. Skiljelinjen går vid gränsen till den personliga sfären, eller enklare uttryckt: somliga ser till sig själv och somliga ser till människorna runt omkring sig också. Golfspelare behöver exempelvis sällan ta hänsyn till andra än sig själv medan rugbyspelare i hög grad bör samarbeta med sina lagkamrater för att riskera att få en smäll.

Man kan likna skolan vid en resa från individuellt arbete mot lagarbete från den tidpunkt då den mål- och resultatstyrda skolan infördes på 90-talet. Innan arbetade lärare helt själva och de var den enskilde pedagogens bedömning av elevens prestationer i jämförelse med klasskamraterna som avgjorde vid exempelvis betygsättning. Betyg delades ut efter ett på förhand definierat antal 1,2,3,4 och 5or. Det betydde att resultat inte grundade sig på hur mycket eleverna faktiskt lärde sig, dvs kunskapen fanns i sig inte i ett givet fokus.

Nu finns måldokument som anger vad eleven skall visa upp eller påvisa för sina lärare, som sedan bockar av uppnådda mål. Tanken är att om elevcen vet vad som förväntas (mål) kan eleven vara delaktig i lärprocessen vilket underlättar målfokus. Läroplanen innebär också att alla kan bli godkända, det handlar bara om vilket resultat läraren tillsammans med eleverna levererar. Undantagna är särskolan som omfattar elever med exempelvis grava mentala handikapp. Naturligtvis finns i alla fall svårigheter här som oordning , mobbing och sociala problem för elever grundinställningen är att alla kan nå målen. Nu underpresterar svensk skola och 25% saknar betyg i ett eller fler ämnen. Rimligt ?

Problemet ligger dock mest i att man vid införandet av målstyrd skola på 90-talet glömde att utbilda lärare i hur man använder läroplanen och vad målrelaterat lärande innebär jämfört med det relativa betygssystemt. Grejen är nämligen den att det hela handlar i grunden om synen på vad lärande är för något. Kan "alla lära" eller är skolans uppgift i första hand att sortera eleverna inbördes efter nogrannhet, flit och uppförande? Erfarenheten säger nämligen att flit exempelvis i praktiken kan kompensera icke uppnådd kunskap i det relativa systemet. Hur har vi det egentligen idag? Arbetar alla lärare mål och resultatstyrt. Många gör det men lång långt ifrån alla. Vad värre är...hur står det till i skolledningarna ?