I Aftonbladet i veckan som gick kunde man även läsa att den positiva trenden hållit i sig äve efter programmets slut. Efter höstterminen ökade eleverna sina resultat så att 76% var behöriga till gymnasiet. Under vårterminen har klassen fortsatt att utvecklas och nu är hela 95% godkända.
Programmet kommer ofta upp som samtalsämne i vårt nätverk och inte sällan ur perspektivet att "hur skall lärare orka arbeta med ett sånt engagemang som klass 9As lärare gör" eller "kan man förvänta sig att alla lärare har samma förhållningssätt som dom har"?
Jag tycker dessa frågeställningar är helt fel ställda. Frågan man bör ställa sig är istället:
"Varför är det inte för oss alla en självklarhet att lärare har detta engagemang och förmåga att bygga de relationer son krävs för att öppna ungdomars sinnen för lärandet"?
Nu menar jag självklart inte att alla som jobbar i skolan är likadana och har exakt samma förutsättningar, men någonstans tycker jag mig höra att "alla inte kan" och det gör mig lite nedstämd. Jag är nämligen helt övertygad om att alla lärare kan utveckla detta coachande ledarskap i klassrummet oavsett vilken pedagogisk arbetsmetod man sedan väljer att undervisa efter. Men att kulturen och strukturen och den samhälleliga förväntningen på lärarrollen inte alltid uppmuntrat till att utveckla dessa förmågor som lärarna i Klass 9A uppvisar. Däremot finns dessa lärarkaraktärer på de flesta skolor jag känner till, de är dock inte alltid i majoritet. Debatten i media om skolan idag går tyvärr på tvärs med denna syn på lärares förmåga att utveckla sin lärarroll. Istället förespråkas att inspiration bör hämtas från den mer auktoritära skolan men jag tror att det är fel väg att gå. De enkla lösningarnas politik.
Innan serien började sändas var det många som fnyste åt programidén eller till och med log lite i mjugg över tanken att dessa elever skulle klara av att vända sin negativa lärtrend. "Det går inte" var ett vanligt mantra. Men tesen visade sig vara sann. Med tydligt ledarskapsfokus, tydliga mål, motivationsanpassat förhållningssätt, engagemang, kreativitet och variation i hur man undervisar så föds lusten återigen att lära. Och nyckeln är just ledarskap i klassrummet. Att man som lärare ser sig själv som ledare och inte enbart lärare sett ur traditionellt perspektiv.
Vi kanske i någon mening borde bryta mönstret i svensk skola? Klass 9A visar med all tydlighet att det går.
En förutsättning för denna tanke är att man känner inuti sig själv att "alla kan". I olika grad och på olika sätt, visst men "alla kan". Med rätt stöd och rätt förutsättningar. Det handlar ytterst om vilken kunskapssyn man väljer att bygga sin tanke på...
:-D