Ledarskapet kan aldrig lyftas för sällan

Alltsomoftast när jag funderar över skolan och dess framtid landar jag i det faktum att det tycks vara en nyhet och inte alltid oproblematiskt att lyfta vikten av skolans ledarskap. Inte sällan uppstår en diskussion om vilken yrkesroll som är viktigast. Skolledaren (rektorn) eller lärare? Precis som att det finns en yrkesroll i skolan som är viktigast eller att om man lyfter skolledarskapet så är det på bekostnad av lärare.

Det finns något ruttet i detta med att det finns ett konfliktperspektiv mellan skolans medarbetare och dem som har uppdraget att leda och fördela arbetet.

För mig handlar det dock om att ledarskapet är ett verktyg för att få hela organisationen att inom respektive ansvarsområde bidra till att skolan utvecklas och förbättras.

Jag är däremot, naturligtvis, medveten om att en hel del medarbetare i svenskt arbetsliv, inte enbart i skolan utan i alla organisationer, har synpunkter och idéer kring hur verksamheten kan ledas bättre och att det naturligtvis ytterst är "chefens" ansvar.

Jag tror, efter att ha följt skola och skoldebatt väldigt nära i snart 10 år, att ledarskapet behöver lyftas ännu mer i meningen att alla som arbetar i skola är ledare och att alla skolor gör klokt i att på olika sätt utveckla det gemensamma ledarskapet.

Utvecklande ledarskap handlar mycket om att skolledare eller läraren är ett föredöme och ständigt lyfter upp frågor om moral och etik och att h*n agerar med en värdegrund som bas. Att en utpräglad förändringsledare inspirerar och motivativerar i syfte att engagera, är kreativ. Men även att h*n utvecklar en personlig omtanke men som också konfronterar och tar risker i ett gott syfte, för individen och för skolan som organisation.

I synnerhet gäller detta skolor som är på väg mot att ställa om sin skola till en 1-1 skola, dvs där den pedagogiska miljom omfattar en dator per elev. Ingen lätt uppgift och som kräver övning, insikt och dedikation. Ibland blir det fel, vilket är helt naturligt i en utvecklingsprocess. Genom att göra fel och landa i dem kan vi erfarenhetsmässigt välja bättre vägar framåt.

Enskildas rättighet till unik egenart i skolan

Den svenska nya läroplanen Lgr11 och förvisso omarbetad och lite åtstramad men den är fortfarande en av världens mest moderna läroplaner och väl anpassad för vår resa in i globaliseringen. Men å andra sidan är det som står i läroplanen inte alls helt och fullt självklart genomdiskuterat bland elever, föräldrar och skolans personal. På många skolor lever läroplanens grundläggande värdegrund och tankar i ett fint fungerande finmaskigt nät runt verksamheten. Men min magkänsla säger mig att det finns en delatt gå till botten med på en hel del skolor.

Här finns tex en ganska intressant skrivning i läroplanen under skolans värdegrund och uppdrag.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.
Lgr11 kap 1

Handen på hjärtat, genomsyras dina barns skola eller din skolarbetsplats av helt igenom samsyn kring vad det här betyder? Får eleverna uttrycka sig som de vill, givet att ingen kränks? Diskuteras det på lärarrummet om ungas förvridna intressen, språkbruk, estetik eller allmänna val av klädsel?

Förmodligen, och det är därför skrivelsen finns....

Debattartikel om rektorer i dagens Aftonbladet

Idag publicerar Aftonbladet en artikel de föreslog att jag skulle skriva, en artikel om rektorer. Jag valde att fokusera på framtidens och den utveckling vi behöver sträva mot och där rektorer är avgörande viktiga.

Artikeln finns i sin helhet här på www.aftonbladet.se (14 maj)

Debattören: Dags att införa en modern svensk rektorsutbildning
Den svenska skoldebatten har på senare år helt spårat ur. Den sprider budskapet att svensk skola är i katastrofläge.

Min erfarenhet leder mig till helt andra slutsatser. Svensk skola kan bli världsledande – om vi ser till att utveckla rektorer till moderna förändringsledare. Annars riskerar nytänkande, begåvade lärare att hjälplöst sjunka ner i den konservativa kvicksanden.
Jag har besökt skolor och arbetsplatser i Asien, USA och Europa och sett vad andra länder fokuserar på. Slående är att synen på utbildning i stort sett ser likadan ut överallt. I New Yorks, Manchesters och i Beijings skolsystem pratar man om samma saker som här. Men numera inte enbart om att klättra på förenklade listor. Man vill mer, man vill forma framtidens kompetenser.

Detta medan makthavare som Jan Björklund, Metta Fjelkner, Maciej Zaremba med flera drömmer om att reproducera det vi gjort de senaste 100 åren. Inget kan vara mer fel, skruvar man muttern åt fel håll hjälper det inte hur mycket mer man tar i.

Svensk skola har större möjligheter än något annat land i världen att ta greppet om framtidens skola och lärande. Men då måste vi låta lärare ledas av moderna rektorer som vet att utveckla lärandet framåt. Med internet och ökad kommunikation över gränserna är allt i samhället är för evigt förändrat – utom just vår syn på skolan. Det är tragiskt. Och det håller inte längre.
Inte för att jag på något sätt delar Mao Tse Tungs värdegrund, men jag tycker ändå att hans ord: ”När förändringens vindar blåser bygger en del vindskydd och andra väderkvarnar” är mer relevanta nu än då.
Och som den amerikanske pedagogen John Dewey skrev ännu tidigare: ”If we teach today as taught yesterday, we rob our children of tomorrow”. Förbättring är avgörande – och förbättring kräver förändringsförmåga.
För att förbättra och förändra skolans inre arbete krävs handlingskraft och modiga lärare som kan skapa nya metoder för lärande, baserade på forskning och experimenterande. Dessa fantastiska lärare finns på alla skolor, men för att de ska få kraft och genomslag krävs rektorer som bryter mönster, ser dem och backar upp dem. Annars förtvinar de och reduceras till att göra det alla andra gör.

Skolverket och SKL pekar också på att framgångsrika skolor präglas av just brinnande och modiga rektorer som drivs av visioner och övertygelser. Det är de rektorerna som kan påverka utbildningens innehåll att bättre stämma överens med den verklighet samhället befinner sig i. Som lämnar det lärarcentrerade katedertänkandet för ett modernt, samarbetande och kommunicerande lärande med de unga i centrum. Att bara reproducera kunskaper i klassrummen som redan finns att hämta på Google duger inte längre. Ej heller att införa fler nationella prov, grisen blir inte fetare bara för att man väger den oftare.

Dagens obligatoriska befattningsutbildning för rektorer lägger huvudfokus på skoljuridik och myndighetsutövning. Det är områden som visserligen är viktiga, men de räcker inte.
Vi behöver en ny svensk rektorsutbildning, som fokuserar på att utveckla rektorer som ger lärare och elever nya relevanta bilder och verktyg att arbeta med.
Vi behöver inte fler administratörer som gömmer sig bakom pappershögar, utan fler skoledare med förståelse om allt som rör den accelererande samhällsutvecklingen.

Utan positiva och starka rektorer som gör rätt saker stannar svensk skolutveckling.

Vem vill inte ha högskolebehörighet?

Ända sedan förslaget om att stryka högskolebehörighet för yrkesprogram på gymnasiet kom fram stod det klart, nästan som korvspad, att ansökningarna skulle minska. Nu ser vi hur det blev. Alla är överens, rektorer SYV-are och andra kommunala tjänstemän: Ungdomar väljer bort yrkesinriktade program eftersom de bakbinder dem och begränsar dem att utvecklas i framtiden.

Den smarte målar inte in sig i ett hörn...

- Det vi kan se i samtliga län är att det är en större andel elever som söker högskoleförberedande program, säger projektledare Therese Sehlstedt till Skolverkets hemsida (SvD 5 maj 2011)

Baksidan är förstås att vi får dålig återväxt inom praktiska yrken, dvs tvärt emot det reformen egentligen ville åstadkomma.

Antingen är det en tillfällighet eller så har regeringen underskattat unga människors förmåga att tänka långsiktigt...människor som uppenbart har visioner, i alla fall inom detta område. Känns bra tycker jag....

=:)

Kunskap, kreativitet, SAAB och Kina....

Morgonens nyheter handlar om SAAB som nu glider ytterligare ett steg mot att hamna i Kina. Det är i ett så kallat strategiskt samarbete som den i sammanhanget relativt unga biltillverkaren Hawtai går in med 1 300 000 000 kronor hos Spyker som äger det krisande fd svenska bolaget. Motivet för SAAB är förstås att ta sig in på den väldiga kinesiska marknaden.

Det här handlar på ytan om tillverkning av bilar, men under ytan om framtidens kunskapskapprustning. Hawtais ambition är att öka sin spetskompetens och locka strategiskt viktig kompetens och teknik till sig.

Hawtai väntas öka sitt ägande i Saab i etapper

Dagens Industri

Hos oss här i Sverige innebär det att båda våra tidigare teknikutvecklingsbolag Volvo och SAAB sedan länge påbörjat sin glidande resa ut ur Sverige med destination Kina.

Det är en naturlig strukturutveckling och vi har sett det tidigare i både varvs- och tekoindustrin som båda i stort sett försvann på kort tid för några decennier sedan.

Det vi dock måste fråga oss är: Hur möter vi denna strukturomvandling på ett smart sätt?

Det enda jag ser att vi kan göra, och som vi borde påbörjat för länge sedan, är att stimulera till ökad innovationskraft. Men för att kunna hitta innovationskraft måste vi börja med att utveckla vår förmåga att skapa idéer, man kan inte hoppa över själva bottenplattan för innovation. En innovation är ju en ide som får väldigt många användare eller som får väldigt stor betydelse för många människor. Slutsatsen är alltså att ju bättre vårt lands medborgare blir på att skapa idéer ju större är möjligheten att finna nya banbrytande innovationer.

Det hela leder till att skolan, som ju sitter på små barns fantasi från start, borde utveckla sina arbetssätt så att kreativiteten och fantasin inte trycks undan till förmån för en alltför stereotyp kunskapssyn från en annan tid.

Förmodligen retar jag gallfeber på några få traditionella kunskapstalibaner här, men det bjuder jag på.

För kunskapsbegreppet har förändrats de senaste 20 åren vare sig vi tycker om det eller inte. Det finns ingen anledning att värdera det, men det finns alla anledningar i världen att snnabbt förhålla oss till det på ett konstruktivt sätt.

Grattis Kina !

Svensk skola är i världsklass

I debatten kring skolan som nu rasar överallt ligger tyngdpunkten på eländesromantik, framburen av maktkontrollerade mediekanaler som medvetet styr innehållet ensidigt mot ett håll.

Eftersom denna ensidighet som herrar som Zaremba ger tenderar att ge en bild av skola som inte helt stämmer överens med verkligheten så finns det anledning att höja rösten en sekund och lyfta en sanning som är svår att blunda för:

Svensk skola och skolutveckling är i världsklass

Ok vi brister naturligtvis inom ett par områden om man enbart ser det hela genom PISA. Dessa brister skall vi naturligtvis med praktiknära forskning och pedagogiskt nytänkande åtgärda. Men det finns också en värld utanför detta perspektiv! En till och med ännu mer relevant värld.

Efter att ha rest runt i världen, och besökt skolor i både Nordamerika, Asien och Europa har jag fått förmånen att se vartåt det lutar när det gäller kunskapsutveckling. Vi har i Sverige tveklöst den bästa och mest framåtsyftande läroplanen i världen. Vi har också de vassaste grundidéerna om lärutveckling ute i kommunerna, en utveckling som baseras på en modern kunskapssyn och tankar om vad skolan skall syfta till. Vi måste nu bara få in i skallen att vi verkligen är på rätt väg. Det vill säga att se fortsatt framåt. Inte bakåt ! Vi måste sluta lyssna på de okunnigt kraxande kråkorna som vill vända utveckling mot retardation.

Jag är helt inne på samma linje som debattören Stig-Roland Rask (fd KK-stiftelsen) och jag menar att ett verkligt bra tecken på att svensk skola är på rätt spår är ju på det sätt vi hanterat den ekomomiska krisen, dvs hur resilienta vi är som samhällsorganism (en biologisk term för förmåga att inte påverkas dramatiskt negativt av störningar i ekosystemet). Bortsett från vissa politiska eldfängda diskussioner, inte utan relevans, har vi en väl sammanhållen samhällskropp som kan resa sig och borsta av dammet och ta tag i bitarna. Det kan absolut hålla ihop bättre, men ändå. Man ska betänka att de globala kraven 2011 ser helt annorlunda ut än 1950.

Men ser vi på samhällsdebatten om skolan utgör den möjligen ett genant undantag.

Poängen är att de 20, 30, 40 och 50 åringar som nu påverkar och beslutar om åtgärder i både offentlig sektor, föreningsliv, politik, myndigheter och näringsliv har alla gått i en skola som uppenbarligen gjort dem väl skickade att ta hand om ett land i en ekonomisk global kris. Se bara på Anders Borg och Reinfeldt, en gång två obstinata högjutt gapande tonåringar som nu leder landet. En av dem hävdade en gång att anarki är den bästa samhällsformen och att Landstinget är farligare än knark. Varifrån uppmuntrades de ta ut svängarna så pass, från hemmet? Kanske? Av videovåld? Troligen inte! Det var naturligtvis svensk skola som starkt bidrog till att ge dem de förutsättningar för intellektuellt experimenterande, glöm inte det. Svensk skola har på det stora hela fungerat väl ! Men det räcker inte om man ser framåt.

Vi måste bli bättre inom en rad områden för att möta framtiden, det är just nu det enskilt viktigaste för oss alla. Att se framåt ! Förbättra! Skapa en faktiskt utvecklingsrörelse! Så låt oss därför diskutera hur lärandet skall bli effektivare rent pedagogiskt och didaktiskt (i praktiken) istället för att ge vedträn till kvasidiskussioner liknande den som Zaremba initierat. Hans ogrundade tyckanden leder inte till den förändring/förbättring vi behöver. Den leder mot, i bästa fall, stagnation.

Låt oss nu utveckla våra styrkor än mer så vi kan möta den globalisering som rullar därute, den kommer nämligen inte vänta på Zarembas gäng...

Jag kommer utveckla dessa tankar mer i min kommande bok, men jag kände att det är på sin plats att lyfta det faktum att

Svensk skola och skolutveckling är i världsklass

=:)

Skolan är inte i fritt fall...

Nu har jag läst Maciej Zarembas artikelserie ett par gånger och funderat. Funderat över vad som är vad i debatten. Jag känner igen honom i andra exempel på hur en enskild journalist verkligen aktivt söker stora journalistpriset. Kring år 2000 var jag nära Peter Kadhammars "kritiska granskning" av min dåvarande arbetsplats Icon. Vi som jobbade där såg ju att hans skildringar många gånger var direkt förvrängda. Men det gjorde inget för Kadhammar, syftet var ju att skrika högt och förnedra. Och det gick bra, han fick stora journalistpriset.

Och mönstret upprepar sig, men nu inom ett för Sverige mer avgörande område än ett enskilt litet företag. Nej nu talar vi om ödesfrågan som Sverige står inför, nämligen hur vi skapar en skola som möter de globala framtida kraven? Gör vi det genom att backa bandet och återskapa 50-talets grundsyn på kunskap, lärande och relationsbyggande eller gör vi det genom att utveckla och förbättra skolan så vi får en kunskapsutveckling som är relevant för vår tid. Zarembas artikelserie talar för det första:

Sluta med daltet och tillbaka till den statliga katedern.

Han hyllas av Jan Björklund och andra som av olika personliga skäl har intressen, politiska eller egna, i att skolan bevaras som den alltid har varit.

Man skall dock komma ihåg några saker när man läser Zarembas artiklar:

Icke vetenskap
Hans artiklar är inte vetenskap utan ett journalistiskt sökande efter exempel som styrker hans personliga uppfattning om hur, i detta fall, skola skall vara. En uppfattning som i 98% rimmar helt och fullt med skolminister Jan Björklund. En tillfällighet? Knappast.

Fear Society
Han låter sin journalistiska trovärdighet gå i politiskt färdigplogade åkrar, det vill säga utnyttjar en hos skolministern redan fungerande retorisk taktik. Nämligen den att utnyttja vuxna föräldrars identifikation och igenkännande av sin egen skolgång i kombination med "konfliktsperspektivet". Ingen läser nämligen "good stories" med samma frenesi som helvettesbeskrivningar. Detta är klassiskt och lite läskigt, the fear society...ett samhälle som intellektuellt bygger på rädsla är inget riktigt fritt samhälle.

Propagandalikt
Han ges oceaner av utrymme i en av Sveriges mest effektiva opinionskanaler, nämligen Dagens Nyheter. Den som vill gå i polemik med honom får ställa sig i den långa kön om ett utrymme på en halv A4 sida. Att i fyra dubbeluppslagsartiklar vika ut sin personliga subjektiva tyckerilåda och bädda tvivelaktiga resonemang är ingen konst, men att hålla sig kort kring en så komplex sak som skolan är svårare. Det vet Zaremba. Han vet också att den som äger utrymmet äger budskapen. Zaremba är tillsammans med Björklund ohotad på den punkten.

Okunskap om kunskapsbegreppet
Han har inte det blekaste intresse av att beskriva hur hans ensidiga uppfattning om den framtida skolan skall formas, det är lättare att beskriva sånt man inte förstår som avarter och fel....Varför tar exempelvis inte Zaremba upp att synen på kunskap har förändrats i grunden sedan han gick i skolan? Att skolans roll i samhället förändrats? Med digitaliseringen av musikindustrin föll musikförlagens inslagna väg om hur man distribuerar innehållet till lyssnaren. I bokbranschen sker nu exakt samma resa. På samma sätt har informationstillgängligheten gått från 1990-talets "begränsad till vad som ryms i lärarens huvud och skolbibblan" till numera vara total genom en dator på internet? Påverkar det skolans uppdrag Zaremba? Vad är kunskap? Hur blir information till kunskap? Skiljer sig lärprocessen mellan 1900-talet och dagens internet?

Okunskap om globaliseringens krav
Han har heller inget intresse av att beskriva vad det är Sverige behöver för förmågor och talanger i en globaliserad värld. En värld där andra tidigare outvecklade länder numera tar kliv mot att utveckla den kunskap de behöver för att öka sin välfärd. Vilka är framtidens kompetenser Zaremba? Och hur hänger de ihop med att vrida klockan tillbaka? Var det verkligen så att skolan på 50-talet var så väldigt bra på att stimulera fram kunniga, icke auktoritetsstyrda, medmänsklighetsdrivna, frimodiga och hyperkommunicerande ungdomar för ett samhälle år 2020?

Statlig styrning är den enda lösningen för Zaremba
Han anser uppenbarligen att professionen inte alls bör styra utvecklingen, eftersom de är insnöade i Deweys irrläror som i artiklarna beskrivs som budskap får underjorden. Nej staten ska hellre ta kontroll över hur lärande skall gå till. Men den som tror att man kan ta kontroll över lärande i ett samhälle som vilar på fri ultratillgänglig information kommer alldeles försent inse dess omöjlighet. Zaremba menar att staten är bäst på att driva skolan framåt, men han talar inte rad om hur det skulle kunna gå till? Vad det nu är som är så bra med det? Borde inte en mer smart slutsats vara att staten öronmärker och tillför mer resurser så att långsiktiga utvecklingsprojekt kring "det nya lärandet" får verklig bärkraft?

Saknar ingång i det nya lärandet
Zaremba saknar helt en diskussion om hur informationstillgängligheten i världen skapat nya kanaler och former för lärande. Hur tillgängligheten till verktyg för att kommunicera, lära kolaborativt, kritiskt granska fakta, dra slutsatser och skapa verklig verklighet blir allt mer avgörande. Varför utelämnar han detta det kanske mest omdanande för det globala lärandet? Hur kan han missa det? Jo för att det inte stödjer hans tes, eller av okunskap? Tesen som upptar hans vakna tid är ju att läraren skall stå i centrum, inte eleven och dennes lärande.

Gott om sakfel
Det finns gott om sakfel i hans skildringar, sådant de flesta som arbetar i skola eller med skolutveckling lätt upptäcker, men som "väljaren" inte alls "behöver" för att välja rätt lapp till valurnorna. Det är precis det som politik handlar om, att kompromissa. I Zarembas fall kompromissa med kunskap om området han bevakar. Kanske väljer han medvetet bort saker som inte stärker hans teser, eller så kanske han helt enkelt inte är så insatt som han påstår? Jag vet inte vilket som är värst.

Nej läs Zarembas artiklar en gång till och lägg till fler frågor kring vad vår svenska skola skall förbättras mot och vad Sverige, som alla andra länder, snart möter på allvar, nämligen:

Lärandeskapprustningen

Det land som hittar bäst vägar mot ett effektivt och modernt lärande med fokus på resultat kommer inte forma en skola i fritt fall...

Framtidskompetenser på Kommunal Skolriksdag

Idag presenterade vi Framtidskompetenser på SKLs Kommunala Skolriksdag. Ida Karlberg modererade en panel som diskuterade de framtida globala utmaningarna, vad vi behöver ge barn för förberedelser för livet och hur skola/arbetsliv behöver skapa förutsättningar tillsammans. Panelen bestod av Jan Hylén (Framtidskompetenser & Metamatrix), Lina Thomsgård (Rättviseförmedlingen) , Golnaz Hashemzadeh (Entreprenör), Jens Jording (Skolutvecklare Staffanstorp) och Jolanda van Roijen (IBM).

Projektet blev väl mottaget av de 1700 skolchefer, rektorer och skolpolitiker som var där. Många gav oss feedback på innehållet i diskussionen och om Framtidskompetenser generellt och det var enkom i positiva ordalag. Ja inte alla förstås, det finns alltid några som blir provocerade. Oftast handlar det om dem som vill bevara det gamla och som i någon mening vill motverka just förnyelse. Som tur är så är de i minoritet.

Efter föreställningen kom två mycket arga damer fram till scenkanten och skällde på mig eftersom jag inte förstått poängen med en "kateder" och den "gamla skolan". Bakgrunden var den att jag vädrade en fundering kring om det verkligen är en lösning på Sveriges globala utmaning att fler lärare ställs bakom katedern och i huvudsak återgår till förmedlingspedagogik. En fråga som flyter runt i debatten och som jag verkligen inte förstår. Händelsen där vid scenkanten sätter fingret på hur känslig frågan om "förändring" i svensk skola kan vara.

Alla vill inte se skolan som något annat än vad den alltid har varit, och det ska man nog ha respekt för tror jag. Vi tillhör alla det vi kallar skolutveckling...

RA på Kommunal Skolriksdag 2011

I morgon (måndag 28 mars) startar kommunal skolriksdag ute på Älvsjömässan. Det händer mycket under dagarna två, men mina "kolla in tips" blir Oneeighty (projektledare Åsa Sundelin) och TÄNK OM (verksamhetsansvarige Hans Renman) på måndagen samt "Framtidskompetenser - en talkshow" med Ida Karlberg från Rektorsakademien från stora scenen på tisdagen !


-- Post From My iPad 2

Årets Framtidschef Sebastian Siemiatkowski

Sebastian Siemiatkowski får priset för att han »med innovativa metoder i en snabbt växande verksamhet byggt en framgångsrik kultur där unga medarbetare känner energi och entusiasm«.
På Kompetensgalans scen berättade Sebastian Siemiatkowski att han var väldigt glad över priset och särskilt över att få ta emot det från Försvarsmaktens högste chef ÖB Sverker Göranson.
»Jag fick min första ledarskapsutbildning inom Försvarsmakten, UGL, och det är den bästa ledarskapskurs man kan gå.«

I juryn för årets Framtidschef ingick bland annat Rektorsakademien, Kairos Future och Försvarsmakten.


-- Post From My iPhone

Dags för läraren att lämna katedern...

Jan Björklund har helt rätt i att vi behöver förändra lärandet i svensk skola för att kunna möta den kommande framtidens kunskapskapprustningen. Men hans recept och vurmande för katederpedagogik stinker av industrisamhällets fuktiga och rostande fabrikslokaler, från en tid som inte längre finns. Efter mina resor de senaste åren i väster- och österled har jag tittat på vad som händer i världen och jag kan konstatera att Björklund är frapperande långt bort från den verklighet som råder.

Vi i skolsverige behöver utveckla styrkor, talanger och framtida kompetenser som vid sidan av kunskaper definierade i kursplanerna, som jag inte har några synpunkter på, så att helhetslärandet möter det samhälle och arbetsliv som väntar oss. Det råder idag inga tvivel om att tex kreativitet, "diverse thinking", initiativförmåga, självständighet och samarbete (collaboration) är exempel på förmågor vi måste vidareutveckla i hela befolkningen om vi ska kunna möte de exeptionella utmaningar som nu väntar i globaliseringens kölvatten. Men hur ska 50-talets katederundervisning kunna vara medlet för detta? Svaret är enkelt, det kan det inte. Jan Björklunds retorik är helt snurrig. Hur har skolministern hamnat i denna vilsna tillvaro där "gamla idéer" löser "nya problem"? Jo helt enkelt därför att han tidigt i sin skolpolitiska karriär målade in sig i det välkända "hörnet". Själva konstverket påbörjades i en tid då enkla budskap fick väljare, utan att behöva tänka själva, att "känna igen sig från sin egen skolgång" i alla de 1000-tals pressmeddelanden som skolborgarrådet i Stockholm faxade ut från sitt kontor. Tavlan som sakta växte fram verkade genomtänkt och självklar för både medier och traditionalister.

"Frälsaren har kommit" meddelade ledarsidorna på Sveriges största morgontidningar och skolborgarrådet prenumererade bokstavligen på propåer från landets alla redaktioner, oavsett medietyp. Han var glasklar i sitt sätt att tala och hans budskap passade journalisters hunger efter nyheter med "konfliktperspektiv". Hårdare tag, mer disciplin, rättning i leden och inte minst fjäskande för en skolkultur som inte självklart ville se någon form av förändring, förutom bakåt.

När sen världen utvecklade sig både snabbare och mer än vad Björklund förväntade sig och när allt fler började förstå att "gammelpedagogik" inte alls möter framtiden var det försent att vända om. Han skulle i så fall tvingas erkänna att han hade fel, och det är inte ministrars starkaste gren. Nej det vi nu ser i utspel kring lärarens roll i klassrummet är ett desperat försök att rädda det som räddas kan genom att stärka sin relation med traditionalisterna.

TÄNK OM Jan Björklund. Jag vet att du kan det !

Vad vi behöver nu är istället en skolminister som tar höjd för just den verklighet som mycket snart kommer sätta de flesta västerländska konserverande samhällen i en mycket allvarlig situation. En minister som förstår att vi behöver ett lärande som bygger på nyfikenhet, lust, effektivt flexibelt lärande, nytänkande, kolaborerande och kunskapande. Där den unges ansvar utvecklas ännu mer, och där de som inte riktigt pallar med att ta ansvar stöttas till att utveckla det, istället för att förlora självkänsla och lust för lärande. En skola som tar vara på varje enskild individs potential snarare än formar människor till spottande minnesmaskiner. Det kan USA, övriga Europa och Asien få ägna sig åt helt på egen hand, det är de jättebra på. Vi ska istället ta till vara på den möjlighet som nu växer fram, nämligen att utveckla de delar där vår styrka finns. För vi är lite bättre på att i samarbeten hitta unika och fungerande lösningar, vi är lite bättre på att ta initiativ, vi är lite bättre på att ifrågasätta auktoriteten, vi är lite bättre på att vara nytänkande och kreativa.

Men det räcker ändå inte, Sverige behöver bli mycket bättre på det framöver för att kunna trygga vår kunskapsutveckling och inte fastna i att vara "fat and happy". Det här kan inte uppnås genom att drömmande titta bakåt i backspegeln mot någon slags drömvärld där det räcker med att räcka upp handen och svara: "Karl XII" och "1066"... För det är det katederundervisning handlar om.

Världen utanför pockar på...

Jag är nu i slutskedet av resorna jag gjort de senaste åren, just nu är jag i Singapore och på Söndag avslutar jag med besök i England. Intrycken efter det jag stött på i Sverige, NYC, Los Angeles och Singapore tillsammans med de tidigare två resorna till Kina är många och de har nog förändrat mig lite tror jag. Tanken är att dela med mig av dem på olika sätt. Dels blir det en bok, som ni kanske känner till vid det här laget, men det blir förstås också nytt innehåll i mina föredrag.

Jag kommer också att intensifiera mina inlägg här på bloggen, med aktuella anekdoter och kopplingar till vad som sker på skol-,kunskaps-,kompetens-,arbetslivs- och kreativitetsområdet...m.m...

Ska man summera det hela har jag efter mina resor blivit än mer övertygad om att vi i Sverige tappat all sans kring skolpolitik och gör klokast i att byta inriktning snarast, städa upp i de unkna resonemang som ligger och dräller samt fokusera på lärandets förutsättningar för en modern tid.

Att vi blivit "Fat And Happy" råder det för mig numera inga som helst tveksamheter kring ....





MEN om vi nu fattar kloka beslut så kan vi ganska snabbt bli världens epicentrum gällande lärande, för vi har de förutsättningar som krävs....definitivt !!! Det finns många rörelser ute i Skolsverige och det är dags att koppla på GÖRA-biten nu och koppla ned SNACKET....

Hälsningar från Singapore

-- Post From a surfplatta...

Nyfikenhet?

Det är lite av en sensation att nyfikenhet kan överleva överhuvudtaget i dagens tvångsmässigt gammeldags utbildningssystem ...

-- Post From My Newton --

Vibyskolan och utbytet med Kina

Som ett första led i arbetet med att koppla samman Kinesisk skola med Svensk skola blir Vibyskolan i Sollentuna den första skola att ta emot kinesiska elever.

Nu väntar vi bara på att en skola i Göteborgstrakten kan komma med glädjande besked till oss.

Det känns väldigt spännande detta.

I juli kommer alltså en grupp elever med lärare från Shanghai för att uppleva norden och knyta kontakter med unga "på andra sidan klotet".

Återkommer med mer information...

London & BETT

BETT 2011 var en riktig trevlig upplevelse. Sveriges närvaro är väldigt påtaglig, vilket betyder att det formligen kokar ute i skolsverige kring nya tankesätt för lärande. Många är vi numera som vill förändra skolsverige.

När jag blev rektor 2002 var detta inte särskilt stort, utan det är egentligen de senaste åren som det blivit riktig fart på den moderna skolutvecklingen. Om man tänker efter och tittar lite i backspegeln så inser man att även om rörelsen fortfarande, proportionerligt sett, är ganska liten så kan man tydligt se att det snart uppstår en riktig ketchupeffekt. Allt fler börjar förstå sambandet mellan samhällsförändring och skolutveckling (lärandet). "Förstå" i bemärkelsen göra och skapa verkliga processer och inte bara snacka om det.

Det är inte dom som "snackar" som påverkar den nya riktningen för svensk skola, det är de som verkligen sätter spaden i marken och gör som är de verkliga förebilderna.

Och de börjar som sagt att bli alltfler. Det figurerar siffror på att mellan 3000-5000 personer deltog i något eller fler evenemang under BETT-veckan, det gör att Sverige med största sannolikhet är den största kontingenten (bortsett från England). Apples besökarantal var runt 1000 deltagare. När Rektorsakademien och Apple Sverige började göra grejer på BETT 2007 var vi väl 11 stycken eller nåt sånt. Nu är samarbetet med Apple avgränsat till TÄNK OM, och Rektorsakademien är mer perifert kan man säga. Men en intresseökning från 11 - 1000 personer på 4 år är ändå en tydlig signal om att det finns mycket på gång. Även Peter Beckers DiU hade 300-400 personer där hörde jag. Kul !

Med stor tillväxt uppstår det naturligtvis många evenemang och mycket att välja på men det blir också på ett sätt omöjligt att överblicka eller ta till sig allt. Positiva problem, eller "möjligheter" för att använda en klyscha. Därför hoppas jag kunna hitta en massa slutsatser på bloggar, twittrar och annat.

Ida Karlberg Gidlund på Framtidskompetenser.se presenterade projektet kort vid hela tre tillfällen under veckan. Responsen var positiv.

Jag fick också en hel del nya kontakter i Los Angeles och idéer till mitt skrivande.

To be continued....

Hur en bok blir till - del 1

Från och med nu tänkte jag försöka beskriva processen med min nya bok. Men jämna mellanrum så kommer jag beskriva processen och hur jag funderar på allt ifrån formuleringar, kapitel, form och allt som hör där till.

Idag har jag tex ett möte med min förläggare, och jag hoppas vi kommer i mål med alla bollar.

Jag är även i full färd med att boka upp möten i Los Angeles, London och Singapore. Möten med människor som på ett eller annat sätt kommer att bidra med nya tankar och idéer. Idéer som förhoppningsvis hittar en plats att vila på i boken. Det ganska bökig process att boka möten på en plats man inte tidigare varit på eller som man inte vet särskilt mycket om. Många man går igenom tror ofta inte att de har särskilt spännande personer i sitt nätverk, men sanningen är den att det är precis tvärt om. De flesta av oss har ju faktiskt riktigt spännande kontakter vi kan dela med oss av. Vi måste bara bli lite modigare. Men jag har fått ganska många bra kontakter redan, och det är jag väldigt glad för.

:-D

Kina-Besök-Kina

I sommar är det tänkt att ett utbytesprojekt mellan Shanghai och Sverige skall ske. Det är ca 20 Kinesiska elever i 12 årsåldern kommer till Sverige för att träffa Svenska elever. Med dem kommer även ett antal föräldrar och lärare. Detta är ett led i min ambition att bidra med "Omvärldsbevakning" och "Trendspaning" för Svensk skola. Projektet ligger under "Rektorsakademien" och görs i samarbete med några Kinesiska vänner i här i Sverige Förhoppningen är att vi alla kan lära av varandra på var sin sida av planeten. det är med våra unga som framtidens hopp finns att finna.

Vi letar just nu en skola i Stockholmsområdet och en i Göteborgsområdet som kan tänka sig att ta emot dessa elever i sin skola och etablera relationer mellan barnen.

Det är det som är det primära, dvs att de unga möter varandra. Det behövs inga särskilda förberedelser mer än att de träffas och kanske skapar något tillsammans. Det hela handlar om ett besök under några timmar en dag, kanske med en gemensam lunch. Datum är inte riktigt satt, men det kommer att ske i juni månad. Eftersom det rör sig om ett mindre antal barn, 15-20 så borde det kunna gå att anordna även om det sker under en dag på sommarlovet.

Uppsidan för våra svenska barn är ju att få träffa barn från en kultur de sällan annars möter.

Tanken med detta försök är att långsiktigt etablera ett förhållandevis omfattande utbyte, det finns väldigt många skolor i Shanghai och övriga Kina som mer än gärna bygger framtid ihop med Svenska elever.

Norden har plötsligt blivit intressant för många Kinesiska föräldrar att låta sina barn besöka. Utbyte med andra länder har länge varit viktigt del för hitta ny input och insikter för att bättre förstå världen.

Och ur vårt perspektiv här i Sverige så har jag länge levt med övertygelsen om att det är först i det fysiska mötet, föregånget av det digitala, som förståelsen uppstår och de verkliga idéerna och drivkrafterna skapas. Kinas intåg i världsekonomin låter oss förstå att Kina verkligen påverkar vår allas värld idag och det kan vara en god ide att lära sig mer om den delen av världen, inte minst för eleverna. Deras arbetsmarknad är ju mer att betrakta som global idag än då vi som är föräldrar växte upp.

Tanken är också att försöka hitta former där de svenska eleverna som träffar de kinesiska också får möjligheten att besöka Shanghai. Diskussioner kring detta pågår just nu.

Ni som jobbar som lärare, rektor på en skola, kanske i år 4-6, som tycker detta kunde vara intressant. Ni som är föräldrar kanske också skulle kunna se detta som ett intressant föräldraprojekt. Att knyta kontakt med Kinesiska föräldrar kan vara nog så intressant.

Hör av er om ni har intresse. Främst med fokus på denna sommar men även inför framtida projekt under 2011/2012. Jag skulle gissa att vi behöver ca 50 skolor under en inte alltför avlägsen tid. Jag tror det finns mycket att vinna på att vara först i detta.

Välkomna in i Globaliseringen med Er skola !

CD-ROM träsket

Först vill jag säga att jag uppskattar min iPad väldigt mycket. Inget tvivel om den saken. Jag lever med den....dygnet om faktiskt. Läsplattan eller surfplattan, Paddan eller Plattan eller vad nu alla kallar den. Den är verkligen, som tidigare konstaterats, ett bra komplement till datorn. Fyller andra behov och fungerar bättre i vissa situationer.

Och App store är också vidunderligt till sitt väsen.

Men jag tror vi ska komma ihåg att vi just nu bara är i början av utvecklingen av "detta nya" som bland annat iPad står för. Att förundras över hur coolt allting är en vanlig början av alla epoker, om vi nu väljer att se det så, och det är naturligt. Nyhetens behag.

Det som slagit mig är att snart kommer, eller måste, mer värdehöjande aplikationer för iPad och liknande att utvecklas. Annars tar något annat över. Applikationer som ger det "nya lärandet" fler och ytterligare viktiga värden än dagens snubblande nära infantila försök att skapa värde. Jag hoppas att finansiärer och olika typer av riskkapitalister förstår det och investerar i utveckling av mer anpassade apps för skola, universitet och företag när det gäller "lärande". För det kommer behövas.

Det jag nu ser, även om det finns en hel del undantag (hetsa inte upp er), är en direkt återfödelse av de gamla CD-Rom lösningarna kring lärande. Det vill säga repetetiva "lek & lär spel".

Det är inget av det vi behöver om vi vill se detta ur ett skolutvecklings- och lärperspektiv.

Tänk efter ! Är inte de flesta lär-apparna just nu precis det, modern CD-Rom pedagogik fostrad i en syn på lärande som stammar från hedenhös? Förvisso inte utan förmåga att lära barn exempelvis huvudräkning. det är bra, men det räcker inte. Vi måste tänka större. Inte tjusas av Kejsarens nya kläder och stanna och återgå till en annan tid. Det är inte 1997 nu, det är 2010.

iPaden är fantastisk, inte tu tal om det. Men det är vad vi fyller den med som fäller avgörande när det kommer till lärande. Vi som konsumenter (ex lärare och IKT-pedagoger) och inte minst läromedelsproducenterna. Och de flesta läromedelsproducenter är i allmänhet, tyvärr, i grunden snåla aktörer med ett kvartalsrapportstänkande i skallen och närmast helt ovilliga att ta risker. De är som musikförlagen i början av 90-talet. Bevakare av det gamla. Men de kan fortfarande befria sig ur dessa bojor och börja analysera och utveckla vår vår tid.

Vi måste alla tänka nytt och inte låta oss bländas av tekniken ! Det är svårt, jag är själv ett offer. Men ställ krav på läromedelsproducenterna och få dem förstå att det är inte CD-Rom pedagogik vi behöver. Vi behöver växla upp. Ring dem alla minst 1 gång i veckan och säg åt dem vad som behövs. Om 10 000 personer ringer varje vecka så slår det högre än om 10 000 mailar. Jag lovar dig....de kommer tröttna efter ett tag...

Jaha, tänker den kraxande kråkan som läser detta, så att tex läsa böcker på iPad är inte ett steg i rätt riktning för att det inte är fiiiiint nog?

Jodå det kan det absolut vara. För att inte säga jo det är det absolut. Om förlagen tar på sig ansvaret efter användarnas behov producerar böcker som inte enbart distribuerar text, vilket naturligtvis under lång tid framöver fortfarande kommer att ha sina poänger, utan som också integrerar andra former av läsvärde genom teknikens möjligheter.

Men det kan bara hända om vi startar tanken i hur lärandet går till i vår globaliserade värld...och det har inget eller väldigt lite med teknik att göra. Tekniken har sin viktiga funktion, om den bemästras och "utnyttjas" av tex läraren i lärandets namn....

:-D

Föredrag på BETT 2011

Alldeles nyss blev det klart att jag håller ett exklusivt föredrag för Digital Inn kunder under BETT i London. det kommer att ske på Kensington Gardens Hotel torsdagen 13 jan kl 0900.







Jag har bestämt mig för att göra detta för att deras kunder ska få nåt de inte får någon annanstans under BETT. Apple genomför mängder med upplevelser för de över 1000 skolintresserade som åker till BETT. Andra arrangörer gör samtidigt väldigt många spännande saker de också. BETT är Europas största händelse gällande det nya lärandet. Eftersom Digital Inn är Rektorsakademiens samarbetspartner rent generellt har jag kommit fram till att det vore en bra grej att visa vår stora tacksamhet över vårt partnerskap.

Jag kommer ge besökarna ett exklusivt försmakande på det jag kommit fram till hittills på mina resor i både öster- och västerled, även om mycket är kvar av resande och upptäckande.

Jag kommer under föredraget och workshopen att prata om trender jag ser angående lärande och kunskapens vikt i det globala samhället. De besökande kommer också att få ett förmånligt erbjudande på min nästkommande bok med titeln:

Re;____

En bok som djupdyker i vad vi behöver förbereda våra barn och unga för inför livet i det globala och högst kommunikativa samhället vi glider allt längre och längre in i utan att riktigt förstå vad det innebär för oss. I det finns ett givet perspektiv, nämligen 1-1 ( en dator per elev). Men även annat, naturligtvis. Men det gäller att sätta 1-1 i ett helhetsperspektiv för att verkligen förstå drivkrafter och varför vi behöver förändra vår syn på vad kunskap är.

Detta, bland annat, kommer jag beröra i föredraget i London den 13 jan kl 0900 på Kensington Gardens.

Ni som vill vara med kontaktar Daniel på Digital Inn 0735180430 eller lämna en kommentar här i värsta fall med uppgifter hur de kan kontakta er.

:)


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:London

Viktor & hinder för lärande?

I veckan var jag och besökte Sollentuna International School och Djupdalsskolan. Djupdalsskolan är en liten kommunal skola för rörelsehindrade elever i grundskolans år 4 till 9 och Internationella skolan är en kommunal engelskspråkig skola med en spännande global mix av människor från världens alla hörn. 48 språk finns på skolan.

I det dagliga samtalet om skolan skulle dessa två förutsättningar vara föremål för diskussioner om "hinder för lärande". Man kan då undra utifrån vadå? Jo jämfört med hur ett "normalt" "svenkt" barn fungerar och anpassar sig och sitt lärande till kollektivet.

Eftersom många barn här i Sverige inte ser ut som alla andra eller är som alla andra så är det tydligen praktiskt att kalla detta för hinder för lärande.

Vi pratar om så mycket hinder hela tiden att man snart tror att det mesta är hinder i skolan....

Jag skulle vilja ifråga detta detta uttryck eftersom den här typen av begrepp stigmatiserar unga människor som inte är som alla andra och får dem att känna sig annorlunda och i värsta fall naturligtvis mindre värda. Sanningen är ju att det är precis tvärt om. I själva verket är det ju de som är samhällets unika tillgångar, de som inte springer som alla andra i flocken.

Att springa i flocken ökar dessutom risken att snubbla på varandra....

Ett hinder är, det vet vi ju alla som sett en hinderbana i Robinsson, något som en del kan ta sig över men en del inte fixar. Om man ser hinder i sammanhanget lärandets förutsättningar så finns alltså en mental bortre gräns för vad skolsystemet anser vara möjligt. Begreppet är alltså hindrande i sig själv, även om vi använder det i sammanhanget "jobbar med att undanröja hinder för lärande", vilket naturligtvis är långt mycket bättre.

Man kan undra vems hinder vi pratar om här, om vi för ett ögonblick stannar upp och breddar diskussionen till att gälla Svensk skola generellt?

Hinder för lärande eller hinder för lärare att komma vidare i kursplaneringen...

Min erfarenhet är att om man ser något som känns omöjligt att ta sig över, så bör man tänka "hur rundar jag det" eller "hur tar jag mig förbi"? Hur kommer jag runt det så jag kan fortsätta mot målet? det känns något ogenomtänkt, som strategi, att jobba med det omöjliga och där förlora kraft när man kan kliva runt det känns det som.

Det här är Viktor. För två år sedan var han fånge i sin kropp och kunde inte kommunicera med någon. Nu har han fått en supercool dator som han skriver med genom sina ögonrörelser, på så sätt kan han prata, eller skriva. Det är ett sätt att runda hindret istället för att "kämpa med hans fångenskap". Och han är snabb. Förr skrev han en halv mening på en förmiddag typ. Och idag nästan en A4 (i datorn) på ett lärpass. Det är snabbare än de flesta författare, som kan kämpa rätt länge för sina tecken. Viktor är precis hur ball som helst. Och även hans assistent som han har, eller ja inte har egentligen, är intressant. De har jobbat ihop i ett par tre år nu och är riktigt tighta ihop. Assistenten får sitta på lärarrummet tills Viktor smsar honom typ. Då får han rycka ut och hjälpa till med något, sen får han gå tillbaka till kaffet igen. Viktor regerar....och lär !

I alla fall så är synsättet man kämpar med på Internationella Skolan i Sollentuna och Djupdalsskolan en befrielse att möta. Det som är tydligt är att man ligger väldigt långt fram i tänket kring pedagogik och anpassning efter de ungas förutsättningar.

Och nu satsar man också på att utnyttja tekniken som finns i samhället för att ge sina unga ännu bättre förutsättningar. Sollentuna ska vara glada och stolta över den här verksamheten som förstår att utveckla modern pedagogik och för att de brinner så oerhört för sina elever.

Om jag var hövding i Sollentuna så skulle jag skapa ett projekt där kunskapen sprids vidare till "ordinarie skolformer".

Veckans slutsats: Viktor = En riktig förebild....