Dags för läraren att lämna katedern...

Jan Björklund har helt rätt i att vi behöver förändra lärandet i svensk skola för att kunna möta den kommande framtidens kunskapskapprustningen. Men hans recept och vurmande för katederpedagogik stinker av industrisamhällets fuktiga och rostande fabrikslokaler, från en tid som inte längre finns. Efter mina resor de senaste åren i väster- och österled har jag tittat på vad som händer i världen och jag kan konstatera att Björklund är frapperande långt bort från den verklighet som råder.

Vi i skolsverige behöver utveckla styrkor, talanger och framtida kompetenser som vid sidan av kunskaper definierade i kursplanerna, som jag inte har några synpunkter på, så att helhetslärandet möter det samhälle och arbetsliv som väntar oss. Det råder idag inga tvivel om att tex kreativitet, "diverse thinking", initiativförmåga, självständighet och samarbete (collaboration) är exempel på förmågor vi måste vidareutveckla i hela befolkningen om vi ska kunna möte de exeptionella utmaningar som nu väntar i globaliseringens kölvatten. Men hur ska 50-talets katederundervisning kunna vara medlet för detta? Svaret är enkelt, det kan det inte. Jan Björklunds retorik är helt snurrig. Hur har skolministern hamnat i denna vilsna tillvaro där "gamla idéer" löser "nya problem"? Jo helt enkelt därför att han tidigt i sin skolpolitiska karriär målade in sig i det välkända "hörnet". Själva konstverket påbörjades i en tid då enkla budskap fick väljare, utan att behöva tänka själva, att "känna igen sig från sin egen skolgång" i alla de 1000-tals pressmeddelanden som skolborgarrådet i Stockholm faxade ut från sitt kontor. Tavlan som sakta växte fram verkade genomtänkt och självklar för både medier och traditionalister.

"Frälsaren har kommit" meddelade ledarsidorna på Sveriges största morgontidningar och skolborgarrådet prenumererade bokstavligen på propåer från landets alla redaktioner, oavsett medietyp. Han var glasklar i sitt sätt att tala och hans budskap passade journalisters hunger efter nyheter med "konfliktperspektiv". Hårdare tag, mer disciplin, rättning i leden och inte minst fjäskande för en skolkultur som inte självklart ville se någon form av förändring, förutom bakåt.

När sen världen utvecklade sig både snabbare och mer än vad Björklund förväntade sig och när allt fler började förstå att "gammelpedagogik" inte alls möter framtiden var det försent att vända om. Han skulle i så fall tvingas erkänna att han hade fel, och det är inte ministrars starkaste gren. Nej det vi nu ser i utspel kring lärarens roll i klassrummet är ett desperat försök att rädda det som räddas kan genom att stärka sin relation med traditionalisterna.

TÄNK OM Jan Björklund. Jag vet att du kan det !

Vad vi behöver nu är istället en skolminister som tar höjd för just den verklighet som mycket snart kommer sätta de flesta västerländska konserverande samhällen i en mycket allvarlig situation. En minister som förstår att vi behöver ett lärande som bygger på nyfikenhet, lust, effektivt flexibelt lärande, nytänkande, kolaborerande och kunskapande. Där den unges ansvar utvecklas ännu mer, och där de som inte riktigt pallar med att ta ansvar stöttas till att utveckla det, istället för att förlora självkänsla och lust för lärande. En skola som tar vara på varje enskild individs potential snarare än formar människor till spottande minnesmaskiner. Det kan USA, övriga Europa och Asien få ägna sig åt helt på egen hand, det är de jättebra på. Vi ska istället ta till vara på den möjlighet som nu växer fram, nämligen att utveckla de delar där vår styrka finns. För vi är lite bättre på att i samarbeten hitta unika och fungerande lösningar, vi är lite bättre på att ta initiativ, vi är lite bättre på att ifrågasätta auktoriteten, vi är lite bättre på att vara nytänkande och kreativa.

Men det räcker ändå inte, Sverige behöver bli mycket bättre på det framöver för att kunna trygga vår kunskapsutveckling och inte fastna i att vara "fat and happy". Det här kan inte uppnås genom att drömmande titta bakåt i backspegeln mot någon slags drömvärld där det räcker med att räcka upp handen och svara: "Karl XII" och "1066"... För det är det katederundervisning handlar om.