Viktor & hinder för lärande?

I veckan var jag och besökte Sollentuna International School och Djupdalsskolan. Djupdalsskolan är en liten kommunal skola för rörelsehindrade elever i grundskolans år 4 till 9 och Internationella skolan är en kommunal engelskspråkig skola med en spännande global mix av människor från världens alla hörn. 48 språk finns på skolan.

I det dagliga samtalet om skolan skulle dessa två förutsättningar vara föremål för diskussioner om "hinder för lärande". Man kan då undra utifrån vadå? Jo jämfört med hur ett "normalt" "svenkt" barn fungerar och anpassar sig och sitt lärande till kollektivet.

Eftersom många barn här i Sverige inte ser ut som alla andra eller är som alla andra så är det tydligen praktiskt att kalla detta för hinder för lärande.

Vi pratar om så mycket hinder hela tiden att man snart tror att det mesta är hinder i skolan....

Jag skulle vilja ifråga detta detta uttryck eftersom den här typen av begrepp stigmatiserar unga människor som inte är som alla andra och får dem att känna sig annorlunda och i värsta fall naturligtvis mindre värda. Sanningen är ju att det är precis tvärt om. I själva verket är det ju de som är samhällets unika tillgångar, de som inte springer som alla andra i flocken.

Att springa i flocken ökar dessutom risken att snubbla på varandra....

Ett hinder är, det vet vi ju alla som sett en hinderbana i Robinsson, något som en del kan ta sig över men en del inte fixar. Om man ser hinder i sammanhanget lärandets förutsättningar så finns alltså en mental bortre gräns för vad skolsystemet anser vara möjligt. Begreppet är alltså hindrande i sig själv, även om vi använder det i sammanhanget "jobbar med att undanröja hinder för lärande", vilket naturligtvis är långt mycket bättre.

Man kan undra vems hinder vi pratar om här, om vi för ett ögonblick stannar upp och breddar diskussionen till att gälla Svensk skola generellt?

Hinder för lärande eller hinder för lärare att komma vidare i kursplaneringen...

Min erfarenhet är att om man ser något som känns omöjligt att ta sig över, så bör man tänka "hur rundar jag det" eller "hur tar jag mig förbi"? Hur kommer jag runt det så jag kan fortsätta mot målet? det känns något ogenomtänkt, som strategi, att jobba med det omöjliga och där förlora kraft när man kan kliva runt det känns det som.

Det här är Viktor. För två år sedan var han fånge i sin kropp och kunde inte kommunicera med någon. Nu har han fått en supercool dator som han skriver med genom sina ögonrörelser, på så sätt kan han prata, eller skriva. Det är ett sätt att runda hindret istället för att "kämpa med hans fångenskap". Och han är snabb. Förr skrev han en halv mening på en förmiddag typ. Och idag nästan en A4 (i datorn) på ett lärpass. Det är snabbare än de flesta författare, som kan kämpa rätt länge för sina tecken. Viktor är precis hur ball som helst. Och även hans assistent som han har, eller ja inte har egentligen, är intressant. De har jobbat ihop i ett par tre år nu och är riktigt tighta ihop. Assistenten får sitta på lärarrummet tills Viktor smsar honom typ. Då får han rycka ut och hjälpa till med något, sen får han gå tillbaka till kaffet igen. Viktor regerar....och lär !

I alla fall så är synsättet man kämpar med på Internationella Skolan i Sollentuna och Djupdalsskolan en befrielse att möta. Det som är tydligt är att man ligger väldigt långt fram i tänket kring pedagogik och anpassning efter de ungas förutsättningar.

Och nu satsar man också på att utnyttja tekniken som finns i samhället för att ge sina unga ännu bättre förutsättningar. Sollentuna ska vara glada och stolta över den här verksamheten som förstår att utveckla modern pedagogik och för att de brinner så oerhört för sina elever.

Om jag var hövding i Sollentuna så skulle jag skapa ett projekt där kunskapen sprids vidare till "ordinarie skolformer".

Veckans slutsats: Viktor = En riktig förebild....