Har kollat på dokumentären "Vi som överlevde Rågsved" på Svt ikväll.En dokumentär som beskriver ungdomars tristess under 70-80 talen som sedemera för en hel del resulterade i drogmissbruk, kriminalitet och död. Det fanns enligt de som överlevde inte så mycket annat att göra än att fylla livet med tillfälliga kortsiktiga upplevelser som till exempel mellis-öl och hasch där uppe på slänten i miljonprogrammets Rågsved. Långt borta från vuxenvärlden. Upplevelser som gjorde det möjligt att hantera frånfället av tro på både samhälle och framtid överhuvudtaget. Ni som bor i storstäderna ser många av dessa förlorade själar på gator, torg, längs spårvags- och tunnelbanelinjer. De vittnar om ett misslyckat socialt engagemang från 70-80-talet.
En fråga man måste ställa sig i vårt nuvarande samhälle är om vi verkligen lärt oss något av vår historia, som vi så heligt pratar om är så viktig.
Historia? Vilken historia? Vems historia? Karl den tolftes eller den vi lever i eller vuxit upp i?
Min frågor är kanske retoriskt ställda men jag undrar lite försynt om dagens unga kanske har fler tillfälliga upplevelser att ta till för att fylla sin verklighe med och än fler frånvarande vuxna att alienera sig ifrån i avsaknad av framtidstro och livsvisioner?
Vad gör svensk skolpolitik för detta?
Vad gör vi åt detta? Vill vi se fler dokumentärer som denna eller den om Kenta och Stoffe som skildrar exakt samma fenomen, men med start 10 talet år tidigare. Hur ser nästa dokumentär på samma tema ut? Den som visar hur det gick för de som växte upp på 80 och 90 talet eller den om de som växte upp som tonåringar nu på 2000-talet? För de dokumentärerna kommer att dyka upp, var så säkra....
Jag tycker mig se att de som faller ur idag inte längre bara är reliker och överlevare från -68....de jag ser verkar vara mycket yngre människor om ni frågar mig...
Varför?
Se reprisen.
No comments:
Post a Comment