I dag har docenten i pedagogik Hans-Åke Scherp en vetenskapligt välgrundad debattartikel i Svenska Dagbladet som utmanar det politiska finrummen ordentligt. En artikel som lär sätta morgonkaffet i halsen på 80% av svenska folket och huvuddelen av den politiska skaran som ställer sig okritiskt till rätta i leden runt "hårdare tag skolan". Den del av Sverige som fångats av populistisk tro och inte vetenskap och där "välj mig politik" ekat i stengrottorna fram till dags dato."Jan Björklunds skolpolitik skulle möjligen ha passat på 1800-talet. Den strider mot både forskning och beprövad erfarenhet. Jag är rädd för att hans ovetenskapliga experiment kommer att stå hela samhället mycket dyrt, skriver Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik vid Karlstads universitet."
Svenska Dagbladet 080323
Hans-Åke är en av landets mest meriterade och insiktsfulla forskare om vi talar om skolutveckling. Hans intresseområde omfattar både pedagogisk, organisatorisk och ledarskapsmässig förståelse. En syn på lärande där helhetsförståelse är viktig och andra ledord är inre motivation, engagemang kopplade till djupinlärning. Till skillnad från tex yttre motivation som överdriven tro på betyg som pedagogiskt verktyg. Hans-Åke och vetenskapen pekar på att skolor där betygen är viktigare än lärandet resulterar till att eleverna ytinlär istället för att förstå på djupet. Man lär för att få bra betyg och inte för att förstå och utveckla sig som individ.
Hans-Åkes inlägg ger tyngd åt mina egna resonemang om att skolan måste ta klivet från industrisamhällets behov av arbetskraft som skulle lära tillräckligt mycket för att kunna arbeta i fabrikerna och komma i tid till skiften. En skola som ännu idag fokuserat på närvaro och ytinlärning. Skolan skulle ju hålla proletariatet i schack så att de inte djupinlärdes och tog över det retoriska utrymmet, makt och kontroll. De skulle helt enkelt inte lära sig för mycket. (Detta får vi lära oss på universitetet i ämnet utbildningshistoria och är alltså inte politiskt ideologiskt färgat).
Dagens samhälle behöver en helt annan kunskapssyn än den från 1800-talet.
Vi behöver djupinlärning för att förstå vår komplexa globaliserade värld, vi behöver nyfikna kunskapstörstande trygga självständiga individer som kan jobba i grupp, vi behöver utveckla kreativitet och talanger för idéskapande och vi behöver utveckla den del av oss som "möjlighetiserar" och ser lösningar snarare än "problematiserar".
Och det glädjer mig att Hans-Åke Scherp reser sig borta i Karlstad och bryter tystnaden.
:-D
40 comments:
Hej
Bra blogginlägg du skrivit ... :-)
Nåja, "Hans - Åke Scherp reser sig" där borta i Karlstad var väl att ta i. Han har stått på de politiska barrikaderna rätt länge för att stötta vänstern så det var inget nytt. Frågan är hur mycket av de här åsikterna som är politik och hur mycket som är vetenskap. Vetenskap och forskning går ju att använda till mycket här i världen och inte så få jobbar på att få Hans-Åke till ledare för en återupprättad skolutvecklingsmyndighet efter en eventuell vänsterseger i nästa val.
Men om vi håller oss strikt till betygen så kan jag hålla med om att de är ingen patentlösning på skolans problem, men jag tror att det kommer mer. Vi har i alla fall äntligen fått en regering som upptäckt att de finns bekymmer i skolan och som försöker göra något åt dem.
Hans-Åkes politiska agenda intresserar inte mig särskilt mycket. Jag anser att skolan och lärandet är alltför viktigt för vårt land för att politiseras. Väl medveten om att en del ser skolan som ett ytligt politiskt verktyg. Och kanske är det politik ändå trots allt? Men den partipolitiska arenan ser jag mig helst slippa. Den stinker.
Och ja det kommer med all sannolikt mer från dagens regering, frågan är bara om den skall intressera sig mer för lärandet snarare än just bara väljarstrategier. Och om det blir regeringsskifte om två år ställer jag samma fråga: kommer den regeringen att intressera sig mer för lärandet?
Jag håller med dig om att regeringen lyft skolans utmaningar och jag hoppas de nu "möjlighetiserar" mer och "problematiserar" mindre framöver.
Skolutveckling och nya metoder för lärande utifrån det nuvarande och kommande samhällets globala utmaningar borde stå högst på agendan.
Inga
Det är vetenskap, inte politik! Sen är det möjligt att han för fram denna kunskap i politiskt syfte. Men det är en annan sak.
Hej Fredrik! Med all respekt - jag tycker att Sherps artikel är pinsam läsning. Därmed inte sagt att Björklund & co har mer "rätt", absolut inte. Men de utgångspunkter Sherp har är i sina huvuddrag innehållstomma floskler tycker jag.
Vad innebär den katederpedagogik som Sherp ondgör sig över? På 1800-talet? Är det vanliga genomgångar han åsyftar fanns de inte utanför de statliga läroverken under denna tid (se Mellberg, Margareta: Pedagogen och det skrivna ordet - en avhandling som Sherp givetvis borde känna till) eftersom lärarnas kunskaper var för dåliga, och det inte fanns läromaterial som kunde följa upp genomgångarna. Är det monitörsundervisning eller Lancasterundervisning Sherp kallar för katederundervisning är det mycket okunnigt. I vilket fall är hela resonemanget runt industrisamhället etc skrämmande förenklat, och låter mest som det bla bla vi hörde om den postmoderna skolan för 15 år sedan.
Det andra jag verkligen stör mig på är det fokus på den inre motivationen som Sherp pratar om. Yttre motivation är fult - och sorry ni som gått igenom skolan med läxor, prov och numrerade matteuppgifter - ni har bara ytinlärt och inte förstått någonting. Det är denna idé som ligger bakom det ensidiga fokuset på fri forskning som inneburit katastrof för det svenska skolväsendet i sin helhet. Och ska vi fortsätta att slå in på detta spår - istället för att ta tag i de verkliga problemen som svag styrning och bristande läsförmåga - tja då är vi illa ute.
Det viktiga är inte på vilket sätt eleverna känner motivation - utan att de gör något vettigt. De får arbeta med ett innehåll på ett eller annat sätt. Eleven känner mening. Det finns en stark positiv styrning på skolan - med fokus på arbete och kunskap (ja jag vet att jjag låter lite likt Björklund här men ibland kan det inte märkas), vilket naturligtvis kan fungera på olika sätt. Läraren tar ansvar över elevernas inlärning (nej, tonåringar är inte mogan att ta detta ansvar), och har en bra relation till eleverna. Är det så svårt?
Med tanke på pedagogikämnets status idagens skoldebatt (helt marginaliserad - Sherp är ett bra exempel på varför det är så) betackar jag mig för den eventuella forskning som Sherp hänvisar till. I all den forskning jag gick igenom runt 99-2000 är slutsatserna alltid dragna iförväg, och detsamma gäller mycket av den ämnesdidaktiska forskning som finns i svenska. Slutsatsen är alltid alltid alltid att a) eleverna inte står i centrum, b) man utgår inte från elevernas egen verklighet, c) eleverna har för lite inflytande över innehållet, d) läraren undervisar för mycket (står i centrum) etc etc
"Även skolpolitiken borde vara evidensbaserad", säger Sherp. Jepp, det finns en livaktig internationell forskning om skolor som lyckas (detta behöver jag ju inte upplysa dig om Fredrik! :^) och vi har också - jag vet att det är uttjatat - Finland som exempel på hur man kan konstruera ett bättre skolsystem (nej, deras framgångar beror inte på som vissa sossar fortfarande hävdar) som uppenbarligen inte leder till tom ytinlärning etc som Sherps plattityder talar om.
Anmärkningsvärt är att samma artikel återkommer från just pedagoger gång efter gång efter gång. Jag vet att jag låter populistisk och jättefolkpartistisk här men det vore en välgärning om dessa tomtar försvann från universitetet och får kalla sin verksamhet tankesmedja eller vad som helst.
Förlåt ett förtydligande: många särskilt sossar förklarar Finlands framgångar med att det finns få invandrare. SD kom tillbaka allt är förlåtet (rent statistiskt är detta resonemang helt orimligt).
Ett litet förtydligande bara :^) : Björklunds fokus på betyg, betygssteg, tidiga betyg etc är enormt tramsigt (som vi ju har diskuterat förut). Men ökad stalig kontroll och ett mycket starkare Skolverk - med sanktionsmöjligheter - är det kanske framförallt docenter och professorer i pedagogik som är emot tror jag.
Martin :-D
Gillar ditt inlägg jättemycket.
a) Vad gäller katederundervisning, eller "förmedlad utbildningsprincip" så har jag egentligen inga synpunkter på deni sak . Den fungerar för vissa ändamål och för vissa elever. Men den skola som bygger enbart på "genomgångar" och "lyssnande" får svårt att engagera "de födda efter 1980" som lever i en betydligt mer variationsrik och motivationskrävande verklighet. Det finns ganska fina exempel från bl.a Falkenberg där andra metoder införts och där pedagoger upptäckt att det genom det bla inneburit att när genomgångar sker så är det nåt speciellt tycker eleverna och det riktas mer uppmärksamhet på lärarens aktivitet. Sen återgår de till vad de höll på med.
b) Den skola vi har i stort i Sverige är konstruerad för andra syften än de behov vi har idag och den har en fysisk arkitektur för en sorts pedagogik. Efter att ha besökt ca 150-200 skolor de senaste åren kan jag konstatera ett visst mönster. Sen kan resonemangen vara förenklade, det må vara hänt.
c) Ja jag kan hålla med om att Scherps artikel inte förmedlade så många vetenskapliga teorier och hardcore facts utan mer tyckanden, men så var det ju med Martin Ingvars inlägg för en tid sen i DN också. Förmodligen kommer väl Jan B med ett svar ganska snart och sen är väl debatten igång.
d) Visst är diskussionen om ytinlärning och djupinlärning ganska ytlig och detsamma gäller inre och yttre motivation. Det är som du påpekar inte svart eller vitt. Det har jag aldrig stått för. Men återigen så är ungdomar olika och behöver olika motivationsmekanismer. Svensk skola har traditionellt haft en övervikt på yttre motivation och det kanske skulle vara bra att väga in även den inre. Klass 9A är ju ett exempel där det växlas mellan inre och yttre ganska mycket. Och det ger i sig variation. Kanske inte ett klockrent exempel sett utifrån min syn på modernt lärande dock, men ändå.
e) Ja det är lärarens ansvar att skapa mening hos eleverna, tillsammans med eleverna. Nej det är inte svårt för den som verkligen vill. Frågan är varför inte alla vill?
f) Pedagogisk forskning behöver fördjupas tolkar jag det som med tanke på din genomgång 99-2000. Ja det håller jag med om. Det är synd att pedagoger inte fått forskningstankarna med bröstmjölken i sin högskoleutbildning. Det är ju bland annat därför som pedagoger ofta brukar säga "ja jag läste den där forskningsrapporten men jag tror inte på det där, jag vet hur det funkar". Man har helt enkelt inte så stor tilltro till forskningen. Det gör att tomtar från olika läger kan ta utrymme, tyvärr ofta med partipolitiska förtecken. Det är skrämmande. Jag menar att lärandet är viktigare än att den ska få bli partipolitiskt slagträ.
g) Nja Finland är kanske inte någon bra förebild sett utifrån min horisont. Visst ligger de högt i PISA undersökning etc men om man tittar på deras förmåga till problemlösning enskilt och i grupp eller sociala färdigheter så ligger de efter oss. Hur konstigt det än kan låta, för mediebilden gör ju gällande att alla mellan 12-18 är vildsinta okontrollerbara odjur. Men så är det ju inte. Tvärt om. Internationellt är unga svenskar välkända för sin förmåga att arbeta i team och samarbeta för bästa lösningar. Kolla bland annat Vattenfall, Ericsson och andra företags upplevelser med internationell erfarenhet. Finnar och Tyskar har betydligt större problem med egenkraft och initiativförmåga. Tyskar har svårt att göra saker de inte blivit tillsagda av en chef att göra, och det kan röra det allra minsta detalj.
Martin, visa vem du är framöver. Ditt inlägg gjorde mig morgonpigg :-)
Ang f. bara:
Jag skriver om det här på min blogg också. Det är inte så konstigt om lärare värjer sig för forskning och forskningsresultat. Det finns ju till och med forskning (!) som visar att skolforskningen har sysslat med andra saker än det som är skolans vardag. Lärare känner inte igen sig i forskningen och det går inte att relatera till den i klassrumsarbetet.
Istället sitter vi i skolan ofta och gör dubbelt upp i "forskaranda" bl.a. gör en uppsättning utvärderingar som spel för gallerierna på order uppifrån och en omgång utvärderingar som vi behöver i det riktiga jobbet med eleverna.
Om skolforskningen varit verklighetsbaserad och sysslat med relevanta tema så hade den kanske fått en annan respekt, ungefär så som den medicinska forskningen har för en läkare.
Som det är nu har skolforskningen ur lärarsynpunkt oftast använts till att vrida verktygen ur händerna på oss när det gäller att åstadkomma en vettig ram för elevernas lärande. Och i kölvattnet av den så ockuperas dyrbar tid till meningslösheter.
Ja inga m
Om lärarrollen varit tight kopplat till forskning inom det egna fältet hade vi haft en större boost på utveckling av lärandet i skolan.
Men det vetenskapliga samhället ställer sig kritisk till om lärare verkligen kan skilja mellan sin profession i verksamheten som praktiserande lärare och beforskande forskare av detsamma. Man menar att lärare inte kan ha rätt hatt på vid rätt tillfälle. Däremot är det helt självklart att läkare kan skilja på det. Märkligt va?
:-D
Nej in med mer forskning för och av lärare och skolledare.
Ja, resurserna saknas. Alla lärare borde få tillgång till forskningen på ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Det är inte pedagogiken eller forskningen det är fel på eller som trasslar till det i skolorna. Snarare är det dess frånvaro. Nu verkar det snarare vara så att resultaten sätts i händerna på er. Nya forskningsresultat mm. blir aldrig en del av det dagliga arbetet. Utan något som bara upplevs komma uppifrån eller utifrån eller vad du vill.
Lärare behöver få tid och uppmuntran att göra annat som t.ex. innebär att få möjligheten att närma sig forskningen än bara undervisa år ut och år in. Det behövs därför mer personal, inte bara lärare utan annan personal, så lärare inte behöver arbeta med "Övrigt" 50% av tiden.
Ni utbildas inte för att utföra det som andra yrkesgrupper är utbildade för. Många tror det, t.o.m. det som är på väg in i läraryrket.
Fredrik: :^) Det är så skönt när medbloggare bemöter vad man faktiskt skriver (har en hel del negativa exempel på motsatsen det sista!) - du och din blogg gör mig överhuvudtaget glad!
Fett bemötande! Inte minst det du skriver om Finland är intressant. Jo, jag tror att det finns något mycket positivt i svenska platta organisationsstrukturer och icke-hierarkiska skola, men jag tror samtidigt att även om danskar och finnar t ex är vana vid mer hierarkier än vi tror jag inte att skillnaderna ska överdrivas, särskilt inte i ett europeiskt perspektiv där skandinaver som grupp skiljer ut sig.
Pedagogisk forskning behöver absolut fördjupas! Min djupdykning då i sluttampen av utbildningen visade på tydligt ideologiserad klassrumsforskning med vad jag tyckte då väldigt tveksamma teoretiska utgångspunkter, där en slags konstiga refererade klassrumsreportage var själva resultatet. Tänk etnologi snarare än pedagogik (denna typ av forskning är ingalunda död - läste exempel in mig på nyutkommen avhandling igår).
Det är intressantare att se vad som gör att duktiga lärare lyckas (9A är intressant just därför - men hela idén spolieras ju av att man aldrig får se undervisning :^) ) istället för att än en gång få läsa hur vanliga jäkla lärare misslyckats med att anpassa sin undervisning till en politiserad teoretisk idealbild framförallt företrädd av icke-lärarverksamma på lärarhögskolorna.
Som du säger: allt har sina syften, och det är därför det politiserade talet om "katederpedagogik", "pluggskola" etc gör mig lite trött (detsamma folk som slänger sig med ordet "flumskola" men inte förstått att det är den postmodernistiska och egentligen ganska borgerliga välja-din-egen-väg-och-ta-allt-ansvar -för-din-inlärning-själv-och-det-är- -viktigare-att-veta-var-kunskapen-finns -än-att-plugga-in-det-ideologin från nittiotalet (i kombination med antagningsförfarandet till lärarhögskolan) som är det stora flumproblemet - INTE den anpassning till ett mer egalitärt samhälle som skett från sjuttiotalet och framåt. Råklassisk katederundervisning funkar ganska bra på gymnasiet i historia, absolut inte särskilt lämpligt i stora portioner i svenska a eller b, och jag har svårt att se hur man överhuvudtaget kan bedriva en konsekvent katederpedagogik på högstadiet. Finns det någon som gör det? Jag har för dålig inblick i grundskolan för att veta.
Angående motivationen: jag hoppas att jag inte insinuerat att jag tror att du är någon slags extremist i denna fråga (i så fall klumpigt formulerat från min sida). Vi hade en liten debatt i denna fråga för några veckor sedan om kul vs. mening och jag tror att detta är en bra utgångspunkt för vidare diskussion om motivation. Vad som är kul/meningsfullt beror mycket på det yttre samhället som du säger, men kanske mer hur en lärare förmår få in elever i ett pedagogiskt tänkande och arbetsformer som innebär ett faktiskt tidsutnyttjande, samt positiva relationer i klassrummet. Som du säger: 9A är illustrativa exempel, t ex Stavros eller Igor som i mina ögon verkar mycket duktiga på detta! Väldigt mycket i deras tänkande verkar hänga på just relationen mellan lärare och elev - och jag tror också att det - jämsides med klassens inbördes relationer och den ideologi som finns där - är de viktigaste faktorerna.
Jag lovar att visa mig mer, Fredrik, men du följer väl mina, Svantes och Anne-Maries öden och äventyr på Svenskläraren kommenterar?
Hej Fredrik. Jag har läst ditt inlägg och ska genast läsa vidare. Jag tycker också skolfrågorna är för allvarligt viktiga för att bli politik. Men skolan är politisk. Jag vill se till ungarna i skolan och den faktiska verkligheten. Jag hoppas din påst blir gyllengul och fjäderfylld, hälsar Anne-Marie
intressant och bra diskussion och jag följer med intresse.
Jag är dock rädd att forskning inom skola och förskola som bedrivs av de som är lärare/förskollärare kommer att mattas av eftersom utbildningarna å ena sidan ska bli mer teoretiska, men å andra sidan börjar man ta ifrån "folk" forskarbehörighet. Svårt läge eftersom man oftast forskar kring saker och fenomen man finner intressant och de som är mitt uppe i det är ju ändå de som borde finna det mest intressant.
Martin, klart jag följer er ha ha ha :-D
Ann-Marie, bra påsk här. Och du?
Lenox: Jättevälkommen :-) Håller med dig om att det i dagsläget ser ut som du antyder....
Vilken diskussion det blev här(ligt)....kul :-D
Vetenskapligt grundad? På vad sätt är Scherps artikel vetenskapligt grundad? Mer än att han själv påstår det. Skulle det dessutom finnas e n pedagogisk Vetenskap med stort V? och med Entydiga Rön? Det var då en nyhet...
Är det inte snarare så att Scherp är en ideolog och kvacksalvare? En ordkvarn utan täckning ? Det är i vart fall mitt intryck. Allt babbel om 1800-talet är fullkomligt nonsens historiskt sett (jag är historiker). Ord som djupinlärning och globalisering är heller inte mer än skenargument. Snömos. Populistiskt snömos, skulle jag kunna säga. Om jag hette Scherp, vill säga.
Bryter Scherp tystnaden? säger du? Håhåhå... Under min lärarutbildning hörde vi bara sådana som han. Och de höll alltid tyst om andra röster. Andra röster än Scherps fick jag leta mig fram till på egen hand. En sekt handlar på det viset. Inte vetenskapsmän.
Slutligen: pedagogisk forskning kan betyda ungefär vad som helst. Det vet envar som kan något om akademisk forskning och tar sig en titt på vad fackpedagogisk forskning producerar. Fackpedagogiken är dessutom ytterligt trendkänslig. Fackpedagoger tas därför sällan på allvar av andra inom universitetet. Jag ser inte att sådan forskning skulle kunna ge svaren på skolans problem.
Självklart skall skolan byggas på forskning och då en forskning som gör lärarna delaktiga, som många av ovanstående skribenter skriver. Att Björklund ger sig in med nappatag i skolvärlden är väl inte heller fel, MEN det blir fel när han kör över alla och går in och detaljstyr (ministerstyre någon?).
Skolans problem kopplas ofta till olika slags pedagogikers fördelar/nackdelar och flumskola m.m. Jag skulle dock vilja säga att boendesegregation, ett hårdare samhällsklimat, en diskurs där individualister är något bra, curlingföräldrar, låg lärartäthet etc. är en lika stor om inte större anledning till dåliga resultat och en hård miljö i skolan.
Politiker på både höger- och vänsterflanken ger sig in i detaljstyrning av en verksamhet de inte behärskar istället för att göra vad de kan, fördela och satsa resurser. Sossarna skalade bort lärartätheten på nittiotalet och lade grunden till en sämre skola. Borgarna av idag är givetsvis glada över denna minskade skattebörda. Jämför med att landstingspolitikerna skulle beordra amputation istället för operation, det skulle aldrig hända. Men läraren är idag så deprofessionalierad i allmänhetens ögon att alla andra vet bäst.
Ville politikerna verkligen förändra skolan borde de höja skolbudgeten. För att ta Inga:s ord så vet lärarna av erfarenhet att mindre klasser är mycket enklare att undervisa i, och jag tror att många med mig sätter klassstorleken som en av de mest avgörande faktorerna för undervisningens kvalité och möjlighet till individuellt stöd.
Därför menar jag att Björklund m.fl. hycklar när de vill förändra skolan genom enkla och billiga lösningar som att byta betygssystem, införa kvarsittning m.m. Ge mig en klass på 15 elever, resurser och lite lung och ro och jag lovar att alla kommer att bli minst godkända.
Aloysius: Välkommen in i värmen :-D
Pärra: Håller med dig :-D
Tack, tack. Men se upp, som säger något vänligt till mig. Snart kommer Martin att berätta för dig vilken dålig människa jag är. Och bara 21 dessutom...
Om Scherp ser jag att Martin och jag är ense. Så kan det gå.
Detta var fascinerande!
Jag följer den här debatten på olika bloggar och häpnar över den. Det är första gången som jag läser kritik på allvar mot Hans-Åke Scherp och det han står för.
Han har på något sätt varit helgonförklarad (en pedagogikens Carola :-) ), så väl infiltrerad i kretsen kring Mats Ekholm, Skolverket, lärarutbildningarna, det politiska toppskiktet, kompetensutveckling av lärare, ja kort sagt den pedagogiska tongivande kretsen i Sverige, att det har varit omöjligt att ifrågasätta honom.
Kanske är det dags nu att vidga spektrat och kanske är det nyttigt för både honom själv och den fortsatta utvecklingen inom den svenska skolan.
Kommer den här artikeln som Hans-Åke publicerade i SvD och den enorma debatten i dess kölvatten (hundratals kommentarer och massor av blogglänkar!) att vara startskottet för en process som leder till ett paradigmskifte?
Jag läser och förundras och försöker förstå vad som händer.
inga m: Ja det är i sanning en intressant debatt. Och jag hoppas som du att debatten fortsätter. Sen är jag inte lika säker på att det är ett paradigmskifte vi ser. Möjligen är det ett naturligt resultat av de senaste årens förskjutning av mediefokus i skoldebatten.
Det viktiga är att fokus åter hamnar på lärandeprocesserna. Denna debatt har ju om man ser på den krasst handlat mest om politisk åskådning. Många pratar om att den ena sidan eller den andre saknar vetenskapliga argument i sin retorik men samtidigt saknas den i alla stycken bland bloggarna själva. Det är ju lite intressant att se och kanske ett symptom på att vetenskapen inte har fast fäste i skolkulturen.
Jag skall därför drista mig att nämna den forskning vi själva ägnat oss åt de senaste åren tillsammans med bland annat Umeå Universitet där vi plockat in nya medier (podcasting och ipods) i matteundervisningen på 12 skolor i 11 kommuner och drygt 30 pedagoger samt dryga 350 elever. Vi har där sett att vi ökar intresset för lärandet när vi sammanfogar skolans grundkultur med ungdomskultur. De skolor som lagt resurser på projektet och lagt ned fokus på arbetet som en del i den reguljära undervisning har också fått högre måluppfyllelse. Resultatet är vetenskapligt grundat och skolorna representerar alla samhällsstrukturer, från tuffare områden till välbeställda.
Det verkar intressant! Låter som verklighetsbaserd forskning dessutom. Och inom ett försummat område. Skolan sopar lite grand de nya kommunikationsmöjligheterna under mattan, låter dem inte ta plats i undervisningen. Och vi lärare kan ju inte heller egentligen. Jag har skrivit en del om det för länge sedan på min blogg kategori skola när det gäller hur vi ska hantera svenskundervisningen utifrån de nya språk som växer fram med blogg, sms osv. Det är spännande att fundera över.
Fast menar du att det inte finns forskning kring ungdomskultur + skolans grundkultur? Jag menar det borde ju finnas en del forskning kring det sedan tidigare? Fast om det inte gör det förvånar det mig inte eftersom det inte var alltför länge sedan (10 år) som det slogs upp med krigsrubriker i tidningarna att mindre grupper ökade barns trivsel och lärande i skolan.
Jag menar wow, vilken nyhet för alla som arbetat i skolan eller ens pratat med folk som arbetar i skolan, eller kanske till och med gått i skolan.
Sen det där med att fokus förskjuts i bloggvärlden, jo jag håller med. jag har själv svårt att hålla tråden ibland eftersom jag blir ivrig och kanske svarar på något för hastigt, eller kanske att jag fastnar för en detalj. Men i debatter över lag, blir det ganska trist i längden när ingen eller kanske bara en ser saker objektivt.
Nej det finns rätt mycket forskning kring skolkultur och ungdomskultur var för sig. Jag menar nog snarare att det borde finnas mer forskning kring tex varför vi inte i skolan använder oss mer av ungdomars kulturvardag som verktyg för att skapa intresse och engagemang. Vi säger ju att det är viktigt att möta barn och ungdomar där de befinner sig.
Jag tror inte det finns någon som med trovärdighet kan påstå att större grupper ökar förutsättningarna för lärande ;-)
Men sen tror jag att det här med större och mindre grupper är avhängt på hur man som skola/pedagog väljer att arbeta. Vad är det exempelvis som säger att indelning i klasser om ett visst antal elever efter ålder är den enda normen? Är inte klassindelning i avskilda klassrum en organisatorisk konsekvens av hur man valt att arbeta?
Jag menade inte bloggvärlden utan mediernas fokus på skolan och debatten kommit att handla om. Men sen håller jag med dig om att det ibland i mitt eget bloggande kan vara svårt att hålla sig objektiv fri från tyckande. Men å andra sidan är ju inte bloggande en akademisk diskussion för mig. Man får försöka det bästa man kan.
Knepigt det där du sätter fingret på :-D
Fredrik,
Du tycks förutsätta att ungdomskulturen är något spontant. I själva verket står ju ofantliga ekonomiska intressen bakom den. Inte sant? Och för många är just ungdomskulturen och det grupptryck den utgör en källa till mycket lidande. Jag har erfarenhet av skolsystem där ungdomskulturen hålls borta från skolan: det har många fördelar.
Jag delar sedan inte föreställningen att - unga - människor bäst beskrivs utifrån något så konkormistiskt och opersonligt som åldersbunden masskultur. Även här är t.ex. det franska synsättet klokare, menar jag. En ung människa är inte fr.a. 16,5 år och goth. Utan just människa, och därtill född in i ett rikt arv.
1. Nej det förutsätter jag inte, ekonimiska intressen finns alltid och är en bild av verkligheten som ungdomar lever i. Genom att plocka in dessa delar kan svårigheterna hanteras som en del förberedelserna inför vuxenlivet.
2. Genom att lyssna, se och prata med ungdomar kan man stötta dem i de delar som utgör stress, oro och utanförskap. Men då måste man förstå ungdomars vardag och dess kultur, annars kan man inte stötta dem. Genom att ta in den i skolan blir det möjligt. Om man stänger den ute blir det ju plötsligt svårare.
3. Om du menar konformistisk (konkormistisk är inget känt begrepp för mig)så är det precis det jag menar inte skall kopplas till ungdomskulturen då den bygger på mångfald.
4. Det franska skolsystemet känner jag personligen inte är eftersträvansvärt. Det finns säkert inslag där som kan vara värt anamma i olika sammanhang men som helhet tror jag att vår kultur i botten skiljer sig så pass mycket idag att det blir svårt.
Heja Aloysius, gillar din debattglöd...
:-D
Aloysius skriver: "En ung människa är inte fr.a. 16,5år och goth. Utan just människa, och därtill född in i ett rikt arv."
Det där instämmer jag i, och jag tror att det kan vara värt att påpeka i den mån någon har uppfattningen att unga utgörs av något sorts kollektiv med en given ungdomskultur. Jag tror mer på att utgå från att alla människor är kulturella varelser.
Men därifrån har jag svårt att komma till slutsatsen att man skall hålla kulturella yttringar som många ungdomar uppskattar borta från skolan. Dels är det utmärkt om skolan kan ge elever verktyg att bättre förstå dessa. Dels kan det säkert väcka deras intresse om de märker att sådant de känner till och tycker om har samband med annan kultur som de kanske inte har mött än.
Jag antar att det förstås ställer vissa krav på läraren att hålla sig à jour. Men i princip tänker jag mig att det borde vara intressant för läraren också att upptäcka sådana samband. En fundering är att möjligen vill en del av ungdomarna ha det som de ägnar sig åt för sig själva?
En sak förstår jag dock inte riktigt, och denna fråga riktar sig till Fredrik. Du nämner forskning som gjorts på undervisning som inbegriper podcasting och ipods. Detta är väl medier som används av vuxna också? Är det ungdomskultur? Jag vet inte. Första gången jag hörde om podradio var när P1 berättade att deras program fanns som podradio.
Men ja, kanske ändå... jag googlade och fann detta:
http://hum.gu.se/institutioner/kultur-estetik-medier/kulturstudier/kulturstudier_grundniva/barn-och-ungdomskultur/
kärlek skräck och ensamhet. I det kan man hitta något som passar alla som förstår orden egentligen. Och det gäller att nå fram tror jag, att mötas där man är i dag för att kunna gå vidare.
jag ser det med kollegor, jag ser det när jag arbetat i skolan, eller i förskolan, att det gäller att mötas där man är och då ska man kanske inte utgå bara från sig själv.
apropå på forskning och sådant
jag anar ugglor i mossen när jag läser detta förslag, vad tror ni?
http://www.regeringen.se/sb/d/9985/a/101232
Fredrik och Jacob,
Jag har gått i svensk skola. Och sett ungdomskulturen plockas in. I praktiken har det aldrig fungerat som du beskriver, Fredrik. Tvärtom har inplockandet förstärkt ungomskulturen och grupptrycket. Och underliggande medjamsande från de vuxna. Jag kan inte se att det kan bli på annat sätt.
När jag undervisar gör jag ofta - vanligtvis småprovocerande - anspelningar på ungdomskulturen. För att ställa dess ofta mycket grunda konformism mot verkligheten, som är så mycket rikare. Det brukar f.ö. roa eleverna. Men jag skulle aldrig beskriva detta som att jag plockar in ingdomskulturen. Podcast och Gud vet vad...
Skolan bör vara ett sanktuarium. Inte ännu ett ungdomshus. Så menade jag.
Tack, Fredrik, för kommentaren.
Ja det får väl vara slutet på denna diskussion Aloysius. Jag tror inte vi kommer längre. Du har ju inget att hämta här ser det ut som ;-)
Vi lever helt enkelt i olika verkligheter och har olika erfarenheter. Kör på du, det tycks ju fungera alldeles utmärkt. Och det som är bra är bra.
Kollade Wiki på Saktuarium föresten och fann:
"Sanktuarium är den östligaste delen av en kyrka, där altaret eller relikskrinet står. Används för altartjänsten."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sanktuarium
Jag förstår att du inte menade det, men det blev ju lite kul.
Jag frågan är väl vad man egentligen menar med "plockar in ungdomskulturen". Jag kan tänka mig följande:
1. Rent allmänt anknyta (som t.ex. Aloysius har för vana att göra) till ett kulturellt fenomen som ungdomar känner till och många kanske identifierar sig med och uppskattar.
2. Lära sig mer om ungdomars kulturella vanor och göra begrepp som "barn", "ungdom", "vuxen" och "ungdomskultur" till föremål för analys.
3. Av pedagogiska skäl förpacka ett innehåll man vill att ungdomar skall ta del av i en estetik som man tror att de generellt lättare kan relatera till.
4. I skolan utöva olika former av kultur som ungdomar annars främst ägnar sig åt på sin fritid.
Jag har lite svårare att se på vilket utnyttjandet av ett specifikt medium som vuxna också använder skulle kunna definieras som att man "plockar in ungdomskultur". Möjligen skulle det falla in under 3)?
Men jag kan tyvärr ingenting om det här. Finner dock frågan intressant.
Sen är väl en annan allmän sak att det är roligt för dem om deras lärare är lite nyfiken på och intresserad av vad de håller på med och vad som engagerar dem. Det tror jag förresten att alla människor tycker om!
Jacob: Nej du kan ha en poäng där med att även vuxna använder podcast, faktiskt i större utsträckning än ungdomar. Men poängen var att när vi tittade på vilken pryl som skulle bära filmerna (i detta fall) så såg vi att den i särklass mest attraktiva och mest spännande mp3-spelaren var just iPod. Vår poäng med mp3-spelare var ju också att vid tidpunkten diskuterades att beslagta och förbjuda mp3-spelare och mobiler i skolan eftersom det störde. Men eftersom dessa prylar ändå var så väl integrerade i ungdomars vardag så tänkte vi att "varför inte istället flytta in valda delar av undervisningsstoffet in i mp3-spelare". Läraren spelade sen in sina genomgångar, fortsatte med sin undervisning och så kunde eleverna få genomgångarna repeterade i sin iPod och komma ihåg sin lärares orginalgenomgång. Det fanns fler fördelar med detta men jag ska inte trötta dig. Skolan stod för spelarna föresten, som vilket undervisningsmaterial som helst. Så eleverna hade sin musik och sin matte i innerfickan kan man säga. Resultatet blev i alla fall att intresset för matematik ökade och på pilotskolan som körde först kan lärarna iakta en resultatökning hos eleverna. Där podcastar man nu hela högstadiematten.
Aha, tack Fredrik. Det var intressant. Jag befinner mig inte i skolans värld för närvarande. Spännande att höra om hur ni fann en konstruktiv fungerande lösning på något som först upplevdes som ett problem. Jag brukar lyssna på mp3 när jag springer och reser. Kan tänka mig att det vore praktiskt och effektivt att ha sin lärares genomgångar där på joggingrundan.
Så länge de vuxna förblir vuxna, och undervisningen fungerar och faktiskt för eleverna till okända världar, och så länge det inte går mode, ideologi och slagord i ett visst grepp, och så länge man inte är naiv inför den s.k. ungdomskulturen, har jag egentligen inget emot olika försök. Min erfarenhet är tyvärr att det sällan blir så. Därav min misstro, helt enkelt. Men det hade ni nog redan förstått.
Sedan är jag förstås öht misstänksam mot alltför stor tilltro till paketeringslösningar. Ingen nyhet där heller, skulle jag tro. Leder förresten inte inspelade lektioner till att eleverna inte lyssnar, utan tänker att de kan göra det senare?
Alaysis: Nej. Forskningen vi bedrivit visar inget sådant. Tvärtom.
Bra debatt på den här bloggen!
Om Hans-Åke Scherp är en av landets mest meriterade och insiktsfulla forskare måste jag säga att jag blir lite rädd. Mina barn är värda en mer seriös forskning.
Att från etablisemanget som står bakom dagens skola så faktalöst angripa de försök till förbättringar som görs känns kontraproduktivt.
Allt är säkert inte bra, men krafttag behöver tas.
Jag har tre barn i skolan och har själv en tiogårig eftergymnasial utbildning med god kunskap om forskning. Jag upplever att det finns mycket duktiga lärare i skolan men kan se brister i hur skolan leds och kvalitetstyrs.
Satsa på en kvalitativ forskning som i nära samarbete med politisk ledning, skola, fritidshem och föräldrar förbättrar verksamheten och lär av de goda exemplen, jag har sett många.
Tuben: Jag lyssnar gärna till din kritik av Scherps forkning. Det skulle absolut tillföra diskussionen värde. Anknyt gärna till aktuell forskning som tyder på att Scherp har fel i sina ståndpunkter.
Däremot finns det naturligtvis skolor med brister i hur verksamheten leds, utvecklar och följer upp. Där är vi helt överens.
:-D
Fredrik:
Det jag sätt av hans forskning är hans debattartikel där han påstår sig stå på vetenskaplig grund. Det är utifrån denna jag kritiserar och hans vetenskap.
Du påstår även att hans artikel är vetenskapligt välgrundad.
Grunden för vetenskap är att det är vetenskapsmannen som skall visa bevisa sina teser.
Hans-Åke Scherp påstår bl a i sin artikel:
"Forskning visar tydligt att fokusering på betyg och prestation leder till sämre kunskaper jämfört med att betona och stimulera elevernas nyfikenhet och inre lust att lära"
Jag kan inte finna några jämförande studier som stödjer detta påståeende.
Hans-Åke Scherp har som bevis för sitt påståeende bl a refererat till denna litteraturöversikt:
http://www.ped.gu.se/biorn/journal/pedfo/pdf-filer/giota.pdf
I denna artikel kan man finna ordet betyg på sju ställen. På samtliga dessa ställen diskuteras betydelsen av motivation för att åstadkomma bra resultat mätt med betyg. Jag håller med om vikten av detta. På intet ställe i denna litteraturöversikt kan jag finna något som stödjer hans tes.
Om nu forskningen så tydligt visar vad han påstår, varför går det inte att finna stöd för detta?
Vad är det dessutom för vetenskaplig grund i att påstå att Jan Björklund vill kasta skolan 170 år tillbaks i tiden.
Kan du finna någon vetenskaplig grund för hans påståenden?
Kan du finna någon vetenskaplig grund för att betyg från årskus sex leder till mer betygshets en den som finns i årkurs åtta idag. Tro mig, jag vet, jag har barn i årskurs åtta och både föräldrar och lärare får lugna eleverna.
Det kanske kan vara så att eleverna upplever betygen som mindre stressande om man är van vid dem. Jag har tyvärr inte funnit någon forskning som vare sig bekräftar eller motsäger denna högst oventenskapliga tes.
Tuben :-)
Nej det framgick inte i hans artikel lika lite som det framgick i Martin Ingvars artikel för en tid sedan. Detta har vi diskuterat här på bloggen (se ovan).
Det jag syftade på var snarast att han i egenskap av docent i pedagogik och med forskningsinsikter på området har stor tyngd.
Men att påstå att Björklund vill föra skolan 170 år tillbaka ser jag heller inga vetenskapliga belägg för. ha ha ha....roligt...Och sen, för att vara aningen petig, så kopplade Scherp föresten Jans trosuppfattning kring skolutveckling till tiden då den allmänna skolan infördes. Det var faktiskt en annan sak....eller?
En forskning som jag tror Scherpen refererar till, i alla fall en forskare som har lite att komma med är prof Dylan Wiliam som är rektor på Institute of Education vid University of London. Dylan är som jag förstått en internationellt ansedd betygsforskare som lutar sig mot en israelisk studie av 7 klassare. Texten nedan är hämtad från samhällsmagasinet FOKUS.
"Den (sudien) visar att de som fick betyg inte höjde sina resultat. Inte ens kombinationen av betyg och skriftliga omdömen, som miljöpartiet gillar, fungerade. Bara gruppen med endast skriftliga kommentarer höjde sina resultat, i genomsnitt med 30 procent."
Nej jag vet inte heller om det finns forskning som visar att eleverna blir mindre stressade över betygen om de blir "vana", jag antar att du menar att man borde börja med betyg tidigare så att de i tid lär sig hantera sin betygsstress? Eller?
Själv är jag mindre intresserad av betygen som fråga jämfört med VAD lärandet kretsar kring i skolan, dvs hur lärandet ser ut och HUR man arbetar med eleverna.
Betyg är ju ingen lärmetod mig veterligen i alla fall...
Fredrik!
Betyg kan faktiskt på rätt sätt vara ett mycket effektivt verktyg för lärande.
Jag var på besök i somras på en utbidning jag genomförde för många år sedan och som jag redan då jag gick där upplevde som modern (tyvärr kostnadskrävande och lärarintensiv).
Där får idag eleverna betygssätta sig själva och formulera sina problem/möjligheter. Utvärdering sker tillsammans med lärare. (Vad lärarna sa var att eleverna efter inledningsskedet genomgående satte rätt betyg på sig själva).
Detta har varit en framgångsrik metod och ökat elevernas förmåga att klara den ganska krävande utbildningen.
Altså: betyg kan vara bra om de används rätt (och dåligt om de används fel)
Post a Comment