Barnombudsmannen Lena Nyberg lyfter i dagens DN att kollektiv bestraffning strider mot rättsordningen.När BO undersöker hur mycket kollektiv bestraffning förekommer bland 1060 elever upptäcks att nära hälften av dem har erfarenheter av detta på sina skolor. Det talas om att kvarsittning, indragna förmåner, indragen rast, kollektiv utskällning och avstängning av gemensamma trivsellokaler som vanliga kollektiva bestraffningar för något som andra har gjort. Först vill jag bara säga att det förstås beror på hur frågorna ställts och i vilket sammanhang men jag tycker inte det finns anledning att ifrågasätta BOs underlag i det här fallet. Artikeln är intressant på många sätt, men i grunden hamnar en fråga i särskilt fokus eftersom detta med bestraffning mycket väl kan kopplas till ledarskap, både i skola och samhälle.
"Vuxna skulle aldrig på sina arbetsplatser acceptera att straffas för något som en kollega gjort sig skyldig till", skriver Nyberg på Dagens Nyheters debattsida.
Dagens Nyheter 080330
Det är ju ingen nyhet precis detta med kollektiv bestraffning både i skolan och i arbetslivet men det är ju bra att BO lyfter frågan. Dels är det bra därför att attityden hårdnat i debatten om skolan och ungdomar men också därför att de disciplinära medel som skollagen medger lyfts och blir föremål för diskussion. Enligt skollagen får läraren avvisa eleven från pågående lektion, om det inte hjälper kan föräldrar informeras så att föräldrarna blir delaktiga i arbetet med att få eleven att upphöra med sitt beteende.
Som sista åtgärd ger grundskoleförordningen lärare rätt att besluta om kvarhållning max 1 timma efter skoldagens slut.
Skälet till kvarhållning är att eleven skall erbjudas möjlighet att läsa ikapp det den eventuellt missat efter att blivit avvisad så många gånger att det inverkat på kunskapsutvecklingen. Dessa tre disciplinära verktyg finns idag och det är de som skolorna skall använda. Rent krasst får ingen annan metod användas. Skälet är att fokus skall hamna på dialog i största möjliga mån. Skulle fler bestraffningsverktyg finnas så skulle dialog sannolikt automatiskt minska, så fungerar bestraffningsidén eftersom den inte kräver dialog. Den är enkel att använda, mycket enklare än tidskrävande samtal. Därför blir den lätt att ta till, särskilt i en stressad miljö.
De elever som ofta hamnar i situationer där de blir avvisade från lektioner och där föräldrar kontaktas men som ändå fortsätter sina beteenden tycker uppenbarligen att metoderna känns mesiga, och givetvis är det inget straff att bli avvisad från en lektion man inte vill vara på eller känner sig delaktig i. Syftet är ju att avvisa eleven med respekt för kollektivet som är kvar i klassrummet. Det är inget straff att bli utslängd, det är en åtgärd.
Men de senaste åren har en utveckling av disciplinära verktyg diskuterats och jag skulle gissa att vi får en ökning av verktygen i en kommande skollag.
Tanken är förmodligen att skolans, lärarnas och rektorernas rätt att med makt bestraffa elever skall öka. Det speciella är att även gråzonen som tex kollektiva bestraffningar utvecklas och blir större. Det betyder i så fall en risk för ett allmänt hårdare klimat, trots att ambitionen vara att få det lugnare. Anledningen till detta är ju ganska simpelt. All bestraffning oavsett orsak ger individen en känsla av "övergrepp" (subjektivt hos individen alltså) och det är sällan så att de kraftigt utåtagerande ungdomarna kommer till sans och lär sig att fortsättningsvis hålla sig innanför ramarna. Tvärt om så förstärks den aggressiva tickande bomben inne i magtrakten och riskerar att bli starkare då det exploderar.Så om man nu ökar de repressiva åtgärderna, som ju ambitionen verkar vara i politiken idag, så hoppas jag att man därutöver även ökar kraven på dialog och samtal så att "dessa tickande bomber i magtrakten" får en ventil. För allas skull. Jag tror, delvis av egen personlig erfarenhet som rektor, att det räcker med att öka fokus på dialog. För mig handlar detta INTE om att gulla med eller romatisera de som faller ur och inte hittar rätt i värdegrunden utan om att arbeta med metoder som ger resultat och gynnar alla. Inte minst de elever som kränks av andra elever, lärare och skolledare...
12 comments:
Ett bra inlägg och en mycket bra avslutning. Jag håller med och att vi i skolan bör tänka på hur vi åtgärdar olika problem.
Vi vuxna bör föregå med gott exempel och inte använda oss av otillbörlig makt. Detta omöjliggör ömsesidig respekt.
Jag blir orolig när alla dessa panikåtgärder tros ha någon kommunikativ kraft. Det enda som vi gör i dessa lägen är att vi förtrycker. Missförstå mig inte och tro att jag är emot regler utan jag tror på regler som är formad med eleverna. Frågar man elever så har de ofta vettigare svar på hur vi ska lösa vissa situationer.
Japp. SÅ är det Fredrik. Jag är med dig. Hela vägen. Anne-Marie
Kollektiva straff verkar inte vara någon bra väg att gå. Jag kan inte minnas att själv någonsin har använt det. Och jag kan inte komma på när det skulle ha kunnat användas på ett vettigt sätt. Det enda jag kan tänka mig är när exempelvis uppehållsrum blir systematisk vandaliserade under en tid och man inte hittar förövarna, eller kommer till rätta med det på annat sätt. Då måste man säkert stänga tills det hela är utrett, innan allt är förstört liksom. Och det kan säkert tolkas som en kollektiv bestraffning.
Men säkert behövs ibland bättre verktyg för att hantera enstaka elever som inte går att tala till rätta trots många och långa försök, elever som kommer till skolan mest för att äta, umgås med kompisar och bråka.
Antagligen behöver en del av dem avancerad hjälp med samtalsstöd, hjälp i familjen och eventuell avstänging en period / skoldaghem / annan åtgärd för att skydda skolan och andra elever. Det behövs möjligheter till en bortre parentes när allt annat är uttömt. Det känns som om vi saknar den idag ibland. Eller åtminstone ett spektra av olika åtgärder att ta till så att man hitta någon som passar in.
Vi kan inte bygga skolan på närvaro av superlärare och superrektorer heller. Fast det vore himla trevligt om vi alla som jobbar i skolan vore så där himla kloka och kunde allt. Ja, eller hur man ska uttrycka det.
Hur skulle du vilja ha det? Med den bortre parentesen alltså? Vad är det och hur gör vi så den bortre parentesen just blir en bortre parentes och inte ett vardagsinstrument? Man blir ju onekligen en aning nyfiken ;-)
Mmmm, det är intressant!
Nivå 1
Jag skulle kunna tänka mig först ett antal åtgärder som skolan ska tvingas att vidta för att hjälpa eleven, så som vi gör idag, med samtal med elev, gruppinsatser i klassen, samtal med föräldrar, EVK, åtgärdsprogram, vanlig elevvårdshjälp, osv.
Nivå 2. Men när det inte hjälper, mer intensiva insatser inom skolans ram utifrån vad man bedömer att eleven saknar / behöver, kan vara undervisning i mindre grupp, delvis enskild undervisning, regelbundet tätt samtalsstöd från elevvård eller annan person som eleven har förtroende för.
Nivå 3
Om inte det heller hjälper har skolan uttömt sina vanliga resuser på plats och då blir det andra åtgärder som behövs. Mer samarbete med soc / BUP i familjebekymmer om det är problemet, eventuellt erbjudande om skoldaghem, eventuell avstängning från skolan tillsammans med enskild undervisning i hemmet, distansundervisning, eller stöd från soc hemma till familjen för att hjälpa till med rutiner.
Varje steg i insatserna måste ha prövats innan man går vidare till nästa. Då förhindras att den bortre parentesen missbrukas. Skolan / kommunen bör vara skyldig att pröva ett antal åtgärder på varje nivå först innan man går vidare till nästa. Men skolan bör inte vara skyldig att "stå kvar" på en nivå i insatserna hur länge som helst om insatsen inte har effekt utan man ska kunna gå vidare till nästa nivå även om eleven och vårdnadshavaren inte vill.
Det måste finnas en möjlighet att skydda resten av eleverna på skolan och att skydda deras möjlighet till att förkovra sig, samtidigt som den aktuella eleven får hjälp. Enstaka elever kan inte få sabotera för många.
Det finns säkert andra sätt att göra det på men just nu tänker jag så här som ett exempel.
Ett mycket bra inlägg. Jag är helt övertygad om att det behövs metoder som gynnar alla i skolan. Dagens metoder har en tendens att bli riktade som en åtgärd; att åtgärda den felande länken (den stökiga eleven). Eleverna känner direkt om de ska bli åtgärdade, det bekräftar tyvärr det som de själva redan misstänkt..det är ngt fel på dem. De passar inte in... Vad jag menar är att man riskerar att GE dem en opassande identitet, eller åtminstone hjälpa dem att bygga upp den. Samspelet...eller snarare bristen på samspel skapar denna bekräftelse... Jag tror att det är mycket viktigt att hitta bra metoder att använda i skolan. Kanske måste man gå utanför skolans värld för att hitta metoderna..jag vet inte. Själv hoppas jag på som lärarstudent att jag ska vara en ypperlig "metod"..;-)).
Om man inte har ändrat skolförordningen på sistone så är det läraren, inte rektor, som har rätt att ge kvarsittning.
Jo det är korrekt, jag skrev fel. Läraren har rätt enligt grundskoleförordningen 6 kap Elever paragraf 9 disciplinära åtgärder.
Tur för eleven eftersom tappad kunskap bättre återhämtas med läraren ifråga.
Tack tråkmagistern :-) Uppmärksamt :-)
:-D
Jag tycker man kan fundera över varför vissa beteenden uppkommer. Det kan alltid vara en fråga för ledaren. jag är rädd för den skolkultur där eleven blir problembärare. Anne-Marie
BO PÅSTÅR att barn utsätts för kollektiv bestraffning, men var är hennes bevis? Att ungdomar känner sig orättvist behandlade, ojoj vilken nyhet. BO gör sig själv skyldig till en kollektiv utskällning av lärarkåren när hon skriver detta, istället skulle hon ha skällt enbart på de lärare som gjort fel.
Enligt hennes egen absurda logik alltså.
Så du tycker det är en bestraffning (av BO)att lyfta fram ett problem som finns för elever i skolan? Hmmm.
Alla barn/ungdomar/elever känner sig INTE kränkta och orättvist behandlade hela tiden, så om de gör det bör det tas på allvar. Precis som alla människor ska tas på allvar och respekteras. Genom det kommer barnen och ungdomarna lära sig att respektera andra människor. Detta är min absoluta övertygelse.
Det är en gammal och ganska primitiv syn vi ibland har på barn, att det är ok att behandla dem lite lagom illa. Jag tror och hoppas att vi kommer att förändra den synen på samma sätt som man för ca femtio år sedan trodde att spädbarn inte kände något och därför kunde uthärda ganska smärtfyllda ingrepp utan smärtstillande.
Jag anser fö att det är en rektors uppdrag att inget av det händer på hans eller hennes skola.
Säger rektorn.
Anonymus förstod inte vad jag menade.
Post a Comment