Kajsa Ekis Ekman recenserar Emma Leijnes reportagebok om skolan på DNs kultursidor. Det är intressant med varumärket Dagens Nyheter, denna maskinmässiga opinionsbildare som på egen hand har möjlighet att välja ut vad som får eller kanske bör synas och vad det eventuellt tillför. Kajsas roll är att reflektera utifrån sin egen världsbild när hon recenserar böcker, och det står henne och naturligtvis alla oss andra också fritt att göra det. Några har dock en position med mer makt att sätta tankar i huvet på svenska folket än andra. I allmänhet baserat på nån form av kompetens. Det är därför de utses till denna roll.
Men man ska också komma ihåg att med den position hon har på "DNs kultursidor" kommer också ett stort ansvar, OM man vill bidra till utveckling och förbättring vill säga. Kanske är det bara "att väcka debatt om den aktuella boken" hon söker? Lätt att komma undan med det i så fall, tyvärr alltför lätt.
Jag kan dock också se inslag i hennes text som tangerar en vilja att diskutera skolan, i grunden en bra drivkraft och särskilt på kultursidorna. Men att på ett så raljerande, och får jag ändå säga det på en gång okunnigt sätt, ge bilden av svensk skola i aldrig förr skådad kris och att dess framtid ligger i att "se bakåt" och återgå till mer "korvstoppning" är bara beklämmande att läsa. För oss som jobbar i skolan blir hon en pajas utan trovärdighet, men för dem som inte jobbar i skolan blir hon sanningssägaren.
Jag skulle jag vilja påstå att det finns hur mycket forskning som helst, sedan länge, som pekar på att resonemanget "titta bakåt" och "minneskunskaper" inte är lösningen för vare sig svensk skola eller någon annan organisation som kliver i en globaliserad värld med NYA utmaningar vi hittills aldrig sett. Det moderna lärandet i skolan är därför flexibelt, situationsanpassat, kommunikativt, engagerande, kolaborerande och i hög grad baserat på modern tillgänglighet till informationen på Internet. Ett i allmänhet ganska snårig miljö att fullt ut förstå, så det är inte alls konstigt att Kajsa brister i sin bakgrundskunskap kring den moderna skolan. Trots detta väljer hon att försöka, och resultatet blir ett onyanserat och föga belagt resonerande långt från verklighet. En "nu-dänger-vi-till-skolan-så-jag-får-många-läsare-artikel".
Smutskastningsartiklar, och särskilt sådana som inte håller sig till verklighetsbaserad fakta (som ju Kajsa vurmar så för), siktar inte på att skapa utveckling. De är destruktiva. De sänker läsarnas syn på skolan för varje sida som trycks eller sprids. Jag har verkligen inget emot kritiska artiklar som granskar skolan, men bara så länge granskningen bygger på vad vi verkligen vet om skolan och lärande och inte på politiskt ideologiskt färgade resonemang som:
"När jag gick i grundskolan på 90-talet var ett konstant klagomål från oss elever att det vi lärde oss i skolan bara var ”korvstoppning”. Långt senare har jag undrat: var fanns den där korvstoppningen egentligen? I själva verket led vi av stor brist på just inpluggade faktakunskaper, medan vi blev experter på att jobba i grupp, göra egna projekt och redovisa framför klassen. Jag minns när någon bad geografiläraren att få lära sig världens alla huvudstäder. Åt detta skrattade läraren: ”Varför ska man lära sig något som man kan kolla upp? Det är viktigare att man lär sig leta efter kunskap!”. Vi blev fritt tänkande individer och vi blev av med scenskräcken, något jag är mycket tacksam för. Men jag har ofta tänkt på att vi saknar den bildning som andra européer har i ryggen. Fråga en svensk ur min generation om världens floder eller historia som inte är andra världskriget och vi bara: Va? (Undantaget är om vi gjort ett specialarbete om ämnet, då kan vi å andra sidan allt.)"
Ja varför ska man lära sig floder? Det kan naturligtvis inte vara skadligt att lära sig namnen på floder, eller huvudstäder. Men det är ju inte det diskussionen om skolans samtida och framtida lärande handlar om. Man kan naturligtvis ha stor nytta av utantill-kunskaper, det är inte det. Och det fina är ju att med engagerande moderna lärsituationer går det utmärkt att lära sig en hel del sånt PLUS att man lär sig betydligt fler saker. Saker som t.ex. förståelse och analysförmåga, dvs gentligen det som Kajsa beskriver sig så tacksam för att ha fått från sin skoltid, att hon blivit en "fritt tänkande individ". Men samtidigt tycker hon, verkar det som, att vi har lite för många fritänkande människor här i Sverige. Vi skulle må så bättre i den här världen om vi blev mer klassiskt bildade som övriga Europa, resonerar hon. Jag antar att hon menar som i Grekland, Frankrike, Spanien och andra länder som nu står öga mot öga med en trolig ekonomisk kris och bristande samarbetsförmåga. Granskar man lärandet i dessa länder ser vi just att deras skola präglas av just det Kajsa söker...
Det är länder som ligger långt efter oss när det gäller problemlösning, kreativitet och förmåga att anpassa sig och klara av stora relativt snabba förändringar (resilience). Nej lite mer klassikt bildade ska vi vara enligt DNs kulturelit, i meningen att komma ihåg många saker. Kanske är det ett sätt att överleva på DNs kulturredaktion, att tävla i vem som är mest "klassiskt bildad". Vad vet jag?
Den svenska skolan ligger längst fram i världen när det gäller det moderna lärandet och den svenska skolan har de vassaste och mest nyfikna lärarna. Svensk skola har också de mest aktiva lärarna i sociala medier, vi ligger i bräschen. Och våra elever är fantastiska. Den svenska skolan förtjänar inte smyg-opinions-artiklar av det där slaget.
Jag kommer nu förmodligen få så mycket spö av traditionalisterna nu att jag inte hinner med att svara på alla kommentarer. Och det är helt ok. Skriv vad ni vill, eller avstå. Det står alla fritt att göra som de vill. Men jag publicerar inte anonyma inlägg. Tycker man något så står man för det.
