Sunday, June 10, 2007

Barn & Ungdomar får inte adekvat hjälp...

I en debattartikel i DN skriver generalsekreteraren för BRIS Bris Göran Harnesk samt utredaren Karin Johansson att mot bakgrund av den undersökning de gjort finns all anledning att titta djupare i vårt lands Barn och Ungdomspsykiatri (BUP). Man har tittat igenom en hel del mail och samtal till BRIS och kan konstatera att det finns en grupp barn och ungdomar som har det så jävligt att det hindrar dem från att få hjälp.

"Detta är en grupp barn som i sin hemmiljö befinner sig i den allra största utsatthet. De lever i familjer där föräldrarna av olika skäl inte orkar eller klarar av sin föräldraroll på ett för barnen tillfredsställande sätt. Ungdomarna beskriver att de är utsatta för fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, föräldrars missbruk, bråk och konflikter eller föräldrars psykiska sjukdom."
Dagens Nyheter 4 juni 2007

Det är bra att detta lyfts fram men det vore ännu bättre om det även lyftes fram i skolsammanhang. Alla dessa barn och ungdomar går ju i skolan också som bekant. Utom kanske de som råkat riktigt illa ut, och i skolan är vi sannerligen inte så duktiga på att se dessa elevers utsatthet. Inte sällan lägger vi istället helt omedvetet skuld på dem för att de i sin förvirrade världsbild inte möter kraven vi ställer på "uppförande" och "normalbeteende".

Som lärare anser jag att man måste få en adekvat utbildning i att upptäcka signaler runt dessa ungdomar så att skolan verkligen kan bidra med hjälp, inte bara slussa vidare. Och som lärare borde man få det NU eftersom man som lärare då skulle bli ännu effektivare i sitt arbete.

Hmmm...nu tänker en del av er:

"Så han menar att läraren skall bli psykolog på riktigt nu också vid sidan av alla kopieringsapparater, provrättningar och individuella utvecklingsplaner"

Nej inte alls! Jag menar bara att lärare måste ha kunskaper som man tyvärr idag inte har. Trots det får ju lärare idag ändå vara lite av en "hobbypsykolog" med kunskaper man lärt av kollegor eller egna erfarenheter och som kanske inte alla gånger är gångbara eller sunda. Men med utbildning inom detta område av utsatta barn och familjer kommer naturligtvis förhållningssättet och kompetensen att ändras och göra stor nytta, också för lärandet.

Alla skolor skulle naturligtvis ha en alldeles egen psykolog och socialtjänsten skulle självklart finnas ute på skolorna som en del av vardagen. Annars riskerar vi slussa runt barnen i ett system där det inte riktigt byggs relationer. Och sådant skadar de allra flesta ännu mer....

Fler boggar om:

8 comments:

Johanna Graf said...

Tror som du att fler/alla lärare behöver få åtminstone grundläggande kunskaper i barns utveckling. Det har alltid varit en gåta för mig att det inte ingår som annat än valbara kurser i lärarutbildningen. Lärare kan upprepa till förbannelse att de "inte är några jävla socialarbetare", men faktum kvarstår att man måste kunna försätta barn i en lärande situation. Och det gör man inte utan att förstå vad som rör sig i skallen på dem. De lärare som läser in den kompetens som förut benämndes förskollärare och fritidspedagoger läser rätt många poäng pedagogik och psykologi. Jag tror det är nödvändigt för alla lärare. Självklart med den begränsnignen att när det rör sig om barn med svåra problem måste kurator, skolpsykolog, BUP, ungdomsmottagning eller socialtjänst gripa in!

Fredrik Svensson said...

Right on target....

:-)

Anonymous said...

Ja, du måste få vara den du är, precis den du är - också i skolans värld. Det är den viktigaste utvecklingen - sen kommer allt det andra - men den rätten att vara just den du är - det får ingen beröva dig.

Anne-Marie Körling

Fredrik Svensson said...

Nope...så rätt..

Anonymous said...

Vi måste möta eleverna - vi kan inte förvänta oss lärande om vi inte ger dem en mötesplats, för det egna livet, och det andra livet, dvs att vi ser ett jag, och möter upp med ett jag... och att vi följs åt på vägen. Barn och unga ska kunna få modeller för hur det är...såväl som kunskapsbärare och människa. Vi som är dessa vuxna runt barn och unga är också ställföreträdare för hopp när allt känns fullständigt meningslöst för den som växer upp, och vi kan visa detta genom att visa att vi tror på våra ungar... för det upplever de inte så ofta...
Anne-Marie

Sara said...

Jag kan bara hålla med. Det är så oerhört viktigt att lärare får utbildning för att kunna se det här. Det är ett så otroligt brett spann så man kan oöjligt lära sig att se signalerna på bara egen hand. Utbildning behövs! För det är ju faktisk så, att på vissa elever kan vi se signaler att allt inte står riktigt rätt till medan vissa döljer det otroligt väl och kan ha det hur jäkligt som helst utan att någon vuxen utomstående ser något. Tro mig, jag vet...Med rätt utbildning tror jag att man inte bara lär sig att se signaler men även vågar anmäla när man misstänker något. Jag tror många drar sig idag för att anmäla i rädsla för att "dra upp" något som man inte är riktigt säker på.

Fredrik Svensson said...

Ja jag tror du har helt rätt. det sista är givetvis ett ganska omfattande problem, dvs att man inte törs dra igång för man är inte säker....samtidigt är lagen ganska klar på den punkten. Man har skyldighet att anmäla vid blotta misstanken...Här finns en bra guide också:

http://www3.ur.se/ombarn/templates/Page____3916.aspx

Sara said...

Precis, det det gäller att komma ihåg att faktiskt anmäla vid minsta lilla misstanke. Då är det oerhört viktigt att skolan har en bra "handlingsplan" så att man som lärare känner sig 100 % säker på hur man ska agera. För som sagt, det här är svårt och knepigt!