Överkalix, framtiden och "vi har int bråttom"

Igår föreläste jag i Överkalix. En kommun i Norrbotten knappt 1,5 timmar med bil från Luleå i vinterväglag. På vägen från flyget passerar jag ett vackert men iskallt landskap. På radion varnas för älg, iof på en annan sträcka än den vi far på, och taxichauffören säger att ibland kommer renarna ut och slickar i sig vägsaltet, som verkar vara ett riktigt otyg häruppe.

Överkalix
Yta: 2 792 km2
Befolkning: ca 3 675*, varav ungefär hälften i tätorten
Avstånd till Stockholm: 1000 km
Avstånd till Luleå: 100 km
Avstånd till finska gränsen: 50 km
Egen dialekt: överkalixmålet (bondska)

De flesta i Överkalix är verksamma i det offentliga men det finns också en företagardel som är "på gång". Man hoppas nu mycket på att den ska ta ännu mer fart, för arbetslösheten här är besvärligt stor. "De unga väljer att flytta in till Luleå när de blir större", säger taxichauffören som tar mig dit.

Den lilla kommunen har en grundskola och ett Gymnasium. Jag pratar jag med en bekymrad gymnasierektor som konstaterar att det just denna dag är öppet hus för blivande gymnasieelever inne i Luleå. Det har varit lite av tradition för föräldrar i Överkalix att besöka gymnasierna i Luleå, trots att det nästan är lika långt att åka som mellan Karlstad och Örebro. - Så risken är att det inte kommer så många föräldrar i kväll, säger han. Min föreläsning är en öppen föreställning för elever, skolpolitiker, lärare, rektorer och föräldrar. Folkets hus lokalen vi är i känns trivsam, en kombinerad teater och bioanläggning med traditionell klassiska sköna biografstolar.

Konkurrensen ökar fortsätter han lite suckande, för att sedan samtidigt vända med att det finns väldiga förutsättningar i regionen. Bara man förändrar sitt sätt att tänka, och blir lite öppnare, som han säger.

Biografen fylls snabbt på med folk. Förvånande många elever dyker upp. Som en från grundskolan sa: - Niorna är hitkommenderade så man vet ju aldrig....

Men många kom, med sina föräldrar. Ungdomarna längst bak och de vuxna längre fram. Det hela inleds lite försiktigt från publikens sida. De verkar granska mig noga och undrar givetvis ett ögonblick vad det är för underlig svartklädd figur, med en tjock metallkedja hängande i byxorna, som nu intagit scenen för att prata skola och arbetsliv. Med all rätt kanske...och inte helt ovanligt...

En bit in i föredraget så har plötsligt isen brutits och de skrattar igenkännande och det är uppenbart att granskningen slutat. Jag är accepterad. De får i dryga två timmar höra om förbättringsrörelser, John Dewey, historier från 70-talet, videovåld, initiativförmåga, samarbete, visioner, gamla professorer, kunskapens halveringstid, utvecklingen i Kina & USA, kunskapskapprustning, arbetsmarknadens förändring, kreativitet, konstiga maträtter, att sätta sig i knät på främmande människor, om det nya lärandet och framtidskompetenser. Att unga faktiskt inte är onda och att vi vuxna måste förstå att anpassa skolans verksamhet efter de ungas förutsättningar. Att det är för dem vi är där, inte i första hand för att skapa oss själva en sysselsättning.

Mot slutet frågade jag de otåliga unga gossarna längst bak om de har bråttom att gå nu när kl är åtta och jag faktiskt drar över tiden. En av de mer högljudda killarna tystade sina kompisar och sa: "Vi har int bråttom" på djup härlig norrländska.

Av den uppsluppna stämningen att döma så lyckades jag denna kväll väcka en hel nya tankar hos mina åhörare, vilket ju är hela poängen med att hålla föredrag. Jag känner mig nöjd och säger "god natt". Alla reser sig i bänkraderna och tågar ut mot sina vanliga liv igen.

Jag packar ihop mina grejer och går ut mot den väntande taxin som ska ta mig tillbaka till hotellet i Luleå. På vägen ut kommer en ung man ifatt mig, tittar mig i ögonen och säger:

- Jäkla bra det där du...

...och utan att vänta på min reaktion vänder han och kutar tillbaka till sina kompisar.

Det sånt som gör det värt att lägga två dagar, 200 mil och en hotellnatt i ett iskallt Norrbotten.

:-)

Sent from my iPad

Att äga den kompetens man behöver...

Idag hittade jag ett väldigt bra exempel på varför det är en god idé att alltid äga den kompetens man själv behöver. Samtidigt är det ett lysande exempel på varför man man själv bör "administrera sin dator", som tex elev eller lärare på en "1-1 skola".

Se filmen som ett skådespel med "Skolan" och "IT-chefen" i huvudrollerna....



Det humoristiska klippet fann jag på Lars Josefssons blogg IKT4U

Att blåsa i den globala vindens motsatta riktning

Följer med stort intresse debatten om "lärarlegitimation", alltså diskussionen om att ett "pass" för att kunna passera in i landet "lärande" skulle stärka attraktionskraften till läraryrket och höja dess status.

Docent Jonas Vlachos har lyft en rad rätt självklara saker som andra inte ens tycks ha viljan att försöka förstå. Inte så konstigt, de har ju olika agendor. Debatten lär fortgå.

Men jag skulle vilja peka på en viktig detalj i sammanhanget, om inte så oviktig. I takt med att informationen gått från ett monopol, dvs varit ägts några få utvalda, till att vara allmängods genom internet så har också kunskapandet och lärandet rört sig mer och mer bort från skol- och utbildningsinstitutioner. Det betyder att lärarens roll förändrats från att vara den man frågor för att få "rätta svar" till den som skapar förutsättningar för lärandet, bland annat genom motivationsarbete och genom att skapa pedagogiska lärsituationer.

Halveringstiden på kunskap har gått från ett helt liv till att i vissa sektorer vara 18 månader. Detta ställer helt andra krav på att snabbt förändra/förbättra det gemensamma innehållet som skolan måste fokusera på. Och det gäller arbetslivet också, givetvis....Slutsats: Öppna upp och samverka, stäng inte in skolan i glasburen...

I en tid då lärandet med raska kliv frigör sig från gamla strukturer tycks "systemet" desperat klamra sig fast i inlåsningsidéer, när det egentligen borde öppna upp och samverka än mer med verkligheten utanför.

Inför gärna lärarlegitimationer om ni anser ni har tid med att blåsa i den globala vindens motsatta riktning. Tro mig, det kommer verkligen inte utveckla något positivt.

Som att kissa på sig på fjället, lite varmt och skönt till en början men, ganska snart därefter, bitande kyla.

Sen detta med status. Status kommer från erkännande från i detta fallet samhället. Ett bra tips kan vara att utveckla arbetsmetoderna så de möter samhällsutvecklingen och de annorlunda krav som ställs på de unga i vår globaliserade värld. Status för lärarkåren handlar nog rätt mycket om att bli bekräftade och beundrade för det resultat som svensk skola som helhet presterar. Då kommer också lönen att kunna ökas.

Därför vilar ett tungt ansvar på landets rektorer och politiker att våga satsa !

Ps. Förväxla nu inte detta med att jag inte vill att lärares status ska höjas, för det vill jag verkligen Ds

:-)

New York, skola, Michael Moore & Marilyn Manson...

Jag söker nu Din hjälp! Och du kan faktiskt bidra ganska mycket till vilket innehåll min nästa bok får. Mer än du kanske tror? Om en vecka åker jag till New York för att göra research kring innehållet i nya boken, som planeras komma ut innan sommaren enligt plan.

För att utnyttja tiden så effektivt där och hålla kostnaderna nere så skulle jag behöva hjälp med att hitta spännande situationer och människor. Jag söker alltså:

Skolor
Skolpersonligheter
Företag
Entreprenörer
Författare
Galningar
Ungdomsorganisationer
Trendspanare
>Sociala entreprenörer
Musiker/skådespelare
Kockar/restaurangägare
Politiker
Journalister
m.fl

Har ni några direkta kontakter i era "nätverk"

eller tips på personer som kan ha det, eller om ni har andra tankar, så tipsa mig gärna på:

fredrik@framtidskompetenser.se

New York är USAs största skoldistrikt, med över 1,1 miljoner

unga och ca 135 000 lärare. Det betyder att det är att jämföra med Svensk skolas storlek. Under de senaste åtta har ett både risat och rosat förändringsarbete genomförts i staden. Förändringar iscensatta av Joel I Klein en fd Advokat som tidigare ledde arbetet med "antitrust" affären runt Microsoft, dvs en man som inte alls gillar monopol. Det är den tunnhårige mannen med barnen på bilden härintill. Han lyckades röra om så pass mycket att resultatet, på det sätt de nu mäter kunskaper i USA, ökade med 20% . Oavsett diskussionen om vilken kunskapssyn de har, den är rätt onödig eftersom amerikansk skola ligger ganska långt bakom svensk, så är själva förändringsarbetet ändå intressant. Klein har nämligen visat att de kunde "påverka" en nästan lika stor organisation som svensk skola i sådan utsträckning att resultaten sköt i höjden, och detta på den i skolutvecklingssammanhang "korta" tiden av 8 år. En visserligen rätt hårdför förändring som inneburit att störra problemtyngda "kommunala" skolor (public schools) med lågt resultat och "kaosartade klimat" fått stänga till förmån för mindre och fler s.k "Charter Schools" (kommunala friskolor). Reformerandet innebar även att föräldrar fick större valfrihet att välja skola, faktiskt förhållandevis tvärs över samhällstillhörigheter.

New York är ju en stad smed en befolkning hemmahörande i allt ifrån absolut underklass till dignande överklass, om de begreppen nu tillåts. Det innebär förstås en hel del utmaningar eftersom barnen naturligtvis har olika förutsättningar med sig "hemifrån", precis som hos oss här i finfina Svea. Fast vi slipper ju i och för sig ha vapenkontroller vid skolentréer, ett fenomen som är vanligt i USA idag. Samhället tycks vara byggt på rädsla, som Michael Moore pekat på i bland annat i filmen Bowling in Columbine, om skolskjutningen och rädsla. I klippet nedan intervjuar Moore marilyn Manson som beskylldes förorsaka händelsen i Columbine.

Marilyn Manson om skolskjutningarna i Columbine

Nu vill jag bara inflika att eländesperspektivet av USA och exempelvis New York långt ifrån är den enda bild som finns. Den bilden är nämligen blek i jämförelse med det positiva konstverk som Geoffrey Canada har skapat. Geoffrey har under de mest ogynnsamma förutsättningarna i fattigdom, arbetslöshet, knarkmiljöer och allmänt elände byggt upp en enastående verksamhet i "Harlem Children´s Zone". En helt fantastisk organisation i gränslandet mellan skola och samhällsengagemeng som nyligen också öppnat nya skolor i bland annat Harlem. Deras motto är:

Whatever it takes !

Geoffrey Canada om hur viktig skolan är och nödvändigheten av innovation

Så helt hopplöst är det inte. Man har vaknat i USA och förstått vilka utmaningar står inför. Bland annat har man startat ett nationellt reformprogram med att skapa en nationell läroplan i samtliga delstater. Och jag har tidigare skrivit om Arne Duncan, utbildningsministern.

Vad kan vi då lära av förändringsarbeten som i New York-fallet? Inte för att USA är ett särskilt föredöme bättre än något annat land. Inte alls. Men vi kan behöva ta in fler perspektiv än de vi fastnat i. Det finns faktiskt bra saker överallt att plocka upp och anpassa till våra förutsättningar.

Jag är inte säker på att frågan kring VAD vi kan lära kan få ett enkelt svar... det krävs givetvis forskning för att få tyngd i eventuella slutsatser. Men däremot är det lockande att prata med människor om denna förändring, och lära av verkligheten...

Den som lever får se...

:-D

10 000 timmars teorin & Little Wing

Sen jag var tio år har jag drömt om att spela låten "Little Wing", om inte så vackert som Stevie Ray Vaughan nedan i filmklippet, så i alla fall med tillräcklig värdighet. Det skulle göra mig stolt. Tänk att kunna spela som Vaughan, Hendrix, Zappa eller Steve Vai. Vi har alla drömmar, inte sant? Och det är väl just det förebilder är till för, nämligen att visa oss att inget är omöjligt. Att allt går.

Och min dröm har alltid funnits där genom åren, ständigt "alive". En riktigt tuff dröm. Den handlar inte bara hitta harmonierna eller samma sound, utan att spela själva låten så det återspeglar grundidén som Jimmi Hendrix en gång skapade. Kanske är det därför jag aldrig försökt på riktigt. Insikten om att det inte går...vad ska jag göra om jag misslyckas? Jag kommer framstå som ett fån...

"visst har jag väl talang, men räcker det?"

Förebildens antites...som gör att många visserligen hittar drömmen men aldrig riktigt sätter den i verket...tragiskt...

Så för nåt år sen eller så läste jag om 10 000 timmars teorin. Teorin handlar om att talang är mindre relevant än hårt övande. För att lyckas bli expert menade Malcolm Gladwell med stöd från psykologiforskaren Anders Ericssons forskning om hur man blir världsledande inom ett ämne, att det hela handlar om hur mycket man faktiskt tränar medvetet. vad är mindre relevant, gissningsvis något som i alla fall intresserar en gissar jag. 10 000 timmar med dötrist aktivitet är ju ingen hit direkt, det vittnar väl många skolungdomar om. Gå i skola gör man för övrigt 6665 timmar, på tok för lite enligt Gladwells idévärld. Läs mer om 10 000 timmars regeln här på Psykologifabriken.

Det finns naturligtvis kritik mot Gladwells ideer som menar att frågan kring framgång är mer komplex än så. Den forskningen menar att det till exempel är mer avgörande var man växer upp. Det har visat sig att fler sportstjärnor växer upp i mindre orter än i storstäder.

While approximately 52 percent of the United States population resides in metropolitan areas with more than 500,000 people, such cities only produce 13% of the players in the NHL, 29% of the players in the NBA, 15% of the players in MLB, and 13% of players in the PGA.*
Wired 21 aug 2010

Tankarna går i riktningen att det sociala sammanhanget i de mindre orterna är mer stöttande, att i mindre orter finns färre "gangs" och narkotika, kriminalitet som stör utvecklingen. Eller att individen är mer anonym och icke sedd i den stora betongstaden.

Hur det nu är med det där har jag svårt att avgöra faktiskt. Jag hamnar i tankevurpor hela tiden.

MEN jag tänkte i alla fall försöka mig på att testa 10 000 timmars teorin på mig själv, inte direkt vetenskapligt givetvis. Men ändå...

Jag ska fan lära mig att spela Jimi Hendrix "Little Wing", på ett trovärdigt och respektfullt sätt.

Jag har räknat ut att jag redan övat mig på att spela elgitarr nånstans mellan 8000 - 9000 timmar genom åren. 75% ungefär i mina tonår då jag bodde i Ljungsbro utanför Linköping och den andra halvan då jag bott i vad vi i Sverige kallar "storstad". Det gör att jag har nånstans runt 1 500 timmar kvar till 10 000 om man räknar nånstans mittemellan. Det är 8 månader kvar till augusti 2011. Och då tänkte jag vara klar.

Det betyder att jag måste lägga i snitt 5 timmar per dag med min gitarr för att lyckas. Omöjligt tänker jag. Njae....inte om jag övar mer på helgen. 10 timmar per dag på helgen minskar veckodagarnas till 3,5. Om jag lägger semestern på att spela som en galning kan jag kanske pressa ned dagsbehovet till 2 timmar per veckodag. Helt ok.... Shit det handlar tydligen om att fokusera riktigt ordentligt här.

Bäst jag börjar redan nu....rapporterar efter hand....

Tänkte också på en liten pojke jag såg på Svt debatt härom kvällen vars farsa lät pojken hårdträna tennis från han var 4 år och och körde styrketräning från 6 år eller nåt sånt. Målet var att pojken, och hans bror, skulle bli tennisproffs. Vad pojkarna tyckte om detta framgick inte av klippet.... Den farsan har nog snöat in lite väl i 10 000 timmars teorin...

Lärande, "early adopters" och vampyrer...

I samma takt som Internet fullständigt exploderat världen över så har också det samhälle som vi lever i totalt sett fått helt nya och annorlunda konturer. Detta är förstås något ni antagligen redan lagt märke till, men jag tycker ändå att det känns angeläget att lägga några rader kring detta "självklara". Risken är nämligen uppenbar att det, just på grund av denna självklarhet, finns stor risk att de riktiga konsekvenserna av Internets intåg i både skola och arbetsliv hamnar i skuggan av det som verkligen och uppenbart farsinerar (fascinerar).

Ni som tror er veta vart jag är på väg redan och tappat intresset en smula: SLUTA LÄS NU... Det blev ett monsterinlägg....Ni som orkar hoppas jag får en massa frågor...

Teknik har alltid fängslat människor, framförallt män. Först fängslas en mer eller mindre liten obskyr och obetydlig krets så kallade "innovators". Dessa följs av "early adopters" (näst längst till vänster i bilden intill). Ofta sätter dessa early adopters tonen för hur de som sen kommer efter förhåller sig till nyttan med tex teknik. Dessa kallas "early majority" och "late majority" och är tveklöst den stora avgörande massan. Det är så att säga de som gör hela grejen på bredd. Sist kommer "Laggards", de som helt enkelt aldrig vill....och som i grunden är djupt fientligt inställda till allt som är nytt. En inte obetydlig grupp storleksmässigt heller har jag märkt. Man skulle kunna säga att en av de de tveklöst viktigaste grupperna är "early adopters", de är ändå de som på ett sätt pekar ut riktningen för de stora flertalet. I moderna skolutvecklingssammanhang är nog den gruppen att definiera som IT-pedagoger av olika slag, skulle jag tro. Dvs lärare som valt IT, och framförallt Internet, som plattformen i sina liv. Internet ja...som förändrat allt...nästan...

"Internet i skolan befinner sig fortfarande på ett tidigt stadium. Tekniken är känd, men den är ännu till stor del en främmande kropp i utbildningssamhället."

I den "gamla skolan" var lärarens roll att fungera som absolut epicentrum för aktiviterna kring hur information blev till kunskap hos eleverna. En roll, som några av er kanske märkt, inte ges upp helt lätt bara så där utan strid. Det är bland annat de som får oss att tro att allt måste få ta tid. Visst får det ta lite tid....det kan jag väl bjuda på...men betyder det att saker och ting ska behöva ta 20 år? Knappast. Det sitter naturligtvis i folks vilja att se det oundvikliga, förhålla sig det och förändra sig i samklang med samhället.

1994 påbörjade jag min uppsats vid Linköpings Univeristet, på pedagogiska institutionen. Min uppsats hade titeln

"Förändrad kunskapsdistribution - från kunskapsmonopolism till individägt lärande".

En titel jag tyckte handlade om hur vi kommer tvingas förändra vår syn kunskap och lärande. En tanke som jag då märkligt nog kunde se uppröra flera personer institutionen, både unga studiekompisar som i mjugg "himlade med ögonen" och gamla dammiga professorer (detta var 1994). Man menade allt som oftast att jag "snöat in på det där med internet" och "att jag var helt fel påt"..."att folk inte kommer ha tid att sitta framför datorn"..."sluta med det där...".

I alla de "papers" jag skrev under den tiden försökte jag koppla kommunikation på Internet till sociologiska och pedagogiska teoretiker av typen Goffman "jaget och maskerna" och Ference marton "hur vi lär", John Dewey "Learning and Democrasy" m.fl. För mig var det självklart att Internet skulle få stor betydelse i samhället, och självklart också i skolan. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur, men i alla fall en klar känsla av att något stort var på gång. (Jag har överhuvdtaget ofta känslan av att nåt stort är på gång, och i de allra flesta fall har jag helt fel).

Min sociologiprofessor skrattade lite förlöjligande åt mig från ovan när jag pratade om sociologiska teorier utifrån kommunikationen på internet och han sa bland annat att:

"Det enda kommunikativa framstegen med datorns utveckling var när skärmen gick från svartvit till färg..."

Resonemanget som han hade, och förmodligen hela pedagogiska institutionen med några undantag, byggde naturligtvis på ett fasthållande något man trodde var beständigt. Nämligen just vår syn på kunskap och hur lärande naturligtvis fortsättningsvis kommer ligga tryggt förvar i alla fysiska byggnader. Inte alls att lärande på nåt sätt skulle vandra iväg utom räckhåll för institutionell kontroll.

Jag kan nu bara konstatera att även om jag inte hade rätt så hade jag i alla fall mer rätt än min sociologiprofessor där och då 1994.

Det är inte längre nödvändigt att vallfärda till Universitetet eftersom människorna där inte längre tillhör några få utvalda med nåt slags "monopol på kunskapsprocessen" eller "att veta". Skolan är undantaget eftersom vi har skolplikt, men bara därför... Det är inte längre läraren som är axeln som elevernas lärande kretsar runt. Tillgängligheten till all världens information har vänt upp och ned på precis alltihop. Och det är i tillgängligheten till informationen och i den moderna kommunikationens förlängning allt förändrats, inte i tekniken i sig.

Så nu är vi där.....Informationen finns där i överflöd på armslängds avstånd och alla är glada över twittrandet, bloggandet, molnandet, delandet, webläserieandet, uppdaterandet och iPaddandet...

Och det är inget konstigt med det...ELLER?

Jo det pratas visserligen en hel del "IT i skolan" därute, framförallt i det elitistiska ankdamsforumena. Om antal datorer, operativsystem, smartphones, servrar, IT-projekt, gränssnitt, "uppkopplad", bambuser, appar. Mycket bra...på det sättet lyfts frågan och erfareheter sprids. Bloody Well done Chef... :-)

Men det som främst för evigt förändrar elevernas lärande och lärares roll är inte tekniken. Ändå kretsar det mesta pratet om teknik. Varför det pratas förhållandevis lite om lärandemetoder, uppgifternas eller uppdragens konstruktion i förhållande till lärandet, bedömning och progession är en bra fråga? Och om vad det i praktiken innebär att lära som elev idag? Hur de pedagogiska arbetssätten och förhållningssätten måste förändras när en helt ny tidsålder plötsligt trillat ned mitt i samhället, skolan inräknad...? Min tes är att det möjligen finns två förklaringar till varför det pratas mer teknik och teknikmöjligheter än själva lärandet.

1. De som är inne i IKT-svängen, där det är livsviktigt att dela med sig eftersom internet är fritt, låtsas dela med sig av sånt som alla egentligen kan surfa sig till själva. Anledningen är att de vill ge bilden av sig själva att de är "a sharing person"....men det som rör den pedagogiska processen och gör dem till snillrika och unika pedagoger, det håller de för sig själva....Hycklare med andra ord...

2. "Early adopters" gömmer sig bakom teknikfascination för att slippa gå på djupet kring hur den moderna pedagogens arbetsmetoder (med elevernas lärande) och den egna kunskapssynen måste omdefinieras? Man är helt enkelt osäker själv på hur lärarens roll ska se ut numera...

Jag har sedan en längre tid tillbaka funderat ganska mycket över vilket alternativ som bäst speglar sanningen i detta. Jag har kommit fram till att varken alt 1 eller alt 2 har någon som helst bärighet alls, det finns ingen sanning kring det hela. Det enda jag ser är att frågan kvarstår kring varför vi nästan bara pratar teknik...vilket per deffinition gör att frågan hålls kvar i mig...bra !

Länge leve frågan...svaret är ändå icke beständigt i vår nya värld !

Mina tankar kring vad som kommer hända framöver går så här. Ska försöka koka ned det sen, och det kan möjligen i denna form verka något virrigt. Men jag gör ett försök. Det kan hända att det är helt fel på alla sätt och vis. Och det är frivilligt att läsa, så sluta gärna...inte mig emot...det är er tid. Inte min...

De pedagoger som utvecklar sin syn på lärandets funktion och form idag och framöver, utvecklar sin grundläggande kunskapssyn och sin förmåga att bemästra de nödvändiga verktyg som krävs för informationstillgänglighet och kommunikation är vinnarna. Det är helt enkelt de lärare som "totalt ställer om" snabbast som kommer att klara sig bäst. Och på grund av sin unikitet att förstå det nya lärandet så får de sina elever och sig själva att utvecklas med sin samtid. Dessa lärare kommer bli högattraktiva på skolarbetsmarknaden, få mer betalt och kommer att trivas allra bäst med sin arbetssituation.

De som inte alls "ställer om" kommer tvingas möta onödigt omöjliga sammanhang, känna mindre tillfredsställelse med sina arbeten och betraktas som mindre spännande att anställa på grund av sina bristande resultat. Det hela är ganska enkelt egentligen.

De skolor som inte ställer om till ett lärande som samspelar med samhällets förändrade krav och förutsättningar kommer att få huvudvärk. Jag vill bara påminna om företaget Facit...de höll fast i mekaniska räknemaskiner, som visserligen räknade himla bra och höll i evigheter. Bästa kvaliteten på det sätt de själva mätte den. Tyvärr tog inte de Japanska företagen som tillverkade "miniräknare" särskilt stor hänsyn till dem. Bra !

Att förändra sin syn på lärandet och behärska verktygen för Internet är avgörande.

Samtidigt riskerar dock många framöver att tjusas av tekniken i allt större grad nu är 1994. För nu har tekniken en mycket vackrare skrud, mer spännande ingångar, intressanta diskussionsytor än någonsin. Tekniken charmar som vampyrer i True Blood....och till liten nytta om vi inte förändrar lärsituationerna.

Kanske kommer till och med många att medvetet "fastna i gamla metoder och föråldrat tänk" genom val av teknik som just hjälper dem att konservera gamla ideer. Där datorn förvandlas till svindyra skrivmaskiner för inlämningsuppgifter utskrivna på papper och sparade i en pärm....

Därför är "early adopters" mer viktiga än de anar. De kan nämligen påverka "early majority" i att tänka nytt kring lärandet. De har ju ett försprång. Det gäller bara att utnyttja det nu på rätt sätt.

Men passar vi oss inte så hamnar vi i det läget att inget väsentligt hände, trots att vi ju investerade i en dator per elev.

Fast det gäller ju inte dig....eller mig....bara dom andra...

:-D

USAs nya plan för förändring av utbildningssystemet...

För ett och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg om den nya Amerikanska utbildningsministern Arne Duncans ambition att lyfta det amerikanska utbildningssystemet. Bakgrunden var att man insett vikten av att verkligen satsa på ett utbildningssystem som ligger i framkant när det gäller lärande kopplat till den värld vi lever i och inte till den värld vi just lämnat.

Nu kan vi se resultatet av det inledande arbetet, och ett ganska konkret sådant. Konkret i den meningen att rapporten andas en riktig vilja till "förändring". Den heter "Transforming American Education - Learning Powered By Technology". Ladda ned här. Arbetet har även fått namnet "grand challenge" vilket både vittnar om en medvetenhet att skolutveckling kräver kraftiga insatser men också om att de inser allvaret för USAs position som världens ledande nation när det gäller forskning, utveckling och ekonomi. En rapport som jag är säker på att skolminister Jan Björklund snart kommer att läsa med intresse. Och eventuellt ta in. Vi lever alla i en och samma värld numera, och den som snabbast ställer om till de nya förutsättningarna för bl.a "lärande" är de som kommer att kunna bibehålla och eventuellt utveckla sina välfärdsmodeller. Något Arne Duncan tycks ha insett med råge....

Sammanfattningsvis innehåller rapporten 5 aggressiva mål:

1. Learning - Engage and Empower

Idén är att fokusera på ett lärande som engagerar och stärker den enskilde utifrån vad den behöver, när den behöver lära det samt var den vill lära. Det ligger en tydlig vilja här hos Duncan och hans medarbetare att verkligen förändra metoderna för lärande. Detta på grund av att man inser att det krävs en bredare syn på vad samhällsmedborgare behöver utveckla. Att det också är den första punkten i måldokumentet sätter ytterligare fokus på att det främst inte handlar om att lösning ligger i tekniken utan i vårt förhållande till hur kunskap i vårt nuvarande samhälle uppstår och skapas. Vilket för all del förändrats pga av teknik som gjort informationen fri och tillgänglig. Det tycks vara så att Duncans gäng sett igenom denna fallgrop och istället för att fokusera på farsinationen (farscination) kring teknik valt att gå "lärandets väg". Min oro för egen del här i Sverige är att jag kan se risken i att vi tittar alltför för djupt i tekniktunnan och farsineras (!) av allt spännande man däri kan hitta. Vi borde höja ribban och förutom att titta i IT-tunnan, vilket naturligtvis också krävs, mer diskutera själva grunden, nämligen hur vi utvecklar lärandet. Möjligen får jag nu en massa "hate-mail" från arga IT-pedagoger eller från de som helt snöat in på ordet sociala medier och fastnat där. I så fall är de mailen helt felriktade eftersom jag inte riktar min kritik mot teknikens möjligheter utan tvärt om ser änu mer potential, om vi omdefinierar vår syn lärandet. Som Duncan och de andra är på god väg att göra. :-D

2. Bedömning av lärandet - Measure what matters

Inom ramen för synsättet "att mäta den man avser mäta" och att "mäta på tillförlitligt sätt", Validitet och Reliabilitet så har man här tagit ett stort steg mot att försöka hitta former för bedömning av elevernas kunskaper och färdigheter som matchar framtidens krav. De framtida kompetenserna, som gäller för den amerikanske kulturen, omfattar naturligtvis precis som hos oss en uppdelning i olika typkompetenser. Grundkunskaper och "andra kompetenser". Att mäta grundkunskaper vet vi rätt väl hur vi gör men här talar man om att utveckla bedömningsmetoder för de "andra kompetenserna", exempelvis kreativitet, initiativförmåga etc. Man talar mellan raderna om att inte bara utveckla lärandet med hjälp av teknikens möjligheter utan alltså även om hur den kan hjälpa dem mäta "Framtidskompetenser".

3. Undervisning - Prepare and Connect

Här handlar det om "The Shift", att gå från att lärare är ensamvargar i klassrummet till att samarbeta med andra lärare och elever kring själva lärandet ur ett mer "uppkopplat perspektiv". Man lyfter lärares oerhört viktiga roll i arbetet med att räta upp och stegra skolutvecklingen mot de nya tidernas krav. Att lärare måste ges möjlighet till delaktighet i processen, eftersom det i någon mening här handlar om att förändra hela basen som läraryrket står vilande på. Från enbart ämnesexpert till att i första hand vara en stimulator för läraprocesser med ämneskompetens. Läsaren kan därför också sniffa sig till att det man menar är att gå från "förmedlad utbildningsprincip" mot "kolaborativt lärande" (collaborative learning). Det vill säga att transformera lärare från att vara klassrummets mittpunkt till att ge eleverna den positionen utifrån sina förutsättningar. Något som tekniken idag skapar mer och mer utrymme och möjlighet för. Men utan att lärarna är med på tåget skapas ingen rörelse framåt.

4. Infrastruktur - Access and Enable

Ganska enkelt egentligen, ingen tillgång till vare sig datorer (eller andra verktyg) och internet så finns ingen egentlig tillgång till att skapa kunskap i vår globala och extrem-kommunikativa värld. Många skolor och många skoldistrikt saknar, precis som hos oss, en tydlig ingång i detta. Dessa skolor har helt enkelt inte insett att lärandet numera alltid sker, inte när skolan vill. Eftersom detta, som Duncan själv säger, också är en demokratifråga så är tillgängligheten till processen avgörande viktig i arbetet med att "transformera skolan". Att bygga ut infrastrukturen var också något som Obama tidigt talade om även innan presidenvalet 2008. Den nya synen på kunskapande vilar på att tillgängligheten till information inte längre är få förunnat, som lärare, professorer med unik symbioskontakt med böcker i bibblan eller forskningsrapporter på institutionen. Tillgängligheten är kritiskt viktig för det moderna lärandet och, inte minst, för den demokratiska processen.

5. Produktivitet - Redesign and Transform

Våra grundteser kring skola har alltid varit att vi mäter produktivitet i tid och i Sverige har vi ju vår timplan som på samma sätt skapar grunden för hur vi sedan organiserar oss och hur vi förhåller oss till undervisning. Att vi sedan trots allt allihop vet att timplanen inte alls tar utgångspunkt utifrån individens förutsättningar för lärande är ett exempel på vad det rör sig om. Att våra grundantaganden om skola grundar sig i industrisamhällets föreställningar om samhället och människans funktion i detsamma. Att indela elever efter ålder är tex som vi vet ganska vanskligt eftersom ungdomars i mognad i ingången av åk 7 spänner över 4-6 år. I den åldern utvecklas alla olika och vissa snabbt och andra långsamt. Antagandet att alla är lika för att man är född samma år och därför ska ha samma undervisningstid och samma "innehåll" på "samma sätt" är naturligtvis inte sant. man stadfäster från statens sida att skolan helt enkelt måste "OmDesignas". Man Tänker Om...helt enkelt...

Här finns en kort presentation av Duncan från förra veckan. 1 min 41 sek in i filmen....

Allt är inte fantastiskt med denna rapport, man glömmer lätt att USA är ett stort land och att det parallellt med detta pågår ett arbete med en gemensam "läroplan" för alla stater, som i princip nu har var sin. Ett arbete som kräver mycket av systemet. Ett system som inte direkt i alla delar är särskilt förändringsorienterat. Snarare stockkonservativt. Men rapporten skvallrar om att man nu tar viktiga steg mot en ny form av syn på skola.

Något vi också borde göra....naturligtvis....

:-D

Filmen Framtidskompetenser och tankar...

Igår smyglanserade vi vårt nya projekt Framtidskompetenser. Den stora lanseringen sker i april/maj då vi kommer presentera "resultaten". Resultatet vi söker är att tillsammans med 30-40 personer, med representation i alla delar av samhället, försöka identifiera vad vi menar med "framtidskompetenser" och vilka dessa är. På det sättet får vi en mer greppbar bild av vad vi skulle kunna kunna fokusera på i både skola och arbetsliv för att "säkra upp" att vi faktiskt har arbetsplatser som "när" och "vattnar" kompetenser som vi behöver i den globaliserade och alltmer komplexa världen.

Formen för identifieringsprocessen blir strukturerade och kreativa workshops, internationella referensgrupper och noggrant analysarbete av bl.a Jan Hylén, dr i Statsvetenskap. Den första workshopen genomförs den 18e januari.

Vi kommer inte bara att att använda oss av kloka "handplockade" människor, risken är ju då att det blir ett liten ankdomsprojekt för de få inbjudna. Nej vi kommer även att skapa delaktighet från rektorer och arbetsliv genom Rektorsakademiens nätverk och försöka lägga örat mot marken och lyssna till "samhällsmedborgarna". För att visa vad vi menar så lät vi ett filmteam (iddit.se) att gå ut en lördag på stan och helt enkelt fråga folk i allmänhet vad de tänker på när de hör ordet "framtidskompetenser". Så här tänkte folk:

Vi som inser att både skola och arbetsliv behöver förnya sitt tänk blir allt fler. Det är inte minst inlägget i brännpunkt SvD den 11/11 ett exempel på. Tio professorer och fem lektorer och lärare inom Geografiämnmet tog på Skolverkets uppdrag fram en ny kursplan för Geografi. Man ansåg det avgörande viktigt att få till ett mer vetenskapligt, holistiskt och empiriskt kunskapsperspektiv så eleverna förstår hur den värld de skall leva i hänger samman, och inte "enbart" lära sig namn på städer, floder berg utantill.

"Arbetet på Skolverket med den nya kursplanen i geografi tog sin utgångspunkt i ambitionen att öka ungdomars beredskap för att agera i en dynamisk, globaliserad värld. Arbetet har lyft fram vad det moderna skolämnet geografi kan erbjuda i form av ämneskunskaper och metoder som eleverna behöver för att som vuxna delta i och bidra till utvecklingen av ett demokratiskt, globaliserat och hållbart samhälle."

SvD 2010-11-11

Men skolministern själv som hellre vill ha elever som rabblar floder än som tänker själva och som lär sig förstå mekanismer, samband och tar ställning. En minister som istället ser en skola där individen sätts i kontroll och lär sig rätt och fel, utan att utmana och bryta mönster. En minister som utan att tveka kör över minst 10 professorer om deras slutsatser inte stämmer med hur han själv personligen "tycker det ska vara". Och som i nästa andetag höjer forskning och vetenskap till en dygd. Det håller inte längre Janne....

Artikelförfattarna visar ju att det numera sprider sig en förståelse för att vår komplexa värld kräver holistiskt tänkande och kompetenser vi idag inte känner till. Att den påverkar oss mer än vi tror. Tankar som jag levt med sedan mitten av 90-talet.

Varför måste allt ta sån evinnerlig tid?

Och vi är fler som tänker framåt. Här är några av alla de kommentarer som igår kom fram under diskussionspunkten som leddes av Annika Dopping:

"Det är viktigt att framtidskompetenser lyfter vikten av att gå mot strömmen. Jag älskar att umgås i kretsar med min egen inkompetens. Inkompetens berikar och intar nya områden som annars förblir outforskade"
Magnus Boman, professor på KTH och SICS

"Jag vill vara med i Framtidskompetenser eftersom jag vill arbeta för att ungas röster ska bil hörda"
Anne-Marie Körling, nytänkande lärare (Läsvärd blogg: www.korlingsord.se)

"Det här initiativet ligger helt rätt i tiden och jag vill vara med och påverka framtiden"
Jolanda van Roijen, IBM Corp Citizenship

"Det känns superinspirerande och jag kommer att rodda om i hela min kalender för att göra plats för Framtidskompetenser"
Jan Fransson, skolchef Lidköping

"Det är så viktigt att ge unga en chans till arbete, det får inte vara så att unga stängs ute från jobb med kommentarer som kom igen när du har lite mer arbetslivserfarenhet"
Seher Yilmaz, ordförande LSU, Sveriges Ungdomsorganisationer

"Jag vill vara med att bidra i Framtidskompetenser eftersom jag då får möjlighet att lyssna in och hitta idéer som jag kan ta med mig tillbaka och ge till mina kunder"
Ove Lidström, Apple

" Framtidskompetenser är viktigt eftersom Sverige ska konkurrera på en Global marknad. Jag har varit och rest i Kina och i andra delar av Asien och sett hur viktigt det är med driv, initiativkraft och entreprenörskap. Jag tror att det är viktigt att lyfta fram kreativiteten och att unga får möjlighet att utveckla sin kreativitet"
Michael Treschow, ordf Ericsson

"Jag känner en stor oro för skolan och inför framtiden eftersom det tycks hända så lite i skolan när det händer så mycket i världen. När jag besöker skolan upplever jag att det inte har hänt någonting. Det är samma sak som när jag gick i skolan, att man upplevdes som störande när man ställde frågor. Jag vill gärna vara med i det här superviktiga initiativet"
Kristina Tunkrans, chefsjurist TV4

Join the ride.... :-)

Nytt nationellt projekt: "Framtidskompetenser"

Under 2011 kommer personer från arbetsliv/näringsliv, kultur-musik-teater, forskning, skola-utbildning, ideella organisationer, ungdomsorganisationer att identifiera vilka "framtidens kompetenser" är. Bakgrunden till initiativet är att det blir allt mer tydligt att globaliseringen ställer allt fler annorlunda krav på samhället, på både arbetsliv, utbildning, kultur och föreningsliv. Det betyder att vi tillsammans behöver utveckla och nära de kompetenser vi behöver ha i samhällskroppen.

Projektet startar med en presentation för inbjudna deltagare torsdagen den 11 november kl 15-17 på Sveavägen 34. Pressen är varmt välkommen att närvara. Själva identifieringsarbetet genomförs sedan i januari-februari i form ett flertal workshops, djupintervjuer och analysarbete med stöd av fil Dr Jan Hylén på Metamatrix.

Framtidskompetenser syftar i sin förlängning till att iscensätta processer på arbetsplatser i bl.a arbetslivet, skola och utbildningssektorn för att säkerställa att de framtida kompetenserna verkligen odlas. Hela samhället hänger samman i den nya konkurrensen som kunskapsekonomin och globaliseringen nu satt fart på. En miljö där mer än bara grundkunskaper fäller avgörande för välfärd. Det är allas ansvar att se till att utveckla förmågor och talanger som gör oss unika, vi måste hitta tillbaka till sådant som vi ligger steget före i. detta är särskilt nu när vi ser stora delar industrin flytta utomlands.

- Vi ser att många pratar om dessa framtida kompetenser men ingen har hittills tagit på sig det ambitiösa jobbet att samla människor med insikter och erfarenheter och göra grovjobbet att identifiera vilka kompetenserna i själva verket är. Det är det vi gör nu, säger Ida Karlberg Gidlund, verksamhetsansvarig Framtidskompetenser.

Resultatet av arbetet kommer iscensättas under hösten i tre skolor och på tre arbetsplatser i näringslivet.

- Det är viktigt att vi hittar indikatorer som pekar på arbetsplatser som verkligen skapar de förutsättningar som behövs och att vi aktivt hjälper till att stimulera dessa. På det sättet skapar vi praktik av det hela, säger Ida Karlberg Gidlund, verksamhetsansvarig Framtidskompetenser.

Projektet kommer att skalas upp under 2012.

Framtidskompetenser är finansierat av stiftelsepengar och med bidrag från arbetslivet/näringslivet.
För mer information:
Ida Gidlund Karlberg, ida@framtidskompetenser.se 0766 26 98 51
Fredrik Svensson, fredrik@framtidskompetenser.se 0733 40 41 10

http://www.framtidskompetenser.se

Framtidskompetenser drivs av föreningen Rektorsakademien, som är ett av Sveriges största nätverk för chefer och ledare i skola och arbetsliv. Rektorsakademien driver flera andra olika utvecklingsprojekt, bland andra Oneeighty och TÄNK OM. Rektorsakademien grundades 2004 av Caj Malmros och Fredrik Svensson.

Brain Drain & Förväntningar på framtid

Jag skulle gissa att vi snart kommer att få ett rekryteringsproblem i skolan. Visst, det kommer alltid finnas "nån" som för några extra tusenlappar ikläder sig rollen att tex basa över skolor. Och inte heller tror jag det kommer bli svårt att hitta människor som vill jobba med barn och lärande. Det vore på nåt sätt att inte tro på människan eller sätta hopp till uppväxande släktet.

Men kommer vi att "finna" den eftersökta kompetensen?

Frågan är naturligtvis fullständigt ogenomtänkt ställd.... Finna och finna, den kompetensen vi kommer behöva måste vi identifiera och arbeta fram i både skola och arbetsliv. Den måste hållas levande och vara i ständig rörelse framåt.

Relevant kompetens "poppar inte bara upp av sig själv" när man behöver den. Den måste odlas och näras utifrån behov och funktioner i samhällskroppen.

Det är det framtidens välfärd hänger på. Vi behöver nämligen lärare och medarbetare i företag med stor insikt i hur världen förändrats och vilka krav som kommer ställas på de unga när de lämnar utbildningssystemet. För rektorer och chefer i arbetslivets företag handlar det om att ständigt arbeta med att förändra och förbättra processer så resultaten på ett positivt sätt möter en verklighet och skapar trygghet.

Samhällskroppens delar hänger samman tätt tätt genom fina kommunikationstrådar, även om vissa av oss sticker huvudet i sanden inför den komplexitet detta innebär.

När det till exempel gäller skolledare har vi ca 20% personalomsättning, det betyder att var femte rektor i princip byter jobb varje år. Många av dessa slutar. På ett sätt är det ett bra tecken att sluta om man inte trivs eller känner att ens situation är ohållbar. Samtidigt förlorar vi av fel anledning, helt i onödan, duktiga chefer/ledare.

Vi har också sett att många av de vassaste lärarna tidigt rör på sig i högre grad än tidigare, vilket betyder att skolor förlorar värdefull kompetens. Det är inte heller ovanligt att riktigt vassa lärare efter några år avslutar sin lärarbana eftersom de inte trivs i miljön eller kulturen som omger verksamheten. Att se naturbegåvningar lämna skeppet är sorgligt, men också en viktig signal om att något inte stämmer.

Parallellt med detta ser vi ett stadigt sjunkande intresse för skolan hos elever, sämre läranderesultat och en hel del andra signaler som sammantaget pekar åt håll vi inte behöver i globaliseringstider.

Signaler som borde ge varje skol- och utbildningsminister en askgrå ton i ansiktet...oavsett politisk färg...

Man kan naturligtvis se detta utifrån två perspektiv:

1) Samhället har orimligt höga förväntningar på skolan

2) Samhället har orimligt låga förväntningar på skolan

Jag skulle nog välja både a och b

Samhället har orimliga förväntningar på skolan i den meningen att eftersom lärandet aldrig varit viktigare än nu och detta på grund av att det ekonomiska värdet på tex akademisk kunskap internationellt sett sjunker. problemet är att vi inte investerar i förändringar och förbättringar som gör skillnad och tillför nya perspektiv och förmågor som vi kan "addera till" och konkurrera med. En sådan förmåga eller talang skulle kunna vara att skapa nya idéer tex...dvs kreativitet. Det skulle även kunna vara initiativförmåga, empati, mångfaldsperspektivet etc. Kompetenser som det måste jobbas aktivt och helhjärtat med. Det räcker naturligtvis inte med att bara skriver in nya ord i läroplaner eller kursplaner. Det handlar om att aktivt utveckla och driva de framtida kompetenserna framåt hos både vuxna och barn i skolan...det handlar om att leva efter någon form av vision.

Men istället talar vi hellre om hur bra allt blir med en "lärarlegitimation".

Vi tror att vi kan behålla den gamla skolans struktur och ändå möta den nya globaliserade världen, där tidigare utvecklingsländer lär allt mer av det vi kan till ett lägre pris och med större motivation och hunger.

Det är en värld som kommer uppföra sig helt skilt från den värld som skolan uppstod i och konstruerades för.

Så nästan alla förslag om att behålla eller återinföra gamla idéer är en signal om att avsändaren antingen inte förstått eller har en dold agenda (dvs representerar något etablissemang).

För att ställa om skolan mot ett nytt synsätt och arbetssätt som möter de nya kraven så måste man ställa högre förväntningar på skolans rektorer och lärare tidigt, och inte som nu enbart på eleverna. Förväntningar kring att förändra och förbättra skolors inre arbeten med eleverna, förväntningar kring att förändra kunskapssyn och anta nya moderna arbetsmetoder.

Att omdefiniera skolan helt enkelt.

Vi måste utveckla de Framtida Kompetenserna...

Håll koll på Rektorsakademiens nya projekt Framtidskompetenser som snart lanseras. Det handlar ganska mycket om detta på ett sätt.

"Confinement Loaf" och entreprenörskap

I slutet av 80-talet gav Frank Zappa ett förslag på temat "ordning och reda i skolan". Zappa var, för den som inte vet, en av rockhistoriens mest inflytelserika kompositörer och inte minst en engagerad samhällsdebattör. Han framhöll allt som oftast vikten av att se möjligheterna i mångfald och kämpade för yttrandefriheten, som han ansåg var av avgörande betydelse för bland annat kreativitet. Följande utspel gjordes under liveturnen 1988 och finns dokumenterad på LPn "Broadway the hardway":

FZ: Alright. CNN ran a story last week about this new product that has been developed for our prison system. It is called "Confinement Loaf." Now what it is it's, uh, bean by-products compressed into a loaf, which is administered to problem prisoners. Their diet will be a slice of "Confinement Loaf" and a cup of water, and it seems to mellow them out right away. So my question is: How long before "Confinement Loaf" appears in United States High Schools?

För er som inte riktigt minns Zappa så finns ett exempel här, bland annat på temat entreprenörskap och om att våga ta risker för att få saker och ting gjort. Enjoy:

:-D

Nyheter på gång... !

Just nu sitter jag och planerar arbetet med min nya bok. Trevande söker jag nya mönster och nya inspirationsriktningar kring framtidens annorlunda krav på utbildningssystem och arbetsliv. Denna knutpunkt som är så ofantligt viktig för vår allas välfärd. Även om jag på sätt och vis sett en del kring den globaliserande världens påverkan på oss i skola och arbetsliv så har jag med tiden blivit en smula mer ödmjuk.

Inte lam eller trött infogad i systemet om nån nu trodde det, nej nej...men kanske med ett uns mer ödmjuk inför de tuffa utmaningar som väntar väst. Det är en viss skillnad där.

Finanskrisen som lamslog hela länder över världen för några år sedan är förmodligen ett uttryck för en accelererande variation eller förskjutning av den globala världens syn på, och tillit till, kunskap och lärande. Världen snurrar fort men ändå tycks många av oss vägra släppa hörnflaggen och snurra igång förbättringsprocesser av betydande grad i utbildningssystemet. Men vad vet vi om framtiden? Ja en hel del faktiskt. Men eftersom den globala ekonomin balanserar på sköra trådar på olika håll i världen så blir framtiden en smula mer svängig än vad vi trots allt vant oss vid. Vem anade för tio år sedan att några av världens mest inflytelserika banker skulle gå omkull? Eller att Kina skulle gå från bottennivå till världens andra största och starkaste ekonomi på 15-20 år. Inte så många. Det visar på just den snabba förändringens tid. Där de som ställer om snabbast har bäst möjligheter att hålla sig flytande.

Men trots detta numer alltmer svårbedömda läge finns naturligtvis saker att konkret hugga tag i. Bland annat är det ställt utom allt tvivel att vår förmåga att lära modernt, växla fokus, utveckla idéer och snabbt anpassa oss till nya förutsättningar. Förmågor vi antagligen måste utveckla till helt nya nivåer. Göra till våra "Unikiteter..."

Lätt att säga....svårt att göra....det ska villigt erkännas...

Därför kommer jag det kommande dryga halvåret göra en störtdykning i detta ämne och koncentrera mig på att lära ännu mer om vad den nya världsordningen kräver av utbildningssystemet och arbetslivet/näringslivet. Jag planerar att göra ett antal resor över tre kontinenter i jakten på mer förståelse för lärandets betydelse. Resor i jakten på hur vi skulle kunna utveckla skola och arbetsliv så att vi bättre förbereder oss alla för den verklighet vi väntar. Oavsett vi pratar om unga i skolsystemet på väg ut i samhällskroppen eller befintliga företags medarbetare. Det handlar om att finna de "framtidskompetenser" som vi verkligen behöver vid sidan av grundkunskaper. Men vilka är dom då...egentligen? Vet vi det? Det är där som utmaningen startar...

Parallellt med skrivandet av boken så planerar därför Rektorsakademien, under ledning av Ida Karlberg, att samla ihop människor från samhällets olika delar och försöka identifiera vilka framtidskompetenser de ser som viktiga. personer representerade i det offentliga & privata arbetslivet, föreningslivet, forskningsvärlden, skolan, ideella organisationer, idrottsvärlden, konst, teater & musik m.m. Allt för att få en så bred bild som möjligt kring dessa "framtidskompetenser".

Det handlar om att hjälpas åt, som Ida brukar säga.....det handlar om Framtidskompetenser.

Hör av mig med mer efterhand....

Har ni tips och ideer på ställen att besöka, skolor att belysa i boken, framåttänkande arbetsplatser, nytänkande entreprenörer, kreativa kulturyttringar, innovativa lärmiljöer eller spännande framtidstankar så skriv till mig på fredrik@rektorsakademien.se eller kommentera här. Eller varför inte ringa, det är helt ok.

:-)

Skara, kreativitet och lite iPad

I dag var jag i Skara och hade en heldag med Katedralskolans gymnasielärare. Föredrag på förmiddagen och preparerade diskussionsfrågor på eftermiddagen. Nästan alla grupper valde att fokusera på uppgiften runt hur vi förbättrar lärares och elevers kreativa förmåga. Det vill säga hur denna förmåga kan utvecklas och tränas. Det är ju så att ju mer vi tränar oss i färdigheten idéskapande ju bättre förberedda kommer vi vara att möta en föränderlig verklighet både i samhälls-och arbetsliv. Många spännande tankar dök upp, tankar som nu kan tas vidare i arbetet med att utveckla Katedralskolan som helhet.

Katedralskolan är också med stora kliv på väg in i 1-1, dvs en dator per elev. Och vi fokuserade en hel del på vikten av att ta utgångspunkt i den pedagogiska processen snarare än i teknikens möjligheter. En nog så viktig fråga, som på ytan kan vara lätt att missförstås. För en skola i den här storleken, 1 200 elever, är det naturligtvis extra viktigt att ingången i 1-1 baseras på pedagogiska bevekelsegrunder och diskussioner om synen på kunskap. Att förhållningssättet måste utvecklas var det flera grupper som lyfte. Och jag är benägen att hålla med dem om att förhållningssättet spelar en avgörande roll för alla processer. Ju större skola ju viktigare blir de inledande processerna, så att en konstruktiv riktning tidigt stakas ut. De ska bli intressant att se vartåt det bär framöver.

Nu blir det reklampaus...



På stationen när jag väntade på tåget hem igen till Stockholm så passade jag på att utnyttja väntetiden för egen kompetensutveckling. Jag såg Dokument Utifrån på Svt-play som avslöjade wikileeks analyser av de hemliga amerikanska dokumenten kring vad som egentligen hände i Irak och vad som mörkats av den amerikanska administrationen. Ytterligare ett bra exempel på att nätet skapar oändliga möjligheter att lära i situationer som tidigare var omöjligt. Wikileeks spridning av hemliga dokument över just Internet gör ju att fler kan nås av informationen och därmed får de möjlighet att processa den till kunskap. Kunskap som i sin tur sprids vidare ungefär så här via en blogg. Att snabbt kunna ta upp min iPad och stilla min nyfikenhet när tanken flyger på gör min digitala vardag oändligt effektiv och ger mig så många fler möjligheter att tänka kreativt, fundera eller bara njuta.

Dessutom verkar det som att svenska lärare inte är så förtjusta i tanken att förstatliga skolan, det skriver i vart fall DN idag. Det låter som en sund tanke.