Skolpolitik

Jag har haft förmånen att under en tid ha fått intervjua alla partiernas skolpolitiska talesmän och kvinnor. Intervjuerna finns att lyssna på via vår PodRadio på Rektorsakademiens hemsida. Intervjuerna var förberedelser till den skolpolitiska debatt vi anordnade på Berns den 13 feb i år. Debatten som var väldigt underhållande leddes av Ingela Agardh Svt och blev väldigt intressant. De viktigaste delarna ur debatten filmades och skall läggas ut i morgon i vår PodTV, också den tillgänglig via hemsidan eller sökbar i iTunes music store där den finns gratis (såklart).

Hur som helst så är det slående hur svårt politiker har, av olika skäl skulle jag gissa, att skapa innovativa ideer som tar fokus på framtidens arbetsmarknad och samhälle. Skillnaderna mellan de politiska partierna är också väldigt små sett ur ett ideologiskt perspektiv, visst finns skillnader men i allmänhet är partierna förhållandevis överens. Utom på ett par punkter som tex enskilda skolors frihet att styra utvecklingen. Alliansen + mp är för ökad lokal styrning medan v och s är för ökad begränsning av skolors frihet, främst friskolor. Sanningen är ju den att driftsformen är underordnad sett till och med ur skolverkets analyser, till skolministerns stora besvikelse kan man ana. Alltså rör det sig mer om ideologiska ställningstaganden och inte ställningstaganden ur förutsättningar för måluppfyllnad.

Jag är av den uppfattningen att det är synd att skolans utveckling inte enbart tar fokus på elevernas lärande och att skolan verkligen ges de förutsättningar som behövs för att eleverna skall lära så mycket som möjligt. Nu skriker säkert politiskt insatta att det faktiskt är så att politiken tar denna utgångspunkt och menar att jag har fel. MEN någonstans vet alla att skolan i grunden är ett politiskt verktyg inom ramen för samhällspolitik och inte i första hand en lärplats för våra unga.

Jag skulle vilja se verkligt innovativa förslag från politiken där lärares och elevers status ökar på riktigt, där det syns att landet satsar på skolan, där de fackliga frågorna inte äger 90% av mediedebatten, där alla fantastiska skolor med goda resultat lyfts fram i ljuset, där redskap för att fasa ut de vuxna i skolan som inte håller måttet tas fram, där skolan har sin egen supergala på Globen i tre dagar där priser delas ut till superpedagoger och skolledare, där vi boostar skolan och tar täten i världen, där ungdomar som fallit ur plockas upp och ges tron på sig själva tillbaka, där arenor för möten mellan vuxna och ungdomar kommer till, där forskningen tar över som utvecklingsmotor i skolans pedagogik och dramaturgi.

Hur svårt kan det vara om fokus ligger på visionen att vi skall bli bäst i världen på att ge barn och ungdomar rätt kunskap och beteende? Inte alls om politiken tar tag i frågorna och lägger partitekniska åsikter åt sidan.