Göteborg, hemmasittare och Oneeighty

Idag föreläste jag i Göteborg för ett 40 tal skolmänniskor. Vi pratade en del om att det är viktigt att se unga människor och knyta an till dem och deras verklighet. Att det är ledarskapet som avgör hur väl vi lyckas, både som skoledare och lärare. Det var ett roligt gäng att föreläsa för, som vanligt i Göteborgstrakten. (Vi tangerade också att det ibland är viktigt att komma ihåg att ställa tillbaka klockan sisådär 20-30 år).

Sen pratade vi om att intresset för skola tydligt minskar ute i skolorna år från år, och att det såklart speglar vår förmåga att göra skolan tillräckligt intressant, spännande och att möta eleverna utifrån deras individuella behov och deras verklighet.

På tåget hem konstaterar jag att tidningarna idag skriver en del om de elever som av olika skäl väljer bort skolan, och då pratar vi inte om de som periodvis är lite skoltrötta och därför "skolkar" från diverse aktiviter (som i och för sig kan bli problematiskt). Vi pratar om de som av olika skäl väljer bort skolan helt. Det kan röra social fobi, katastrofalt dåliga erfarenheter av vuxna i och utanför skolan, att de bara inte ser nyttan av den eller inte "passar in" i den norm vi kallar skola. De flesta av dem vill faktiskt gå i skolan och få lyckas som alla andra, men de kan bara inte. De kan inte förmå sig. Föräldrar, skola, barn och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten blir i ett slag helt maktlösa. Det är starka individer som väljer bort skola, det gör sig inte i en handvändning.

När jag läser artiklarna känner jag mig stolt över vårt projekt "Oneeighty" som Åsa Sundelin och Marit Sahlström sliter med och utvecklar just för dessa unga som är lika mycket värda som alla andra. Som också behöver bli sedda och få guidening tillbaka till skolans lärande och sociala utvecklingsmiljö. Jag känner mig stolt med att vi jobbar på, om än i skymundan, och skapar värden som är viktiga i ett demokratiskt ombryende samhälle.

I morgon föredrag i Kolsva för Arboga Kommunstyrelse.