Det känns inte bra...

Skolverkets rapport om att skolorna bedömer andra saker än kunskapsutveckling borde knappast överaska någon. Den nya skollagen och andra styrande förutsättningar den senaste tiden är resultatet av ett hafsverk, det säger till och med Lagrådet som riktar skarp kritik mot innehållet.

Regeringens förslag till ny skollag har så många brister att det borde inte ha lämnats över i nuvarande skick.
DN 100302

Det är i detta jag tänkte detta blogginlägg skulle ta sin utgångspunkt i. För även skolverket börjar ge uttryck för brister i de nya regelverket, framförallt i hur det efterlevs.

Skolverket kritiserar i en rapport de skriftliga omdömen som ges till elever på lågstadiet. Lärarna tenderar att bedöma personliga egenskaper, attityder och beteenden snarare än kunskaper.
SvD 100302

Grejen är ju den att skolan har till uppgift att leda eleverna mot uppsatta kunskapsmål angivna i kursplanerna och att erbjuda eleverna möjligheter att utifrån individuella förutsättningar processa information till kunskap. Det är det som är själva syftet med skolan. Ett annat syfte är att verka för en social utveckling i linje med den värdegrund vårt demokratiska samhälle vilar på. So far so good.

Som förälder är man givetvis intresserad av båda bitarna, och därför har vi utvecklingssamtal, individuella utvecklingsplaner samt åtgärdsprogram vid sidan av betyg. Betygen speglar i vilken grad eleven uppnått de i kursplanerna angivna målen och är en formell handling och offentlig handling. Det är en tydlig dokumenterad myndighetsutövning och bör därför hanteras med respekt. Betygen, när de är satta, följer medborgaren resten av livet och är på en del punkter direkt avgörande för vilka möjligheter man senare har.

Som förälder är jag också väl medveten om att barn är barn, och att barn genomgår faser av identitetssökning, frigörelse och gränstestning. De flesta av oss vuxna har erfarenheter av detta i livet, en del kortare och en del förvånansvärt långa. Det är viktiga faser och ofta skapar vi här vår livsinriktning. Skolan och vuxenvärlden måste stå stark och ödmjuk i detta, och framförallt måste man ha stort tålamod. Dessutom måste man ha omdömet att förstärka de sidor som går i linje med samhällsvärderingarna och förklara för eleven och föräldern vad som eventuellt inte gör det så att eleven och föräldern gemensamt med skolan kan göra något åt saken.

Det som inte känns bra nu är att vi går mot att formellt dokumentera människors beteenden och uppföranden i offentlighetsprincipens ledband.

Problemet med detta är att vi riskerar få en skola som präglas av vissa "godkända" beteenden och uppföranden som sedan kan förfölja den identitetssökanden genom livet eller påverka eleven i negativ riktning.

Hur ser dessa "godkända" beteenden och uppförandekoder ut? Eller hur ser de "icke godkända" beteendena och uppförandekoderna ut?

Ja det kan ju vara hur man klär sig, förmågan att sitta still, koncentration, språk eller dialekt, lathet, flitighet, foglighet, trevlighet, flummighet, spontanitet, vördnad, att inte opponera sig, allmänna åsikter, musiksmak, rörelsemönster, neuropsykiatriska hinder, om man är glad eller dyster, ilska, udda, konstig, ovanlig, märklig, jobbig eller har annan kulturtillhörighet. Listan kan naturligtvis göras hur lång som helst.

Det som heller inte inte känns bra här är att detta bygger på subjektiva uppfattningar och tyckanden som utgår från den enskilde lärarens tycke och smak.

Ett stort ansvar och en stor risk.

Vi vet tex redan sedan tidigare att trots att läraren inte skall väga in uppförande i betygsättning så händer det påfallande ofta i alla fall. Ett exempel kan vara att en elev som inte uppfyller målen för VG men som är "flitig och snäll" ändå får VG i betyg. Eller den som faktiskt har uppfyllt målen men ändå inte får VG eftersom eleven "har ett uppförande som jag inte tycker om". Man blandar alltså ihop korten.

Det som absolut inte känns bra nu är detta:

– Jag delar inte Skolverkets uppfattning. Jag tycker att föräldrar har rätt att få information om eleven är flitig eller inte, om eleven passar tider eller inte och hur eleven uppför sig....I grundskoleförordningen är det tydligt att skolorna får skriva in det som har med elevens sociala utveckling, beteende och uppförande i skolan i omdömet. Det skrev ju vi in från borgerliga håll, men om Skolverket är kritiskt till det så får det stå för dem.
Jan Björklund i SvD 100302

När det nu, enligt Björklund, är fritt fram för dessa subjektiva omdömena utifrån lärarens egna livskriterier tenderar vi få en skolmiljö som absolut inte är likvärdig över landet. En skolmiljö som kommer forma elever att INTE sticka ut och pröva egna ståndpunkter av rädsla för att det skall påverka betyget, om läraren en "inte gillar en". Vi riskerar få en skola där de flitiga, duktiga och leende ja-sägare är de som premieras, där fjäsk och inställsamhet indirekt uppmuntras. Inte en skola där det inte är okej att bryta mönster och tänka nytt, ha avvikande klädstil, ifrågasätta gängse ingrodda normer, och göra sig obekväm, utan en skola präglad av konformitet...

Genom att formalisera och skriftligen dokumentera omdömen runt uppförande och subjektiva tolkningar av "det rätta beteendet" riskerar vi även att minska grunden för kreativitet och kritiskt tänkande. En viktig grund för kreativitet och entreprenörskap är ett tillåtande klimat att få tänja på gränserna och se bortom gängse normer, som naturligtvis inte ska förväxlas med "normlöshet".

Vi glömmer också lätt historien. Till exempel läxan från Nürmbergrättegången, där människor som fälldes för brott mot mänskligheten urskuldade sig på allvar genom att säga att man bara gjorde som man blev tillsagd eller fick order om. "Jag gjorde bara som dom sa". När den ariska delen av Tyska befolkningen blundade för den judiska utrotningen och förföljensen i Nazityskland gjorde man det som man blivit lärd i skolan, att det som staten gör är rätt och att det är viktigt att vara konform och vara flitig. Man fick inte lära sig att sätta ned foten när det kändes fel. Man stängde istället dörren till sitt hem och skattade sig lycklig att man tillhörde rätt grupp, den rätta gruppen. Detsamma gäller naturligtvis de flesta diktaturer. Detta har vi glömt i vår iver att konformera, döma och vinna enkla poänger i skolpolitiken.

Bitter? Jag? Nej nej nej...inte alls.... Orolig? Verkligen !

Varför räcker det inte med att föräldrar och elever får information om direkt olämpligt uppträdande, regelöverträdelser och direkta lagbrott via utvecklingssamtal och i extrema fall polisanmälningar? Och istället koncentrera oss på att diskutera den utmaning som skolan skolan verkligen står inför, nämligen att få skolan spännande, attraktiv och bekräftande och lärofylld.

Det här känns INTE bra...