Andras tankar är viktiga...

Jag kommer från och med nu låta fler än jag själv komma till tals i min blogg, inte genom gästbloggare utan genom frågor som jag ställer till spännande personer. Personer som vi vet en del om redan men som också rest funderingar vi själva haft eller har. Så min ambition är att låta läsaren av min blogg få ta del av mer eller mindre välkända personers innersta tankar om skola, samhälle och framtid kring frågor jag tycker är viktiga att ställa.

Ann-Marie Körling är just en sån spännande pedagog och "tankevävare" som jag haft förmånen att ha en del kontakt med.

Jag (Ann-Marie Körling) har en plan. En läroplan! Det är elevens rättigheter läroplanen förmedlar, det är lärarens uppdrag läroplanen beskriver.
www.korlingsord.se

Fredrik: Hur var du i skolan? Prestationsprinsessa eller glidare?

Ann-Marie: Prestationsprinsessa eller glidare? Det är en underbar fråga. Den måste ställas utifrån olika tider i min egen utveckling och i absolut relation till mina lärare. Jag var inte en och samma elev i alla mina klassrum. Jag var olika i varje. Den lärare jag minns med namn var den jag fick i årskurs två. Min pappa dog under mitt första skolår och jag tror att det präglade hela min skoltid genom alla år. Det blev tyst runt mig. Men den läraren såg mig, och lyfte fram mig på något märkligt sätt. Jag blev glad i hennes närhet. Det var inte så att hon gjorde något för mig utan mer att hon såg mig. Jag glömmer det aldrig.

Men en glidare var jag där jag tilläts vara det, där läraren inte förväntade sig annat än att jag var stökig. Jag frågade mycket... och det har inte varit populärt hos någon lärare. Frågor om varför man skulle lära sig saker och ting handlade för mig om att få svar på frågorna varför så att jag kunde förstå vilka sammanhang jag skulle komma att få användning av det jag skulle lära mig. Istället blev jag utpekad för min oförskämdhet. Jag förstod inte ens att jag varit oförskämd. Jag frågade aningslöst för det angick mig. Senare förstod jag att sådana frågor var provocerande och jag började ställa dem i det syftet. Då var jag en tuff liten tonåring. Jag klarade skolan för jag ville göra det. Jag var nog innerst inne en prinsessa - som ville lära mig och ville plugga. Och jag gjorde det hemma. Läste läxor och var präktig. Ingen har någonsin varit på mig om själva ansvaret att lära mig. Lära har alltid inneburit glädje för mig. Jag var läsande redan som liten och läste min första pedagogiska bok då jag var tretton. Utåt sett hade jag moderiktiga kläder och hörde till skolans häftigaste gäng. Sjuttiotalet rörde till det på alla plan och skolan behövdes inte riktigt. Jobb fanns. Det tror jag betydde mycket. Att man visste att man var betydelsefull och behövd.

Fredrik: Jag har ofta, precis som du, lyft fram vikten av förnyelse i skolan. Om du var skolminister, vad skulle det konkret viktigaste att ta tag i vara?

Ann-Marie: Jag tror på elevernas lärande rättigheter och att dessa samspelar med det som är framtida. Det betyder att organisation och skola ska verka för det framtida med allt vad det innebär. Det kan betyda att professionerna, vilka kanske i framtiden är några fler eller med annan utbildning, inom skolan blir mer medvetna, om uppdrag och om ansvar, om den viktiga relationen till eleverna. Lärande är relation till personer och fokus. Det vill jag att vi utvecklar.

Jag tror jag vill se en tydlig förskjutning från att man lägger misslyckanden i knät på eleverna, överger dem i sitt lärande, ser misslyckanden och skapar elever som inte tror sig om något till att man ser till sitt lärande ansvar och ser till att undervisningen utvecklar och utvecklas i samspel i många, många aspekter. Det digitala landskapet ska vara klassrum, ser inte det lokala lärandet bundet till ett rum, och att klassrummet, det verkliga ska vara samspelande, socialt och med innehåll där lärandet syns. Lärarens roll är mycket, mycket viktig. Jag tror också att vi ska vara öppna för att visa hur vi lärare prövar nytt och att vi tillåter oss att göra fel. Jag vill långt, långt bort från rätt och felkulturen. Jag vill verka i de tankar som läroplanen ger oss och självklart tillsammans med eleverna. Framtiden kommer också begära nytänkande av stora mått. Har vi råd att inte tänka om och tänka kreativt?

Det kommer mer från Ann-Marie i morgon om ni tycker idén med intervjuer är bra och ger någonting :-)

Problemet är djupare än det verkar....

Uppdrag granskning 24/3 redovisar på ett gripande sätt hur ett helt samhälle tar ställning för en pojke som våldtagit en 14-årig tjej, en flicka som dessutom kränks aktivt på nätet i stor omfattning. I programmet intervjuas rektorn för Bjästaskolan vars skolledning och lärare kommit fram till att skolan bland annat skall hålla sig "neutrala" (icke aktiva) i de fall våldtäkter sker på skolan och om eleverna kränkts grovt på nätet. Händelser som båda kräver tydliga ställningstagande stöd och hjälp. Trots att händelserna engagerat hela det lilla samhället så väljer skolledning och lärare att ducka för det hela och gömmer sig bakom "pågående utredning".

Men det handlar om betydligt värre saker tror jag. I värsta fall om okunskap och ointresse för barn och ungdomar. Man häpnar över det man ser och hör i inslaget.

Uppdrag granskning: “Varför har ni inte blivit bättre på att vara ute på internet på ett år? Ni har haft ett år på er sen händelsen?

Rektor: “Där handlar det om att utbilda personal också, i det här.”

Uppdrag granskning: “Utbilda personal? Det är internet. Det är bara att gå ut och titta och läsa det som står där.”

Rektorn: “Ja, men alla är inte inne på den arenan. Så är det.”

Rektorn tydliggör för oss tittare något som vi som intresserat oss för skolans koppling till samhällsutvecklingen pratat om de senaste 10-15 åren, nämligen att skolan på många håll alienerar sig från det som händer utanför timplanen och skolors fysiska väggar. Det rör inte skola tycks vara den gängse hållningen.

Det som är viktigt att tillägga här är att detta inte på något sätt är unikt för Örnsköldsvik eller Bjästaskolan utan en brist som tyvärr finns i en majoritet av svenska skolor, även om det finns många fantastiska undantag. Nämligen bristen att man inte "hunnit" ta sig in på arenan internet. Man låter sig i programmet förstå mellan raderna att det handlar om att skolledning och lärare inte gått "kursen". Vadå för kurs? Internetkurs? Behövs kurs i internet? Eller behövs en dator till alla lärare, till att börja med? Är det så att skolan inte fått samma möjligheter som övriga samhällsmedborgare som sedan 90-talet utforskat och använt internet dagligen helt på egen hand. Nej skolans personal har haft exakt samma verklighet och möjlighet att leva i som alla andra. Men det är inte hela förklaringen, eftersom de skolor som förstått har investerat i tillgänglighet till information och ungdomars kultur- och kommunikationsvärld.

Det rör sig om ett djupt system- och kulturfel

Hur kan det annars komma sig att en organisationskultur som har hela sitt existensberättigande liggande i insikten om lärandets vikt inte självt lever efter det och ser till att hålla sig ajour med så viktiga saker som "den arenan" (internet)? När internet dyker upp på den pedagogiska himlen blir inte den första tanken i det pedagogiska etablissemanget "gud så spännande, detta måste vi dra nytta av" utan "gud så hemskt, hur förhalar vi det här"...Det hela grundar sig i en oerhört stor brist i ledarskap och samtidstänkande, något alla pedagoger och skolledare egentligen är beroende av i en målstyrd skola.

Händelsen runt Linnea är, för mig, ett tydligt exempel på hur skolan i allt väsentligt brister i samhällskoppling och vikten av att vi verkligen måste göra allt vi kan för att modernisera skolan.

Därför föreslår jag att regeringen börjar med att skaka fram resurser till följande:

1. en djupgående ledarskapsutbildning för hela den svenska skolan, det är dags för en "dammage control"
   
2. att utrusta samtliga lärare, kuratorer, skolledare, vaktmästare, skolsköterskor m.fl med varsin bärbar dator
   
3. tillser att kommunerna skriver i det kommunala uppdraget att skolorna skapar moderna lärsituationer för alla verksamma i skolan där internet har en central viktig roll och utgångspunkt
4. skapar en nationell "best practice bank" så goda exempel sprids, framförallt till skolor allra längst bak i utvecklingen
   

En nödvändighet för att detta skall ske är att utbildningsdepartementet, oavsett partipolitisk färg, skruvar fram klockan en så där 20-30 år (till 2010) och börjar fundera över framtidens skola, pedagoger och målsättningar.

Wake up !

Ja jag är nu ännu mer förbannad...

Notera också på bilden från Uppdrag granskning att Caligula är högst närvarande med sin ande...

Läs också Skolväskan

Egendomlig & framtidsfrånvänd logik

DNs serie om "prestationsprinsessor & glidarkillar" får Jan Björklund att plocka fram gamla slitna skolpunchlines i media. Det fungerar lite som McDonnald´s, man vet vad man får. Inte alltid kvalitet, men i alla fall nåt man känner igen. Han oroar sig, naturligtvis med all rätt, för att de som misslyckas helt i skolan riskerar att hamna i långvarigt utanförskap. Ett utanförskap som kan leda till stora bekymmer för individen och samhället. Inget konstigt i det, han har helt rätt. Fram dit...

Skolministerns medicin:

"Mer katederundervisning"

Han resonerar, i DN (2010-03-18) precis som huvuddelen av skolans föräldrar, mor och farföräldrar, nämligen att "eftersom det gått hyfsat bra för mig i livet så måste den skola jag gick i vara den som är perfekt även nu". Att det gått 50-60 år i total samhällsförändring bekymrar sällan varken skolministrar eller föräldrar.

Logiken i att katederundervisning skulle passa det 21:a århundradet låter sig tyvärr allt för lätt spridas överallt som ett långsamverkande virus, giftgas eller "huvudvärkspulver" från 30-talet.

Längre ned i artikeln blir han lite mer konkret i sina tankar (eller inte?):

Hur ska man motverka att fler killar slappar sig genom skolan?
–Man måste ställa högre krav på dem. Det är ett enkelt budskap, men en 13-årig kille måste förstå att det är viktigt att studera.
DN 2010-03-18

Lösning är att säga "Skärp er killar"....Hur skulle det vara om han istället uttryckte sig:

"Man måste bli bättre på att motivera, engagera och stimulera just deras lärande och kreativitet. Det är ett enkelt budskap, men en 13-årig kille måste förstå att det är viktigt att förbereda sig för framtiden".

Det skolministern förmodligen söker efter är bättre resultat i lärandet, det vi kallar högre måluppfyllelse. Och det löser vi genom att utveckla nya och gamla metoder för lärande som ligger i linje med samhällsutvecklingen. Inte genom att vrida klockan tillbaka. Det räcker med att själv vara tvungen att vrida tillbaka klockan 20-30 år så fort man närmar sig porten till utbildningsdepartementet, vilket man måste om man vill att de ska förstå vad man säger.

Problemet med uttalanden som "mer katederundervisning" är att om en skolminister uttrycker sig på det viset så lyssnar tyvärr de som inte vill se en förändrad skola. Uppenbarligen en stor väljargrupp och inte minst intressegrupp kring skolan...människor som lever på konserveringsströmningar...

Vill man däremot någonting med svensk skola kopplat till framtidens annorlunda krav på samhällsmedborgarna så faller naturligtvis idéer om nyproduktion av fler katedrar inom ramen för idioti.

Wake up !

Ja, jag är förbannad idag...

Elevers kompetens och talanger ligger rätt

I bakvattnet på internets utveckling och de sociala medierna har elever i den nuvarande skolan utvecklat talanger och förmågor som ligger väl i linje med arbetslivets framtida krav.

Detta trots att de tillbringat större delen av sin tid i en skolmiljö som om inte aktivt motverkat dessa talanger i alla fall inte alls medvetet utvecklat dem.

Anders Mildner skriver idag i Svenska Dagbladet ett intressant inlägg i denna debatt:

"För vad dagens unga kan, är just något som mer än något annat hotar planerna på den ökade hierarkin inom skolvärlden: nämligen att med nya sociala verktyg snabbt sluta sig samman i grupper, att skaffa sig stora nätverk och att samtala inom dem för att kvickt få tag på rätt svar eller rätt kompetens. Ja, de har faktiskt precis den där kunskapen som efterfrågas av allt fler företag ute i samhället, men som dagens skolvärld sorgligt nog sällan värderar, eftersom lärarna och politikerna själva saknar den och inte förstår vad den ska användas till."
Svenska Dagbladet 2010-03-24

Tanken vi måste lyfta inom oss själva är:

TÄNK OM skolan tog en motsatt riktning utan att göra avkall på kunskapsutvecklingen?!

Och så Köping också...

Just är jag på väg till Köping för att hålla ett föredrag om lite av varje. Köping är ytterligare en kommun i Västmanland som tar det modiga steget mot en moderniserad och samhällstillvänd grundskola. En skulle med ambitionen att ta med utgångspunkt i själva lärandet utifrån det framtida samhällets nya och annorlunda krav.

Alla nödvändiga beslut är fattade...och nu återstår bara att sätta planen i verket rent praktiskt också. Vilket kommer att gå bra om alla parametrar är på plats till hösten när hela förbättringsprocessen sjösätts fullt ut.

Återkommer med rapport senare....

:-)

Arboga känns helrätt !

Föreläste idag för Arboga kommunstyrelse. I samband med Arbogas beslut om 1-1, en dator per elev inbjöds jag nämligen för att prata om framtid, kreativitet, skola och ungdomar. Arboga känns helt rätt på spåret mot modern pedagogisk utveckling ! Nu gäller det att kavla upp ärmarna, spotta i händerna och sätta besluten i verket. Det kommer gå hur bra som helst.



Det blev lite om Gröna Lund också som kanske synes på bilden.


-- Post From My iPhone

Göteborg, hemmasittare och Oneeighty

Idag föreläste jag i Göteborg för ett 40 tal skolmänniskor. Vi pratade en del om att det är viktigt att se unga människor och knyta an till dem och deras verklighet. Att det är ledarskapet som avgör hur väl vi lyckas, både som skoledare och lärare. Det var ett roligt gäng att föreläsa för, som vanligt i Göteborgstrakten. (Vi tangerade också att det ibland är viktigt att komma ihåg att ställa tillbaka klockan sisådär 20-30 år).

Sen pratade vi om att intresset för skola tydligt minskar ute i skolorna år från år, och att det såklart speglar vår förmåga att göra skolan tillräckligt intressant, spännande och att möta eleverna utifrån deras individuella behov och deras verklighet.

På tåget hem konstaterar jag att tidningarna idag skriver en del om de elever som av olika skäl väljer bort skolan, och då pratar vi inte om de som periodvis är lite skoltrötta och därför "skolkar" från diverse aktiviter (som i och för sig kan bli problematiskt). Vi pratar om de som av olika skäl väljer bort skolan helt. Det kan röra social fobi, katastrofalt dåliga erfarenheter av vuxna i och utanför skolan, att de bara inte ser nyttan av den eller inte "passar in" i den norm vi kallar skola. De flesta av dem vill faktiskt gå i skolan och få lyckas som alla andra, men de kan bara inte. De kan inte förmå sig. Föräldrar, skola, barn och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten blir i ett slag helt maktlösa. Det är starka individer som väljer bort skola, det gör sig inte i en handvändning.

När jag läser artiklarna känner jag mig stolt över vårt projekt "Oneeighty" som Åsa Sundelin och Marit Sahlström sliter med och utvecklar just för dessa unga som är lika mycket värda som alla andra. Som också behöver bli sedda och få guidening tillbaka till skolans lärande och sociala utvecklingsmiljö. Jag känner mig stolt med att vi jobbar på, om än i skymundan, och skapar värden som är viktiga i ett demokratiskt ombryende samhälle.

I morgon föredrag i Kolsva för Arboga Kommunstyrelse.

Föredrag Stockholm, Göteborg och Kolsva

Stockholm 08.00 i morse under föredrag om utmaningar i skola och arbetsliv/näringsliv. Ca 50 personer dök upp trots den arla morgonstunden, vilket får ses som en framgång i sig. Själv har jag knappt vaknat så dags. Vi pratade bland annat, i 30 sekundersprocesser, om frimodiga ungdomar, visionslöshet, IT som pedagogiskt verktyg, skolpolitik & världspolitik (utan partifärg), lärande och folkhemspommesfrites. Stämningen var stundtals spontant uppsluppen och det känns alltid roligt att höra folks kommentarer och ta del av frispråkigheten då folk stimuleras eller upprörs.


Många tror att föreläsare inte hör eller märker vad som pågår ute i bänkraderna, men så är det faktiskt inte. Det finns mycket att lära som föreläsare bara man anstränger sig och försöker lyssna under tiden man pratar. Det är inte bara fullt möjligt utan också nödvändigt för att kunna navigera i sina egna budskap. Och att som lyssnare dölja sina reaktioner på innehållet är inte heller så lätt som man kanske först tror. Ibland kan man provocera fram diskussioner och reaktioner för att testa av var gruppen står någonstans.

En gång pratade jag om det självklara att det är helt ok att göra fel. Och inte bara att det är helt ok utan också en nödvändighet för att progression och utveckling överhuvudtaget är möjligt. Jag stod där och malde på om detta och efter en stund insåg jag att min lyssnargrupp inte alls höll med mig.

Och det kanske inte var så konstigt eftersom de jobbade på Forsmarks kärnkraftverk :-)

I morgon eftermiddag är det Göteborg som står på tur och på torsdag Kolsva dit Arbogas kommunstyrelse samlats för planeringsdagar.

Schysst vecka...

Bloggintervju

Ann-Marie Körling ägnar sig åt mycket spännande. I veckorna har vi kommunicerat en del och så bestämde hon sig för att göra en bloggintervju med mig. Och jag ska denna vecka ställa ett antal frågor till henne också som ni får läsa här sen.

Lärande, ledarskap och Rock ´n Roll...

Jag har förstått nu på senare år att jag utvecklade nästan allt vad gäller lärande, samarbete, ledarskap och entreprenörskap under tonåren. Jag fick min första elgitarr (en SIGMA SG) när jag var 14 år gammal, efter att ha trälat på först en fiol och sen en aukustisk gitarr sedan 10 årsåldern. Mötet med elgitarren var som en uppenbarelse och nästan all min vakna tid slukades av denna ovillkorliga kärlek. En vän som alltid stod där i gitarrstället, svarade mig, lyssnade på mina idéer och lät dem dåna ut ur förstärkaren.

Jag övade skalor och lärde mig licks av mina gitarrhjältar på LP skivor. En del rätt knepiga grejer, men med obeveklig envishet och hundratals timmar så gick det oftast rätt bra. Att på egen hand, utan "lärare", få till ett "riff" skapat av gudar som Led Zeppelins Jimmy Page, Richie Blackmore, Pat Travers, Frank Zappa eller Randy Rhodes gav adrenalinkickar av rang och ibland var det till och med svårt att somna på natten. Det var verkligen inte ovanligt att det gick 5-10 timmar om dagen till detta otroligt ambitiösa och fokuserade lärande. Jag ser nu tydligt att om intresse, drömmar och engagemang finns där så finns obegränsade förutsättningar att nå alla kunskaps- och färdighetsmål man sätter upp. Trots att en del hycklare hånler mot uttryck som "sky is the limit" så är det en inställning värd att utgå ifrån. Genom att lägga mycket tid i kombination med engagemang och intresse kan man i princip lära sig vilka trix som helst inom vilka områden som helst. Världen står öppen. I alla fall var det så jag tänkte:

Jag ska bli rockstjärna....kan dom så kan fan jag också !

Lite längre fram så kom jag och några likasinnade figurer på att vi skulle starta band. Vi hade som alla trevare ingen aning om hur det går till, men på något sätt fick vi ihop prylar och började repa. Vi spelade första gången i skolans aula, ett projekt som jag då inte visste var essensen av det vi idag kallar "entreprenöriellt & informellt lärande". Vi förberedde gigget i flera veckor och jag mins att vi hade lånat en stentuff rökmaskin av någon (oklart vem). Konsertdagen kom och vi stod allihop där uppe på scenen paniskt livrädda med ryggen mot publiken och spelade Black Sabbaths "Iron Man".

Det lät förmodligen uselt. Men det "sket vi i" för vi hade haft vår första spelning.

Under de kommande 5-6 åren startades otaliga bandkonstellationer och på så sätt lärde vi oss att spela med många olika personer med skilda talanger. Det gjorde att vi omedvetet finslipade våra samarbetsförmågor och utforskade grupppsykologins utkanter, fortfarande helt ovetande om det men ändå. En period promenerade vi till en lokal som låg en halvmil från busstationen i Linköping och bar förstärkare och gitarrer för att kunna lira några timmar och sen promenera tillbaka och hinna med sista bussen hem igen till Ljungsbro. Vi turades om att bära och det måste tagit olidligt lång tid de där promenaderna. Men målet stod före. Och det svetsar samman människor att gemensamt utstå strapatser, det skapar en gemensam identitet och gemenskap.

Att spela i rockband var att från grunden lära sig gruppens magi.

Men att långsiktigt få fem-sex mer eller mindre vilda mönsterbrytande tonåringar att samla sig runt det gemensamma ansvarets krav förutsätter ett ledarskap av hög kvalitet. Av det skälet sprack de flesta band efter ganska korta perioder. Folk blev osams, hade inte samma visioner, bidrog inte lika mycket och man lyckades inte "snacka ihop sig". Precis som många företag och skolor idag.

Alla vi som växte upp i Linköping och tillhörde rockkulturen på ett eller annat sätt hade våra drömmar om att kunna leva på vår musik. Idag är det få som ens lyfter sina instrument, det är väl bara Winnerbäck och några till som verkligen har skäl till det. Jag har dock underhållit grundfärdigheterna genom åren och det är fortfarande en mäktig känsla varje gång jag får en gitarr i handen. Det har satt spår och hållit i sig hela livet.

Jag tror att om vuxenvärlden engagerar sig mer i ungdomars intressen och verkligen skapar förutsättningar som får dem att utveckla sina unika talanger utan att för den skull serveras allt på ett fat så skulle vi få ett lite behagligare samhälle och mer samhällskraft. Musik förenar, skapar, bygger, utvecklar och stimulerar.

Dessutom vet vi att ett rikt musik och kulturliv i skolan gagnar det formella lärandet.

Mitt tips är att alla kommuner investerar i ett musikens hus (typ) och anställer ett par kompetenta rockkillar och rocktjejer som kan hjälpa ungdomar att utveckla framtidens rockband och samtidigt skapa entreprenörsämnen och lära ungdomar ledarskapets grunder. Det är ju uppenbart att vi har en musikkultur och "know how" i Sverige som fungerar, trots att den aldrig tagits riktigt på allvar. I dessa tider där fritidsgårdar är mer utrotningshotade än vargen finns faktiskt få ställen för unga att utvecklas på eller ha spelningar på. I alla fall för dem som inte är inne på sportens område, där finns plötsligt hur mycket resurser som helst. Sport är fint, att lira i rockband är något annat. Det finns lysande undantag bland kommunerna, men vi har faktiskt 290 st....

Kanske var det därför som vi på min skola, när jag var rektor, försökte bibehålla den musikstudioverksamhet som fanns innan jag kom och att vi investerade i en replokal.

Jag tror jag ska börja lira igen....

Innovation, förändring & förbättring

Igår läste jag en högintressant artikel i Svenska Dagbladet. Den handlade om företaget Ocean observations och deras syn på innovation och nytänkande. Om hur viktigt det är att skapa ett klimat där nya idéer och nytänkande uppmuntras och inte bara blir något man pratar om. Deras hövding Sofia Svanteson uttrycker insikter om detta med den kreativa processen många bör ta till sig. Både i skola, offentlig sektor och i företag. Artikeln inger hopp.

"Eller som hon också uttrycker det. Innovation är omöjligt att kontrollera. Innovation leder alltid till förändring och det måste man ha mod att acceptera, både som anställd och som chef...Men att säga sig vara öppen för idéer är en sak, att vara det är en annan...Chefen får helt enkelt inte vara rädd för att vara den sista som får reda på något, säger Sofia Svanteson. "
SvD 10-03-08

Åsikter som går stick i stäv med de flesta företags (och skolors) kontrollbehov och ambivalens kring nytänkande, mönsterbrytande och framförallt kanske förändring som begrepp. Vi behöver ständigt jobba med förbättring och det kräver å sin tur alltid förändring och nytänkande, konstigare än så är det inte.

Någon lär ha sagt att "när förändringshastigheten är snabbare utanför organisationen än innanför är slutet nära". Risken är nämligen att man stannar i utveckling och istället blir en del av en grå konserverande mainstream. Fången av den struktur man skall verka i. Det har å andra sidan inget alls att göra med kvalitetsarbete eller att genomföra det man påbörjat. Det viktiga är att man utvecklas med sin samtid. Den framtidsvakna organisationen ser till att ha båda förmågorna, att genomföra huvudverksamhet med kvalitet och samtidigt våga starta nya projekt och ständigt söka sig framåt. Det är så man följer med samhällsutvecklingen. Men det kräver mod, mod som alltid lönar sig i längden.

Utan nyfikenhet stannar allt.

Folkskolans vagga - Lidköping

I dag föreläste jag i Lidköping, som enligt sägnen är den gamla folkskolans begynnande vagga. Det hela började med en Greve Torsten Rudenschöld, militär, jordbrukare och utvecklingspedagog (idag kallat e-pedagog, e-utvecklare m.m) som reste land och rike runt och besökte skolor tills han dog 1859. Idag finns en skola uppkallad efter honom och jag förevisas också en staty av denna historiska förebild på vägen till föreläsningslokalen.

"Rudenschöldskolan har sitt namn efter Greve Torsten Rudenschöld (1798-1859) som fått titeln "Sveriges förste skolinspektör". Efter några år som militär och som lantbrukare startade han på Läckö en enkel roteskola för traktens barn. Detta embryo till en folkskola utvecklades snabbt, och efter några år hade sådana skolor inrättats i en mängd församlingar i riket. Detta till största delen tack vare Rudenschölds självuppoffrande arbete, idérikedom och entusiasm."
www.lidkoping.se

Man kan kanske lätt få för sig att detta med folkskolans vagga skulle göra att kulturen sitter fastmurad i väggarna och i stadens alla lärare. Men inte då, tvärt om. Stämningen var hög och nyfikenheten stor inför de stundande utmaningarna, i alla fall hos de över 200 pedagoger och skolledare som letat sig till aulan där TÄNK OM-spektaklet gick av stapeln. Det skrattades, rynkades förvånat pannor, tänktes och småpratades i bankraderna. Precis som det ska vara under föredrag. Härligt.

Vi pratade, mest jag, om
ledarskap, globala förändringar, Kinas frammarch, USAs bekymmer, kunskapskapprustningen, pommesfrittes-lövbiff och bearnässås i radhusen på 70-talet, att vi är "fat and happy", laptops från 1900-talet, poängen med visionslöshet, AlQaida, Jan Björklund (som lyft skolfrågorna från sömnlöshet), Maud Olofsson (och hennes fokus på hundar som ska rastas), talanger för framtiden, Internets påverkan på kunskapssynen, kreativitet & Innovation, lärande, förändring - förbättring, framtidens arbetsliv, generationsklyftor, luktsudd, bänkboken och och en hel del annat också under de två timmarna som förflöt. Kan verka lite rörigt kanske men det finns en röd tråd i detta, jag lovar.

Efteråt bjöds det på traditionsenligt kaffe med "konferensost-och skinkfralla", som ju blivit lite som McDonnalds; ett sätt att ge människor det som de vill ha och förväntar sig.

Innan jag lämnade denna anrika skolbyggd avnjöt jag det som utvecklats till en alldeles egen liten personlig tradition, nämligen "föreläsarskrovmål" som man skulle säga norr om Uppsala. Eller som vi säger i södra Sverige "Hamburgermeny". Denna gång serverad i Sibyllas välkända koncept, och den första Svenska varianten av denna ädla rätt.

Den smakade som Sibylla ska.

Tack Lidköping för ett fantastiskt besök.

Rundgång

Lärare skyller på rektorer
Rektorer skyller på kommunpolitiker
Kommunpolitiker skyller på rikspolitiker
Rikspolitiker skyller på elever
Elever skyller på lärare
Lärare skyller på rektorer
Rektorer skyller på kommunpolitiker
Kommunpolitiker skyller på rikspolitiker
Rikspolitiker skyller på elever

Exempel på rundgång...



Här ett till i GP...

Det känns inte bra...

Skolverkets rapport om att skolorna bedömer andra saker än kunskapsutveckling borde knappast överaska någon. Den nya skollagen och andra styrande förutsättningar den senaste tiden är resultatet av ett hafsverk, det säger till och med Lagrådet som riktar skarp kritik mot innehållet.

Regeringens förslag till ny skollag har så många brister att det borde inte ha lämnats över i nuvarande skick.
DN 100302

Det är i detta jag tänkte detta blogginlägg skulle ta sin utgångspunkt i. För även skolverket börjar ge uttryck för brister i de nya regelverket, framförallt i hur det efterlevs.

Skolverket kritiserar i en rapport de skriftliga omdömen som ges till elever på lågstadiet. Lärarna tenderar att bedöma personliga egenskaper, attityder och beteenden snarare än kunskaper.
SvD 100302

Grejen är ju den att skolan har till uppgift att leda eleverna mot uppsatta kunskapsmål angivna i kursplanerna och att erbjuda eleverna möjligheter att utifrån individuella förutsättningar processa information till kunskap. Det är det som är själva syftet med skolan. Ett annat syfte är att verka för en social utveckling i linje med den värdegrund vårt demokratiska samhälle vilar på. So far so good.

Som förälder är man givetvis intresserad av båda bitarna, och därför har vi utvecklingssamtal, individuella utvecklingsplaner samt åtgärdsprogram vid sidan av betyg. Betygen speglar i vilken grad eleven uppnått de i kursplanerna angivna målen och är en formell handling och offentlig handling. Det är en tydlig dokumenterad myndighetsutövning och bör därför hanteras med respekt. Betygen, när de är satta, följer medborgaren resten av livet och är på en del punkter direkt avgörande för vilka möjligheter man senare har.

Som förälder är jag också väl medveten om att barn är barn, och att barn genomgår faser av identitetssökning, frigörelse och gränstestning. De flesta av oss vuxna har erfarenheter av detta i livet, en del kortare och en del förvånansvärt långa. Det är viktiga faser och ofta skapar vi här vår livsinriktning. Skolan och vuxenvärlden måste stå stark och ödmjuk i detta, och framförallt måste man ha stort tålamod. Dessutom måste man ha omdömet att förstärka de sidor som går i linje med samhällsvärderingarna och förklara för eleven och föräldern vad som eventuellt inte gör det så att eleven och föräldern gemensamt med skolan kan göra något åt saken.

Det som inte känns bra nu är att vi går mot att formellt dokumentera människors beteenden och uppföranden i offentlighetsprincipens ledband.

Problemet med detta är att vi riskerar få en skola som präglas av vissa "godkända" beteenden och uppföranden som sedan kan förfölja den identitetssökanden genom livet eller påverka eleven i negativ riktning.

Hur ser dessa "godkända" beteenden och uppförandekoder ut? Eller hur ser de "icke godkända" beteendena och uppförandekoderna ut?

Ja det kan ju vara hur man klär sig, förmågan att sitta still, koncentration, språk eller dialekt, lathet, flitighet, foglighet, trevlighet, flummighet, spontanitet, vördnad, att inte opponera sig, allmänna åsikter, musiksmak, rörelsemönster, neuropsykiatriska hinder, om man är glad eller dyster, ilska, udda, konstig, ovanlig, märklig, jobbig eller har annan kulturtillhörighet. Listan kan naturligtvis göras hur lång som helst.

Det som heller inte inte känns bra här är att detta bygger på subjektiva uppfattningar och tyckanden som utgår från den enskilde lärarens tycke och smak.

Ett stort ansvar och en stor risk.

Vi vet tex redan sedan tidigare att trots att läraren inte skall väga in uppförande i betygsättning så händer det påfallande ofta i alla fall. Ett exempel kan vara att en elev som inte uppfyller målen för VG men som är "flitig och snäll" ändå får VG i betyg. Eller den som faktiskt har uppfyllt målen men ändå inte får VG eftersom eleven "har ett uppförande som jag inte tycker om". Man blandar alltså ihop korten.

Det som absolut inte känns bra nu är detta:

– Jag delar inte Skolverkets uppfattning. Jag tycker att föräldrar har rätt att få information om eleven är flitig eller inte, om eleven passar tider eller inte och hur eleven uppför sig....I grundskoleförordningen är det tydligt att skolorna får skriva in det som har med elevens sociala utveckling, beteende och uppförande i skolan i omdömet. Det skrev ju vi in från borgerliga håll, men om Skolverket är kritiskt till det så får det stå för dem.
Jan Björklund i SvD 100302

När det nu, enligt Björklund, är fritt fram för dessa subjektiva omdömena utifrån lärarens egna livskriterier tenderar vi få en skolmiljö som absolut inte är likvärdig över landet. En skolmiljö som kommer forma elever att INTE sticka ut och pröva egna ståndpunkter av rädsla för att det skall påverka betyget, om läraren en "inte gillar en". Vi riskerar få en skola där de flitiga, duktiga och leende ja-sägare är de som premieras, där fjäsk och inställsamhet indirekt uppmuntras. Inte en skola där det inte är okej att bryta mönster och tänka nytt, ha avvikande klädstil, ifrågasätta gängse ingrodda normer, och göra sig obekväm, utan en skola präglad av konformitet...

Genom att formalisera och skriftligen dokumentera omdömen runt uppförande och subjektiva tolkningar av "det rätta beteendet" riskerar vi även att minska grunden för kreativitet och kritiskt tänkande. En viktig grund för kreativitet och entreprenörskap är ett tillåtande klimat att få tänja på gränserna och se bortom gängse normer, som naturligtvis inte ska förväxlas med "normlöshet".

Vi glömmer också lätt historien. Till exempel läxan från Nürmbergrättegången, där människor som fälldes för brott mot mänskligheten urskuldade sig på allvar genom att säga att man bara gjorde som man blev tillsagd eller fick order om. "Jag gjorde bara som dom sa". När den ariska delen av Tyska befolkningen blundade för den judiska utrotningen och förföljensen i Nazityskland gjorde man det som man blivit lärd i skolan, att det som staten gör är rätt och att det är viktigt att vara konform och vara flitig. Man fick inte lära sig att sätta ned foten när det kändes fel. Man stängde istället dörren till sitt hem och skattade sig lycklig att man tillhörde rätt grupp, den rätta gruppen. Detsamma gäller naturligtvis de flesta diktaturer. Detta har vi glömt i vår iver att konformera, döma och vinna enkla poänger i skolpolitiken.

Bitter? Jag? Nej nej nej...inte alls.... Orolig? Verkligen !

Varför räcker det inte med att föräldrar och elever får information om direkt olämpligt uppträdande, regelöverträdelser och direkta lagbrott via utvecklingssamtal och i extrema fall polisanmälningar? Och istället koncentrera oss på att diskutera den utmaning som skolan skolan verkligen står inför, nämligen att få skolan spännande, attraktiv och bekräftande och lärofylld.

Det här känns INTE bra...

Andras beundran...

I veckorna som gått så har lönedebatten börjat sin långa väg mot beslut mellan parter. Beslut som rör många människor, ca 300 000 på Sveriges största arbetsplats skolan. Budskapet som trycks ut är att lärare borde ha 10 000 kr mer i månaden. Bra tycker jag, lärare och rektorer är verkligen värda en högre lön. Inget snack om den saken. Och det hela ser från ovan okomplicerat och fint...men bara på ytan. Dyker man ner under den ser man att det inte riktigt är så enkelt. 10 000 kr blir mycket pengar när vi pratar Sveriges största arbetsplats.

Det rör sig om drygt 50 000 000 000 kr (50 miljarder) i ökade utgifter. Jag förstår mig inte riktigt på detta med nationalekonomi, det skall villigt erkännas, men så mycket fattar jag att några 50 miljarder ligger inte och skräpar i Anders Borgs ficka och jag tror inte heller att det är en huvudpost i de rödgrönas skuggbudget.

Så frågan man bör ställa sig är naturligtvis: Vad tycker man att vi ska skära bort i samhällssystemet? I vår "fat and happy" ekonomi, där marginalerna är små och alla vill ha sitt, blir 50 miljarder plötsligt ett berg från att ha varit en kulle.

Frågan handlar förstås om andra saker, det förstår jag också. Om en kår som i samhällets och i sina egna ögon minskat i status. Det är tyvärr inte lika "samhällsfint" att jobba i skolan idag som för 50 år sedan. Det tror jag alla kan skriva under på. Men jag tror att vi måste se det hela i ett annat ljus om vi vill höja statusen.

Status handlar om den stora massans beundran över det andra gör, eller hur? Genom att skolan de senaste 15 åren misshandlats och prioriterats ned till att bli en verksamhet det är "helt ok" att klanka ned och skälla på så får det naturligtvis sina spridningseffekter. Till exempel så laddas varumärket "lärare" successivt negativt. I bakvattnet på dessa spridningseffekter halkar lärarna efter i löneutveckling. Dessutom är det tydligt att resultaten i skolan har en del kvar att önska.

Så vad göra?

Ja det finns givetvis många vägar att gå, och jag inbillar mig inte att jag har några svar. Mer jag har tankar och en del erfarenheter. Jag tror tex att så länge skolan framställs som en krigsskådeplats som är livsfarlig och betungande att arbeta i så finns små möjligheter att påverka lönen uppåt jämfört med andra yrkesgrupper. Om vi istället gör så att vi visar folk och fä ute i stugorna hur otroligt fina resultat vi kan göra genom att samla oss runt en rad förbättringsåtgärder som resulterar i att barnen lär sig mer, ja då kommer beundransfaktorn att stiga i stugorna. Om vi förändrar vår kunskapssyn och moderniserar den, tar utgångspunkt i framtiden och säger ifrån när "gammelskolpolitiken" viftar med trafikspaden mot 50-talet. Då kommer på sikt förhandlingsläget att öka för skolans alla superviktiga medarbetare.

Hög status har med andras värdering att göra och den måste komma inifrån. Låg status har också med andras beundran att göra....

Keep on running....

Värdet på akademisk kunskap sjunker...

Det är ingen hemlighet att värdet på akademisk kunskap sjunker. Det har pågått ända sedan 80-talet, och förmodligen startade det långt tidigare.

En högutbildad, låt oss säga ingenjör eller medicinare, i Kina eller Indien tjänar drygt 100-150 kr om dagen. Här hemma är kostnaden ca 1500-2000 kr om dagen.

1979 kunde man få ett hyfsat arbete efter åk 9, och gick man ut gymnasiet kunde man få jobb på bank och en biljett in i medelklassen. Idag krävs en eller två universitetsexamen.

Värdet på allmän akademisk kunskap, då den når allt fler i samhället och världen, sjunker i enlighet med teorierna för exempelvis utbud och efterfrågan. Om utbudet ökar så sjunker värdet, eller priset.

Det som däremot ökar i värde är ny spetskunskap kopplad till förmågan kreativitet och anpassningsförmåga. För att tex kunna öka sitt värde måste man därför tillföra något nytt och prestera mer som gör att någon är villig att betala ett högre pris. För att behålla sitt värde krävs i princip samma sak. Om man inget gör åt saken kommer värdet att fortsätta sjunka.

Svensk skola behöver tänka på detta, det är den verkligheten man lever i. Dvs uppdraget att på ett gott sätt förbereda unga för det framtida samhälle. Det är där värdet sitter, kortsiktigt och långsiktigt.