Överkalix, framtiden och "vi har int bråttom"

Igår föreläste jag i Överkalix. En kommun i Norrbotten knappt 1,5 timmar med bil från Luleå i vinterväglag. På vägen från flyget passerar jag ett vackert men iskallt landskap. På radion varnas för älg, iof på en annan sträcka än den vi far på, och taxichauffören säger att ibland kommer renarna ut och slickar i sig vägsaltet, som verkar vara ett riktigt otyg häruppe.

Överkalix
Yta: 2 792 km2
Befolkning: ca 3 675*, varav ungefär hälften i tätorten
Avstånd till Stockholm: 1000 km
Avstånd till Luleå: 100 km
Avstånd till finska gränsen: 50 km
Egen dialekt: överkalixmålet (bondska)

De flesta i Överkalix är verksamma i det offentliga men det finns också en företagardel som är "på gång". Man hoppas nu mycket på att den ska ta ännu mer fart, för arbetslösheten här är besvärligt stor. "De unga väljer att flytta in till Luleå när de blir större", säger taxichauffören som tar mig dit.

Den lilla kommunen har en grundskola och ett Gymnasium. Jag pratar jag med en bekymrad gymnasierektor som konstaterar att det just denna dag är öppet hus för blivande gymnasieelever inne i Luleå. Det har varit lite av tradition för föräldrar i Överkalix att besöka gymnasierna i Luleå, trots att det nästan är lika långt att åka som mellan Karlstad och Örebro. - Så risken är att det inte kommer så många föräldrar i kväll, säger han. Min föreläsning är en öppen föreställning för elever, skolpolitiker, lärare, rektorer och föräldrar. Folkets hus lokalen vi är i känns trivsam, en kombinerad teater och bioanläggning med traditionell klassiska sköna biografstolar.

Konkurrensen ökar fortsätter han lite suckande, för att sedan samtidigt vända med att det finns väldiga förutsättningar i regionen. Bara man förändrar sitt sätt att tänka, och blir lite öppnare, som han säger.

Biografen fylls snabbt på med folk. Förvånande många elever dyker upp. Som en från grundskolan sa: - Niorna är hitkommenderade så man vet ju aldrig....

Men många kom, med sina föräldrar. Ungdomarna längst bak och de vuxna längre fram. Det hela inleds lite försiktigt från publikens sida. De verkar granska mig noga och undrar givetvis ett ögonblick vad det är för underlig svartklädd figur, med en tjock metallkedja hängande i byxorna, som nu intagit scenen för att prata skola och arbetsliv. Med all rätt kanske...och inte helt ovanligt...

En bit in i föredraget så har plötsligt isen brutits och de skrattar igenkännande och det är uppenbart att granskningen slutat. Jag är accepterad. De får i dryga två timmar höra om förbättringsrörelser, John Dewey, historier från 70-talet, videovåld, initiativförmåga, samarbete, visioner, gamla professorer, kunskapens halveringstid, utvecklingen i Kina & USA, kunskapskapprustning, arbetsmarknadens förändring, kreativitet, konstiga maträtter, att sätta sig i knät på främmande människor, om det nya lärandet och framtidskompetenser. Att unga faktiskt inte är onda och att vi vuxna måste förstå att anpassa skolans verksamhet efter de ungas förutsättningar. Att det är för dem vi är där, inte i första hand för att skapa oss själva en sysselsättning.

Mot slutet frågade jag de otåliga unga gossarna längst bak om de har bråttom att gå nu när kl är åtta och jag faktiskt drar över tiden. En av de mer högljudda killarna tystade sina kompisar och sa: "Vi har int bråttom" på djup härlig norrländska.

Av den uppsluppna stämningen att döma så lyckades jag denna kväll väcka en hel nya tankar hos mina åhörare, vilket ju är hela poängen med att hålla föredrag. Jag känner mig nöjd och säger "god natt". Alla reser sig i bänkraderna och tågar ut mot sina vanliga liv igen.

Jag packar ihop mina grejer och går ut mot den väntande taxin som ska ta mig tillbaka till hotellet i Luleå. På vägen ut kommer en ung man ifatt mig, tittar mig i ögonen och säger:

- Jäkla bra det där du...

...och utan att vänta på min reaktion vänder han och kutar tillbaka till sina kompisar.

Det sånt som gör det värt att lägga två dagar, 200 mil och en hotellnatt i ett iskallt Norrbotten.

:-)

Sent from my iPad