Monday, October 23, 2006

PRAO på väg bort...i alla fall dagens form...

Den traditionella formen av PRAO håller på att försvinna i allt fler kommuner. Man anser att formen tillhör ett samhälle som fanns för 30 år sedan och man ser brister i både kvalitet och säkerhet.

I styrdokumenten står att att skolan skall se till att eleverna vänjs in i tankar och förståelse kring vad arbetslivet är och vilka krav som ställs. För att detta skall funka tänker man sig i bland annat Varberg att nya former måste till och att man måste börja redan i tidig ålder. Man anser det vara för sent i åk 8 och 9 som är normen idag.

Jag tycker detta är en utmärkt utveckling och jag hoppas att fler kommuner bryter det gamla pryomönstret från 70-talet och inför en mer naturlig koppling till arbetsliv. Varför tillhör detta inte de samhällsorieterade ämnena och varför inser man inte att arbetslivet faktiskt kan bidra till arbetslagen undervisning på massor av sätt? Kanske därför att utgångspunkten är att PRAO alltid är 1+2 veckor på högstadiet, en period då eleverna är borta och ger lärarna lite andrum i en annars stressad vardag? Bryt mönstret, skapa fokus och utnyttja möjligheterna. Ta hjälp av samhällets resurser i större utsträckning och släpp in det.

Och SYV måste kanske också se om sitt hus och sina arbetssätt, istället för att vara fjättrad vid en egendomlig struktur. Det finns jättemånga nytänkande SYVare därute, men tyvärr hörs de sällan i debatten. Fram med er och berätta hur ni som skola skapade en tydligare koppling till samhällets arbetsliv och hur detta område integrerades i den "riktiga" undervisningen....

:-)

Fler bloggar om:

2 comments:

Angelica Hedin said...

Det är ju otroligt viktigt att ta tillvara på kunskaper ute i arbetslivet, inte bara på gymnasiet, utan också på grundskolan! Och högskolor och universitet, de borde också komma ut tidigt och inspirera och dela med sig av kunskaper!

Anonymous said...

Jag blir lite kluven i den här frågan. Å ena sidan är det inte meningsfullt om elever tillbringar tid på arbetsplatser där de inte får någon arbetsuppgift därför att det finns regelverk som gör att arbetsplatsen gör regelbrott om de låter eleverna utföra si eller så - vilket gör det hela så krångligt att det istället blir en passiv PRAO. Den typen av PRAO byter man ju gärna bort mot en skola som alltid samspelar med kringliggande samhälle och näringsliv.

Men å andra sidan finns det många elever som verkligen längtar efter sin PRAO därför att de då äntligen får chans att vistas på en plats som för dem representerar ”det verkliga livet” till skillnad från ”låtsaslivet” i skolbubblan. Det är häftigt när man får se lågpresterande skolelever lyfta och bli stolta när de befinner sig i en praktisk situation som de behärskar. Det är häftigt även när högpresterande elever får chans att växa på ännu ett område.

Jag skulle önska att det fanns fler, riktiga, praktiska moment i skolan. På Hassela i Klintehamn har de sysslat mycket med att bygga nytt och renovera för att få plats med sin verksamhet. Då kom de på det fiffiga med att anställa snickarna så att de samtidigt kunde fungera som handledare till ungdomarna. Jobbet tog på det sättet lite längre tid, men i och med att Hassela anställde snickarna släppte den vanliga tidspressen.