Ference Marton

Ference Marton säger att det är få politiker som diskuterar metoder i undervisningen, och jag håller med. Varken Ibrahim Baylan eller Janne Björklund tar fokus i det faktiska lärandet eller i den pedagogiska situationen. Ference tycker sig också se att fenomenet återkommer även hos en del lärare, inte alla. Men en del. Förmodligen menar han dem som inte tagit steget från Lgr80 till Lpo94. Inte en stor grupp, men ändå.

Ference Martons forskning om lärande har fått stort inflytande i pedagogkretsar. Bland annat pekar han på att metoder och förhållningssätt är långt viktigare än att fokusera på rätt och fel eller faktakunskaper. Han hänvisar bland annat till den asiatiska lärkulturens förmåga att fokusera på problemlösning först, därefter väljs metod för att tex uppnå förståelse. Utöver det sker auskultation regelmässigt, dvs att lärare gör reality checks på varandras undervisning för att stötta varandras utveckling. I vår kultur har vi ett perspektiv där vi först väljer metod och först därefter ägnar vi oss åt problemlösning. Problemet för oss är att vi tycks begränsa oss redan vid val av metod. Tänk er att ni skall springa 100 meter i friidrotts VM och att ni ställer er på startlinjen med fastsurrade styltor medan de andra har spikskor och startblock. Inte för att styltor skulle vara bättre utan för att ni helt enkelt valde metod innan målet var klart för er.

I min blogg har jag tidigare tjatat om MÅL - METOD - RESURS, dvs tågordningen man bör ha för att nå hög måluppfyllnad och inte förlora målfokus på vägen. Vanligast är dock att vi både i näringsliv och skola faller i fällan att börja i fel ände. Istället använder oss av metoden RESURS - METOD ,MÅL. På vägen tappar vi målfokus i analys och planering. Detta handlar inte exakt om samma sak som Ference diskuterar men tillsammans bildar de en intressant slutsats kring just målens vikt.

Fler bloggar om:
Skolpolitik Skola Skolan Grundskola Rektor Lärare Jeppesen