Lärarförbundets rapport om skolledare

Utdrag av Lärarförbundets rapport om skolledares situation är nu publicerad i Svenska Dagbladet och generellt sett tycker jag att man bör ta dessa signaler på allvar. 

Det är generellt sett en ganska dyster läsning. 

"Två tredjedelar har fått allt mindre tid för det pedagogiska ledarskapet* Nästan 8 av 10 upplever att arbetsbelastningen har ökat sedan de blev skolledare* Sju av tio rektorer arbetar mer än 45 timmar i veckan* 97 procent trivs i grunden med skolledarjobbet* 55 procent av rektorerna och 43 procent av förskolecheferna övervägt att lämna yrket det senaste året"
Svenska Dagbladet 20014-02-27

2700 skolledare har i enkäten svarat att klimatet hårdnat den senaste tiden. Det allvarliga i detta är att vi riskerar att få ett underskott även på skolledare framöver, att vi får det när det gäller lärare visste vi redan. En komplicerande omständighet är naturligtvis att 40-talisterna är på väg in i pension och om inte bilden av yrket skolledare snabbt förändras till att vara ett positivt laddat framtidsyrke får vi snart en allvarlig brist på kompetenta chefer/ledare i skolan. En kommande katastrof skulle kunna breda ut sig om inget görs.

När vi igår på Lärarförbundets Skolledarkonvent, med hjälp av TwebCast , ställde frågan om de den senaste tiden tänkt tanken att sluta så svarade 66% skolledarna "ja". En av olika skäl icke representativ undersökning förstås men den indikerade i alla fall nästan exakt samma siffror. 

Bakom denna utveckling ligger naturligtvis grundläggande problem med tillit, det kan vi läsa i bland annat Elisabet Nihlfors aktuella forskning om "Styrning och Ledning". 

Ju mer illa vi talar illa om skolan ju mindre bekräftade bli skolans nyckelgrupper lärare och skolledare och det leder tanken till en uppenbar risk att rekryteringsbasen kan minska. 

Det positiva är dock att skolledare i grunden trivs med sina uppdrag. Det måste vi bygga på nu. Där ligger den ena möjligheten.

Den andra möjligheten ligger i att vi måste bli bättre på att berätta om goda exempel och lyfta fler positiva bilder. Inte för att påverka bilden i sig utan för att det faktiskt finns så otroligt många bra förebilder därute. Skolledare i både skola och förskola som gör fantastiska saker. De här lysande fyrarna har viktiga berättelser att föra vidare som motvikt till den negativa spiral vi för tillfället är inne i. 

Nu tar vi tag i det här!

Det är inte bristen på idéer som är utmaningen...

Jag läste ett blogginlägg häromdagen som handlade om innovationsprocesser, eller snarare det faktum att många organisationer påstår att de behöver rekrytera fler medarbetare för att få tillgång till fler och bättre idéer. Man tänker väl att man är alltför idélös i en tid som kräver nytänkande.

Men saken är ju den att det i allmänhet inte är det som är problemet, alltså bristen på idéer. Vi människor får mängder av idéer hela tiden, det är liksom lite det vi har hjärnan till.

Problemet är att vi inte lärt oss känna igen de goda idéer som redan finns

Vi är inte tillräckligt tränade att fånga våra medarbetares innovativa tankar och vår kunskapskultur i kombination med hierarkisk chefskultur motverkar den innovativa drivkraften.

Faktum är att människan är skapt för utmaningar och för problemlösning och människan tycks också vara nyfiken till sin natur, ja de allra flesta av oss i alla fall. Men vi har hamnat i en kontext där andra värdeparametrar är viktigare, tex att det viktigare VEM som fick idén först än hur själva idén kom till.

Jag ska ta ett exempel. Under ganska lång tid har jag iakttagit att det finns en hel del människor som ofta kommenterar andras idéer med "ja det där har jag redan tänkt" eller "precis så som jag tänkt störa själv". Det finns förvisso en bekräftelse inbyggd i det där, men lika ofta blir min känsla att det handlar om egen besvikelse över ens egen bristande förmåga att realisera sina idéer än glädje över andras idéer. Min poäng här är att det viktigaste är att se den goda idén men framförallt att se möjligheterna med den och realisera den. Idéerna finns hos alla, det handlar om att kanalisera dem.

Ett annat exempel är förstås det som den här artikeln tar upp, som bygger på en studie av Wharton’s Jennifer Mueller,  nämligen att osäkerheten som skapas i hierarkiska organisationer skapar beteenden som "kills creativity". Medarbetare och mellanschefer (inte minst) vill inte riskera att misslyckas och därför omedvetet och medvetet stoppar bra idéförslag. Det handlar alltså om att skapa en klimat för att fånga upp och föra fram goda idéer som redan finns.


Att sätta idéer i rörelse, och att GÖRA

Om man har som strategi att rekrytera in fler människor i syfte att få in fler idéer samtidigt som man inte har strukturer och processer att realisera dem känns därför som en dålig idé. Jag skulle dessutom tro att de som rekryteras in i det syftet snabbt upptäcker att klimatet för idéer trots allt inte var så gynnsamt, och då slutar de relativt snabbt. Särskilt om vi talar om unga människor som är rent mer lättrörliga på arbetsmarknaden.

En organisation som värdesätter idéer skapar, genom sitt ledarskap, processer och strukturer som låter de riktigt bra idéerna komma till verklighet. Något vi alla måste öva mer på tror jag.

Lärare och föräldrar är för sunda och smarta för det här...

Ok då fick vi veta vem den särskilde utredaren är som ska hjälpa oss få mer "ordning och reda" i skolan. Ett välkänt ansikte är naturligtvis viktigt i förhållande till medierna och kan man dessutom hitta någon med kunskaper om skolans kultur så är det naturligtvis en fördel opinionsmässigt. Så långt är det ju alla rätt på provet kan man säga. 

Sen är det ju också viktigt att man väljer någon som kan representera en objektiv utgångspunkt, och därför brukar man ofta välja en forskare eller tung knastertorr erfaren utredare från något institut. Här blev det dock ministerns parhäst inom området.

Man ska komma ihåg att utredningen ska syfta till att ta fram "förslag på åtgärder" som ska skapa mer lugn och studiero i klassrummet. Välformulerade ord med tydlig avsikt.

Regeringen uppdrar nu åt Metta Fjelkner att utreda frågor kring ordning och reda. Uppdraget har två delar:

• Utredaren ska följa upp hur den nya skollagen har påverkat hur skolor arbetar med ordning. Det ska kartläggas hur ordningsregler ser ut på olika skolor och hur man jobbar med att stoppa ogiltig frånvaro.
• Utredarens främsta uppgift är att lämna nya förslag på åtgärder som kan bidra till mer ordning och reda i klassrummen.
• Folkpartiets hemsida

Att det är just Metta Fjelkner är naturligtvis ingen slump, hon är en skicklig kommunikatör och delar helt och hållet värdesystem med ministern. Man måste förstå att detta är valkampanjande på mycket hög nivå, men som jag tror kommer komma "right back at ya". Bara det att de i pressträffen riktar strålkastaren på föräldrar och ungdomar som de ansvariga för "ordning och reda" visar ju vart hän de vill gå.


Man hoppas på att få alla lärare i Sverige att tänka "Ja så är det, det är deras fel" och föräldrar att tänka "ja det är förskräckligt vad andra föräldrar brister i ansvar med syna oborstade slynglar till ungar, tur att vår dotter/son har oss". 

Nu är jag helt övertygad om att våra proffs till lärare skolsverige och upplysta föräldrar inte går på dessa lumpna grepp

Metta Fjelkner kommer att leverera en tydlig och bra rapport med flera åtgärder som de gissningsvis redan redan in och som kommer bli ett av ministerns viktigare verktyg i valspurten. Det är inte osannolikt att det kommer röra sig om ökade befogenheter, mer reprimander, att staten bör ta över och mer förmedlad utbildning (katederundervisning). Det går nämligen helt i linje med hur man tänker sig klättra i tex PISA och andra kvantitativa mått för skolan. Kvantitativa mått är inte oviktigt i sammanhanget för det gör att man kan rabbla statistik och siffror, som ju journalister älskar att använda i sin dramaturgi. Man kan lätt framställa sig som kraftfull och agerande om man kan leverera rubriker som

"Skolket har halverats"

Om det skulle visa sig att det blir åtgärder åt det hållet, och det vet vi ju i sanningens namn ännu inte, så kan vi dock konstatera att det inte finns något forskningsstöd i utredning som underbygger dessa resonemang, sen spelar det faktiskt ingen roll hur väl rapporten är formulerad. 

Uppriktigt sagt så bryr jag mig inte om partipolitik i sammanhanget skola, det enda jag bryr mig om är vårt allas ansvar att skapa förutsättningar för att våra barn och ungdomar får de bästa förutsättningarna för ett lärande i vår samtid. Ett lärande som våra skickliga proffs till lärare och rektorer själva styr över, ett lärande som präglas av en utvecklad kunskapssyn, ett bemötande relationsbyggande och tydlig en värdegrund. Det finns fantastiska exempel ute i skolsverige, och skickliga lärare jag pratat med under gårdagen känner inte alls igen sig i att bilden av skolan präglas av oordning och oreda. Därmed inte sagt att det finns miljöer som inte fungerar, men det handlar snarare om bristande ledarskap och bristande förutsättningar. 

Utredning om "ordning och reda" visar på idélöshet...

Igår gick utbildningsdepartementet ut med nyheten att de avser starta en utredning om ordning och reda i skolan. Idén går förstås i linje med de senaste 10 årens smutskastning av både lärare och rektorer och det kommer sannolikt att bli en hård mangling av det "samtida lärandet".  Ett lärande med, förhållningssätt, metoder och processer som som går i linje med samhällsutvecklingen men som utbildningsdepartementet varken förstått eller uppskattar. 

Det är både tragiskt och sorgligt att se hur vår lärarkår och våra skolledare misshandlas för politiska poänger vars syften inte handlar om att stärka skolans uppdrag och stimulera fram ökade resultat utan tvärt om. Detta när vi vet att yttre movivatorer fungerar sämre än inre och hot om bestraffningar är verkningslösa, bland annat eftersom de skapar otrygghet och riskobenägenhet. Men det är ju det man söker, människor som inordnar sig och sitter still.

Departementet tycks just nu gripa efter halmstrån och det är uppenbart att man packat upp medicin som tidigare fungerat i opinionssammanhang. Det är tydligt att de lider av idélöshet.

Vi får väl se kl 11.30 idag då pressträffen äger rum. 

Återkommer under dagen.

Tonen i sociala medier - låt oss ta ett gemensamt ansvar

Vi närmar oss nu valtider på allvar. Man kan tydligt märka att tonen mellan olika politiskt och pedagogiskt ideologiska förespråkare hårdnar. Diskussioner kan lätt spåra ur dessa sammanhang och närma sig personliga påhopp och kränkningar. Det är lite oroande tycker jag, eftersom vi som på olika jobbar med utveckling av unga per definition blir förebilder oavsett vi är rektorer, förkolechefer, lärare, förskollärare, fritidspedagoger, föräldrar eller representerar organisationer vid sidan av eller utanför skolans kärnverksamhet. 

Jag tror att det är viktigt att lägga detta på minnet, eftersom vi samtidigt speglar den kultur vi är en del av. Vi är alla medskapare av vår image som yrkesområde skola. 

Om någon går över gränsen och kränker andra individer eller verksamheter så tycker jag att vi alla har ett ansvar att gå mellan och sätta ned foten för vad vi anser ska vara vår "code of conduct".  En kod där individens okränkbarhet är en självklarhet, såväl i vår skola som i diskussionen runt densamma. 

Vi har ju en enkel bas att utgå ifrån, nämligen:

Värdegrunden i vår läroplan

Om den är vår guideline så borde det vara självklart att ställa upp för varandra och markera när någon går över gränsen. Sådant kan ju hända naturligtvis i debatthettan. 

Som utsatt är det väldigt svårt att på egen hand hantera situationen och de som vid sidan av tigande ser på vad som sker i på Facebook, Bloggar eller Twitter är ju på sitt sätt medansvariga. 

När jag var rektor jobbade vi med ordet

RESPEKT

Ordet respekt kommer från "specere" som betyder "se", dvs jag ser dig och du ser mig. 

Jag hoppas vi kan hjälpas åt med detta, för klimatet är vår allas ansvar. Diskussion och debatt är viktigt, men kränkningar av individer är inte något som skolans representanter ska förknippas med. 

Rebel XII - Reflektioner

I helgen hade Ante Runnquist, jag och Micaela Jonsson förmånen att få arrangera den allra första "Rebel XII helgen".  Det vill säga starten på den utbildning med de första lärarstudenterna som vi kommer ge alla förutsättningar vi kan för att de ska kunna förändra synen på hur viktiga lärarstudenterna är för vår samtida och framtida skola.  För de är viktiga, så otroligt viktiga. 

Och vilka stjärnor vi mötte, alla med spännande historier, perspektiv och bevekelsegrunder för varför de valt att bli lärare och förskollärare.

Det finns ett driv hos dessa rebeller som gör oss varma innemobords och fulla av hopp, en fin kontrast till det elände kring skolfrågan som vi pumpas med media. Vi guidade dem genom visioner, skolans uppdrag, omvärld, pedagogiska övningar, lärperspektiv och satte förstås igång arbetet med "The Rebel Learners manifesto". 

Som avslutning jobbade vi fram nästa steg i deras utveckling tog fram förslag på vilka aktiviteter vi gemensamt behöver genomföra för att sätta lärarstudenter på kartan. Rebel XII kommer bland annat finnas närvarande på SETT2014 och inte minst i Almedalen i Juli. Med oss i det arbetet var också vår partner Lärarförbundet involverad genom Henrik Westerman.

Det blev en intensiv och händelserik helg och jag tror att alla kände att den energi som inställde sig i rummet gav oss alla både framtidstro och en känsla av att vi verkligen kommer att kunna göra skillnad tillsammans.

Läs mer om rebellerna på

http://www.rebellearners.com

http://www.facebook.com/rebellearners

Läs också Ante Runnquists blogginlägg med titeln "Guldmåla dom rackarna"

Återkommer med mer reflektioner så småningom.

Att göra värdegrundsarbete till en kontroversiell fråga

När Sveriges Radios medarbetare ombeds, skriftligen,  att inte agera eller ta ställning i frågor om mänskliga rättigheter känns det som att det är något dramatiskt fel när det gäller SRs chefers värdegrund. Är det något som public service ska stå upp för är det just det. Hela historien ger stinkande och fega signaler till journalister och i förlängningen till övriga samhället. 

Om det är starten på en samhällstrend där frågor om mänskliga rättigheter och ytterst då värdegrundsfrågor ska förklaras i media och runt kaffebord som kontroversiella frågor innebär det ju öppen spelplan för rasistiska och odemokratiska partier och annat löst folk som aktivt vill dela samhället. Det duger inte att luta sig mot argument som att "skydda vår legitimitet och trovärdighet"

Det vore som att rektorer skulle beordra sina lärare att inte ta ställning i frågor om mänskliga rättigheter och tona ned sitt humanistiska perspektiv under ett valår. Absurt...

Råd till Sveriges Radio:

"Se genast till att röja upp bland era chefer och deras värdegrund" 

SKLs nya verktyg för status på skolors digitalisering

Snart kan man som rektor få tillgång till ett gratis verktyg för utvärdering kring var skolan står när det gäller "digitaliseringen". LIKA är ett verktyg för utveckling, uppföljning och arbete med skolornas digitalisering och namnet står för "Ledning, Infrastruktur, Kompetens & Användning". Verktyget har tagits fram av SKL utifrån tanken att ge skolor hjälp att komma vidare i det pedagogiska arbetet. 

Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det är just det, ett verktyg för pedagogisk utveckling i sammanhanget "hur kan man öka de pedagogiska effekterna av de digitala verktygen". Verktyget består av tre delar - självskattning, sammanfattning och handlingsplan. Rektorerna gör självskattningen genom att fylla i olika bedömningar inom olika områden som infrastruktur, ledarskap, organisations, användning m.m. Sedan får de sammanfattning och ett förslag på handlingsplan baserat på skattningen.
Förslaget på handlingsplan är en bra inspirationsguide, man bör inte se det som ett recept, som kan leda skolans ledningsgrupp och lärare mot relevanta diskussioner och kloka beslut.

Man kommer också kunna se hur skolorna ligger IT-mognadsmässigt och därmed kommer man också kunna göra bedömningar om bland annat hur det står till med "likvärdigheten" både inom och mellan kommuner.

Det finns en hel del andra bieffekter av LIKA som jag ser det, minst lika spännande, bland annat kommer att kunna identifiera rektorernas bedömningar av effekterna av de digitala verktygen. Förvisso deras bedömning av effekter, men ändå. Det finns förstås här, som i alla självskattningsverktyg, en "fusk-risk" eller att man övervärderar saker man ska "fylla i" men man kommer trots det tror jag man kommer se tydliga trender.

Idén från början kommer från Johanna Karlén från Lund som där utvecklat ett liknande verktyg med namnet IT-tempen. Johanna presenterar LIKA på SETT2014 i "Styrnings- och Ledningsspåret", registrering till konferensen finns här http://www.settdagarna.se/registrering

Jag tycker det är bra att det kommer ett verktyg för digitaliseringen av flera skäl, och det ska bli spännande att se hur det faller ut i Pilotskolorna under våren och sen är det tänkt att verktyget öppnas för bruk till hösten.

Din närvaro på nätet kan kosta dig jobbet...

Häromdagen pratade vi om rekrytering här på kontoret, min kollega Micaela hade läst en artikel om arbetsgivare som scannande sociala medier i samband med rekryteringprocessen för att bilda sig en uppfattning om de sökande som komplement till ansökningshandlingar. Området intresserar mig dels eftersom jag pluggade "Personal och arbetsvetenskap" på universitetet och för att rekrytering idag delvis är något helt annat än det vi läste i våra tjocka böcker. 

Sociala medier som Facebook  twitter eller instagram fungerar, som bekant, som sociala fingeravtryck på nätet. De kan vara till fördel för oss genom att spegla vilka vi är i interaktion med andra, men också ställa till det för en själv och arbetsgivare. Eftersom en felrekrytering kan vara kostsam så har många arbetsgivare regelmässigt numera rutiner för att granska sökande på nätet. En del arbetsgivare transparenta med att de kollar tex sökandes Facebook, och detsamma gäller givetvis Twitter.  Sex av tio arbetsgivare i tex restaurangbranschen kollar regelbundet sociala medier och hela 38 % har valt bort sökande på underlag från en sådan granskning, enligt Svenska Dagbladet. Det finns många olika med olika studer och undersökningar ska tilläggas, men uppenbart är att trenden pekar i samma riktning. 

Enligt arbetsmarknadens regler så har en arbetssökande som inte valts ut för anställning eller intervju ha rätt att få skriftligt på vilken utbildning, erfarenhet eller andra meriter som den som valts ut haft. Det bygger på diskrimineringslagen. Bra att veta som arbetsgivare tänker jag. Du kan läsa mer här. 

Många arbetsgivare säger att man sällan avskriver någon efter information man hittar på nätet men att det kan ge uppslag till ytterligare frågor i anställningsintervjun, enligt tidningen Ingenjören. 

När man pratar med rektorer blir mönstret detsamma, utan ha empirisk fakta på det kan man säga att även lärare naturligtvis också granskas. Man kollar helt enkelt upp personen som söker och det man letar efter är saker som breddar bilden av vem personen är  och som sedan läggs samman med ansökningshandlingarna. 

Vad betyder då detta? Jo naturligtvis betyder det att man som arbetssökande bör fundera över vilken bild man ger av sig själv på tex Twitter. I skolsammanhang har sociala medier blivit en viktig del av skolutvecklingen, det så kallade "vidgade kollegiet". Twitter är en guldgruva om man söker pedagoger i framkant, för det är ju där de finns och syns. Twitter och Facebook är numera ett mycket viktigt och naturligt verktyg för drivna skolmänniskor och alltfler börjar få upp ögonen för det ur ett professionellt perspektiv. Därför finns stora möjligheter att få nytt jobb här, om man sköter sina kort rätt. 

Man vara medveten om att man själv sätter sina digitala avtryck och successivt bygger man bilden av sig själv, sitt personliga varumärke. Och det varumärket speglar vem du är, hur du interagerar och vad du uttrycker. Slarviga argument, kränkande påhopp eller plumpa tilltag i upprörd debatt kan lätt skapa en ofördelaktig bild, särskilt om man i ansökan skrivit att man är en socialt kompetent person etc. Jobbar man tex med PR-frågor och lägger en så pass avslöjande Tweet som avslöjar ens  egna värderingar, som den på bilden här intill, så ska man kanske inte förvånas över att det får en hel del negativa konsekvenser. 

Även den som för närvarande inte söker jobb kan drabbas genom att man kan sorteras bort i fråga om "jobberbjudanden" eller när rekryteringsföretag aktivt söker personer. Att scanna igenom tex twitter-flöden kan snabbt ge ganska tydliga bilder av vad personen fokuserar på, hur hen interagerar och fungerar i sociala sammanhang på nätet, vilket naturligtvis inte alltid stämmer överens med hur personer fungerar i fysiska situationer. Internet är en arena, eller scen, av flera om man vill använda sig av Goffmans teorier i bland annat "Jaget och Maskerna" (1959). 

Dessutom börjar rektorer och även skolchefer få upp ögonen för sociala mediers betydelse och följer de anställdas närvaro i sociala medier. Det är en del av att leda i en modern kontext. Man försöker fånga upp hur tex skolans värdegrundsarbete utåt sett efterlevs eller andra saker man står för, lärares (och rektorers) profession sträcker ju sig numera utanför klassrummets väggar. Det finns exempel på både rektorer och lärare som hamnat i svårigheter efter att agerat tveksamt på nätet.

Arbetsgivarens intresse för sociala medier kommer att bli allt vanligare framöver tror jag

Nätet är en del av verkligheten och det finns all anledning att vara medveten om vad man gör där och hur man utrycker sig. Är man bara medveten och kan stå upp för vad man gör och förstår hur andra uppfattar det hela har man inget att oroa sig över. Då har man ju aktivt valt att bygga sin egen "image" på ett specifikt sätt. Men om man pga olyckliga omständigheter, slarv eller oaktsamhet lyckas bygga en bild av sig själv som "inte stämmer" kan det ju ge långsiktiga konsekvenser. 

"Sanningen ligger i betraktarens ögon"

Jessica Andersson på Stepstone ger några bra tips på vad man bör tänka på i detta sammanhang här i tidningen Metro

Passion, Slopestyle & lärande

Passionen för det rätta övervinner ett OS  som genomförs i osmaklig miljö, och det är ju en synnerligen trist historia detta med OS i Ryssland tycker jag.  Men jag skulle ändå vilja lyfta en del i det som jag verkligen beundrar och det är dessa idrottsprestationer vars förberedelser och övande saknas många gånger i övriga samhället. 

19-årige Sven Thorgen till exempel från Sollentuna som har tränat och övat och levt med sin snowboard sen han var 7 år. Hans debut  i OS nyss visar att han förmodligen kommer kontrollera tävlingarna i slopestyle framöver, man ser det i ögonen på honom. Man hör det på han röst. När man ser honom åka och hör hon prata om sitt livs passion Snowboard önskar man inget hellre än att alla hittar det som de brinner för och ges möjlighet att utveckla det maximalt. Här finns en tydlig koppling till lärandet och vår förmåga att finna de ungas motivation.


En passionerad människa lär mer engagerat. Plocka in de ungas intresseområden i skolan. Låt deras passion styra.

PASSION

http://www.sventhorgren.com/

Ett blygsamt förslag i ett annars omfattande politiskt tomrum

I veckan avslöjade moderaterna att de har tankar på att gå till val på bland annat att lägga 230 mkr på kompetensutveckling av lärares förmåga att använda IT och tanken är att det ska hjälpa elever att lära sig läsa och räkna tidigare. 

– Vi ser att med modern teknik kan fler elever få verktyg till att lära sig läsa och räkna tidigare. Det är viktigt att skolan ska vara öppen och ligga i takt med utvecklingen i övriga samhället, säger Tomas Tobé.

Aftonbladet 2014-02-06

Tanken tycks vara en lärplattform som skolverket ska få i uppdrag att ta fram, alltså en investering på någon form av teknisk lösning som ska syfta till att lärare ska dela erfarenheter. Men också om att att skolverket ska ta fram ett utbildningsupplägg kring IT-användandet. Man anar en statligt styrd IKT-kurs, kanske med namnet "IT-lyftet", bakom draperierna. Man ska dock inte överdramatisera detta utspel.

Först ska det förhandlas med allianspartierna, och man ytterst blir det då en fråga för Utbildningsministern, vilket kan bli tufft med tanke tidigare fokus. Om de lyckas ro det i hamn blir ett av de förslag som regeringen sjösätter kan dras igång tidigast 2015 och man anar att detta är s.k val-ved. Det kan vara värt att notera.

En blygsam flirt som inte möter de faktiska behov av digitalisering som Svensk skola behöver, men ändå ett förslag om än i ett annars omfattande politiskt tomrum. 

Man ska dock inte vara alltför pessimistisk, kanske kan förslaget locka fram andra partier i frågan? För det behövs. 

Att modernisera skolan och göra den IKT- likvärdig kräver naturligtvis ordentliga satsningar i mångmiljardklassen över en 5-10 årsperiod som omfattar kompetensutveckling av både synsätt och didaktiska val och en nationell IT-strategi för tillgänglighet ut i sista skola. Faktum är ju att vi har kommuner som ännu inte har startat arbetet med att föra in moderna arbetssätt och digitala verktyg till elever och lärare. 

Sundsvall, skola, demokrati och Internet

Igår var jag och Ante Runnquist i Sundsvall, en kommun på gång, och vi träffade fantastiska rektorer, lärare och pedagoger från förskola upp till gymnasiet. Vi pratade ledarskap, lärande i vår tid, yta-djup och hel massa annat. Men vi rörde också området "de fantastiska möjligheter svensk skola har" och att vi kan ta täten i det vi kallar "lärandesamhället". Det finns flera faktorer vi är unika på ur internationellt perspektiv.

Vårt förhållningssätt till barn, vår demokratiserade ledarkultur, vår kunskapssyn, våra moderna läroplaner osv men också vårt naturliga förhållningssätt till internet. Det är en möjlighet vi kanske inte alltid och varje dag tänker på eftersom Internet är en så självklar i våra liv. Hela det svenska samhället är ju väldigt beroende av att medborgarna har tillgång till Internet.

Jämfört med övriga Europa (och världen) så har vi ända sedan internet-boomen i Sverige på 90-talet sett på det som en demokratisk rättighet. Vi har byggt upp en hög tillgänglighet ur ett samhällsperspektiv.

Detta är inte oväsentligt eftersom tillgång till information avgör djupet på processad kunskap och i förlängningen fungerande samhällsfunktioner. 

När jag brukar säga att den naturliga tillgången till Internet är en av flera av svensk skolas stora möjligheter så innebär det just det, en möjlighet. Alla ser inte alltid alla möjligheter och alla gör inte något vettigt av dem. Ännu en gång stötte jag igår på lärare som frustrerat ångar på i framkanten och vill ha lösningar som passar deras pedagogiska taktik och strategi med eleverna men som bemöts av en IT-avdelning som uppträder oproffesionellt och påstår att "det går inte att göra som ni vill ha det" när det rör sig om en så enkel sak som tillgång till nätet utan krångliga inloggningprocedurer etc. Ett förhållningssätt som gör att både lärare och rektorer inte bara blir frustrerade utan de riskerar att tröttna och kommer ingenstans med de pedagogiska och didaktiska utvecklingstankarna.

Detta borde vara en nationell fråga eftersom det här med tillgång till internet, eller digitala verktyg för den delen, som pedagogisk utgångspunkt just har en koppling till våra demokratiska kärnvärden och att vi annars riskerar vi att få ett A och ett B-lag.

Ulli Samuelsson, forskare i Jönköping, lyfter frågan i DN 5 februari där hon varnar för det digitala klassamhället.

– Det jag fann, både i analysen av enkätsvaren och under de längre intervjuerna, var att mycket hänger på lärarna. En stor del av IT-användningen hade varit frivillig och många elever hade bara fått undervisning i det mest grundläggande i till exempel Word, PowerPoint eller Excel.
Dagens Nyheter 2014-02-05

Och på frågan vad detta ger för konsekvenser säger hon:

– I värsta fall får vi ytterligare en social utslagning av elever som redan från början har haft svårigheter i skolarbetet. De datorvana skaffar sig ytterligare fördelar, medan and­ra elever hamnar allt mer på efterkälken.

Utan strategier, tydliga visioner om vartåt vi ska ta lärandet utifrån lärandes kontext så hamnar vi i det frivilliga eldsjälsfällan, där eleverna erbjuds godtyckliga och väldigt olikvärdiga förutsättningar, både inom enskilda skolor och mellan skolor och kommuner. En olikvärdighet som få utanför skolans digitala ankdammen talar om och som därför får fortsätta utan åtgärder. 

Jag antar att skälet till att riskdagspartierna inte lyfter frågan är rent ekonomiska, det skulle tvingas öppna skattkistorna på vid gavel.

De verkar helt inte våga satsa på en riktig investering i lärandet. Igår var det en hearing i Risdagen som Peter Becker på DiU arrangerat (eloge till honom för sitt fina enträgna arbete). Jag tillhörde tyvärr inte de som hade möjligheten att få vara där, men jag hoppas verkligen att denna fråga var den enskilt viktigaste. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att det är den enskilt viktigaste frågan när det rör digitaliseringen och att man inte upphöll för länge vid självklarheter som teknik i allmänhet, särskilt som det skedde i just demokratisveriges högborg. 

För vi behöver en digital vision från politiken, kanske kommer den efter valet2014? 

Svensk skola hett bland Asiater - ett ödets ironi kan jag tycka....

Ända sedan i början av 2000-talet så har Kinesiska skolföreträdare besökt Sverige för att förstå vad det är vi gör med vår skola. De har alltid imponerats av vårt fokus och våra breda perspektiv på lärandet. Vi har nämligen alltid haft något de saknar, en stark koppling till det demokratiska lärandet och goda relationer mellan elev - lärare. 

Det var också något som ofta kom upp under mina resor i bl.a Asien 2006-2010 då jag besökte skolor, pratade med skolpolitiker och lärare på universitet. Det var väldigt tydligt att detta med lärandet i en modern kontext var på agendan i de pedagogiska rummen. De har förstått vartåt de måste gå för att skapa en modern skola för en modern värld.

Nu besöker de oss igen tillsammans med flera andra Asiatiska länder, bland annat Sydkorea. Man gör bland annat nedslag i Nacka. De vill söka svar på HUR inom olika områden som de anser vara våra styrkor. Styrkor som vi samtidigt här hemma definierar som svagheter i den politiska debatten. Saker som att arbeta i grupp, självständighet, inte så auktoritetsstyrt, ömsesidig respekt eftersom de förstår att det stärker de unga som individer och som därför gynnar den samhälleliga utvecklingen. Och skillnaderna mellan tex Sydkorea och Sverige när det gäller lärandes kontext är tydliga.

– I mitt land är eleverna inte vana vid att diskutera och att samarbeta. Där följer de instruktioner mycket mer, säger Chan Oung Park som är professor i fysik i Sydkorea.
Svt 2014-01-29 (artikel)

Medan de söker och inspireras av det vi är bra på för att möta den globala kontexten i bakvattnet på digitalisering och ökad samhällelig kommunikation, där kreativitet och idérikedom blir viktigt, letar vi faktorer som gör att vi kan få bättre resultat på PISA-proven och pratar allt mindre om förmågor som kreativitet i de politiska finrummen. Atlantångarna passerar varandra mitt därute på havet.

Man kan tycka att det är lite av ödets ironi 

När jag började lyfta detta för 10 år sen möttes jag av skepticism och småleenden, men nu har vatten runnit i tillräcklig mängd under broarna och man anar att problemen på allvar börjar hopa sig. Vi är på väg åt helt fel håll.

På ett annat plan kan man ju tycka att det är ett bra uttryck för vikten av att lära av varandra, och det är är ju i grunden bra. Men om man tittar på trendernas pilriktningar finns anledning till mer eftertänksamhet.

Hemligheten ligger i balansen mellan gas och broms

De flesta som har bil vet ju att det där med att gasa och bromsa är en rätt kritisk punkt när det gäller att hitta en jämn fart framåt och för att komma dit man vill på rimlig tid. Det samma gäller faktiskt även skolor som vill framåt i sin skolutveckling. 

Självklart måste man ibland bromsa och ibland gasa, det är de yttre förutsättningarna styr tidpunkt och omfattning. Hinder på vägen, plötsliga förändringar i trafiken eller tillgången på bensin är bara några aktörer. En ovan förare som inte hittat balansen mellan gas och broms kommer tveklöst att få en ryckig resa och långsiktigt sliter hen på ett eller annat sätt på motorn. Värst och mest kostsamt är de så klart för de som gasar och bromsar samtidigt, för dem gäller ett liv med antingen många besök på servicestationen eller stora hål i plånboken.

Det hela handlar så klart om något så tråkigt som att planera sin resa, att helt enkelt veta när man måste gasa och när man eventuellt måste sakta in utan att förlora sin resrutt och tidplan.

Ibland stöter man på människor som tycks leva med ena handen på handbromsen också, dvs de som inte nöjer sig med att bromsköra med gaspedal och fotbroms utan som också måste gardera sig med en broms till i handen. Deras körning uppfattas för de mesta av medresenären som osäker, extremt ryckig och oron för att inte komma fram eller rent av farlig blir då ganska påtaglig. Ett tvivel på förarens kapacitet infinner sig och medresenären börjar fundera på alternativa sätt att ta sig fram.

En generell regel är att alltid gasa mer än man bromsar, i synnerhet i början på tex ett utvecklingsprojekt. De flesta projekt innebär ju till en början en och annan uppförsbacke som måste hanteras., precis som min favorit Sally, du vet den där knepiga bibliotekarien i på Svt under 90-talet, brukar säga:

Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke. 

Igår träffade jag 17 skolchefer och rektorer som alla ingår i Ifous projekt kring digitalisering, som leds av min gamla kollega Åsa Sundelin. Jag höll ett litet anförande om mina erfarenheter som rektor, och det slog mig efteråt att allihop hade satt sig i sina kärror för att gasa sig framåt in i den digitaliserade skolan med ögonen klistrade på färdplanen. Jag vet inte hur mycket jag egentligen tillförde om jag ska vara ärlig, men kanske fick de lite extra bensin på vägen inför sin resa.

En sak är dock helt klar, jag såg ingen med ena handen på handbromsen.

It´s a brave new world & modet att vara modig

I stort sett alla processer som syftar till förändring eller förbättring handlar om att bryta mönster och utmana rådande strukturer. För att mönsterbrytande (kreativa processer) överhuvudtaget ska starta krävs mod, tex mod att våga misslyckas. Med det förhållningssättet som rektor eller lärare så kommer fler initiativ att tas i en s närhet, modet att våga misslyckas smittar nämligen har jag märkt. 

För att skolutveckla krävs mycket mod, och det märker man nu att fler och fler skolor börjar landa i. För 12 år sen, när jag själv klev in som rektor i Botkyrka, var det en helt annan tid och vad gäller hur vanligt det var med modet att utmana och göra annorlunda. Kulturen var, ska man ska komma ihåg, betydligt mer cementerad på den tiden och de som gjorde annorlunda ironiserades och förlöjligades snarare än applåderades. Idag är snarare normen att utveckla och förändra utifrån rådande strukturer.

Det har helt enkelt blivit tryggare att vara modig, det är nästan mainstream att vara just modig, och det är då självklart att fler blir modiga och hänger på. På många sätt är denna "mainstream" fantastiskt bra för skolan. Vi har fantastiska förutsättningar för detta i svensk skola just nu, det gäller bara att ta vara på dessa. 

It´s a brave new world

En viktig parameter, som jag kommer prata om i morgon på ett föredrag för rektorer och förvaltningschefer (arrat av Ifous) är hur viktig relationen mellan dessa är och hur tex modiga rektorer lätt kan tryckas tillbaka av fega skolchefer och tvärt om. Samma förhållande finns naturligtvis mellan rektorer och lärare, en feg rektor hämmar modiga lärare och tvärt om. 

Att vara feg är ofta inte ett medvetet val, utan det grundar sig naturligtvis i en emotionell känsla av osäkerhet, oro och/eller ångest, att tex misslyckas eller "göra fel". I de fall det är medvetna strategiska val handlar det ofta om, har jag märkt, personer som tex inte har personlig nytta av någon annans idéer kommer i ljuset och därför bromsar uppenbart positiva processer. Medlet man använder grundar sig på kvalificerat bullshit, om uttrycket tillåts. Man hittar på lite olika saker som man greppar rakt ur luften för att få stopp på "hotet". Det är inte bara fegt utan också osedvanligt:

Korkat

När jag tänker tillbaka på min rektorstid 2002-2005 så är det med stolthet jag tänker att jag i alla fall var modig nog att jag utmana de strukturer som behövde utmanas, för att både elever och lärare skulle få ett ledningsklimat/kultur de trivdes bättre i. Ett klimat där prestationer och utveckling blev naturligt  och inte "ångestladdat". Där enskildas idéer värdesattes. Där personlig frihet att själv fatta beslut som lärare  tillsammans med "arbetslaget" blev en bärande gren. 

Jag skrev efter att jag slutade som rektor en bok med titeln "Uppdrag Skola" om just min tid i Broängen, den finns faktiskt fortfarande kvar ett par hundra exemplar, och om någon är intresserad så går den att köpa så klart. Boken är en historia i sig eftersom inget av förlagen som gav ut böcker kring ämnet skola, lärande ledarskap vågade ge ut den. Den var för kontroversiell och provocerande sa man efter att ha läst igenom manus, vilket är smått ironiskt i sammanhanget. Istället startade vi ett eget förlag och boken sålde faktiskt hela 6000 ex. Ingen blockbuster kanske sett i förläggarkontext, men ändå rätt många i min värld. Jag minns att när de första 10 exemplaren såldes, till helt okända människor, så blev jag otroligt stolt över att någon ville läsa om vad som hände på Broängen.