Hur har vi det med klimatet i arbetslivet och skolan....?

Läste i DN om att lärare går till jobbet när de är sjuka. Det är Lärarnas tidning som gjort en uppringning på 500 slumpvisa lärare och kunnat konstatera att 86% går till jobbet sjuka lite då och då. Man kan ju undra vad detta betyder om man tittar på hela arbetsmarknaden, dvs om det finns fler än lärare som går till jobbet lite krassliga nu för tiden? Jag skulle gissa det. Tror faktiskt inte att jag känner någon som alltid är hemma när han eller hon känner sig lite sjuk. För detta handlar väl om förkyld eller nåt sånt, inte om maginfluensa eller annat mer arbetsnedsättande?

Jag kommer att tänka på en historia, berättad av KDS:are Malte Lindeman son till Valfrid Lindeman (Hasse & Tage). Skall läsas med en sur, kort och besservisserattityd:

- Folk går omkring och tror att dom är så sjuka nuförtiden. Jag träffade en bekant häromdan och jag frågade hur han mådde. Han mådde bra sa han. Min bekant har en bror också, en Filip. Jag frågade hur Filip mådde. Han sa att Filip var sjuk. Han bara tror han är sjuk, sa jag. Han tror han är sjuk...han borde lära sig veta hut !

Så träffade jag min bekant häromdan. Jag frågade hur han mådde. Han mådde bra sa han. Och hur mår Filip då? Usch! Filip, sa han....Filip han tror han är dö...

Det finns såklart ingen koppling mellan denna historia och lärare som är sjuka på jobbet men det är ändå lite kul.

När jag var rektor så hade dåvarande regering ett noggrant arbete med att försöka sänka sjuktalen i landet. Det formligen rann ut pengar på hög sjukfrånvaro och man hade bestämt sig för att göra något åt det hela. På min skola arbetade vi också med sjuktalen och vi hade satt upp ett mål som handlade om att "höja sjuktalen".....

....ja höja...

När jag håller föredrag brukar det ta en stund innan auditoriet reagerar och säger "sänka menar du väl"...Men nej, vi var tvugna att höja sjukfrånvaron eftersom vi inte hade hög "sjukfrånvaro" utan istället hög "sjuknärvaro". I praktiken hade vi sjukt låg sjukfrånvaro, folk var knappt sjuka. I alla fall på pappret. Och skälet till att man inte var hemma när man var sjuk var att man helt enkelt inte vågade eller inte tyckte att det var okej att vara hemma. Mest visade det sig handla om att man inte ville belasta sina arbetskamrater, men även om just omtanke om eleverna. Folk slängde antagligen illasinnade kommentarer om någon var sjuk, som ledde till skuldbeläggning och rättning i ledet. Det var helt enkelt ett sånt ledarskapsklimat på skolan när jag tillträdde.

Efter ett tags resonerande och ändrande av ledarskapet och framförallt av klimatet i organisationen lyckades vi vända det där så att det faktiskt blev ok att vara hemma när man var lite krasslig. Sjuktalen gick upp och vi fick sedan hålla i dem lite så att det inte spårade ur.

Kontentan av detta var naturligtvis att det är naturligt för människor att då och då bli lite sjuka. Med ett gott klimat och förhållningssätt så minskar långtidssjukskrivningarna och folk blir allmänt sett friskare och gladare. Men man får aldrig glömma att alla blir sjuka då och då. En del blir kanske aldrig sjuka, och det är okej det med.