Saturday, September 20, 2008

Ungdomarna i Beijing/Kina

Ni Hao!

Igår var jag på studiebesök i ungdomasvärlden i Beijing, närmare bestämt Mao Livehouse norr om "förbjudna staden". Ett rockställe där lokala band från Beijing uppträder inför en mångfacetterad ungdomsgrupp. I Sverige är vi ju vana vid att ungdomar bildar olika tillhörigheter och ofta med musiken som bas. Det mest spännande med mao Livehouse är att under ett och samma tak möts ca 200 st punkare, skinheads, rockabilly, hårdrock, till och med hiphop. Flest är dock de alldeles vanliga Kineserna, eller unga Bijingborna ska man nog säga. Det ser väldigt underligt ut för en västerlänning när en skinhead dansar vilt till en amerikansk poplåt från 60-talet medan kompisen som är heavymetall-freak står bredvid och vaktar den dansandes väska samtidigt som han står och pussar sin hip hop tjej. Underligt men samtidigt befriande. Min egen tolkning är att tillhörighet är viktigare än vad själva "kulturen" står för. Att mötas och sticka ut är viktigare än att det är uttryck för påverkan och eller förändring.

En besökare jag pratar med bekräftade det jag hört tidigare att Mao Livehouse är en av 4 rockscener i Beijing och på dessa spelar en handfull band som alternerar runt som i en oändlig lokal Beijingturne runt runt runt. Igår hade man punk festival som det hette men spännvidden är stor. På scen spelades blandningar av Sex Pistols, Iron Maiden, Bill Halley och diverse filmmusik om vartannat i ett virrvarr. Virrvarr för mig som naturligtvis värderar det som jag upplever i jämförelse med normen, det vill säga det som jag själv tycker är normen. Ett gigantiskt vanligt misstag som många västerlänningar med mig gör dagligen när man diskuterar Kina.

Men hur som helst så känns det relevant här att beskriva skillnader och likheter. Miljön tex. Den känns lite arrangerad, med provocerande klotter på väggarna på toaletten som verkar konstruerad. Lite "sleezy" inredning och progressiv konst på väggarna. Entren är superkontrollerad och man bokför allt som köps och hur många som går in med precision. Verksamheten är med all säkerhet kontrollerad och godkänd av myndigheterna, precis om våra "klubbar" måste ha tillstånd.

Men det känns ändå bra och atmosfären är "helrätt" för en musikupplevelse i mina mått mätt och i synnerhet för den lilla skara om 200 som hittat dit där denna mötesplats är deras hjärta. Beijing har ca 20 miljoner invånare, så var finns då alla andra ungdomar om de fyra scenerna sväljer sammanlagt ett par tusen, om ens det?

Det är något som inte stämmer, kanske du tänker?

Tjejen i ett av banden bekräftar att ungdomar i Beijing normalt sätt inte rör sig i sådana här kretsar eftersom de inte har tid, för de pluggar hela tiden. Fritid är en lyx för unga i Kina, och det är verkligen inget "understatement". Skoldagen börjar för de flesta kl sex på morgonen och slutar oftast inte förens ett på natten inräknat alla läxor m.m. Helgerna är uppbokade med extrastudier och någon enstaka idrottsträning, övning i kalligrafi eller något annat av intresse. I övrigt umgås man med familjen och hjälper till hemma. Hon berättar också att de flesta musikerna i banden som spelar på scenerna lägger ned lika mycket tid på att studera sitt instrument som på skolan i övrigt. De flesta av dem är lyckosamma både i skolan och på sitt musicerande. Och de har lika många timmar på dygnet som vi. man undrar ibland över deras kapacitet. (I ett blogginlägg framöver vidrör jag skolans stressande inverkan på eleverna, men lämnar det här).

"Vi är grymma på att kopiera västerländsk rock rent tekniskt men har mycket kvar innan vi skapar egna kvalitetsmässigt bra låtar på egen hand, säger sångerskan".

Det finns alltså fler vägar att ta sig fram än skola, även i Beijing. Men traditionen är stark och därför är dessa personer relativt sett att räkna som "noll".

Musikaliskt är det lite som att åka tillbaka till början 1980-talet, då de flesta garagerockande ungdomar lärt sig grunderna. Hur man än gjorde då så lät det just "lite amatörgaragemässigt", precis som här. Tekniskt bra med känslan saknas, variationen saknas, kreativiteten saknas och budskapet skulle kunna bli tydligare. Men här finns å andra sidan en stor portion charm och innerlig vilja, som vi på sätt och vis saknar lite hos oss nu för tiden.

Det blev hur som helst en väldigt spännande och härlig kväll med ett par riktigt intressanta samtal som gav mycket insikter om ungdomar i Beijing och Kina generellt. Beskrivningar berättade av ungdomar själva, vilket är inte minst viktigt tycker jag.

:-D

No comments: