Saturday, September 13, 2008

Beijing är stort...mycket stort...

Hej (餵)
När jag som 12-åring flyttade till Linköping från Söderhamn var det väldigt stort. När jag sedan flyttade till Stockholm var den nya hemvisten också nästan okontrollerat stor. När jag var i USA kändes det också överväldigande stort. Men jag har nu förstått att det finns stora städer och större städer ändå. Jag har varit i Beijing en dag och mina intryck är redan minst sagt storskaliga. Inte så konstigt kanske, med tanke på att den här staden verkligen är är riktigt stor och häpnadsväckande.

Det byggs överallt i ett tempo som får en att undra över hur det hela är möjligt.

Jag fick tid att promenera runt "Den förbjudna staden" ikväll i två etapper och i mörkret ger den ett mäktigt intryck. Längs hela "strandpromenaden" står kineser kantade och fotograferar det ljussatta området och man får bara lust till att läsa på om dess historia. Lusten för lärande har aldrig varit så påtaglig. Och det är nog bra det, för med hjälp av historien om Beijing (Kina) kanske jag bättre kan förstå människorna som präglats av den kopplat till den bok jag ska skriva.

Alla jag möter (kineser) är vänliga, leende och väldigt hjälpsamma. Men det kan tydligen också ställa till besvär. När en taxichafför fann det obekvämt att erkänna att han inte hittade vägen till mitt hotell och inte visste var han skulle ta vägen där på vägkanten (och allra minst jag själv) dök en familj i min ålder upp och började allihop diskutera med chaffisen som efter en stund gav upp och skamset åkte därifrån. Familjen gick ut allihop i vägen och stoppade en ny taxibil och försäkrade sig om att chaufförinnan verkligen kunde vägen till RedWall hotel i Cheng Deng. Undertiden stod jag bara och kände mig som alien, men satte mig sen och åkte i 30 minuter tills hon efter tre mobilsamtal till slut hittade rätt. Efteråt såg jag på kartan att sträckan var mindre än 5 minuters bilfärd med någon som verkligen kunnat vägen. Hon bad ursäkt (tror jag) på kinesiska, i brist på engelska, och ville inte ha betalt. Hon såg generad obekväm ut. Men givetvis betalade jag för upplevelsen och hon fick såklart också dricks. Hon bugade glatt leende igen, hoppade in i taxin och drog vidare. Jag tyckte synd om henne där jag stod med min resväska på trottoaren mitt Peking.

Efteråt tänkte jag på det där jag hört om att det för kineser helt enkelt inte är bekvämt att erkänna att man inte kan. Det är helt enkelt inte ok att ha fel. Kanske hade händelsen att göra med att jag inte skrivit ut adressen på kinesiska utan på engelska (mitt klumphuvud). Jag ska i alla fall göra det i fortsättningen, så chafförerna slipper våndas för en svensk "alone in Beijing". Så i morgon blir det att införskaffa en billig skrivare och använda översättningsverktyget google translate.

Nu blir det kinsesisk TV hela kvällen, för jag har ätit gott och är trött.

1 comment:

Josephine said...

Hej hej!

Tips från en f.d kinaresenär: Ta ett visitkort från hotellet, de har oftast skrivit ut namnet både på engelska och kinesiska. Sen räcker det att alltid ha det på sig, då kan man vara säker på att alltid hitta hem!