Skoldebatten, aktörerna och mediernas roll

Jag har de senaste sex åren ofta pekat på de negativa och dystra bilderna som svensk skola målas i. Hur dessa "black art" tavlor dessutom tjänar någons eller någras särskilda syften. Att det inte är ovanligt att de som kommunicerar skola genom media är helt kontroproduktiva och att de ibland dessutom är helt ute och cyklar. Det smärtar givetvis oss som varje dag brinnande engagerar oss för själva lärandets utveckling i svensk skola. Ett eftersatt område i debatten, milt uttryckt. Inte för att det inte finns bitar i svenskt skolsystem som behöver utvecklas. Inte alls. Det finns många områden som måste utvecklas i svensk skolkultur, men det finns också fantastiskt många klockrena och goda exempel. Men dessa får sällan plats bland de aktörer som mer eller mindre äger debattutrymmet.

SR P1 granskade häromveckan Jan Björklunds sätt att beskriva svensk skolas situation och reprtrarna menar att han använder skolan för att muskelbygga politiskt. Jag kan inte annat än hålla med. Sällan har man hört något som helst positivt om svenskt skolsystem från den mannens tunga. Han är vass och mycket medvetet genomtänkt, det bör man komma ihåg. Dessutom har han faktiskt humor och är rätt trevlig. Men det mildrar ju inte effekterna av hans svartkonst och vodoomässiga formler. Gula och röda kort som delas ut till höger och vänster, höjdhoppsribbor och one-liners som "sverige är världsmästare i sen ankomst och skolk", "mobiler skall förbjudas", "datorsatsningen vid sekelskiftet ledde bara till att barnen numera sitter och spelar dataspel hela dagarna", "mer katederundervisning...". De verkligt viktiga frågornas estradör. NOT...

– Vi har bara gått till de källor som Jan Björklund själv hänvisar till. Då upptäckte vi ganska snabbt att det inte finns belägg för så dramatiska uttalanden som han har gjort, säger Åsa Avdic, en av reportrarna.
Dagens Nyheter 2008-08-28


Ej heller drottningen av skoldebatt Metta Fjelkner tvekar att låta sina tyckanden sippra fram i de mest märkliga situationer. Idag såg jag tex att hon i Expressen ogillade Reinfeldts låtval när han försökte sjunga på Polarpriset. Han sjöng naturligtvis Pink Floyd-texten: "We don´t need no education...hey teacher leave us kids alone". Det omåttligt populära bandets kanske största hit någonsin. Men oj....det får man ju inte.... "Här måste vi markera".....Ett viktigt inlägg i Expressen kanske vore på sin plats tänker metta Fjelkner och ondgör sig för en kommentarsugen reporter:

"Jag noterade att statsminister Fredrik Reinfeldt sjöng inte bara med, utan själv stämde upp till sången, säger Metta Fjelkner, till LR:s hemsida."
Expressen 2008-08-27

Jag vet inte om jag tänker fel här men har Pink Floyds text något med den svenska skoldebatten att göra överhuvudtaget? Och vem är intresserad av vad Metta tycker att Fredrik Reinfeldt borde få sjunga och inte? Att som journalist navigera i detta gytter av märkligheter, statistik och allsköns tyckanden är förstås väldigt svårt. Det är ingen tvekan om det. Det kan vara nog så svårt att navigera för den som arbetar i skolan varje dag.

Men den löjeväckande, negativa och ofta överdrivna bild som de etablerade debattaktörerna bygger sin retorik efter skapar en närmast omöjlig situation för alla de professionella pedagoger som varje dag utför stordåd ute i svensk skola. Att läsa om sitt yrke som om det vore den värsta och/eller farligaste arbetsplatsen på jorden skapar bara tappade sugar och dessutom en utarmning av rekryteringsunderlaget i en tid då läraryrket borde vara "top of all charts".

De flesta aktörer i skoldebatten driver sina frågor för sina speciella vinklade syften. Det är inget märkligt med det, alla representerar vi något. De skickligaste med störst resurser syns givetvis mest i medieutbudet, inte du och jag. De mest framgångsrika pr-medarbetarna inom skolområdet finns inom skolfacken och inte minst hos självaste pr-mogulen och tillika skolministern Jan Björklund själv. Han blev till och med kallad faxfingret under sin tid i Stockholm Stad, eftersom han faxade så många pressmeddelanden som skolborgarråd.

Att Björklund en längre tid kört med konflikts och snuttifieringsretorik var antagligen ingen nyhet för oss insatta redan innan P1 körde sitt granskande program. Eller blev de flesta av oss lurade av hans "rakryggade tydlighet"? Alldeles oavsett så gör detta sammantaget att den offentliga debatten runt skolan blir väldigt snäv och innehållslös. Intressegrupper med professionella åsikter faller tungt mellan stolarna i medieprioriteringen på landets stora redaktioner och debatten minimeras till att till slut bli mer eller mindre konturlös. Och det är då den blir riktigt farlig. Man bör i detta läge inte anklaga medierna, medierna rapporterar de åsikter som hörs högst. Även om det i sig kan tyckas vara själva problemet.

:-D