Alla nya intryck här i Beijing gör mig nästan matt just nu och jag formligen plöjer skrifter, böcker hemsidor om Konfucianismen, Daoismen, dynastierna och allsköns kulturhistoria. Också den moderna historien har gett sina avtryck i Kinas själ naturligtvis. Våra kulturer skiljer sig dramatiskt åt sett ur ett filosofiskt perspektiv och jag börjar fascineras alltmer av dessa skillnader som ligger till grund för hur vi tex ser på skolan som samhällsverktyg.
"Vår lilla glaskupa i norr kanske borde sluta att slå sig på bröstet i oinsiktsfulla försök att "lära kineser hur vagnen skall dras"
Landet Kinas sociala och kulturella mekanismer är så oerhört mycket mer komplexa än jag kunnat föreställa mig och förändringen från ett slutet introvert samhälle till ett alltmer mer öppet går så snabbt att man till slut inte ser det goda utan enbart de brister som finns kvar. Kan ju även vara ett uttryck för vår undermedvetna livsfilosofi kallad "jante". All förändring tar dock tid, det ska man komma ihåg, hur märkligt det än kan låta att säga det i samband med en diskussion om ett land som gått från fattigt introvert land till att ge sig ut i världsekonomin på knappa 20 år.
"Och kanske är det så att det istället är vi som har mycket mer att lära av dem än de av oss? "
Mina möten blir också allt fler för varje dag och jag lär intensivt. Efterhand börjar en förståelse, även om den ännu är i sin linda, bli allt tydligare kring de drivkrafter som ligger till grund för denna explosionsartade utveckling som nu Kina är mitt uppe i. det är nog detta som gör mig matt för tillfället. Men samtidigt tacksam och glad.

På vägen tillbaka till hotellet på förmiddagen, efter Eastwei, mötet passerade jag en Primary School (offentlig skola i de lägre åldrarna) där en lärare sysselsatte ett antal 6-7 åringar på gården. Först stod jag utanför en häck försiktigt sneglande på vad som hände därinne men efter en stund tog jag mod till mig och gick in och helt sonika frågade om jag fick titta på en stund. Jag kände mig verkligen dum i det ögonblicket. Men läraren som kunde lite engelska gick helt oväntat med på det men bad mig vänligt med bestämt att inte fotografera. Det hela blev en sällsynt spännande upplevelse kan jag lova.
Nu ska jag in lärtyfonen igen, vi hörs....
:-D
No comments:
Post a Comment