Hemma igen i vattentrampet...

Nyss hemkommen igen från Beijing blir skillnaden mellan kina och Sverige än mer påtaglig. Plötsligt ser jag saker i ett annat ljus. Det blir lite tydligare allting och vår lilla inskränkthet här i trygga Svedala blir så tydlig att man närapå börjar stamma med frukosten i halsen.

Vi diskuterar i media just nu ifall skolor som inte sköter sig skall bötfällas?

Ok....tala om för mig på vilka dramatiska sätt lärandet ökar och på vilket sätt en sådan åtgärd ökar Sveriges konkurrenskraft då Kineserna just passerat oss?

Jag hade kunnat förstå tankesättet om övriga reformerande förslag rörde ökat lärande och tydliga visioner om hur vi skall kunna bli världsledande inom kunskapsutveckling 2020. Men icke sa nicke. Här gäller inget sånt. Vi nöjer oss att gladeligen lägga våra hjärnor i befriande bomullsinlägg och diskutera saker som kanske vid en extra fundering borde vara rätt självklara.

“Hon efterlyser också ”mer kraftfulla verktyg för att hävda skollagens krav” och skulle vilja ha möjlighet att använda vite för att tvinga skolhuvudmännen att åtgärda brister i skolan. Lärarfacken har i flera år förespråkat sådana sanktionsmöjligheter och välkomnar Ann-Marie Beglers utspel.”
Aftonbladet 0928

Är detta verkligen det smartaste vi kan tänka ut för att stärka svensk skola och svensk välfärd inför framtiden? Att bötfälla huvudmannen? Det minskar ju i praktiken utvecklingspotentialen i kommunen eller friskolekoncernen än mer. Min åsikt att skolor skall följa skollagen bör vid det här laget vara självklar så det lämnar jag. Men likt Peter Karlberg som gör en logisk analys här menar jag att de skolor som inte fullgör sitt uppdrag av olika skäl bör byta skolledning då det uppenbarligen brister i ledningsförmåga. Jag skulle vilja tillägga att "om omständigheterna inte är gravt hindrande", då kanske förvaltningsledningen istället bör tvingas omsätta sin kompetens eller ledning. Men diskussionen och nivån är ändå andefattig.

Nej debatten ger intryck av en inställning som saknar långsiktighet och progressiva angreppssätt. En idé som grundar sig i att vi inte har anledning att ändra i svensk skolas innehåll, det räcker istället med stiffa upp ramverket.

Så medan det reformeras och funderas i Asien med vilda visioner och kraftiga satsningar på att vända skutan, guppar vi runt här i vikingaland i våra små träbåtar med åror och önskar att vi kunde vrida klockan tillbaka, eller åtminstone stoppa den...

Detta oroar mig....

:-D

Last day in Beijing 25/6

Den sista dagen i Beijing var som ett ända stort crescendo från tidig morgon till sen kväll. Under 18 timmar hann jag med att undervisa tre tvåtimmarspass på Beijing International studies University som ligger i biznizzområdet öster om den "inre stan". Sammanlagt mötte jag tre studentgrupper om ungefär 70 studenter vardera. Jag pratade lite om Sverige men valde under planeringsarbetet kvällen innan att lägga huvuddelen av mina 2 timmar på vikten av att "bryta mönster". Passen uppskattades mycket både av studenterna och av lärare och professorer. Jag valde medvetet att bygga passen på dialog och diskussion för att testa av hur pass trygga de kände sig i den formen. Det visade sig att trots att det är ovanligt med den typen av lärande så var de väldigt aktiva och hade konstruktiva och kritiska åsikter. Än en gång kom mina fördomar på skam, och jag skämdes lite efteråt. Men jag var salig att ha fått ynnesten att undervisa på ett kinesiskt universitet, och så nervös har jag nog aldrig varit någonsin. Men det släppte snart. Efter två veckor med engelska som enda språk så kände jag mig bekväm med alla uttryck och fackbegrepp inom lärandesfären.

Under lunchen hade vi sedan många spännande samtal om Kinas framtida utbildningssystem och alla var enade om att det är stora reformer på gång. Professorn vittnade om kravet på utbildning i kritiskt tänkande samt kreativitet och innovation. Hon menade att om jag vore europé så skulle jag vara lite nervös, eller i alla fall tänka att det är dags att börja fundera över framtiden. Jag kunde förstås inget annat än att ödmjukt hålla med.

En annan spännande sak är att i stort varje student på detta universitet där många studerade språk, främst engelska, hade ett digitalt språklexikon som direktöversatte från Kinesiska till Engelska. Den vassaste (på bilden till vänster) hade även interaktivitet och filmer med fraser och uttal. Ett fantastiskt verktyg menade man och språkkunskaperna på universitetet harv exploderat efter att dessa "maskiner" fått spridning. Det vittnar om att det i Kina inte är kontroversiellt att använda IT som verktyg i det reguljära lärandet. Man börjar bli alltmer fokuserade på resultatet av lärandet, och nyttan. Ett problem är språket eftersom språket blir bryggan över till ett fint jobb i det alltmer globaliserade Kina. Visst fanns diskussioner om traditionellt kontra modernt lärande men faktum kvarstår:

- Nästan alla 10 000 studenter ägde en sån här "translator" och de låg ständigt framför dem på bänkarna.

Dessa digitala språklexicon eller vad man skall kalla dem finns i olika varianter från 350 - 1400 RMB (yen) vilket i stort sätt är samma som SEK. Alla med samma funktion, dvs du lär dig kinesiska digitalt. Jag ska beställa en.

Efter undervisningen på universitetet tog jag en taxi hem, bytte om för att sista kvällen ta mig till "Himmelska fridens" för att möte Leo Qi en sista gång. han krävde att få ta mig till en restaurang och bjuda mig på "traditional Chinese food". Det blev en guidning av rang i det kinesiska köket och vi passerade 5 restauranger på olika små kyffesbakgator, alla med sin specialitet, och efteråt var jag så mätt att jag bokstavligen trodde jag skulle spricka. Och inte fick jag betala denna gång heller, han skulle stå för allt. Helt i linje med den Kinesiska traditionen. 6 timmar senare var jag på mitt rum. Packade mina väskor och somnade på 2 röda sekunder.

Svenska skolan & Springtime

Häromdagen (måndag) var jag på besök hos Svenska Skolan i Beijing. Där arbetar Svenska, Norska och Kinesiska pedagoger sida vid sida med den svenska skolans uppdrag för utlandssvenskars barn. Det är en fantastisk smältdegel där det finns stora möjligheter att det utvecklas nya tankar kring lärandet med influenser från dessa olika unika skolkulturer.

Jag var inbjuden av skolans rektor Mona Nyberg. Mona är en riktigt inspirerande och open minded skolledare som tidigare arbetat i bland annat Haninge och Tyresö i olika roller i nivåer, från förskola till skola. Nu är hon alltså här och driver skola under helt andra förutsättningar än hemma i Sverige. Stort !

På skolan fick jag också kontakt med flera kinesisk lärare som lovade att hjälpa mig med innehåll till boken. Fantastiskt.

Jag har träffat många lärare, studenter och annat under resan och de har varit helt fantastiska allihop och fått mig att inse en hel massa saker om de skillnader som finns mellan våra länders utgångspunkter kring lärande och skola.

Jag fick även den stora förmånen att lyssna till Per Dahl som är verksamhetsansvarig på Springtime i Kina. Per gav en enastående bra föreläsning om interkulturell kommunikation och förståelse. Det var verkliugen spännande och han gav mig flera nycklar jag upptäckt att jag saknat under dessa två veckor. Pusslet börjar falla på plats....

Nu skall jag ut på nya äventyr i ett för dagen regnigt Beijing. I morgon skall jag bland annat undervisa på Universitetet här i stan, ett av dem. Otippat? Ja! Men så lever vi globaliseringens tidevarv också, i en tid där allt är möjligt.

:-)

Leo Qi & framtiden

I lördags träffade jag 26 åriga Leo Qi. Under ett 5 timmar långt möte gav denna unga man mig en rejäl rundtur i bland annat kinesisk skolkultur. Det tog nästan en hel dag att återhämta mig och smälta allt. Leo Qi är inne på sitt sista universitetsår och arbetar samtidigt deltid som lärare här i Beijing. Han erbjöd sig via kontakter i olika led att guida mig och svara på alla de funderingar jag hade runt kinesiskt skolsystem kopplat globaliseringen och kinas uppöppnande mot världen. Leo var väldigt påläst och förvånansvärt frispråkig. Han stämde träff med mig på Himmelska fridens torg och hade inga som helst problem med att på eget initiativ prata om känsliga ämnen som tex den tragiska händelsen 1989. Vi åkte med buss till Beijings "Bizznizområde" runt Guomao västerut från den inre staden. Där satte vi oss på en avkroksrestaurang för att äta och han krävde att få bjuda mig utan att jag hade den minsta chans att få bjuda tillbaka. 

"Du förstår Fredrik, du är vår gäst och det är både en ära för mig och min skyldighet att bjuda dig så länge du är gäst här"

Jag tackade allra ödmjukast men i själva verket slets jag i bitar av mitt svenska rättvisetänkande och kom att tänka på alla "splittade notor" jag genomlevt hemma i Svedala. Jag förklarade lite senare hur det kan gå till att dela nota i Sverige. Hur komplicerat det kan bli om man är 7-8 personer som skall dela och några vill att det minsann skall vara lika på kronan. Han tittade upp på mig med stora ögon en lång stund, sen tittade han ner i maten igen och skrattade medan han slevade in av godsakerna. 

"Här brukar vi småbråka om vem som ska få den stora äran att få betala", säger han sen. 

Kanske säger det något om vilka skillnader som ändå finns i våra sociala grundsyner, och ändå handlade detta bara om en ät- och betalningsprocedur. 

Maten var fantastisk och samtalet varade i flera timmar och gick som en tornado längs jordklotets alla hörn men hela tiden kopplat till Kinas utveckling och kinesernas syn på kunskap, lärande, kreativitet, IT, att leva som ung i Kina och naturligtvis hur det är att gå i skola i "Mittens Rike". Kunskaper jag kommer ha stor nytta av i skrivandet av min nya bok "I globaliseringens kölvatten". 

Detta är det absolut mest intressanta och mest lärorika möte jag haft på många år. Ni får ursäkta alla ni speciella och spännande människor jag möter hela tiden och som jag har mött, men detta var något väldigt speciellt.

:-D

Ungdomarna i Beijing/Kina

Ni Hao!

Igår var jag på studiebesök i ungdomasvärlden i Beijing, närmare bestämt Mao Livehouse norr om "förbjudna staden". Ett rockställe där lokala band från Beijing uppträder inför en mångfacetterad ungdomsgrupp. I Sverige är vi ju vana vid att ungdomar bildar olika tillhörigheter och ofta med musiken som bas. Det mest spännande med mao Livehouse är att under ett och samma tak möts ca 200 st punkare, skinheads, rockabilly, hårdrock, till och med hiphop. Flest är dock de alldeles vanliga Kineserna, eller unga Bijingborna ska man nog säga. Det ser väldigt underligt ut för en västerlänning när en skinhead dansar vilt till en amerikansk poplåt från 60-talet medan kompisen som är heavymetall-freak står bredvid och vaktar den dansandes väska samtidigt som han står och pussar sin hip hop tjej. Underligt men samtidigt befriande. Min egen tolkning är att tillhörighet är viktigare än vad själva "kulturen" står för. Att mötas och sticka ut är viktigare än att det är uttryck för påverkan och eller förändring.

En besökare jag pratar med bekräftade det jag hört tidigare att Mao Livehouse är en av 4 rockscener i Beijing och på dessa spelar en handfull band som alternerar runt som i en oändlig lokal Beijingturne runt runt runt. Igår hade man punk festival som det hette men spännvidden är stor. På scen spelades blandningar av Sex Pistols, Iron Maiden, Bill Halley och diverse filmmusik om vartannat i ett virrvarr. Virrvarr för mig som naturligtvis värderar det som jag upplever i jämförelse med normen, det vill säga det som jag själv tycker är normen. Ett gigantiskt vanligt misstag som många västerlänningar med mig gör dagligen när man diskuterar Kina.

Men hur som helst så känns det relevant här att beskriva skillnader och likheter. Miljön tex. Den känns lite arrangerad, med provocerande klotter på väggarna på toaletten som verkar konstruerad. Lite "sleezy" inredning och progressiv konst på väggarna. Entren är superkontrollerad och man bokför allt som köps och hur många som går in med precision. Verksamheten är med all säkerhet kontrollerad och godkänd av myndigheterna, precis om våra "klubbar" måste ha tillstånd.

Men det känns ändå bra och atmosfären är "helrätt" för en musikupplevelse i mina mått mätt och i synnerhet för den lilla skara om 200 som hittat dit där denna mötesplats är deras hjärta. Beijing har ca 20 miljoner invånare, så var finns då alla andra ungdomar om de fyra scenerna sväljer sammanlagt ett par tusen, om ens det?

Det är något som inte stämmer, kanske du tänker?

Tjejen i ett av banden bekräftar att ungdomar i Beijing normalt sätt inte rör sig i sådana här kretsar eftersom de inte har tid, för de pluggar hela tiden. Fritid är en lyx för unga i Kina, och det är verkligen inget "understatement". Skoldagen börjar för de flesta kl sex på morgonen och slutar oftast inte förens ett på natten inräknat alla läxor m.m. Helgerna är uppbokade med extrastudier och någon enstaka idrottsträning, övning i kalligrafi eller något annat av intresse. I övrigt umgås man med familjen och hjälper till hemma. Hon berättar också att de flesta musikerna i banden som spelar på scenerna lägger ned lika mycket tid på att studera sitt instrument som på skolan i övrigt. De flesta av dem är lyckosamma både i skolan och på sitt musicerande. Och de har lika många timmar på dygnet som vi. man undrar ibland över deras kapacitet. (I ett blogginlägg framöver vidrör jag skolans stressande inverkan på eleverna, men lämnar det här).

"Vi är grymma på att kopiera västerländsk rock rent tekniskt men har mycket kvar innan vi skapar egna kvalitetsmässigt bra låtar på egen hand, säger sångerskan".

Det finns alltså fler vägar att ta sig fram än skola, även i Beijing. Men traditionen är stark och därför är dessa personer relativt sett att räkna som "noll".

Musikaliskt är det lite som att åka tillbaka till början 1980-talet, då de flesta garagerockande ungdomar lärt sig grunderna. Hur man än gjorde då så lät det just "lite amatörgaragemässigt", precis som här. Tekniskt bra med känslan saknas, variationen saknas, kreativiteten saknas och budskapet skulle kunna bli tydligare. Men här finns å andra sidan en stor portion charm och innerlig vilja, som vi på sätt och vis saknar lite hos oss nu för tiden.

Det blev hur som helst en väldigt spännande och härlig kväll med ett par riktigt intressanta samtal som gav mycket insikter om ungdomar i Beijing och Kina generellt. Beskrivningar berättade av ungdomar själva, vilket är inte minst viktigt tycker jag.

:-D

En liten skillnad !

Innan jag åkte till Beijing köpte jag en fin penna att göra antecknar med. En schysst penna med svart bläck, inte särskilt dyr men ändå väldigt skön att skriva med. Igår när jag åt frukost på ett frukosthak nåt kvarter från hotellet så glömde jag pennan när jag gick. Suck. 

Nu på morgonen hade jag ingen penna att göra några noteringar med, så  i morse på vägen till frukoststället jag köpte  en ny penna i en av de otal kiosker som finns längs gatorna. 

Väl inne på frukoststället så hann jag inte sätta mig innan servitrisen dök upp och bugade med min penna i handen. Jag blev lite förbluffad och samtidigt liten besviken över att jag föreställt mig att pennan för evigt skulle vara i personalens ägo, dvs att tillskrev dem egenskaper jag byggt på förutfattade meningar om dem. Men för henne var det nog en självklarhet att lämna den tillbaka så fort hon såg mig.  Det var det där med att kulturhistoriskt är det just självklart att ständigt jobba med sin egen godhet eller schyssthet. Det sitter djupt rotat i den Kinesiska livsåskådningen (se blogginläggen tidigare om Konfucius m.m).

Det är måhända en liten skillnad, men en betydelsefull sådan tror jag, mellan våra båda länders sätt att hantera och förhålla sig till sin omgivning. Jag har svårt att se att något sådant skulle kunna hända i Sverige, även om det säkert händer här och där. Tvärtom är nog betydligt vanligare skulle jag tippa...

Nu är jag dock inte så naiv att jag tror att alla kineser är "hederliga", så enkelt är det förstås inte. Ficktjuveri och kriminalitet ökar, särskilt i de större städerna, läste jag i Börje Ljunggrens bok "Kina - vår tids drama". Jag kom också att tänka på att jag läst nånstans att Kinas tidigare ledare Deng en gång sa något i stil med att "om man öppnar fönstret för att få in frisk luft får man in en och annan fluga också". 

:-D

Alla dessa nya intryck....

Ni Hao !

Alla nya intryck här i Beijing gör mig nästan matt just nu och jag formligen plöjer skrifter, böcker hemsidor om Konfucianismen, Daoismen, dynastierna och allsköns kulturhistoria. Också den moderna historien har gett sina avtryck i Kinas själ naturligtvis. Våra kulturer skiljer sig dramatiskt åt sett ur ett filosofiskt perspektiv och jag börjar fascineras alltmer av dessa skillnader som ligger till grund för hur vi tex ser på skolan som samhällsverktyg.

Så sakteliga börjar jag också, hör och häpna, ifrågasätta mina egna tankemönster och se oerhörda styrkor med den österländska livsåskådningen. Nej jag håller inte på att bli religiös eller politiskt indoktrinerad på kuppen, det hela rör helt andra saker. Möjligen ökar min ödmjukhet och nyfikenhet runt våra respektive politiska system kopplat till "lärandet" ännu mer i takt med dessa insikter. Att det tex är befängt att världen och i synnerhet den här delen av den, hos oss i svensk skola nästan enbart beskrivs utifrån våra etniska glasögons perspektiv.

"Vår lilla glaskupa i norr kanske borde sluta att slå sig på bröstet i oinsiktsfulla försök att "lära kineser hur vagnen skall dras"

Landet Kinas sociala och kulturella mekanismer är så oerhört mycket mer komplexa än jag kunnat föreställa mig och förändringen från ett slutet introvert samhälle till ett alltmer mer öppet går så snabbt att man till slut inte ser det goda utan enbart de brister som finns kvar. Kan ju även vara ett uttryck för vår undermedvetna livsfilosofi kallad "jante". All förändring tar dock tid, det ska man komma ihåg, hur märkligt det än kan låta att säga det i samband med en diskussion om ett land som gått från fattigt introvert land till att ge sig ut i världsekonomin på knappa 20 år.

"Och kanske är det så att det istället är vi som har mycket mer att lära av dem än de av oss? "

Mina möten blir också allt fler för varje dag och jag lär intensivt. Efterhand börjar en förståelse, även om den ännu är i sin linda, bli allt tydligare kring de drivkrafter som ligger till grund för denna explosionsartade utveckling som nu Kina är mitt uppe i. det är nog detta som gör mig matt för tillfället. Men samtidigt tacksam och glad.

I dag hade jag ett extremt spännande möte med den svensk med största Kinakunskaper idag, nämligen Johan Björkstén på företaget Eastwei. Vi träffades på Starbucks CoffeeShop i skrapan Fullink vid Dongzhimen Daije. Johans arbete som startade 1986 har givit honom en unik position som kulturöversättare mellan öst och väst och att höra honom berätta om sina egna reflektioner är verkligen spännande. Ett tips är att köpa hans bok "I mittens rike", som en lättläst och enkel bok som belyser Kinas samhälle på olika sätt. Vi skall ses igen och se vad vi kan hitta på tillsammans kring debatten runt svensk skola genom Rektorsakademien.

På vägen tillbaka till hotellet på förmiddagen, efter Eastwei, mötet passerade jag en Primary School (offentlig skola i de lägre åldrarna) där en lärare sysselsatte ett antal 6-7 åringar på gården. Först stod jag utanför en häck försiktigt sneglande på vad som hände därinne men efter en stund tog jag mod till mig och gick in och helt sonika frågade om jag fick titta på en stund. Jag kände mig verkligen dum i det ögonblicket. Men läraren som kunde lite engelska gick helt oväntat med på det men bad mig vänligt med bestämt att inte fotografera. Det hela blev en sällsynt spännande upplevelse kan jag lova.

Nu ska jag in lärtyfonen igen, vi hörs....

:-D

Kina, Konfucius och Utbildning

Det jag nu skriver är inget försök att beskriva någon sanning, och jag kan ha fel i mina slutsatser. Beskrivningar är också starkt förenklade. Men jag försöker lära mig....det är gott nog det !

Konfucianismen (儒家) härstammar från Taoismen (TAO) där bland annat Yin och Yan symboliserade att allt hade sin motsats. Inget kan till exempel vara gott om det inte finns nåt ont som spelar i samklang. Inget kan vara vackert om det inte samtidigt fins nått fult att kontrastera med/mot. Människan var i grunden en del av det himmelska riket, inte en enskild individ alltså utan en del i något mycket större än det jordliga. Människan levde i samklang med det himmelska och det gällde att följa himmlens regler. Det viktigaste en människa hade att utveckla var sin godhet och människan var i grunden god enligt konfucianismen. Endast genom utbildning kunde man förbättra sin godhet och därför var en konfucianismens viktigaste redskap just kunskap och att studera. Det viktiga var dock inte att lära och skapa nytt utan istället vidarebfordra gamla värderingar till nya generationer, på så sätt kunde godheten utvecklas och bli bättre hos människorna men framförallt bevaras för framtiden. Utan utbildning blev man alltså antagligen ond och/eller belastande. Man skulle helt enkelt studera hur man uppför sig, vad som var etiskt och moraliskt riktigt m.m. Den sociala normen hölls på så sätt oförändrad. 

En annan viktig drivkraft i tankarna var att se upp till överheten, lyda överordnade, vörda sina föräldrar och äldre och mannen skulle styra över sin kvinna. Alltså en starkt komformistisk idévärld. Tanken var den att om människorna levde efter dessa principer så skulle man leva i samklang med himmelriket och inga hungersnöder eller katastrofer utöver det vanliga skulle inträffa.

Hmmm...vad lär vi oss nu av detta då? Jo att det finns starka traditionsbudna och kulturhistoriska synsätt i Kina som förklarar varför detta med att studera hårt är viktigt. Inte så att man idag tänker att man ska studera hårt på universitetet för att bli en god människa eller i första hand "bara" återskapa gamla värderingar. Det gör man också, men att påstå att Kineser inte kunskapsutvecklar vore att göra ett stort övertramp. Men konfucius tankar finns där ändå. Där bakom det nya som växer fram. Utbildning är för Kineserna mycket viktigt och något som alla vill åt på ett eller annat sätt utifrån familje- och individperspektiv men också utifrån ett samhällsperspektiv. Man vill helt enkelt få det bättre och samtidigt bidra till samhällets utveckling.

Det är mycket fint att studera i Kina.

Det här med att vara en god medmänniska som konfucianismen höll fram som det viktigaste ser man också överallt här i Kina. Man är precis hur trevliga och hjälpsamma som helst. Man ler åt varandra oftare här än hemma. Man erbjuder sig hela tiden att hjälpa till. För en västerlänning kan man uppfatta det som efterhängset och påfluget många gånger, vi är ju vana vid vår personliga integritetssfär på 1,5 meter.

En reflektion man kan göra och som jag inte har belägg för men som ändå är intressant är ju hur konfucius påverkar samhällets förmåga att utveckla nytt idag, då konfucianismen hellre pratade om att återskap och föra gamla värderingar vidare? Ligger Konfucius tankar som en våt filt över landet ytterligare en tid? Vad för utveckling hade vi sett i Kina idag utan konfucianismen? Frågor för andra att besvara.

Men kanske finns här något vi kan dra nytta av i Sverige? Kanske ger det oss några extra år eller månader innan problematiken för oss startar på allvar. jag tänker på kreativitet igen, förstås. Kreativitet var kanske inte Konfucius ballaste ämne i skolan. Kina reser sig nu från det gamla och nyreformerar överallt i syfte att öppna upp och skapa nytt och skapa en bättre framtid för befolkningen som man kallar det "socialistiska harmoniska samhället".En framtid där utbildning kommer ha en lika viktig roll som under kondfucianismen. Detta är det mest spännande just nu tycker jag. Man utnyttjar något man redan är stark på, dvs viljan att studera. Konfucianismen är inte längre det exakta rättesnöre man använder sig av i Kina. Men man håller så sakteliga på att modernisera synen för att få den att passa in i "det nya" kina. Denna kulturyttring eller filosofi har nämligen en förenande kraft för samhällsomvälvningen.

Men kanske sneglar nu istället en del svenska skolpolitiker på Konfucius läror, vad vet jag? Det verkar så ibland....

Det kanske är dags att vakna upp nu!

Att anpassa sig i Kina....

Ni Hao !

Idag har jag äntligen kommit underfund med varför jag haft ont i huvudet  sen jag landade i fredagsnatten på Beijing Capital Airport. I två dagar har jag  nämligen försökt lösa problemet genom att äta Resorb (vätskeersättning) och knaprat Ipren. Men det var inte förrän jag blev uppmärksammad av Pernilla på kärnan i pudeln som orsaken till värken dök upp. 

Kaffe! Så klart! 

Jag har inte druckit kaffe sen jag kom hit och det är därför jag har ont i skallen. Jag köpte hur som helst en kartong Maxim Instant Coffee i en torghandel under eftermiddagen. Ett paket med bilder som jag tyckte såg ut som vanligt kaffe, ja så likt det nu kan bli. Kaffet här är rätt vattnigt om man säger så. Och mycket riktigt så var det ett kaffepulver blandat med 90% mjölkpulver och socker. Odrickbart och absolut ingen medicin för mitt onda huvud som riktig kaffeknarkare från Svedala. 

Men jag tänkte att så lätt ger jag mig inte.

Jag öppnade alla små portionspåsar och separerade kaffepartiklarna från mjölk- och sockerprylarna och fick till slut en hög alldeles tillräcklig för en kopp. Efter tre koppar försvann huvudvärken, nästan som ett mirakel. 

Så vad har detta med den här bloggen att göra då? Jo så till vida att det har med Darwin-begreppet "Survival of the fittest" att göra. Det är nämligen inte "den starke som överlever" utan "den som bäst anpassar sig till förändringen". I detta fall hade jag nog mer tur än att jag har gener som låter mig överleva men ändå. Hade jag inte velat ta omaket att separera kaffepartiklarna från de andra skräpet hade jag inte blivit av med huvudvärken.

Och dessutom är det just det med att anpassa sig som Kineserna nu gör så otroligt framgångsrikt. De anpassar sig till omvärlden och de gör det genom att härma och lära nytt. Frågan är vad vi gör hemma i Svedala undertiden? Ja inte härmar vi i alla fall? Och lär vi nytt?

Tål att funderas på det där....

:-D

Beijing är stort...mycket stort...

Hej (餵)
När jag som 12-åring flyttade till Linköping från Söderhamn var det väldigt stort. När jag sedan flyttade till Stockholm var den nya hemvisten också nästan okontrollerat stor. När jag var i USA kändes det också överväldigande stort. Men jag har nu förstått att det finns stora städer och större städer ändå. Jag har varit i Beijing en dag och mina intryck är redan minst sagt storskaliga. Inte så konstigt kanske, med tanke på att den här staden verkligen är är riktigt stor och häpnadsväckande.

Det byggs överallt i ett tempo som får en att undra över hur det hela är möjligt.

Jag fick tid att promenera runt "Den förbjudna staden" ikväll i två etapper och i mörkret ger den ett mäktigt intryck. Längs hela "strandpromenaden" står kineser kantade och fotograferar det ljussatta området och man får bara lust till att läsa på om dess historia. Lusten för lärande har aldrig varit så påtaglig. Och det är nog bra det, för med hjälp av historien om Beijing (Kina) kanske jag bättre kan förstå människorna som präglats av den kopplat till den bok jag ska skriva.

Alla jag möter (kineser) är vänliga, leende och väldigt hjälpsamma. Men det kan tydligen också ställa till besvär. När en taxichafför fann det obekvämt att erkänna att han inte hittade vägen till mitt hotell och inte visste var han skulle ta vägen där på vägkanten (och allra minst jag själv) dök en familj i min ålder upp och började allihop diskutera med chaffisen som efter en stund gav upp och skamset åkte därifrån. Familjen gick ut allihop i vägen och stoppade en ny taxibil och försäkrade sig om att chaufförinnan verkligen kunde vägen till RedWall hotel i Cheng Deng. Undertiden stod jag bara och kände mig som alien, men satte mig sen och åkte i 30 minuter tills hon efter tre mobilsamtal till slut hittade rätt. Efteråt såg jag på kartan att sträckan var mindre än 5 minuters bilfärd med någon som verkligen kunnat vägen. Hon bad ursäkt (tror jag) på kinesiska, i brist på engelska, och ville inte ha betalt. Hon såg generad obekväm ut. Men givetvis betalade jag för upplevelsen och hon fick såklart också dricks. Hon bugade glatt leende igen, hoppade in i taxin och drog vidare. Jag tyckte synd om henne där jag stod med min resväska på trottoaren mitt Peking.

Efteråt tänkte jag på det där jag hört om att det för kineser helt enkelt inte är bekvämt att erkänna att man inte kan. Det är helt enkelt inte ok att ha fel. Kanske hade händelsen att göra med att jag inte skrivit ut adressen på kinesiska utan på engelska (mitt klumphuvud). Jag ska i alla fall göra det i fortsättningen, så chafförerna slipper våndas för en svensk "alone in Beijing". Så i morgon blir det att införskaffa en billig skrivare och använda översättningsverktyget google translate.

Nu blir det kinsesisk TV hela kvällen, för jag har ätit gott och är trött.

Do you believe in me?

Idag fick jag en helt underbar film av min fantastiska kollega Åsa Sundelin (thanx). Ta er tid att lyssna på det här och försök förstå vad som menas. Kanske kan budskapet hjälpa oss alla att komma vidare i olika sammanhang :-)



Inpired is the word....

:-D

3 dagar kvar...tills resan börjar....

:-D

Kinaförberedelser, MySpace & Ulrika K Engström

Hej (餵)

Nu är det mycket att stå i så här 4 dagar före avfärd. Förberedelserna har gått in i en helt ny fas och jag har bland annat stor hjälp vår nyanställde och mycket kompetenta researcher vid namn Cecilia von Schedvin. Hon backar upp genom att dammsuga internet innan, utan, under och bakom efter spännande personer och möten. En lite rolig grej är att alla som vi kommer i kontakt med och som hemskt gärna vill hjälpa till vill ha frågorna vi skall prata om ställda i förväg på engelska och de är i övrigt mycket försiktiga i kontakten med oss. Vid något tillfälle har till och med några myspace-konton plötsligt stängts ned. Nåja Cecilias arbete skapar i alla fall mycket öppningar och det känns riktigt bra med ett proffs i detta arbete.

Även frågan vi skickade ut i Rektorsakademiens nätverk och här på bloggen tog skruv och mailtipsen har givit berg av frukt faktiskt. Kina och lärande engagerar verkligen, det märks. Tack alla ni som bidragit!

Nu i veckan har jag bland annat det stora nöjet att träffa Ulrika K Engström som skrivit den fantastiska boken "Den harmoniska revolutionen" som jag verkligen kan rekommendera.

Veckan nu innan lift off innehåller dessutom flera spännande personer som vill bidra med klokskaper. Jag träffar också en Beijing-bo som är här i Stockholm och som har insikter om Kinesisk skola, det ska bli spännande som lite förstart.

I övrigt är det mesta klart tror jag. Lite osäkert ännu kring internet och kontantkorts-mobil därborta men det löser sig nog det med. Hotellet lär ha internet i alla fall.

Den som lever får se....

:-D

Kina, skola, lärande....nytt bokprojekt...

Hej (餵)

Nästa fredag åker jag till Kina för att skriva en ny bok. En bok om skillnader och likheter avseende drivkrafter i och runt svensk och kinesisk utbildning och skola. Allt ur perspektivet "globaliseringen".

Frågor som söker svar är bland annat:

• Vad kan vi lära av Kina?
• Hur påverkar Kinas kraftiga utveckling vårt uppdrag, från förskola över grundskola, gymnasium till universitet och kompetensutveckling i företag/offentlig förvaltning?
• Hur ser kommande arbetsmarknad ut?
• IT i undervisningen, hur tänker vi och de kring det?
  
• Hur ska vi klara den framtida konkurrensen?
• Vilken kompetensstrategi har Kina?
• Vad behöver vi addera i vår skolkultur?
• Hur tänker ungdomar i Kina jämfört med Sverige?
• Vilka utmaningar brottas de med och vilka brottas vi med?
• Vilka är våra respektive styrkor och svagheter i vår syn på lärandet?

Många fler frågor kan och kommer förstås komma ifråga för boken, och inget är ännu helt bestämt. Därför behöver vi din input och dina tips, både från skola och näringsliv/arbetsliv, för att få en bra helhet. Har du frågeställningar som jag kan ta med mig till Peking med omnejd ? Eller har du kanske konkreta kontakter som kan vara värdefulla på plats i där borta eller här i Sverige? Har du historier eller anekdoter som pekar på intressanta fenomen?

Alla som bidrar med information är med i en utlottning av sammanlagt 50 exemplar av den nya boken som beräknas vara klar till våren. Har du något att bidra med vänligen maila kina@rektorsakademien.se

:-D

Skoldebatten, aktörerna och mediernas roll

Jag har de senaste sex åren ofta pekat på de negativa och dystra bilderna som svensk skola målas i. Hur dessa "black art" tavlor dessutom tjänar någons eller någras särskilda syften. Att det inte är ovanligt att de som kommunicerar skola genom media är helt kontroproduktiva och att de ibland dessutom är helt ute och cyklar. Det smärtar givetvis oss som varje dag brinnande engagerar oss för själva lärandets utveckling i svensk skola. Ett eftersatt område i debatten, milt uttryckt. Inte för att det inte finns bitar i svenskt skolsystem som behöver utvecklas. Inte alls. Det finns många områden som måste utvecklas i svensk skolkultur, men det finns också fantastiskt många klockrena och goda exempel. Men dessa får sällan plats bland de aktörer som mer eller mindre äger debattutrymmet.

SR P1 granskade häromveckan Jan Björklunds sätt att beskriva svensk skolas situation och reprtrarna menar att han använder skolan för att muskelbygga politiskt. Jag kan inte annat än hålla med. Sällan har man hört något som helst positivt om svenskt skolsystem från den mannens tunga. Han är vass och mycket medvetet genomtänkt, det bör man komma ihåg. Dessutom har han faktiskt humor och är rätt trevlig. Men det mildrar ju inte effekterna av hans svartkonst och vodoomässiga formler. Gula och röda kort som delas ut till höger och vänster, höjdhoppsribbor och one-liners som "sverige är världsmästare i sen ankomst och skolk", "mobiler skall förbjudas", "datorsatsningen vid sekelskiftet ledde bara till att barnen numera sitter och spelar dataspel hela dagarna", "mer katederundervisning...". De verkligt viktiga frågornas estradör. NOT...

– Vi har bara gått till de källor som Jan Björklund själv hänvisar till. Då upptäckte vi ganska snabbt att det inte finns belägg för så dramatiska uttalanden som han har gjort, säger Åsa Avdic, en av reportrarna.
Dagens Nyheter 2008-08-28


Ej heller drottningen av skoldebatt Metta Fjelkner tvekar att låta sina tyckanden sippra fram i de mest märkliga situationer. Idag såg jag tex att hon i Expressen ogillade Reinfeldts låtval när han försökte sjunga på Polarpriset. Han sjöng naturligtvis Pink Floyd-texten: "We don´t need no education...hey teacher leave us kids alone". Det omåttligt populära bandets kanske största hit någonsin. Men oj....det får man ju inte.... "Här måste vi markera".....Ett viktigt inlägg i Expressen kanske vore på sin plats tänker metta Fjelkner och ondgör sig för en kommentarsugen reporter:

"Jag noterade att statsminister Fredrik Reinfeldt sjöng inte bara med, utan själv stämde upp till sången, säger Metta Fjelkner, till LR:s hemsida."
Expressen 2008-08-27

Jag vet inte om jag tänker fel här men har Pink Floyds text något med den svenska skoldebatten att göra överhuvudtaget? Och vem är intresserad av vad Metta tycker att Fredrik Reinfeldt borde få sjunga och inte? Att som journalist navigera i detta gytter av märkligheter, statistik och allsköns tyckanden är förstås väldigt svårt. Det är ingen tvekan om det. Det kan vara nog så svårt att navigera för den som arbetar i skolan varje dag.

Men den löjeväckande, negativa och ofta överdrivna bild som de etablerade debattaktörerna bygger sin retorik efter skapar en närmast omöjlig situation för alla de professionella pedagoger som varje dag utför stordåd ute i svensk skola. Att läsa om sitt yrke som om det vore den värsta och/eller farligaste arbetsplatsen på jorden skapar bara tappade sugar och dessutom en utarmning av rekryteringsunderlaget i en tid då läraryrket borde vara "top of all charts".

De flesta aktörer i skoldebatten driver sina frågor för sina speciella vinklade syften. Det är inget märkligt med det, alla representerar vi något. De skickligaste med störst resurser syns givetvis mest i medieutbudet, inte du och jag. De mest framgångsrika pr-medarbetarna inom skolområdet finns inom skolfacken och inte minst hos självaste pr-mogulen och tillika skolministern Jan Björklund själv. Han blev till och med kallad faxfingret under sin tid i Stockholm Stad, eftersom han faxade så många pressmeddelanden som skolborgarråd.

Att Björklund en längre tid kört med konflikts och snuttifieringsretorik var antagligen ingen nyhet för oss insatta redan innan P1 körde sitt granskande program. Eller blev de flesta av oss lurade av hans "rakryggade tydlighet"? Alldeles oavsett så gör detta sammantaget att den offentliga debatten runt skolan blir väldigt snäv och innehållslös. Intressegrupper med professionella åsikter faller tungt mellan stolarna i medieprioriteringen på landets stora redaktioner och debatten minimeras till att till slut bli mer eller mindre konturlös. Och det är då den blir riktigt farlig. Man bör i detta läge inte anklaga medierna, medierna rapporterar de åsikter som hörs högst. Även om det i sig kan tyckas vara själva problemet.

:-D

Mat i skolan...smaskigt !

Jag har en längre tid funderat över detta med maten i skolan. Skolmat är nämligen ett nedprioriterat område, i alla fall om man ser till diskussionen om hur mycket resurser som läggs på mat. I en vanlig stad i Sverige, som typ Avesta i södra Dalarna, lägger man 5490 kr per år och elev. Det betyder att en måltid kostar ca 6,40 kr att laga och sleva fram. Har du prövat att laga något spännande och inspirerande för sex spänn? För skolmat ska väl också inspirera eller?

Jag brukar inte vara den som anger resurser som huvudorsaken till att kvalitetsarbetet haltar, men trots "argument" som fungerande stordrift så känns dryga 6 spänn som ett skämt om man siktar på en näringsriktig och varierad och spännande kost. För den ska väl också vara spännande?

I många kommuner har det tyvärr blivit norm att skolmat inte ska få kosta, helst inget alls känns det som. På exempelskolan i Avesta menar man på fullaste allvar att man klarar sig på tilldelade resurser på grund av att alla elever inte äter. Annars skulle det inte gå. Jag har hört liknande resonameng i Stockholm, Malmö, Göteborg, Linköping, Halmstad, Kiruna etc. Men att fler resonerar lika illa gör inte sakfrågan mer legitim eller självklar. Tvärt om.

"Hmmm...hur resonerar de egentligen", undrar jag? "Skulle samma resonemang duga för matematik?"

"Vi klarar resurstilldelningen i matteundervisningen på grund av att alla elever inte deltar, som tur är"

Det håller givetvis inte några längre sträckor som försklaringsmodell, istället så skulle det ta hus i helvete i den politiska nämnden och handlingsplaner skulle omdelebart födas. Skolans uppdrag måste nämligen vårdas, kontrolleras och utvecklas.

Men skolan omfattas även ett uppdrag att öka och befästa elevers kunskaper och attityder till hur man tänker och käkar mat på ett någorlunda vettigt sätt. Vi vill ju alla ha fungerande människor som mår bra runt om oss eller? Jodå det vill vi. Vi vill att unga ska må bra och inte bli feta som amerikaner. Fetman har tydligen mer än fördubblats på 25 år, från 15% 1978 till 32% 2003. Det kan ju ha med den allmänna synen på mat att göra menar jag.

Debatten om ungas ätande förläggs dock istället oftast till de mer grumliga vattnen för att den riktiga diskussionen inte skall få nämnvärd fart. Jag menar diskussionen om huruvida vi vuxna faktiskt tar ansvar på riktigt för våra ungas ätande. Enkla diskussioner fungerar alltid bäst i dessa syften, det har ju inte minst Jan Björklund lärt oss de senaste åren. Vi diskuterar tex hellre att förbjuda kexchoklad i caféet än att lyfta elevmaten och skolmatsalsmiljön. Kexchokladdiskussionen duger nämligen alldeles tillräckligt gott som samvetsdödare för de allra flesta vuxna, så de slipper fundera över vad som verklige sker i elevmatsalen eller att maten vi får speglar just precis sex spänn. Vad kostar tex maten för våra fängelsekunder? Eller vad kostar föresten din lunch, du som läser? Ja inte sex ynka kronor i alla fall. Om du inte jobbar i skolan alltså, och då betalar du dessutom 50-60 kronor för den. Snacka om vilka feta fina marginaler skolmatsrestauranger har på sina lärare. Varför inte bygga ut alla skolmatsalarna och sälja lunch till hela samhället? Grym affärsidé....

Om mer energi läggs på en seriös debatt om svensk skolas matuppdrag och vision runt hälsa så skulle vi antagligen få en mer positiv utveckling för ungas mathållning. Och kanske mer välmående barn och ungdomar, inte minst....

Det borde få vara "smaskigt" med mat i skolan !

Ps. Det ska påpekas att det också finns många skolor som lyckas fantastiskt med sitt uppdrag. Detta inlägg spetsar till saker och ting för att peka på orimligheter i hur samhället tänker i en viktig fråga. Syftet är inte att dänga till skolmåltidspersonal i allmänhet. Ds.