Vi måste förändra chefsrollen

En trend i samhället nu är att 80-tallister inte vill bli chefer på samma sätt som 40 och 50-tallister. De tycks vara så att de värdesätter helt andra saker än chefstitlar eller vräkiga kontorsmöbler och förmodligen är det har de sett vad som krävs av en chef idag genom sina mammor och pappor. Man kan säga att de är fostrade att inte ”offra” för mycket. Och chefer offrar som vi alla vet ganska mycket för sina arbeten, som oceaner av tid, semestrar, föräldrarollen, fritid m.m. Och detta vill de yngre generationerna inte i samma utsträckning. 80-talisterna hare tyvärr också missat grunderna i INPUT & OUTPUT, dvs att det i allmänhet kostar att få något.

Även min generation (60-70 tallisterna) är lite bortskämd när det gäller detta och det värsta är ju att vi skämmer bort våra egna barn som idag går i skolan. Och 90 tallisterna vet vi ännu inte hur det funkar för på arbetsmarknaden. Det vi vet är att de är familjernas starkaste beslutsfattare när det gäller konsumtionsmönster. Vi ger tredjeklassaren mandatet att styra hur vi konsumerar i familjen, vad som skall ätas på helgen, vilka mp3-spelare som skall köpas och vart vi skall resa på semstern. Vi lär dem att fatta beslut men inte att beslut ofta kostar i andra änden. Vi behöver massor av chefer snart som kan fatta beslut nu när 40 tallisterna sätter sig ned. Och risken är ganska stor att vi får fel chefer, dvs bara såna som vill vara chef för en högre lön och inte för att de vill påverka, göra skillnad och som fascineras av ledarskapet, det som just kostar mycket input i form av tex engagemang. De som borde bli chefer verkar vara smarta nog att göra något annat, som att förverkliga sig och satsa på sig själv. För det är det som de lärt sig att livet går ut på, lite input till extrem output.

Det vi måste göra är att FÖRÄNDRA chefsrollen.

Vi måste också stötta unga i att lära sig att det i livet faktiskt kostar att få något, annars kommer vi ha stora problem med arbetskraft framöver. I den globaliserande konkurrensen måste vi inse att vi måste börja tänka på att engagera oss alla. 1,3 miljarder kineser har inte dessa I-landsproblem. De är underdogs som har något att kämpa för medan vi sitter här i våra chesterfieldssoffor, vi sippar på champagnen och undrar ”vad i allsindar gör dom där borta i Asien egentligen”?