Sofia Larsen (c) om mobbing, ledarskap, timplan och "Bea"...

Igår lärde Sofia Larsen oss att lärare som genom sin ledarroll engagerar elever i en skola som arbetar aktivt med moderna lärverktyg är att föredra, men vad tycker hon då om tex "timplanen" eller skolledares framtida utveckling i skolan? I denna den andra delen i intervjun med Utbildningsutskottets ordförande får vi även tips kring hennes älsklingssås.

Fredrik: När utredningen baserad på 900 skolor som arbetade "timplanefritt" visade att det är bättre för arbetsbelastning, trivsel, elevers måluppfyllelse och utveckling att slopa timplanen så valde dåvarande regering att ändå behålla ett sämre system. Hur kan man välja något som uppenbarligen är sämre för elevers förutsättningar att utvecklas och lära?

Sofia: Jag tycker att en alltför styrd timplan är fel. Jag skulle gärna se att fler skolor jobbar ”timplanefritt” och det kommer man också att få möjlighet till nu. Jag skulle också kunna tänka mig att på sikt helt ta bort timplanen men då måste man först lösa, det som kom fram när man utvärderade försöket, att vissa ämnen prioriteras ned för mycket. En timplanefri skola fungerar först optimalt om vi har en ordentligt flexibel och elevanpassad skola.

Fredrik: Blev du någon gång mobbad, dvs kränkt fysiskt eller psykiskt vid upprepade tillfällen, i skolan? Eller var du nära någon som blev det? Vilket är enligt dig det viktigaste som skolan bör utveckla för att få bort mobbingen i skolan? Försök vara konkret.

Sofia: Nej, jag har aldrig blivit mobbad på det sättet men jag har blivit redat för allt ifrån mina fräknar till att jag sportade istället för att ”hänga vid korvmojen”. Jag minns högstadietiden som den tuffaste tiden. Den tid då flera unga ska försöka hitta vem man är och vad man vill. Det är en tuff tid och vuxnas och lärares stöd behövs extra mycket här tror jag. Jag är mycket glad åt att vi nu ska få en typ av ”Lex Sarah” i skolan. Det är något som jag drivit hårt. Det innebär att ingen vuxen någonsin kan blunda för vad som händer på skolan. Lärare, och annan personal på skolan, kommer att bli anmälningsskyldiga när man ser att någon elev far illa. Detta förslag utreds just nu.

Fredrik: Gör en analys av ledarskapsstandarden i grova drag när det gäller skola jämfört med exempelvis företag i arbetslivet eller annan samhällsfunktion. Hur skulle du vilja se utvecklingen framåt? Se ledarskapet som att det krävs hos både lärare och skolledare.

Sofia: Ledarskapet är nyckeln för en framgångsrik skola, så detta är avgörande för skolans framtid. Jag vill ha en ren ledarskapsutbildning för rektorer och jag hoppas att vi nästa mandatperiod kan genomföra ett ”rektorslyft”. En managementutbildning för rektorer där man kan gå en anpassad utbildning.

Att vara rektor i dag är ett mycket stort ansvar och man är ofta chef över fler än vad en genomsnittlig platschef i näringslivet är. Trots detta har de flesta rektorer inte haft möjlighet att fortbilda sig i själva ledarskapet. Detta är mycket prioriterat för mig och centerpartiet.

Fredrik: Kan du slänga ihop en riktig bearnaisesås? Alltså inte pulverbea. Vilket är i så fall ditt tips om hur man får den att inte skära sig? Var lärde du dig det?

Sofia: Jag älskar bearnaisesås! Hade mitt första sommarjobb som 14-åringn på en restaurang/pizzeria och då fick jag stå och vispa bearnaise. Tipset är att ”tokvispa” hela tiden, det var i alla fall det jag gjorde. Sedan får man inte värma upp för hett, om man ska återvärma den, för då skär den sig definitivt.

Fredrik: Nu när kompetensen i samhället tenderar att vara mer flyktig och viktiga varumärken (verksamheter) flyttar till länder som Kina, hur resonerar du i det sammanhanget kring begrepp som kreativitet och nytänkande i skolan?

Sofia: Som jag svarade tidigare så tror jag att kreativitet och entreprenöriella färdigheter är avgörande för att vi ska klara oss på den internationella marknaden. Därför behöver skolan också arbeta på ett annat sätt och ta tillvara på dessa förmågor. Ta-sig-församheten, att stimulera elever att tänka fritt och stort men samtidigt se möjligheterna och att själv lära sig att göra något åt saken. Får vi ett mer entreprenöriellt tänkande i samhället och skolan så kommer vi också att se fler företagare men också fler aktiva medborgare och medarbetare. Detta gynnar både den enskilde individen och samhället i stort.

Kanske är det så att det finns en koppling mellan en bra "Bea" och skolutveckling ändå? Att det gäller att "tokvispa" för att den inte ska skära sig? Hmmm...får prova "tokvisp" i helgen.

:-)

Skolpolitiker nr 4: Sofia Larsen (c)

Då är det dags att gå vidare med den fjärde i raden av politiker som representerar partierna i utbildningsutskottet. Tidigare har ju Mats Pertoft (mp), Rossana Dinamarca (v), Mats Gerdau (m) delgivit sina tankar kring skola och samtid. Jag kan förresten redan nu avslöja att Sofia utmärker sig lite från de andra, i alla fall på en punkt. Men det ser ni i intervjuns andra del om några dagar.

Sofia Larsen, född 1972, är en svensk centerpartistisk politiker, som sedan 1998 är riksdagsledamot. Hon har varit ledamot i utbildningsutskottet sedan 1998 och är sedan valet 2006 dess ordförande.


Fredrik: Hur var du som elev i skolan? Prestationsprinsessa eller glidartjej?

Sofia: Jag var mest en prestationsprinsessa, får fortfarande jobba en del med det, men jag blev tyvärr en ”glidare” under en tid på gymnasiet.

Fredrik: Hur tycker du pedagogiken bör formas för det 21:a århundradet? Vilka talanger och förmågor vid sidan av grundkunskaper vill vi ge de unga på väg ut i samhället? (För full poäng, resonera kring vikten av mer eller mindre katederundervisning).

Sofia: Jag är övertygad om att det är ledarskapet hos varje lärare som är det mest avgörande. Har läraren förmåga att göra eleverna fullt intresserade och samtidigt ha höga förväntningar på eleverna så är det en lycka. Då kan läraren lyfta varje enskild elev till dens fulla potential. Om detta görs delvis via katederundervisning, ute i det fria eller någon annans stans tror jag inte är det viktigaste utan det är själva relationen, respekten, lusten att lära mer och förväntningarna som gör lärandet lyckat.

Jag är också övertygad om att det, förutom grundkunskaperna, är de entreprenöriella förmågorna som är de viktiga. Att eleverna har en ta-sig-församhet. Att se möjligheter, att ta sig för saker och att driva det man tror på kommer att vara livsviktigt. Om vi lyckas med det i våra skolor kommer vi också att ha en stor konkurrensfördel jämfört med andra länder. Ut men nånannanism och jante alltså och in med ta-sig-församhet.

Fredrik: Hur kan det komma sig att det inte självklart att skolans personal och elever har personlig tillgång/möjlighet till internet hela tiden som en viktig del i lärandet på 2000-talet? Borde inte samhället ställa kravet att skolorna använder Internet på ett självklart sätt, precis som övriga samhällsdelar?

Sofia: Självklart borde det vara det. Nu skriver vi också in i den nya skollagen att man ska använda moderna lärverktyg.

Jag tycker absolut att vi behöver ha in mer modern teknik i våra skolor. Det kan handla om att varje elev ska ha en egen dator, eller en mobil för den delen. Att det finns smartbords eller annan teknik. Skolan måste på ett mycket bättre sätt hänga med i detta och det är en viktig fråga att hantera framöver.

En del kommuner och skolor är på väg framåt och har t ex kommit igång med en-till-en, en dator till varje lärare och elev. Detta är bra, men jag vill gärna se också mer tillmötesgående attityder kring ny teknik i skolan.

Fredrik: Finns det en risk att vi är på väg in i ett kunskapsklassamhälle? Dvs ett samhälle där en del har mer förmåga att lära nytt snabbt och en del till och med saknar den förmågan helt? Vad skulle det i så fall hypotetiskt kunna betyda ur ett samhällsperspektiv?

Sofia: Snarare är det väl så att vi håller på att få en kunskapssegregering. Jag tror att alla kan lära, man behöver bara olika tid och olika sätt för att lära sig. Därför behöver vi bl a en mer flexibel skola.

Det som oroar mig är att en del skolor och skolledare rent krasst menar att deras elever inte alltid kan lära sig. Tyvärr finns det alltför många som menar att deras elever på skolan inte kan nå upp till kunskapsmålen och man använder argument som t ex att skolan ligger i ett tungt socialt område. Detta gör mig oerhört beklämd, men jag är glad åt att det finns kommuner och skolor som menar tvärt om och också visar att det går att förändra och förbättra sig.

Vilken attityd som finns på en skola märks ganska snabbt, det märks vilken typ av ledarskap och tankegångar som finns. Eftersom jag fått möjligheten och besöka många skolor runt om i landet kan jag säga nästan direkt när jag kommer in genom dörrarna vilken typ av ledarskap och vilken typ av attityder som finns.

Jag brukar ofta lyfta hur framgångsrika skolor arbetar. Det som utmärker dem är såklart ledarskapet, att det finns duktiga och engagerade lärare som har höga förväntningar på eleverna och att man jobbar elevanpassat. Utifrån detta vill jag införa en kunskapsmiljard, tanken kommer från ”kömiljarden” till landstingen. De skolor som förbättrar sina resultat skall få ta del av dessa pengar. En riktig morot alltså. Att lyfta rektors ledarskap är en annan viktig fråga som vi ska satsa på.

Fredrik: Är det önskvärt att dina barn eller barnbarn skall gå i en skola baserad på och som ständigt utvecklar modern pedagogik? Varför är det i så fall viktigt/inte viktigt? Hur kan du se till att pedagogisk utveckling stimuleras i svensk skola?

Sofia: Pedagogik måste ständigt utvecklas och den kan också vara anpassad efter olika elevers behov.

Därför är såklart både lärarutbildningen och fortbildning för lärare mycket viktig. Jag tror också att de flesta lärare har en stor kunskapstörst och vill utveckla sitt eget lärande. Detta ska vi stimulera mer tycker jag.

Fredrik: Spelade du något instrument eller fritidssysslade du med något annat under dina ungdomsår? Vilket/vad i så fall och hur mycket övade du när du övade som allra mest?

Sofia: Jag höll på med flera idrotter fram tills jag var cirka 18. Fotboll och volleyboll hade jag mest fokus på och tränade flera gånger i veckan. Jag spelade också tvärflöjt under hela grundskolan. Jag spelade också en del teater. Nu håller jag mest på med löpning och försöker att springa ett par lopp per år.

I morgon fortsätter vi med del 2 och djupdyker i ledarskap, mobbing, kreativitet och ödesfrågan runt hur man räddar en skuren Bearnaisesås...

:-D

Betyg?

Detta med betyg är ett område som ibland verkligen känns som ett politiskt verktyg och där själva sakfrågan alltsomoftast får ställa sig i skuggan. För det handlar om två saker här. Uppföljning av elevens lärande på ett kvalitetsmässigt sätt samt rangordning för vidare studier.

För det första om skolans kvalitetssäkringsprocess. Det vill säga skolans rektorers och lärares förmåga att kontinuerligt följa upp och stämma av resultatet och utvecklingen i elevernas lärande, dvs att se efter i vilken grad eleverna når kunskapsmålen. När man kan fastställa vilka mål eleverna uppnått och inte kan läraren, i min värld, vidta mått och steg för att stötta eleven i sitt fortsatta lärande mot icke uppnådda kunskapsmål m.m. Idén är alltså att låta eleven, läraren och föräldrarna få en bild av elevens kunskapsprofil och vad man ska lägga extra krut på utifrån den enskilde individens förutsättningar. Ganska enkelt resonemang kan jag tycka, och inte alls särskilt kontroversiellt.

Den andra sidan är själva betygsdiskussionen, och den kan tyvärr lättare polemiseras och politiseras utifrån grumliga agendor. Dessutom är den mindre intressant utifrån kvalitetssäkringssynpunkt, dvs elevernas lärandeutveckling. Man ska komma ihåg att vi historiskt sett använt olika betygssystem för att säkerställa att "rätt" elever, utifrån nåt slags kunskapsperspektiv kommer vidare upp i universitetsstudier. Inte utifrån att utvärdera kunskaps och lärandeutveckling för den enskilde individen.

Den 1 juli 1962 infördes det relativa, eller det grupprelaterade, betygssystemet i och med införandet av läroplanen för grundskolan Lgr 62. Det relativa betygssystemet byggde på den matematiska teorin om normalfördelning och hade som främsta syfte att på ett systematiskt och tillförlitligt sätt rangordna eleverna sinsemellan för att därigenom garantera ett rättvist urval till studier vid gymnasium eller vid universitet och högskola.
Skolverket

Det handlade alltså om att sålla fram de som hade bäst förutsättningar att klara sig på universitetet. Det relativa betygssystemet fördelade eleverna enligt normalfördelning redan innan de började skolan. Man antog helt enkelt att ca 7% av alla barn inte hade förutsättningar än att ges betygssystemets lägsta valör 1. 7% hade också det motsatta, dvs så pass goda förutsättningar att de nådde betyget 5 i betygsskalan. Därimellan fördelades betygen 2 (24%), 3 (38%), 4 (24%). Grundtanken var alltså att långt ifrån alla samhällsmedborgare hade förmåga att lyckas, en del var helt enkelt för "intelektuellt svaga" för akademiska studier. De allra flesta (69%) skulle alltså skulle sköta samhällets mindre kvalificerade yrken. Resultatet i skolan var så att säga på förhand bestämt av staten. Kunskap mättes genom "Central-prov" och prov i största allmänhet där respektive skola sedan fördelade eleverna enligt de stipulerade procentsatserna. Jag minns att jag en gång fick beskedet av läraren "att jag visserligen kunde mycket men tyvärr var 2:orna slut så det blev en 1:a". Läraren tvingades alltså betygssätta efter klinisk precision och inte efter egen känsla och professionalitet.

Det var lite skillnad gentemot innan då läraren själv utifrån sin kunskap och kompetens, hade en inre förmåga att "se" kunskapen hos eleven. Att lita på lärarens förmåga att "bedöma" eleven var en självklarhet innan 1962 (Bo Sundblad http://www.bibo.se/).

Då, innan -62, hade vi ett system kallat "Det absoluta betygssystemet", vilket antyder att man sökte ett betygssystem som rangordnade eleverna efter ett absolut mått på vad som skulle överföras till eleven. Däremot fanns knappt några ansvisningar om hur detta skulle gå till eller vad som var den absoluta kunskapen. Rent krasst kan man säga att lärarens professionalism värdesattes mer men samtidigt blev det tydligt att det behövdes ett annat system eftersom godtyckligheten i många fall var genereande. Förmodligen föranledde detta övergången till det relativa betygssystemet som då ansågs vara mer rättvist fördelade.

När inte heller det relativa betygssystemet verkade vara särskilt funktionellt och heltäckande i den föränderliga världen tog man nya tanketag. Kanske eftersom kunskapssynen i botten inte rimmade med världens gång, som allt oftare strävade efter måluppfyllelse och processtänkande. Och 1994 fick vi det "Mål- och Kunskapsrelaterade betygssystemet" där fokus låg på kunskapsmål och breda men också ganska tydliga beskrivningar av vad som skulle uppnås för betygsstegen G, VG och MVG i varje ämne. Formellt fanns inget betygssteg för underkänt eller IG. Grundsynen var mer att "alla kan" med rätt stöd och förutsättningar och att alla därför bör få chansen att visa att de kan tillskansa sig kunskaper och färdigheter för att nå universitetsstudier. Därför krävdes ett system som tydligare fokuserade på själva lärandet snarare än rangordning, ett system som ställde om hela grundbilden av vad en lärares roll skulle vara.

"...ge bättre information om elevers kunskapsutveckling och kunskapsprofil. Kunskapsbedömningen i ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem blir annorlunda till sin karaktär än i ett relativt system. Det är inte som i det grupprelaterade systemet tillräckligt att rangordna eleverna, till exempel med hjälp av provpoäng, och därefter sätta betyg enligt vissa procentsatser. Dagens mål- och kunskapsrelaterade system skiljer sig också från systemet med absoluta betyg där det inte fanns tydliga anvisningar om vilka kunskaper och kunskapskvalitéer varje betygssteg motsvarade."
Skolverket

Problemet var att man glömde kompetensutveckla skolorna i det nya systemet och utan kompetensutveckling tar saker och ting betydligt längre tid. Resultatet vi ser idag, enligt de flesta, är att lärarkåren har en del kvar innan man "övergått" fullt ut och lämnat det relativa betygssystemet och in i det målstyrda. Vilket enkelt borde kunna åtgärdas med en tydlig kunskapssatsning för samtliga lärare i svensk skola. Men inte då.

Efter 16 års arbete med detta system så vill man nu göra om det igen, man kan undra när skolan skall få löpa linan ut och verkligen lära sig betyg och bedömning. Nu får vi ett nytt betygssystem, och tanken är att sätta mer fokus på betygen för eleverna. Man ser det som en motivationsfaktor att få betyg tidigare. Man kan säga att det nya kommande systemet dels är en tillbakagång mot de båda andra systemen och samtidigt en stadsfästning i det målrelaterade grundtänket. Fokus hamnar på ett betygssystem som åter igen uppmuntrar till enkelt mätbara processer där hårdfakta och förmåga att "återge ordangrant" ses som finare än andra förmågor. Betygsstegen är A-F där A är toppresultat och F är underkänt. Vi är på väg tillbaka till kunskapssynen att "alla inte kan".

Men vad betyder då det? ja det betyder just det att vi talar om en återgång och inte en blick framåt.

Det intressanta är nämligen att världen runt om oss utvecklas i en annan riktning, en riktning som sätter lampan på kvalitet i själva lärandet och de processer som skapar det som de unga behöver för att ta klivet in i den modernt utvecklade och uppenbart mer komplexa världen. En värld där det inte räcker att "återge fakta" utan framförallt att använda kunskapen i faktiska relevanta situationer o sammanhang, att snabbt anpassa sig till nya förändrade förutsättningar och att vara kreativ och nytänkande. Det är nämligen där värdet skapas.

2015 kommer häpnadsväckande nog, enligt OECD, det internationella och "trubbiga" instrumetet PISA även mäta så kallade mjuka kompetenser, som exempelvis samarbetsförmåga, livskunskap, kreativitet etc. Kompetenser som idag inte så lätt låter sig mätas, vi får se var det hela hamnar. Det vore ju en riktig höjdare, eftersom skolor då skulle inrikta sig mot lärprocesser som exempelvis utvecklar elevernas kreativa förmåga och "att tänka".

Men min huvudpoäng är att om vi har ett betygssystem och ett förhållningssätt till lärande i skolan som hellre blickar bakåt och inte framåt så kommer vår placering i PISA-undersökningarna fortsättningsvis att sjunka dramatiskt, sett utifrån vad som kommer mätas 2015. Jag tror inte det var önskesceneriet när man började fila på nya betygsstrategin på utbildningsdepartementet.

Återigen visar det sig att världen förändras betydligt fortare än vi kan ana.

:-)

Lite av varje....kring skola, nya projekt och annat skoj...

Jag har den senaste tiden haft fullt fokus på en hel del andra grejer än bloggen känns det som. Men jag tänkte ta ett nytt rappatag igen nu. Folkpartiet har tackat ja till att delta i min bloggintervjuserie. Det är Tina Acketoft som är Folkpartiets gruppledare i riksdagens utbildningsutskott som kommer besvara frågor om skola. Förhoppningsvis under nästa vecka. Jag väntar på svar från Centern, Kd och socialdemokraterna.

På Rektorsakademien står vi i tagen att starta ett nytt intressant projekt på temat "framtid" och "kunskap" m.m. Ett rätt så stort projekt med många inblandade parter. Ett projekt som har ganska stora ambitioner. Idén är ännu så länge bara "prövad" på en del företag, kloka skolmänniskor och framtidsorienterare. Responsen från dessa är mycket positiv, vilket får oss att spåra vidare i djupsnön. Det som nu sker, innan jag kan berätta om vad det hela rör sig om, är att det genomförs en förstudie som skall ringa in själva området.

Oneeighty har nu gått skarpt i snart 6 månader och resultaten med våra "hemmasittare" är jättefina, och vi är så stolta över hur det hela utvecklas. I bakvattnet på detta projekt har det uppstått mycket helt ny kunskap kring lärandet med stöd av IKT. Just nu spänner vi bågen vidare och siktar på att successivt skala upp det hela. Utvecklingsledare Åsa Sundelin och motivationspedagogen Marit Sahlström är helt grymma i vad de gör.

"Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge"

En annan grej är att vi planerar är att skapa ett "gerillapedagog-nätverk" för lärare med alldeles särskild passion och talang för pedagogisk utveckling för den nya tiden. Vi söker de absolut mest briljanta lärarna med osedvanlig näsa för nytänk. Vi startar med en "gerillamiddag" för att diskutera hur vi tillsammans skall få saker att hända framöver i skolsverige. Känner ni någon "openminded" och "nyfiken & tokgrym" lärare så maila gärna mig. Vi har redan ringat in några men det finns utrymme för fler :-D

Ytterligare en sak som fyller min tanketid är iPad och hur den kommer påverka utbildning och skola. För varje dag står dig mig allt klarare att vi är på väg in i en tid där IKT-verktyg verkligen kommer lyfta den pedagogiska tanken ute i de skolor/kommuner som vågar satsa. Men det behövs mer nyfikenhet och mer experimenterande kring lärmetoder och arbetssätt. Hur vi tänker kring just iPad återkommer jag också till. Det finns lite tankar kring detta.

Sommarens och höstens föredrag börjar bokas upp nu också och det ska bli härligt att åka ut och möta skolor, lärare och rektorer igen. Det kan aldrig bli för många skolbesök, det är faktiskt en av de absolut roligaste sakerna med just mitt jobb.

Hörs... :-)

Rossana Dinamarca intervju del 2

Bloggintervjun med Vänsterpartiets (v) skoltalesperson Rossana Dinamarca fortsätter idag med ämnen som Rossanas egna erfarenhet av mobbing, bearnaisesås, leadarskapets roll i skolan och kreativitens betydelse i den globaliserande världen.

Fredrik: Blev du någon gång mobbad, dvs kränkt fysiskt eller psykiskt vid upprepade tillfällen, i skolan? Eller var du nära någon som blev det? Vilket är enligt dig det viktigaste som skolan bör utveckla för att få bort mobbingen i skolan? Försök vara konkret.

Rossana: Jag blev retad vid några tillfällen och de hade antingen att göra med min hårfärg eller att jag hade glasögon. När jag gick i låg- och mellanstadiet var jag med om att kränka en flicka på skolan både psykiskt och fysiskt. Hon var utsatt av flera skolkamrater och när jag tänker tillbaka är det oerhört svårt att, med det förnuft man har idag, förstå att man kunde utsätta en annan skolkamrat på det sätt som vi gjorde. Det jag har lärt mig är att vuxna måste finnas närvarande, men de måste också våga se och ta tag i när de ser att kränkning försiggår. Alldeles för många vuxna verkar tycka att det är för jobbigt och att det nog inte är så farligt.

Fredrik: Gör en analys av ledarskapsstandarden i grova drag när det gäller skola jämfört med exempelvis företag i arbetslivet eller annan samhällsfunktion? Hur skulle du vilja se utvecklingen framåt? Se ledarskapet som att det krävs hos både lärare och skolledare.

Rossana: För mig är idealet demokrati och det finns varken i arbetslivet eller i skolan. Skolan har åtminstone styrdokument som säger att eleverna SKA ha inflytande även om det i praktiken inte fungerar som det borde. Men den ambition till elevinflytande som kan anas i skolan finns inte i arbetslivet. Det blir allt svårare att uttrycka sin mening på sin arbetsplats och det blir sämre ju mer offentlig verksamhet som privatiseras. Och den blinda auktoritetstron genom hot om bestraffning som borgerligheten tror är räddningen för skolan är historia. Det finns inga barn eller ungdomar som sätter hela sin tilltro till att läraren alltid har rätt bara för att det är en lärare eller är vuxen. Läraren måste respektera eleverna för att själv bli respekterad och det fungerar bara om man behandlar eleverna som medmänniskor och inte som underlydande.

Fredrik: Kan du slänga ihop en riktig bearnaisesås? Alltså inte pulverbea. Vilket är i så fall ditt tips om hur man får den att inte skära sig? Var lärde du dig det?

Rossana: Jag gillar inte bearnaisesås.

Fredrik: Nu när kompetensen i samhället tenderar att vara mer flyktig och viktiga varumärken (verksamheter) flyttar till länder som Kina, hur resonerar du i det sammanhanget kring begrepp som kreativitet och nytänkande i skolan?

Rossana: Att även varumärken flyttar är en ganska ny företeelse - det är nog många svenskar som fortfarande inte har insett att Volvo har blivit kinesiskt. Tidigare har varumärkena stannat i väst och tillverkningen har försvunnit till låglöneländer. Globaliseringen gör att det blir allt tätare kontakter mellan allt fler länder - eller rättare sagt mellan människor från olika länder. Det skolan måste göra är att ta tillvara alla elevers olika bakgrund och låta dem utveckla sin kulturella kompetens, till exempel genom att stärka modersmålsundervisningen och göra det möjligt med ämnesundervisning på modersmål. För övrigt så är svaret på fråga om vilka kunskaper unga kommer att behöva också ett svar på denna fråga. (Se tidigare blogginlägg red)

Mina funderingar går naturligtvis till hur Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna ställer sig till mina frågor. Om de också varit nära mobbingsituationer, hur de ser på kreativitet i skolan och ledarskapets roll? Och givetvis om de kan ge mig svar på den aldrig besvarade gåtan kring skuren Bearnaisesås?

Den som lever får se..."to be continued"...

iPad & Skola

Efter att ha ägnat en del tid med Apples nya iPad så kan jag konstatera några intressanta saker som skulle kunna vara till nytta för skola och lärande. iPad är ett mellanting mellan det vi normalt sett förknippar med dator och den funktionalitet som iPhone bygger på, en klon mellan dem kan man säga. Vid en första kontakt kanske man börjar fundera över om den verkligen fyller något nytt behov eller användningsområde? Och svaret blir lite beroende av vad man har för kommunikations och informationsbeteenden samt vad man vill ha ut av de verktyg man funderar på att skaffa sig.

iPad är, det känner man redan när den hamnar i handen, en gedigen produkt med samma funktionalitet som iPhone. Förutom då att man inte kan ringa med den. Det är alltså inte en gigantisk iPhone. Snarare en dator utan tangentbord, men just det ska man inte haka upp sig på.

iPads storhet ligger nämligen i upplevelsen i att "konsumera" och/eller inhämta information över internet, kommunicera med andra och i viss mån, även om det är begränsat, skapa information. Den är snabb och har helt ok batteritid. Extern kommunikation löses med Wifi och 3G-uppkoppling. Vilket gör att du när som helst exempelvis kan ladda ned en bok för läsning.

Läsupplevelsen i e-boksläsaren iBooks är större än jag förväntade mig. Jag hade föreställt mig att det skulle kännas lite "electrotrist", men inte alls. Man vänder blad påminnande om en vanlig bok, fast smidigare. Man kan ställa typsnittsstorlek och välja mellan olika av typsnitt efter det som känns bäst för läsbarheten. Att köpa böcker fungerar även det enkelt och smidigt.

Alla apps som finns för iPhone verkar funka med iPad, även om det pixeleras lite här och där eftersom iPhone-appar är gjorda för mindre skärm. Men det kan man leva med tills tillverkarna anpassat särskilda iPad apps. Vilket är på gång.

Nu till vad den kan användas till i skolan. Ja jag ser flera områden. Det första är naturligtvis internetaccess, kommunikation och informationssökning. Här kan den alltså vara ett alternativ till datorn för de lärprocesser som till exempel inte kräver redigering av film för presentationer etc.

Däremot finns presentationsprogrammet Keynote och ordbehandlaren Pages och kalkylprogrammet Numbers. Det tillsammans med e-boksmöjligheterna (iBooks) ger naturligtvis vissa utbildningar ett billigt, kraftigt och potent verktyg. Jag kan tänka mig att Universitet mycket väl skulle kunna vara intresserade av att anpassa sina utbildningsupplägg efter iPads nyttoområden. Förutsättningen för att det skall slå ordentligt ligger förståss i om förlagen väljer att skapa e-böcker som iBooks i iPad kan läsa. Jag vet exempelvis att Studentliteratur går i dessa tankar och andra förlag också. Vid ett föredrag i höstas träffade jag representanter från ett tiotal ledande förlag som alla gick i dessa tankar. Skulle det inträffa på bred front kan även utbildning i lägre åldrar i gymnasie och grundskola hitta intressanta möjligheter med iPad. Skolor kan nu välja olika nivåer av ingång i exempelvis 1-1, jag tänker på en komsumerandenivå och en högre skapandenivå. Naturligtvis ser jag också en hel del "skolapps" som skulle kunna komma in, varför inte experiment i No som elever kan se om och om igen eller samlade styrdokument för lärare och rektorer att ha ständig access till. Möjligheterna just i apps-sammanhang är närmast obegränsade. För nu finns ett fungerande gränssnitt för dessa typer av lärstödjande applikationer.

Dessutom tror jag att e-bokstanken attraherar lärarkulturen. Att på ett smidigt sätt kombinera boktanken med internettillgänglighet borde faktiskt hela lärarkulturen gå igång på.

Men om man är ute efter en ännu tyngre skapandeprocess i lärsituationerna så kommer man inte ifrån att iPad har sina brister. Brister kanske är fel ordval egentligen, den så att säga fyller inte just det behovet. Den har nämligen ingen kamera och inga videoredigeringsmöjligheter i standardprogramutbudet. Kanske finns den möjligheten med appar framöver men det blir ändå inte riktigt samma sak som en schysst dator med ordentligt hårddiskutrymme. Här är trots allt datorn överlägsen, men det är viktigt att inte förväxla användningsområdena här. Datorn och iPad är två olika produkttyper. Å andra sidan ser jag det som självklart att vi inom 12 månader ser en uppgradering till en iPad-variant med kamera och större hårddiskspace. Aldrig i paritet med datorn men på en enkel praktisk nivå i alla fall.

iPad är extremt mobil och praktisk i soffan mailandes eller surfandes, på tåget kalkylerandes eller i sängen med en god bok. Att du dessutom kan se film och lyssna på musik som vilken modern spelare som helst gör det hela ännu bättre.

En annan mycket bra grej med "konceptet" är att iPad synkar smärtfritt med din dator och din iPhone, vilket gör att användarväxling mellan olika situationer och behov blir oändlig. Utom under vatten då kanske...där fallerar alla Apples produkttyper...Inget för dykare med andra ord...

Alltså:

Plus
Läsbarhet i e-boksfunktionen, kommunikation och informations-konsumerandet. Enkelhet ur användarsynpunkt. Synkning med dator och iPhone. Både Wifi och 3G (valbart).

Minus
Ingen videokamera och redigering för film. Litet hårddiskutrymme.

Rossana Dinamarca (v), skola, Internet och kunskapsklassamhälle

Så var det då dax att släppa lös Rossana Dinamarca (v) kring frågor om framtid, skola, kunskapsklassamhälle, ledarskap, mobbing, katedern, lärande och kreativitet.

Rossana Dinamarca, född 1974, är riksdagsledamot för Vänsterpartiet och sitter som ledamot i utbildningsutskottet.

Intervjun är uppdelad på två dagar, varav den första kommer här.

Fredrik: Hur var du som elev i skolan? Prestationsprinsessa eller glidartjej?

Rossana: Varken eller, men jag var nog ganska vetgirig och ifrågasättande. Mitt engagemang i de olika ämnena var ganska beroende av lärarens förhållningssätt till sitt ämne och till oss elever.

Fredrik: Hur tycker du pedagogiken bör formas för det 21:a århundradet? Vilka talanger och förmågor vid sidan av grundkunskaper vill vi ge de unga på väg ut i samhället? (För full poäng, resonera kring vikten av mer eller mindre katederundervisning).

Rossana: Som politiker ska jag inte lägga mig i vilken pedagogik som används i skolan. Däremot ska jag se till att det finns tillräckliga resurser och att resurserna fördelas på ett sånt sätt att skolan och lärarna kan välja den undervisningsmetod som passar varje elev bäst. För många elever skulle mer katederundervisning innebära ett lyft framför att de lämnas helt ensamma i sitt lärande, som sker i dag. Då skulle åtminstone lärandet ske under ledning av en lärare.

De kunskaper som dagens elever kommer att behöva nu och i framtiden är framförallt förmåga och kunskap om hur man söker ny kunskap - att själv styra och påverka sitt lärande. Dit går inte att nå utan handledning och undervisning av bra lärare. Redan i dag är det ovanligt att karriärer går spikrakt och att man kan stanna på samma arbetsplats hela sitt yrkesliv, utan man måste hela tiden vara beredd att byta inriktning och komplettera sina tidigare kunskaper. I det här sammanhanget är det särskilt viktigt att återuppväcka bildningstanken. Det finns med andra ord ingen dålig kunskap och även kunskap som inte har något direkt "nytta" är bra att ha. Det behövs också kunskaper för att bedöma, sortera, sovra och kritiskt granska all information som sköljer över oss från alla möjliga håll.

Fredrik: Hur kan det komma sig att det inte självklart att skolans personal och elever har personlig tillgång/möjlighet till internet hela tiden som en viktig del i lärandet på 2000-talet? Borde inte samhället ställa kravet att skolorna använder internet på ett självklart sätt, precis som övriga samhällsdelar?

Rossana: Mycket av dagens information finns på nätet och skolan har ett ansvar att minska den digitala klyftan som blir ett allt större problem framförallt för de barn och unga från familjer som inte har råd att köpa en dator och betala för bredbandsuppkoppling. Därför är det inte bara elever som ska ha tillgång till datorer utan det är lika viktigt att alla lärare också har en dator som arbetsredskap för att kunna använda den i undervisningen. Och givetvis kommer skolorna att tvingas bli bättre på att kommunicera digitalt när allt fler elever och föräldrar ställer det kravet. Skolan kan inte ställa sig vid sidan av det övriga samhället.

Fredrik: Finns det en risk att vi är på väg in i ett kunskapsklassamhälle? Dvs ett samhälle där en del har mer förmåga att lära nytt snabbt och en del till och med saknar den förmågan helt? Vad skulle det i så fall hypotetiskt kunna betyda ur ett samhällsperspektiv?

Rossana: Detta ser vi redan och det kallas klassklyftor. Under de senaste 30 åren har klyftorna ökat i skolan på grund av stora nedskärningar under 90-talskrisen och den nuvarande krisen, marknadsanpassningen av skolan med s k valfrihet och fritt fram för privata företag att tjäna pengar på fristående skolor.

Fredrik: Är det önskvärt att dina barn eller barnbarn skall gå i en skola baserad på och som ständigt utvecklar modern pedagogik? Varför är det i så fall viktigt/inte viktigt? Hur tänker du se till att det blir som du vill?

Rossana: Jag vill inte att mina barn ska gå i "samma" skola som jag av den enkla anledningen att samhället inte ser ut idag som det gjorde då. Jag vågar påstå att det inte kommer att göra det om 30 år heller därför vill jag ha en förskola och skola som är ajour med den aktuella forskningen och som utvecklar pedagogiken. Lärarna måste få tillgång till mer kompetensutveckling, men också i sin utbildning ska man ha en forskningsanknytning som gör det naturligt att ta del av forskning och att implementera den i verksamheten. Allt annat är slöseri.

Fredrik: Spelade du något instrument eller fritidssysslade du med något annat under dina ungdomsår? Vilket/vad i så fall och hur mycket övade du när du övade som allra mest?

Rossana: I trean fick alla börja spela blockflöjt, senare valde jag att spela gitarr, men det var mer mina föräldrars önskan. Innan jag hunnit sluta högstadiet hade jag lagt av. Idag kan jag knappt spela Lilla snigel... Utöver detta så höll jag på med många olika idrotter. Jag har hållit på med konståkning, friidrott, handboll, simning och dans. Jag simmade i A-laget under gymnasietiden, men jag kommer inte ihåg nu hur många gånger i veckan, jag spelade handboll samtidigt så det var en hel del. Byte till en simtränare som gillade att gapa längs bassängkanten fick mig att lägga av. Jag upptäckte hiphop och började dansa på Balettakademien i Göteborg och så småningom blev jag själv danstränare i Trollhättan.

Fredrik: När utredningen baserad på 900 skolor som arbetade "timplanefritt" visade att det är bättre för arbetsbelastning, trivsel, elevers måluppfyllelse och utveckling att slopa timplanen så valde dåvarande regering att ändå behålla ett sämre system. Hur kan man välja något som uppenbarligen är sämre för elevers förutsättningar att utvecklas och lära?

Rossana: I en målstyrd skola är det en rimlig målsättning att avskaffa timplanen, men timplanedelegationens slutrapport är inte så entydigt positiv och i många fall var det osäkert om de positiva effekterna berodde på avsaknaden av timplan eller hade andra orsaker. En avskaffad timplan kräver en likvärdig skola där resursfördelningen sker utifrån behov och där lärare är behöriga och där är vi verkligen inte i dag. Timplanen utgör nästa den enda garantin att eleverna faktiskt får utbildning.

Nästa gång vi hör av Rossana här på bloggen så kommer också hon att pressas på detta med Bearnaisesåsens mystika och naturligtvis vilken relation hon har till mobbingproblemet, ledarskapet i skolan, kreativitet och annat intressant.

Stay Tuned...

Oneeighty in English :-)

För er som inte vet vad vi gör i OneEighty och som vill höra schysst "English Accent". Min arbetskollega Åsa Sundelin på OneEighty beskriver i en intervju vad det hela handlar om när vi säger att vi "minskar risken för långvarigt utanförskap".



I morgon kommer bloggintervjun med Vänsterpartiets Rosanna Dinamarca.

Mats Gerdau (m) om timplan, matlagning & mobbing

Här kommer nu andra delen av intervjun med den moderate riksdagsmannen Mats Gerdau. Snabbrepris från gårdagen: Igår fick vi veta att Gerdau var mer en prestationsprins än en glidarkille och att han ser som en av sina hjärtefrågor detta med Internets roll i skolan. Lått oss gå vi vidare med en del andra viktiga frågor. "Häng me", som Robban A skulle sagt.

Fredrik: När utredningen baserad på 900 skolor som arbetade "timplanefritt" gav resultatet att det var bättre för arbetsbelastning, trivsel, elevers måluppfyllelse och utveckling att slopa timplanen så valde dåvarande regering ändå att behålla ett sämre system. Hur kan man välja något som uppenbarligen är sämre?

Gerdau: Jag är ingen varm anhängare av timplanen. Vi behöver ju olika många körlektioner för att ta körkort, så borde det ju rimligen vara i engelska också. Utöver de positiva effekterna visade utvärderingarna dessvärre också att vissa ämnen lite försvann, t ex orienteringsämnena. Det blev väldigt mycket fokus på svenska och engelska och matte, men biologi och religion tonades ned och så får det inte vara. Det får heller inte leda till att ungdomars rätt till undervisning åsidosätts. Nu öppnar vi i alla fall för fler skolor att arbeta utan timplan och det tror jag är bra. Vi måste styra bort från en gammaldags regelstyrning och våga lita på lärarna och rektorerna.

Fredrik: Kan du slänga ihop en riktig bearnaisesås? Alltså inte pulverbea. Vilket är i så fall ditt tips om hur man får den att inte skära sig? Var lärde du dig det?

Gerdau: Ja, men det var länge sedan och något särskilt inte-skära-sig-tips har jag inte. Jag gillar att laga mat och står ofta vid kastrullerna hemma. Min pappa gjorde det ganska mycket och det var nog därifrån jag fick intresset.

Fredrik: Blev du någon gång mobbad, dvs kränkt fysiskt eller psykiskt vid upprepade tillfällen, i skolan? Eller var du nära någon som blev det? Vilket är enligt dig det viktigaste som skolan bör utveckla/förändra för att få bort mobbingen i skolan? Försök vara konkret.

Gerdau: Hmm. Mobbad är nog lite väl starkt, men utsatt och lite retad på högstadiet. De ”tuffa” killarna och tjejerna hade lite svårt för oss mer skötsamma som pluggade, men det fanns de som hade det betydligt värre än jag. Min egen upplevelse, både som elev, förälder och skolpolitiker är att de vuxna i skolan måste reagera snabbare och tydligare. Det är för bekvämt att blunda idag och det är ett förfärligt svek. Barn kan vara riktigt elaka mot varandra och de professionella i skolan måste se detta och våga ingripa, det är så lätt att lägga ansvaret på sig själv som ungdom annars.

Fredrik: Gör en analys av ledarskapsstandarden i grova drag när det gäller skola jämfört med exempelvis företag i arbetslivet? Hur skulle du vilja resonera kring det framtida ledarskapet i skolan?

Gerdau: Jag försöker besöka skolor varje vecka och jag ser stora skillnader. Ofta tycker jag att man känner stämningen på skolan redan vid entrén och nästan alltid hänger den ihop med ledarskapet. Jag ser många rektorer som är kraftigt bakbundna och inte har de befogenheter man borde ha och kanske inte ens har reflekterat över det. En VD i ett företag med 20 miljoner i omsättning har ofta mycket tydligare mål och helt andra befogenheter för att nå målen. Men i grunden är det ju inte så stor skillnad i uppdragen.

Generellt sett tycker jag att styrnings- och ledarskapsfrågor diskuteras alldeles för lite i skolan, trots att det är en av de allra viktigaste aspekterna för framgångsrika skolor. Många kommuner har ingen medveten styrning alls, utan man gör som man alltid gjort. Jag skulle gärna se friare och mer självständiga skolor där rektorerna har mycket större mandat att fatta beslut. En synlig och demokratisk ledare som får medarbetarna med sig är helt avgörande för skolans kvalitet, det säger både forskning och mina egna erfarenheter. Skolan måste satsa mer på ledarskapet i ett brett perspektiv, både i att få fram och utveckla moderna ledare och i att se till att rektorerna får rätt förutsättningar att ta ledarskapet.

Fredrik: Nu när kunskap och kompetens i samhället tenderar att vara mer flyktig och viktiga varumärken flyttar till länder som Kina (ex Volvo), hur resonerar du i det sammanhanget kring begrepp som kreativitet i skolan?

Gerdau: Kreativitet och förmågan att ifrågasätta är nog en av våra konkurrensfördelar. Det måste vi ta till vara bättre. Tänk vad bra om vi kunde börja mäta sådana förmågor, då skulle mycket hända tror jag.

Då tackar vi Mats Gerdau för den här gången. Jag fick massa ideer till nya frågor, kanske ses vi höst kring dem....

Hmmm....och inte heller denna gång lyckades jag få in några tips på hur Bearnaisen inte skär sig. Attans. Kanske nästa gång blir bättre, men å andra sidan så finns det kanske ett skäl till att det finns så många färdiga Bernaiser och pulvervarianter.

Hur som helst så skall det bli intressant att se vad Vänsterpartiets Rosanna Dinamarca har för tankar om skola, lärande och framtid. För nästa gång är det hennes tur att sväva ut sina tankar kring skolan....och Bearnaisen då såklart....

Intervju med Mats Gerdau (m)

Idag fortsätter min serie intervjuer med politiker med fokus på skolan. Mats Gerdau är moderat riksdagsman med stort intresse för skola. En av hans huvudfrågor är moderniseringen av skolan. Men vad har mats mer för tankar? Läs vidare här så får du snart veta.

Fredrik: Hur var du som elev i skolan? Prestationsprins eller glidarkille?

Gerdau: Mer prestationsprins än glidare. Men hade nog kunnat prestera bättre med lite mer utmaningar. Jag fick inte så mycket uppmuntran eller pushning, utan det var eget driv som gällde. Gymnasiet passade mig bättre, och jag gick ut Naturvetenskapsprogrammet med bra betyg, 4,5 tror jag att jag hade.

Fredrik: Hur tycker du pedagogiken bör formas för det 21:a århundradet? Vilka talanger och förmågor vid sidan av grundkunskaper vill vi ge de unga på väg ut i samhället? (För full poäng, resonera kring vikten av mer eller mindre katederundervisning).

Gerdau: Som politiker bör man kanske inte lägga sig i pedagogiken, vi ska hålla på våra roller och vår kompetens. Jag försöker inte kvacka som läkare och tala om vilka behandlingar man ska få för olika åkommor, det ska man inte göra när det gäller pedagogik heller. Dessutom finns det inte en pedagogik som är universalmedel som passar alla. Jag tror att man som förälder själv måste få välja det man tror passar bäst för varje barn. Därför är det så himla viktigt med mångfald och valfrihet för mig.

Framtidskompetenser är däremot viktiga att diskutera mer. Ta-sig-för-samhet vill jag se mer av, det är för lätt att skjuta över ansvar på någon annan i Sverige och den mentaliteten måste vi bli av med. På en arbetsplats måste alla bidra för att utveckla verksamheten, oavsett vad man jobbar med och det perspektivet måste man få med sig från skolan. Påhittighet, mod och förändringsbenägenhet tror jag är viktiga förmågor. För att nå dit tror jag att våra ungdomar behöver en varierad undervisning som utgår från deras verklighet och inte bara är läroboks- eller katederstyrd.

Fredrik: Hur kan det komma sig att det inte självklart att skolans personal och elever har personlig tillgång/möjlighet till internet hela tiden som en viktig del i lärandet på 2000-talet? Borde inte samhället ställa kravet att skolorna använder internet på ett självklart sätt, precis som övriga samhällsdelar?

Gerdau: Bra fråga, den har jag också ställt mig. För mig är det en hjärtefråga och något jag arbetade för när jag var kommunalråd i Nacka också. Skolan måste hänga med i samhällsutvecklingen och då är IT självklart. Inom sjukvården bejakar man ny forskning och ny teknik, men varför gör man inte det på samma sätt i skolan? Jag saknar den inre drivkraften för förnyelse från skolan ibland, även om jag tycker mig se fler initiativ nu. Av något skäl finns inte riktigt det förändringstrycket på skolan, kanske beror det på att man inte uppfattar sådana krav utifrån, vare sig från föräldrar, Skolverk, arbetsliv, kommuner eller staten. Om det är enklare att förklara varför man inte gör något än varför man gör något så kommer inte så mycket att hända.

Jag tror att det finns för många bevarandekrafter och för få som utmanar i skolans värld. Jag har haft en jätteprovocerande debatt med en lärare i Skåne som vill kasta ut datorerna från skolan. Hur tänker han egentligen? Skolan måste ju utgå från ungdomarnas framtid, inte lärarnas barndom.

Fredrik: Är det önskvärt att dina barn eller barnbarn skall gå i en skola baserad på och som ständigt utvecklar ett modern lärande? Varför är det i så fall viktigt/inte viktigt? Hur tänker du se till att det blir som du vill?

Gerdau: Absolut! Något annat finns väl inte?! Jag är övertygad om att skolan måste ta till sig forskning och modern teknik för att uppfattas som relevant av ungdomarna och för att de ska nå bättre resultat. Om de inser att skolan hjälper dem att klara sig bättre i framtiden och ger större möjligheter att lyckas i livet så kommer både de och Sverige att bli världens vinnare. Hur når vi dit, då? Som politiker har man ordets makt – det måste vi bli bättre på att utnyttja. Tala om att det är viktigt och att vi förväntar oss en kontinuerlig förnyelse av skolan. Se till att det finns pengar till forskning och utveckling. Att det finns en modern lärarutbildning som bidrar till att lärarna hela tiden är nyfikna och vill lära nytt. Att Skolinspektionen följer upp sådana här aspekter också. Sen måste drivet till utveckling komma inifrån skolan också, inte bara från politiken.

Fredrik: Finns det en risk att vi är på väg in i ett kunskapsklassamhälle? Dvs ett samhälle där en del har mer och större förmåga att lära nytt snabbt och del till och med saknar den förmågan helt? Vad skulle det i så fall hypotetiskt kunna betyda ur ett samhällsperspektiv?

Gerdau: Ja, den risken finns och det är något som jag kan oroas av. Vi vill ju ha en rättvis och likvärdig skola, men det får inte blandas ihop med en skola som är likadan för alla. Det går absolut inte. Däremot vill vi att skolan ska göra skillnad och kompensera för social bakgrund, annars får vi en segregation som klyver samhället fast på ett nytt sätt. Tidigare har vi sett att barn som inte har studievana med sig hemifrån klarat sig allt sämre rent kunskapsmässigt och det tror jag beror på att skolan inte riktigt prioriterat kunskapsuppdraget och då blir det de med starka föräldrar som lyckas bäst. Det försöker vi åtgärda nu. Kanske behöver vi bli bättre på att mäta också sådana här faktorer i skolan. Min tro är att det som mäts också blir gjort.

Fredrik: Är förstatligande av skolan en lösning på kvalitetsfrågan i skolan? Dvs är staten som huvudman bättre än kommunen?

Gerdau: Nej, jag tycker att det är en grovt förenklad lösning som bara bygger på nostalgi. Skolan var inte mer likvärdig eller bättre på 80-talet. Då hade jag som elev lärarlösa lektioner i gymnasiet, dvs vi skulle sitta i ett klassrum och ha lektion utan lärare. Och så fanns ett betygssystem där elever rangordnades och vissa betyg ”tog slut”. Skolan blir inte bättre av att en kvarts miljon lärare byter arbetsgivare, det är inte där problemen finns. Det handlar snarare om vilken politik som förs och vilket fokus man har. Jag är rädd för att ett förstatligande endast skulle leda till en mer likformig skola där vardagsbesluten dessutom flyttas bort från skolan till en statlig myndighet någonstans. Försäkringskassan eller polisen, eller för den delen de statliga högskolorna, brukar ju tyvärr inte lyftas fram som ypperliga föredömen i likvärdighet i landet eller exceptionellt hög kvalitet i verksamheten. Ett annat exempel är att de statliga skolorna deltar i mycket lägre grad i Lärarlyftet än vad de kommunala skolorna gör. Så inte hänger det på huvudmannaskapet…

Däremot tror jag att staten måste ta sitt ansvar på ett bättre sätt än man gjort. Det handlar bl a om att skapa tydliga mål och sedan utvärdera om man når dem eller inte. Det är en mycket mer effektiv och modern form av styrning tror jag, där människor ges utrymme att växa och vara delaktiga.

Fredrik: Spelar du något instrument? Vilket i så fall och mycket övade du när du övade som allra mest?

Gerdau: Tyvärr inte. Försökte med gitarr och piano när jag var liten, men det blev inget. Båda mina barn har spelat fiol och cello, jag tror att det är bra för koncentrationen.

I morgon fortsätter utfrågningen av mats och vi får såklart svaret på det här med hur man förhindrar en Bearnaisesås att skära sig och hur man minskar mobbingen i skolan.