Rossana Dinamarca intervju del 2

Bloggintervjun med Vänsterpartiets (v) skoltalesperson Rossana Dinamarca fortsätter idag med ämnen som Rossanas egna erfarenhet av mobbing, bearnaisesås, leadarskapets roll i skolan och kreativitens betydelse i den globaliserande världen.

Fredrik: Blev du någon gång mobbad, dvs kränkt fysiskt eller psykiskt vid upprepade tillfällen, i skolan? Eller var du nära någon som blev det? Vilket är enligt dig det viktigaste som skolan bör utveckla för att få bort mobbingen i skolan? Försök vara konkret.

Rossana: Jag blev retad vid några tillfällen och de hade antingen att göra med min hårfärg eller att jag hade glasögon. När jag gick i låg- och mellanstadiet var jag med om att kränka en flicka på skolan både psykiskt och fysiskt. Hon var utsatt av flera skolkamrater och när jag tänker tillbaka är det oerhört svårt att, med det förnuft man har idag, förstå att man kunde utsätta en annan skolkamrat på det sätt som vi gjorde. Det jag har lärt mig är att vuxna måste finnas närvarande, men de måste också våga se och ta tag i när de ser att kränkning försiggår. Alldeles för många vuxna verkar tycka att det är för jobbigt och att det nog inte är så farligt.

Fredrik: Gör en analys av ledarskapsstandarden i grova drag när det gäller skola jämfört med exempelvis företag i arbetslivet eller annan samhällsfunktion? Hur skulle du vilja se utvecklingen framåt? Se ledarskapet som att det krävs hos både lärare och skolledare.

Rossana: För mig är idealet demokrati och det finns varken i arbetslivet eller i skolan. Skolan har åtminstone styrdokument som säger att eleverna SKA ha inflytande även om det i praktiken inte fungerar som det borde. Men den ambition till elevinflytande som kan anas i skolan finns inte i arbetslivet. Det blir allt svårare att uttrycka sin mening på sin arbetsplats och det blir sämre ju mer offentlig verksamhet som privatiseras. Och den blinda auktoritetstron genom hot om bestraffning som borgerligheten tror är räddningen för skolan är historia. Det finns inga barn eller ungdomar som sätter hela sin tilltro till att läraren alltid har rätt bara för att det är en lärare eller är vuxen. Läraren måste respektera eleverna för att själv bli respekterad och det fungerar bara om man behandlar eleverna som medmänniskor och inte som underlydande.

Fredrik: Kan du slänga ihop en riktig bearnaisesås? Alltså inte pulverbea. Vilket är i så fall ditt tips om hur man får den att inte skära sig? Var lärde du dig det?

Rossana: Jag gillar inte bearnaisesås.

Fredrik: Nu när kompetensen i samhället tenderar att vara mer flyktig och viktiga varumärken (verksamheter) flyttar till länder som Kina, hur resonerar du i det sammanhanget kring begrepp som kreativitet och nytänkande i skolan?

Rossana: Att även varumärken flyttar är en ganska ny företeelse - det är nog många svenskar som fortfarande inte har insett att Volvo har blivit kinesiskt. Tidigare har varumärkena stannat i väst och tillverkningen har försvunnit till låglöneländer. Globaliseringen gör att det blir allt tätare kontakter mellan allt fler länder - eller rättare sagt mellan människor från olika länder. Det skolan måste göra är att ta tillvara alla elevers olika bakgrund och låta dem utveckla sin kulturella kompetens, till exempel genom att stärka modersmålsundervisningen och göra det möjligt med ämnesundervisning på modersmål. För övrigt så är svaret på fråga om vilka kunskaper unga kommer att behöva också ett svar på denna fråga. (Se tidigare blogginlägg red)

Mina funderingar går naturligtvis till hur Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna ställer sig till mina frågor. Om de också varit nära mobbingsituationer, hur de ser på kreativitet i skolan och ledarskapets roll? Och givetvis om de kan ge mig svar på den aldrig besvarade gåtan kring skuren Bearnaisesås?

Den som lever får se..."to be continued"...