Rossana Dinamarca (v), skola, Internet och kunskapsklassamhälle

Så var det då dax att släppa lös Rossana Dinamarca (v) kring frågor om framtid, skola, kunskapsklassamhälle, ledarskap, mobbing, katedern, lärande och kreativitet.

Rossana Dinamarca, född 1974, är riksdagsledamot för Vänsterpartiet och sitter som ledamot i utbildningsutskottet.

Intervjun är uppdelad på två dagar, varav den första kommer här.

Fredrik: Hur var du som elev i skolan? Prestationsprinsessa eller glidartjej?

Rossana: Varken eller, men jag var nog ganska vetgirig och ifrågasättande. Mitt engagemang i de olika ämnena var ganska beroende av lärarens förhållningssätt till sitt ämne och till oss elever.

Fredrik: Hur tycker du pedagogiken bör formas för det 21:a århundradet? Vilka talanger och förmågor vid sidan av grundkunskaper vill vi ge de unga på väg ut i samhället? (För full poäng, resonera kring vikten av mer eller mindre katederundervisning).

Rossana: Som politiker ska jag inte lägga mig i vilken pedagogik som används i skolan. Däremot ska jag se till att det finns tillräckliga resurser och att resurserna fördelas på ett sånt sätt att skolan och lärarna kan välja den undervisningsmetod som passar varje elev bäst. För många elever skulle mer katederundervisning innebära ett lyft framför att de lämnas helt ensamma i sitt lärande, som sker i dag. Då skulle åtminstone lärandet ske under ledning av en lärare.

De kunskaper som dagens elever kommer att behöva nu och i framtiden är framförallt förmåga och kunskap om hur man söker ny kunskap - att själv styra och påverka sitt lärande. Dit går inte att nå utan handledning och undervisning av bra lärare. Redan i dag är det ovanligt att karriärer går spikrakt och att man kan stanna på samma arbetsplats hela sitt yrkesliv, utan man måste hela tiden vara beredd att byta inriktning och komplettera sina tidigare kunskaper. I det här sammanhanget är det särskilt viktigt att återuppväcka bildningstanken. Det finns med andra ord ingen dålig kunskap och även kunskap som inte har något direkt "nytta" är bra att ha. Det behövs också kunskaper för att bedöma, sortera, sovra och kritiskt granska all information som sköljer över oss från alla möjliga håll.

Fredrik: Hur kan det komma sig att det inte självklart att skolans personal och elever har personlig tillgång/möjlighet till internet hela tiden som en viktig del i lärandet på 2000-talet? Borde inte samhället ställa kravet att skolorna använder internet på ett självklart sätt, precis som övriga samhällsdelar?

Rossana: Mycket av dagens information finns på nätet och skolan har ett ansvar att minska den digitala klyftan som blir ett allt större problem framförallt för de barn och unga från familjer som inte har råd att köpa en dator och betala för bredbandsuppkoppling. Därför är det inte bara elever som ska ha tillgång till datorer utan det är lika viktigt att alla lärare också har en dator som arbetsredskap för att kunna använda den i undervisningen. Och givetvis kommer skolorna att tvingas bli bättre på att kommunicera digitalt när allt fler elever och föräldrar ställer det kravet. Skolan kan inte ställa sig vid sidan av det övriga samhället.

Fredrik: Finns det en risk att vi är på väg in i ett kunskapsklassamhälle? Dvs ett samhälle där en del har mer förmåga att lära nytt snabbt och en del till och med saknar den förmågan helt? Vad skulle det i så fall hypotetiskt kunna betyda ur ett samhällsperspektiv?

Rossana: Detta ser vi redan och det kallas klassklyftor. Under de senaste 30 åren har klyftorna ökat i skolan på grund av stora nedskärningar under 90-talskrisen och den nuvarande krisen, marknadsanpassningen av skolan med s k valfrihet och fritt fram för privata företag att tjäna pengar på fristående skolor.

Fredrik: Är det önskvärt att dina barn eller barnbarn skall gå i en skola baserad på och som ständigt utvecklar modern pedagogik? Varför är det i så fall viktigt/inte viktigt? Hur tänker du se till att det blir som du vill?

Rossana: Jag vill inte att mina barn ska gå i "samma" skola som jag av den enkla anledningen att samhället inte ser ut idag som det gjorde då. Jag vågar påstå att det inte kommer att göra det om 30 år heller därför vill jag ha en förskola och skola som är ajour med den aktuella forskningen och som utvecklar pedagogiken. Lärarna måste få tillgång till mer kompetensutveckling, men också i sin utbildning ska man ha en forskningsanknytning som gör det naturligt att ta del av forskning och att implementera den i verksamheten. Allt annat är slöseri.

Fredrik: Spelade du något instrument eller fritidssysslade du med något annat under dina ungdomsår? Vilket/vad i så fall och hur mycket övade du när du övade som allra mest?

Rossana: I trean fick alla börja spela blockflöjt, senare valde jag att spela gitarr, men det var mer mina föräldrars önskan. Innan jag hunnit sluta högstadiet hade jag lagt av. Idag kan jag knappt spela Lilla snigel... Utöver detta så höll jag på med många olika idrotter. Jag har hållit på med konståkning, friidrott, handboll, simning och dans. Jag simmade i A-laget under gymnasietiden, men jag kommer inte ihåg nu hur många gånger i veckan, jag spelade handboll samtidigt så det var en hel del. Byte till en simtränare som gillade att gapa längs bassängkanten fick mig att lägga av. Jag upptäckte hiphop och började dansa på Balettakademien i Göteborg och så småningom blev jag själv danstränare i Trollhättan.

Fredrik: När utredningen baserad på 900 skolor som arbetade "timplanefritt" visade att det är bättre för arbetsbelastning, trivsel, elevers måluppfyllelse och utveckling att slopa timplanen så valde dåvarande regering att ändå behålla ett sämre system. Hur kan man välja något som uppenbarligen är sämre för elevers förutsättningar att utvecklas och lära?

Rossana: I en målstyrd skola är det en rimlig målsättning att avskaffa timplanen, men timplanedelegationens slutrapport är inte så entydigt positiv och i många fall var det osäkert om de positiva effekterna berodde på avsaknaden av timplan eller hade andra orsaker. En avskaffad timplan kräver en likvärdig skola där resursfördelningen sker utifrån behov och där lärare är behöriga och där är vi verkligen inte i dag. Timplanen utgör nästa den enda garantin att eleverna faktiskt får utbildning.

Nästa gång vi hör av Rossana här på bloggen så kommer också hon att pressas på detta med Bearnaisesåsens mystika och naturligtvis vilken relation hon har till mobbingproblemet, ledarskapet i skolan, kreativitet och annat intressant.

Stay Tuned...