Betyg?

Detta med betyg är ett område som ibland verkligen känns som ett politiskt verktyg och där själva sakfrågan alltsomoftast får ställa sig i skuggan. För det handlar om två saker här. Uppföljning av elevens lärande på ett kvalitetsmässigt sätt samt rangordning för vidare studier.

För det första om skolans kvalitetssäkringsprocess. Det vill säga skolans rektorers och lärares förmåga att kontinuerligt följa upp och stämma av resultatet och utvecklingen i elevernas lärande, dvs att se efter i vilken grad eleverna når kunskapsmålen. När man kan fastställa vilka mål eleverna uppnått och inte kan läraren, i min värld, vidta mått och steg för att stötta eleven i sitt fortsatta lärande mot icke uppnådda kunskapsmål m.m. Idén är alltså att låta eleven, läraren och föräldrarna få en bild av elevens kunskapsprofil och vad man ska lägga extra krut på utifrån den enskilde individens förutsättningar. Ganska enkelt resonemang kan jag tycka, och inte alls särskilt kontroversiellt.

Den andra sidan är själva betygsdiskussionen, och den kan tyvärr lättare polemiseras och politiseras utifrån grumliga agendor. Dessutom är den mindre intressant utifrån kvalitetssäkringssynpunkt, dvs elevernas lärandeutveckling. Man ska komma ihåg att vi historiskt sett använt olika betygssystem för att säkerställa att "rätt" elever, utifrån nåt slags kunskapsperspektiv kommer vidare upp i universitetsstudier. Inte utifrån att utvärdera kunskaps och lärandeutveckling för den enskilde individen.

Den 1 juli 1962 infördes det relativa, eller det grupprelaterade, betygssystemet i och med införandet av läroplanen för grundskolan Lgr 62. Det relativa betygssystemet byggde på den matematiska teorin om normalfördelning och hade som främsta syfte att på ett systematiskt och tillförlitligt sätt rangordna eleverna sinsemellan för att därigenom garantera ett rättvist urval till studier vid gymnasium eller vid universitet och högskola.
Skolverket

Det handlade alltså om att sålla fram de som hade bäst förutsättningar att klara sig på universitetet. Det relativa betygssystemet fördelade eleverna enligt normalfördelning redan innan de började skolan. Man antog helt enkelt att ca 7% av alla barn inte hade förutsättningar än att ges betygssystemets lägsta valör 1. 7% hade också det motsatta, dvs så pass goda förutsättningar att de nådde betyget 5 i betygsskalan. Därimellan fördelades betygen 2 (24%), 3 (38%), 4 (24%). Grundtanken var alltså att långt ifrån alla samhällsmedborgare hade förmåga att lyckas, en del var helt enkelt för "intelektuellt svaga" för akademiska studier. De allra flesta (69%) skulle alltså skulle sköta samhällets mindre kvalificerade yrken. Resultatet i skolan var så att säga på förhand bestämt av staten. Kunskap mättes genom "Central-prov" och prov i största allmänhet där respektive skola sedan fördelade eleverna enligt de stipulerade procentsatserna. Jag minns att jag en gång fick beskedet av läraren "att jag visserligen kunde mycket men tyvärr var 2:orna slut så det blev en 1:a". Läraren tvingades alltså betygssätta efter klinisk precision och inte efter egen känsla och professionalitet.

Det var lite skillnad gentemot innan då läraren själv utifrån sin kunskap och kompetens, hade en inre förmåga att "se" kunskapen hos eleven. Att lita på lärarens förmåga att "bedöma" eleven var en självklarhet innan 1962 (Bo Sundblad http://www.bibo.se/).

Då, innan -62, hade vi ett system kallat "Det absoluta betygssystemet", vilket antyder att man sökte ett betygssystem som rangordnade eleverna efter ett absolut mått på vad som skulle överföras till eleven. Däremot fanns knappt några ansvisningar om hur detta skulle gå till eller vad som var den absoluta kunskapen. Rent krasst kan man säga att lärarens professionalism värdesattes mer men samtidigt blev det tydligt att det behövdes ett annat system eftersom godtyckligheten i många fall var genereande. Förmodligen föranledde detta övergången till det relativa betygssystemet som då ansågs vara mer rättvist fördelade.

När inte heller det relativa betygssystemet verkade vara särskilt funktionellt och heltäckande i den föränderliga världen tog man nya tanketag. Kanske eftersom kunskapssynen i botten inte rimmade med världens gång, som allt oftare strävade efter måluppfyllelse och processtänkande. Och 1994 fick vi det "Mål- och Kunskapsrelaterade betygssystemet" där fokus låg på kunskapsmål och breda men också ganska tydliga beskrivningar av vad som skulle uppnås för betygsstegen G, VG och MVG i varje ämne. Formellt fanns inget betygssteg för underkänt eller IG. Grundsynen var mer att "alla kan" med rätt stöd och förutsättningar och att alla därför bör få chansen att visa att de kan tillskansa sig kunskaper och färdigheter för att nå universitetsstudier. Därför krävdes ett system som tydligare fokuserade på själva lärandet snarare än rangordning, ett system som ställde om hela grundbilden av vad en lärares roll skulle vara.

"...ge bättre information om elevers kunskapsutveckling och kunskapsprofil. Kunskapsbedömningen i ett mål- och kunskapsrelaterat betygssystem blir annorlunda till sin karaktär än i ett relativt system. Det är inte som i det grupprelaterade systemet tillräckligt att rangordna eleverna, till exempel med hjälp av provpoäng, och därefter sätta betyg enligt vissa procentsatser. Dagens mål- och kunskapsrelaterade system skiljer sig också från systemet med absoluta betyg där det inte fanns tydliga anvisningar om vilka kunskaper och kunskapskvalitéer varje betygssteg motsvarade."
Skolverket

Problemet var att man glömde kompetensutveckla skolorna i det nya systemet och utan kompetensutveckling tar saker och ting betydligt längre tid. Resultatet vi ser idag, enligt de flesta, är att lärarkåren har en del kvar innan man "övergått" fullt ut och lämnat det relativa betygssystemet och in i det målstyrda. Vilket enkelt borde kunna åtgärdas med en tydlig kunskapssatsning för samtliga lärare i svensk skola. Men inte då.

Efter 16 års arbete med detta system så vill man nu göra om det igen, man kan undra när skolan skall få löpa linan ut och verkligen lära sig betyg och bedömning. Nu får vi ett nytt betygssystem, och tanken är att sätta mer fokus på betygen för eleverna. Man ser det som en motivationsfaktor att få betyg tidigare. Man kan säga att det nya kommande systemet dels är en tillbakagång mot de båda andra systemen och samtidigt en stadsfästning i det målrelaterade grundtänket. Fokus hamnar på ett betygssystem som åter igen uppmuntrar till enkelt mätbara processer där hårdfakta och förmåga att "återge ordangrant" ses som finare än andra förmågor. Betygsstegen är A-F där A är toppresultat och F är underkänt. Vi är på väg tillbaka till kunskapssynen att "alla inte kan".

Men vad betyder då det? ja det betyder just det att vi talar om en återgång och inte en blick framåt.

Det intressanta är nämligen att världen runt om oss utvecklas i en annan riktning, en riktning som sätter lampan på kvalitet i själva lärandet och de processer som skapar det som de unga behöver för att ta klivet in i den modernt utvecklade och uppenbart mer komplexa världen. En värld där det inte räcker att "återge fakta" utan framförallt att använda kunskapen i faktiska relevanta situationer o sammanhang, att snabbt anpassa sig till nya förändrade förutsättningar och att vara kreativ och nytänkande. Det är nämligen där värdet skapas.

2015 kommer häpnadsväckande nog, enligt OECD, det internationella och "trubbiga" instrumetet PISA även mäta så kallade mjuka kompetenser, som exempelvis samarbetsförmåga, livskunskap, kreativitet etc. Kompetenser som idag inte så lätt låter sig mätas, vi får se var det hela hamnar. Det vore ju en riktig höjdare, eftersom skolor då skulle inrikta sig mot lärprocesser som exempelvis utvecklar elevernas kreativa förmåga och "att tänka".

Men min huvudpoäng är att om vi har ett betygssystem och ett förhållningssätt till lärande i skolan som hellre blickar bakåt och inte framåt så kommer vår placering i PISA-undersökningarna fortsättningsvis att sjunka dramatiskt, sett utifrån vad som kommer mätas 2015. Jag tror inte det var önskesceneriet när man började fila på nya betygsstrategin på utbildningsdepartementet.

Återigen visar det sig att världen förändras betydligt fortare än vi kan ana.

:-)