Disciplin & "det gemensamma ansvarets krav"

Debatten om hårdare tag i skolan har pågått under lång tid i både media och på arbetsplatser. Det finns därför all anledning att titta närmare på begreppet disciplin och vad det egentligen står för. Som föredetta officer kan jag en hel del om hur man på olika sätt skapar disciplin. Tro mig.

Och till att börja med så borde jag som "ovän av ordning" också lyfta disciplin utifrån våra arbetsplatser både i offentlig sektor och näringslivet. För är inte det också intressant? Alltså hur vi notoriskt utgår ifrån att bara för att man är vuxen så behöver man inte diskutera disciplin längre. Är vi så optimalt disciplinerade vi vuxna? Ta en paus en sekund i läsandet och fundera över er egen arbetsplats.

Kanske skriks det inte så mycket, som i skolan. Men å andra sidan har ni inte så många barn anställda, med pubertetshormoner sprutande åt alla håll. Men är ni så disciplinerade? Bidrar du hela tiden till verksamhetens bästa? Gör du hela tiden vad du kan för dina arbetskamrater och din arbetsgivare? Provocerar jag? Jaha....ok....

Vad är disciplin för något då? Är disciplin lika med ordning och reda kanske?

Nja, disciplin från latinets disciplina och discipulus (lärjunge). Lärjungarna följde tex Jesus av övertygelse kring Jesus ideer, inte för att han i första hand hotade dem med bestraffande åtgärder. Lärjungarna var i botten motiverade och hängde på Jesus av fri vilja. I modern ledarskaps och sociologi-litteratur definieras disciplin som:

Förmågan att inordna sig inom det gemensamma ansvarets krav.

Det betyder att disciplin inte nödvändigtvis måste betyda ordning och reda. Det betyder att det är en förmåga att på riktigt vilja ta ansvar för det vi gemensamt försöker skapa. På arbetsplatser, i skolan och i föreningslivet. På festen, i affären och på restaurangen. Överallt. Att ta ansvar för att resultatet blir gott och samtidigt ta hänsyn till att människor i vår omgivning trivs och mår bra.

Disciplin har däremot fått en annan betydelse i debatten om skolan, en betydelse av att disciplin handlar om en grupps makt att få en annan grupp att underordna sig hierarkier. Ett tröstlöst perspektiv, särskilt när man har med dagens frigjorda tonåringar att göra.

Jag menar att vi istället borde bejaka oordningen och inte övertjusas av ordning. Ordningstänket i för stora portioner konserverar gamla strukturer. Vi måste hitta det gyllene snittet här.

Självklart är det bra att både pedagoger och ungdomar stör ordningen och bryter mönster, det för utvecklingen framåt. Däremot är det inte så bra att de stör andras förutsättningar att lära. Det enda sättet att få människor att 100% helt och hållet fokusera på det gemensamma uppdraget är att få alla motiverade. Och de omotiverade är snarast de som det hela plötsligt kretsar runt.

Omotiverade personer på din arbetsplats stör ordningen medan motiverade ofta ändrar och/eller utvecklar ordningen, eller hur?

De motiverade utnyttjar möjligheten att konstruktivt påverka ordningen för hur vi löser problem och skapar resultat medan de omotiverade sällan tillför särskilt mycket, de obstruerar istället.

Låt oss återgå till disciplin. Förmågan att inordna sig inom de gemensamma ansvarets krav. Hmmm... Slutsatsen är att det endast genom motivation kan skapas riktig och hållbar disciplin. Genom hot, bestraffningar och annat som upplevs begränsande så skapas en skimär av disciplin och en kultur av ögontjäneri. En kultur som inte får fram det bästa hos oss.

Se till att utveckla ledarskapet i svensk skola och arbetsliv så kommer vi så småningom få extremt motiverade, kreativa människor och sjukt fina resultat.