"Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform skall varalikvärdig, oavsett var i landet den anordnas (1 kap. 2 §). Normerna för likvärdigheten anges genom de nationella målen. Enlikvärdig utbildning innebär inte att undervisningen skall utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser skall fördelas lika. Hänsyn skall tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns ocksåolika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. "Lpo94 1 kap
Detta är en vad man kallar "grundsten" i den svenska synen på lärandet, dvs att lärandet är högst individuellt och skall anpassas metodmässigt och innehållsmässigt efter varje individs förutsättningar. Om man gör det som det syftas på används resurserna väl och kommer ge de elever stöd som behöver stöd, både de som har svårigheter och de som behöver ännu mer stimulans för att utvecklas framåt. Det är hela huvudtanken här, dvs att dels ta utgångspunkten i lärandet och dels utifrån det sen fördela resurserna på ett optimalt sätt. Ett ganska komplicerat jobb som kräver mycket av skolans ledare och pedagogisk personal.
Nu kritiseras detta och politiker raljerar gärna över det pedagogiska etablissemangets misslyckande och att individuellt anpassad utbildning "nog är bra men omöjlig i praktiken". Och det är nog sant om praktiken fortfarande ligger kvar i de gamla strukturerna, vilket den kan göra på en del ställen. Jag ska ta ett exempel. I en klass på 25 elever finns det 25 olika förutsättningar. Om undervisningen enkom organiseras i en form där eleverna lyssnar på lärarens genomgångar framme vid tavlan för att sedan göra ett skriftligt prov, hur många olika individers förutsättningar av de totalt 25 har då pedagogen tagit hänsyn till?
Det betyder nu inte att läraren skall ha 25 olika metoder för den här klassen. Det brukar nämligen vara en vanlig invändning när detta kommer upp. Nej det betyder att man som skolledare och pedagog måste börja i rätt ände för att se vilka arbetsmetoder som tillsammans adresserar de olika behov som finns i gruppen.
Mål - Metod - Resurs är en analysform som är mycket vanlig, rent teoretiskt. Tyvärr fungerar vi människor, i både näringsliv och skola, inte alltid som teorierna säger att vi borde. I fallet ovan där rektorn och läraren väljer att eleverna i första hand skall lyssna på lärarens genomgångar framme vid tavlan för att sedan skriva ett prov använder man en annan analysmetod. Den metoden går ut på att först ta hänsyn till resurserna, därefter väljer man metod och sen tittar man efter vilka mål som eventuellt kan uppnås hos gruppen som kollektiv. Alltså Resurs - Metod - Mål.
Poängen med den första analysmetoden Mål - Metod - Resurs är att om man utgår från målen och därefter väljer optimal metod och först därefter gör avgränsningar om resurserna inte räcker så kommer måluppfyllnaden att öka eftersom man adresserar fler individuella behov. I den andra metoden blir måluppfyllnaden alltid lidande eftersom detta beteende i de flesta fall leder till "samma" arbetsmetoder oavsett vilka behov som finns. Man laborerar inte med arbetssättet utifrån elevernas förutsättningar utan väljer en allenarådande.
"Möjligheterna för svensk skola att ökar elevernas lärande resultat ligger mer i kunskapssyn, varierade arbetssätt och smarta pedagogiska metoder än i lärarnas ämneskunskaper, de är redan mycket fina."
Olika gruppers krav på mer ämneskunskaper hos lärare, som redan nu har mycket fina kunskaper, och deras dagdrömmeri om mer "katederundervisning" ger signaler om att analysmetoden Resurs - Metod - Mål är den som gäller i deras "mindset".
Detta är bekymmersamt inte bara rent logiskt utan också utifrån vad som står i läroplanen...se längst upp...
Fler boggar om:
Skola Skolan Grundskola Rektor Lärare Läroplan Pedagogik Skolutveckling
Ledarskap
No comments:
Post a Comment