USA hårdsatser i den globala kunskapskapprustningen

I November 2010 skrev jag här om USAs kommande satsningar på förnyelse av skolan. Det handlade om "the grand challenge" som ni kanske kommer ihåg. Det var startskottet på en eggresiv förändring för amerikansk skola som man menade tappat kontakt med samtiden. Man såg sig nödgade att skapa en utveckling där lärare lämnar sin "ensamvarg-position" i klassrummet till att samarbeta mer inom och utom klassrum och ämnesgränser, att koppla upp alla skolor mot höghastighetsinternet, att utveckla mätandet av kunskaper utifrån en modern och fräsch utgångspunkt m.m.

I veckan släpptes en stor kampanj av Arne Duncan, utbildningsminister, där man bland annat deklarerade att alla skolor ska lämna de tryckta läromedlen och gå över till digitala, läs mer på Stefan Pålsson utmärka blogg.

Det är tydligt att USA inser att ett modernt lärande, som naturligtvis sträcker sig bortom digitala läromedel, är nödvändigt för att stärka en kunskapsutveckling som rimmar med de krav som det samtida och framtida samhället ställer. Inte minst utifrån vad som händer i den globala:

Kunskapskapprustningen

Sverige ligger långt fram inom det moderna pedagogiska området, faktum är att vi är bäst i världen. Och vi är det utan att staten satsat dramatiskt på att få det att hända.

Det hela har istället startat ute i framsynta kommuner, fristående huvudmän, enskilda aktörer och inte minst hos nyfikna fantastiska lärare.

Tvärtom, vår utbildningsminister visar ständigt prov på att frågan om pedagogisk utveckling i riktningar mot en mer modern skola ligger på nivå som tangerar "en ickefråga".

Är det då klokt att staten tar täten i en sån här omfattande kunskaps- och samhällsförändring vi befinner oss i? Både ja och nej skulle jag säga.

Staten har aldrig varit särskilt bra på innovation, regelverk och politiska agendor står ofta i vägen för nyfikenhet och prova på mentalitet. Så ur det perspektivet ställer jag mig tveksam till att staten skulle klara av att driva igenom stora utvecklingsförändringar. Inte omöjligt så klart, inget är omöjligt i min bok. Men just nu tror jag förutsättningarna för det är, låt säga det diplomatiskt, inte direkt optimala.

Vår utbildningsminsiter skriver förvisso inte längre sina nyhetsbrev på skrivmaskin, utan med dator, deklarerande han i ett försök att minska effekten av ett oerhört plumpt uttalande om läsplattor. Men hans inställning i grunden tycks vara solklar, våra skolor behöver inte anpassa sig till Internets närvaro. Skola är skola, helst för evigt. Med den ingången så tycker jag nog att en nationell strategi vore ännu mer förödande.

Däremot tror jag att det behövs en nationell samling runt behovet av att förbättra skolan så den rimmar mer med samtiden och framtiden. Och det finns starka rörelser ute i kommuner och fristående huvudmän. Fantastiska lärare bryter varje dag ny mark för pedagogisk och didaktisk utveckling. Otroligt omvärldsmedvetna rektorer och förvaltningschefer finns också därute. Även skolpolitiker som uppvisar stort mod i att satsa på att modernisera skolan.

Men jag eftersöker en ännu större nationell samling.

Den nationella samlingen bör grundas i att partnerna, arbetsgivare och fack, till att börja med samlar sig runt frågan, vad vill vi att skolan ska vara? Hur ska den se ut? Vad behöver samhället för att tillgodose sina behov i samhällskroppen? Hur ser lärarprofilen ut framöver, vad behöver de ha med sig? Vad behöver individen i samhället för att klara sig? Vilket lärande backar upp detta?

Jag imponeras av Arne Duncan, som vågar utmana det pedagogiska etablissemanget och sok dessutom lyckas samla parterna mot ett nytt lärande.