Gårdagens avsnitt av Klass 9A visade hur resultaten sköt i höjden på det stora hela, men framförallt visade det hur viktigt det är med lärare som motiverar sina elever och verkligen visar stort engagemang. I Aftonbladet i veckan som gick kunde man även läsa att den positiva trenden hållit i sig äve efter programmets slut. Efter höstterminen ökade eleverna sina resultat så att 76% var behöriga till gymnasiet. Under vårterminen har klassen fortsatt att utvecklas och nu är hela 95% godkända.
Programmet kommer ofta upp som samtalsämne i vårt nätverk och inte sällan ur perspektivet att "hur skall lärare orka arbeta med ett sånt engagemang som klass 9As lärare gör" eller "kan man förvänta sig att alla lärare har samma förhållningssätt som dom har"?
Jag tycker dessa frågeställningar är helt fel ställda. Frågan man bör ställa sig är istället:
"Varför är det inte för oss alla en självklarhet att lärare har detta engagemang och förmåga att bygga de relationer son krävs för att öppna ungdomars sinnen för lärandet"?
Nu menar jag självklart inte att alla som jobbar i skolan är likadana och har exakt samma förutsättningar, men någonstans tycker jag mig höra att "alla inte kan" och det gör mig lite nedstämd. Jag är nämligen helt övertygad om att alla lärare kan utveckla detta coachande ledarskap i klassrummet oavsett vilken pedagogisk arbetsmetod man sedan väljer att undervisa efter. Men att kulturen och strukturen och den samhälleliga förväntningen på lärarrollen inte alltid uppmuntrat till att utveckla dessa förmågor som lärarna i Klass 9A uppvisar. Däremot finns dessa lärarkaraktärer på de flesta skolor jag känner till, de är dock inte alltid i majoritet. Debatten i media om skolan idag går tyvärr på tvärs med denna syn på lärares förmåga att utveckla sin lärarroll. Istället förespråkas att inspiration bör hämtas från den mer auktoritära skolan men jag tror att det är fel väg att gå. De enkla lösningarnas politik.
Innan serien började sändas var det många som fnyste åt programidén eller till och med log lite i mjugg över tanken att dessa elever skulle klara av att vända sin negativa lärtrend. "Det går inte" var ett vanligt mantra. Men tesen visade sig vara sann. Med tydligt ledarskapsfokus, tydliga mål, motivationsanpassat förhållningssätt, engagemang, kreativitet och variation i hur man undervisar så föds lusten återigen att lära. Och nyckeln är just ledarskap i klassrummet. Att man som lärare ser sig själv som ledare och inte enbart lärare sett ur traditionellt perspektiv.
Vi kanske i någon mening borde bryta mönstret i svensk skola? Klass 9A visar med all tydlighet att det går.
En förutsättning för denna tanke är att man känner inuti sig själv att "alla kan". I olika grad och på olika sätt, visst men "alla kan". Med rätt stöd och rätt förutsättningar. Det handlar ytterst om vilken kunskapssyn man väljer att bygga sin tanke på...
:-D
4 comments:
Jag håller med dig Fredrik
Alla kan om man vill. Vi pedagoger är annars bra på att klanka ner på oss själva. Jag jobbar myckert med PIM i Lund och får ofta ursäkter från mina pimmare om att de lämnar in inte håller måttet. Mitt svar är har du gjort ditt bästa är det tillräckligt. Du kräver väl inte mer av dina elever...
Skolan behöver en injektion om att vi kan precis som alla andra.
Tack för inspiration Fredrik!
Kepp upp the good work.
För beröm kan man inte få tillräckligt av och det ärvi pedagoger inte vana vid heller.
;-)
Ett bra inlägg och jag håller med om att alla kan, men ibland måste man fundera på vilken kunskapssyn har jag?
Ledarskapet i ett klassrum är viktigt, fast jag vill likna detta med Bourdieus tankar kring symboliskt kapital. Det är inget som du har för tid och evighet, utan du måste hela tiden arbeta med det. Vi vistas i olika fält ex klassrummet. Vi lärare måste förstå att det är viktigt med ledarskap och kroppspråk. Du får inte automatiskt respekt av eleverna utan du måste förtjäna respekten, vilket jag anser är sunt. Programmet klass 9A visar alla att det går och att det är roligt att lära sig.
Jag instämmer totalt och fullständigt med dig och det är trevligt att höra att ngn som arbetat inom skolans värld fortfarande har stora visioner. Själv håller jag på att utbilda mig till lärare bland annat pga detta. Jag har hur många gånger som helst under mina stora flickors skolgång tänkt att lärarna skulle ha kunnat skapa en mycket bättre kontakt med eleverna som genererat till ett mycket bättre klimat i skolan med ganska enkla medel. Jag har alltid undrat varför det inte har skett... ¨
Likväl som jag ser mitt framtida yrke som ett "kall" har även detta påverkat mig att slutligen ta tag i saken och verkligen utbilda mig till lärare. Jag har lovat mig själv att jag ska möta alla elever med dessa "enkla" medel och samtidigt hoppas jag på att vara med och påverka i stort. Jag har under hela min utbildning varit rädd för att jag i stor naivitet trott att jag ska kunna möta eleverna på ngt sätt som i verkligheten ändå inte skulle vara genomförbart, därför är jag mycket glad åt klass 9A. Det som händer där är det som jag hela tiden önskat skulle hänt mina flickor och det som jag också tror att jag kommer att förmedla...
Du har rätt i att den synen på människan behövs; att alla kan! Och den tycker jag att lärarutbildningarna förmedlar idag till lärarstuderande, åtminstone har de utbildningar jag gått igenom fokuserat på detta. Men det måste också till ett tydligt ledarskap för att, som någon skriver, kunna skapa förutsättningar för att få genomslag för sin människosyn. Om inte så blir det elevernas syn på kunskap som blir den gällande och det kan bli rätt slumpartat. Ibland blir det då inte alls tillåtet att lyckas i skolan, att tillägna sig kunskap. Så var ju läget i 9a när superlärarna kom dit.
Och där brister lärarutbildningen, dålig utbildning i ledarskap. Det får inte hänga på om läraren råkar vara född med ledaregenskaper (borde i så fall vara ett antagningskriterieum till lärarutbildning). Lärare ska utbildas i praktiskt ledarskap eftersom det är en förutsättning för att kunna fungera i lärarrollen. Allt annat är grymt mot läraren och i förlängningen även mot eleverna, framför allt de svaga eleverna. Vem ska stötta dem om inte läraren är ledare för klassen?
Post a Comment