I DN debatt kan tydligen vem som helst som uttrycker hårdare tag få plats. Idag kan man läsa Jan Jönsson, folkpartist, speciallärare och ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd berätta om sin syn på de ungdomar som inte är motiverade att gå i skolan.Storskolkande är att betrakta som minst lika allvarligt som grov kriminalitet eller tungt drogmissbruk.
DN 2007-08-13
Jan vältrar sig i fördomar mot ungdomar med svag självbild och elever med liten eller ingen framtidstro alls. Ordföranden i stadsdelsnämnden visar prov på en sällan skådad trångsynthet och en så liten förståelse för hur det fungerar i verkligheten med dessa ungdomar att man blir man blir skrämd, och inte så lite skrämd heller. När jag läste den först undrade jag om det hela rörde sig om ett satiriskt inlägg men så var det tydligen inte.
Jag delar Jans uppfattning om att det är katastrof att vi inte lyckas bättre med att skapa en intressant undervisning för alla elever, även om Jan skyller det yttre omständigheter istället. Jag delar också Jans uppfattning i sak om att socialtjänsten i allmänhet är flat och oengagerad och att utsatta ungdomar alltsom oftast lämnas i sticket. Men där går gränsen för min och Jans likatänkande.
Hur vore det Jan om vi istället för att kriminalisera och stigmatisera dem ännu tidigare istället försökte finna en verksamhet där deras engagemang, nyfikenhet och intresse för lärande får utrymme? Är det inte just det som vårt svenska skolsystem har som kungstanke? I alla fall på pappret....?
Tänk om Jönsson
Skola Skolan Grundskola Rektor Lärare Läroplan Pedagogik Skolutveckling Ledarskap
7 comments:
Fred har skrivit något liknande på sin blogg, där herr J själv kommenterar. Något du säkert är medveten om.
Nej det visste jag inget om, måste kolla....
Hej!
Tack för din kommentar till min artikel. Eftersom jag betraktar dig som lite av ett föredöme i skolledarkåren känns det bra att du tagit dig tid att kommentera, även om du inte håller med om så mycket.
Du skriver att jag "vältrar mig i fördomar om ungdomar". Detta är inga fördomar. Jag jobbar med dessa ungdomar dagligen och har så gjort i sex år (utan att skryta allt för mycket) rätt framgångsrikt.
De elevfall som jag talar om och arbetar med har inte särskilt mycket med att skolan upplevs som så tråkig att göra. Det är t.ex. barn och ungdomar som har ett rent helvete hemma, varje dag. Det är elever som har mycket stora psykiska problem med sig själva. Det är elever som redan i tidig ålder hamnat i svår kriminalitet och drogmissbruk.
Jag är den förste att erkänna att vi i Skärholmen inte lyckats, liksom hos alla andra socialtjänster. Jag upplever det som väldigt plågsamt att veta att vi inte når framgång med de elever som inte går till skolan. Nu ska vi starta ett nytt projekt med en särskild grupp inom socialtjänsten som ska jobba särskilt med dessa ungdomar, jag hoppas innerligt att det blir framgångsrikt.
Samtidigt vet jag att de fall vi haft i Skärholmen och som jag erfarit i mitt lärarliv ofta hamnat i ett moment-22, där skolan soc-anmäler, soc lägger ner utredningen för föräldrarna vill inte medverka, barnet får ingen hjälp, situationen förvärras, ny soc-anmälan, familjen vill fortfarande inte samverka osv.
Det är där jag menar att vi behöver en annan lagstiftning så att man kan t.ex. ge familjebehandling i hemmet, även om föräldrarna inte samverkar med socialtjänsten. Eller att barnet får en BUP-kontakt som kommer hem även om föräldrarna säger nej. Idag räcker att en förälder säger nej, så kan socialtjänsten inget annat göra än lägga ned utredningen. Sådan är lagen, tyvärr och har inte så mycket med flathet att göra.
Läs gärna de forskningsrapporter som min artikel grundar sig på, särskilt "Elever på vift". Hittas på Google som första träff om man slår in titeln.
Återigen, tack för at du tog dig dit att läsa och kommentera.
Vänliga hälsningar
Jan Jönsson (fp)
Ordförande
Skärholmens stadsdelsnämnd
Den biten du tar upp här nu håller jag med om, men jag är rätt säker på att skälet till att inget görs från socialtjänstens sida står att finna i att människorna i den inte gör tillräckligt inom rådande lagstiftning och uppdrag. Det saknas engagemang helt enkelt. Alltså har jag inget att kritisera i det du skriver i just det egentligen.
Det jag reagerade på, möjligen lite orättvist formulerat (förlåt), är formuleringarna om att skolkande är att likställas med grov kriminalitet och tungt drogmissbruk. En illa vald formulering som jag ville provocera dig lite till att utveckla eftersom den typen av formuleringar stigmatiserar och dömer redan utsatta.
Sen tror jag mig kunna se att även du tycker att skolans förmåga att stimulera dagens barns/ungdomars lärande borde bli bättre så att fler tycker att lärande är viktigt och att framtiden känns spännande och trygg. Genom det minskar såklart ströskolket. Det måste vara bättre att börja där än i tvångslagstiftningar och hårdare tag. Men visst, systemet och kulturen är en aning trögrörlig...
Min erfarenhet är också att den kategori föräldrar till "storskolkare" du tar upp ofta är svåra att övertyga eftersom de till varje pris vill förneka de problem som ligger bakom och för att deras erfarenhet av skolan (sin egen och andras) kan vara minst sagt traumatisk. Skolvägrare har ofta tappat allt förtroende för vuxenheten, inklusive sina egna föräldrar. Tvång löser inte detta. Jag tror det är dags att vi inser det. För barnens skull.
Jag har tex länge funderat över varför inte socialtjänstens delar som arbetar med skolrelaterade frågor finns (har sina arbetsplatser) ute i den dagliga verksamheten? Du har nämligen en poäng i att skolans uppdrag och kompetens inte kan, var tänkt att, hantera de ofta svåra psykosociala situationer som råder i samhället. Det var socialtjänstens uppgift, men vårt sk finmaskiga skyddsnät har en del grova hål som vi märkt genom åren. Och att ha den kompetensen flera kilometer bort är ingen vettig lösning. BUP är heller ingen bra idé (även om de trots allt gör vad de kan och många gånger mycket bra) eftersom psykologer bör finnas på varje skola och inte lämna det absolut viktigaste och svåraste till lärare och deltidskuratorer. Systemet är underdimensionerat utefter den magnitud problemen har.
Jag har startat ett projekt med ett par andra personer som syftar till att hitta former för att komplettera kommunernas verktygslåda med nya verktyg där fokus ligger på just skolvägrare. Jag vet nämligen att det är helt möjligt att fånga de allra minst motiverade in i lärandet. Men man måste då använda helt andra metaforer och tänkanden än de traditionella.
Kanske kan vi ses och diskutera det, jag tror du har mycket att bidra med. Din text visar ju trots allt på att du är engagerad och har tänkt till.
:-)
Hej Fredrik, såg dig imorse...det var bra... vi måste börja ena teknik med skolans syn på hur att lära... vi kan inte förbjuda...vi kan inte bara snacka om ... kepsar..och annat. Om vi håller på så så är det nästan så man förstår att de skolkar...finns ju annat att göra...Jag vill hålla mina elever inne i skolan...ska vara angeläget att vara och delta där. Allt gott Anne-Marie
Annemarie: Jag håller med dig om det du skriver...
Härligt Fredrik. Härlig. Du anar inte vad glad du gör mig. Jag har sagt upp mig... från mitt jobb... det tog slut... min ork... inte med eleverna...men med ....ja...
Jag har sagt upp mig...men inte kastat in handduken... Anne-Marie
Post a Comment