En liten artikel i DN säger att det enligt högskoleverket är allt färre som väljer läraryrket. Inte så konstigt eftersom yrket framställts av diverse aktörer som ett av de värsta och farligaste som finns. En del har till och med kallat det en krigszon, med små resurser och som ett mer mindre otacksamt lågstatusjobb."Allt färre vill bli lärare. Lärarutbildningen fortsätter att tappa sökande och det är främst männen som vänder yrket ryggen, enligt en rapport från Högskoleverket som presenteras under fredagen."
DN 19 dec 2008
Det kommer bli tufft när 40 talisterna nu lämnar sina arbetsplatser. Vem ska ta över har man tänkt sig? Och vilka skall förbereda våra barn och unga för den alltmer komplexa och globaliserade värld vi går mot?
Dax kanske att ändra på bilden av läraryrket nu under 2009 och istället marknadsföra det som den fantastiska arbetsplats den är. Och som den i särsklass viktigaste yrkesrollen vi har i vårt samhälles framtidsbyggamnde. Om vi nu verkligen vill ha de vassaste människorna till att utveckla våra barn? Vill vi det får vi också se till ta ansvaret att locka dem till yrket och inte skrämma iväg dem.
Att det ska vara så svårt att lyfta skolans betydelse till dess riktiga och rimliga nivå?
Jag tänker börja:
Människor som arbetar i skolan är viktigare än: skolpolitiker, svetsare, poliser, säljare, bankanställda, rallyförare, rockstjärnor, TV.-hallåor, busschafförer, forskare, snickare, psykologer, socialsekreterare, Fredrik Virtanentyper, journalister, skådisar, företagare, miljonärer, sjuksköterskor, bagare, affärsbiträden, receptionister, mekaniker, officerare, optiker, veterinärer, läkare, processtekniker, taxichafförer, besiktningsmän, mäklare, skolverketanställda, godiskioskägare, nätverkstekniker, programmerare, direktörer, affärsänglar, kriminalare, resturangfolk, entreprenörer, leksakstillverkare, yrkesbloggare, ståuppare, föreläsare, fackrepresentanter m.fl.
:-D
13 comments:
Rent krasst är det en rejäl lönehöjning som skall till för att höja statusen på läraryrket. Det är inte mycket att hymla om, i dagens samhälle stavas status pengar.
Lärare är viktiga, oerhört viktiga, men bemöts idag från regeringshåll, från föräldrahåll, från kommunhåll, från mediahåll som en slags lektanter snarare än de hardcore kunskapsförmedlare vi faktiskt är. En stor bov i dramat är lönen, och skolbudgetar. Varför skulle lärare bemötas med respekt från någon (förutom elever som, ärligt talat, för det mesta i de flesta fall faktiskt har respekt, är trevliga och hövliga) när de till synes snällt nöjer sig med att jobba för en spottstyver, i nedslitna lokaler, med fler och fler uppgifter som inte har med yrket att göra, och allt detta utan att klaga? En rejäl löneförhöjning, varför inte en fördubbling rätt upp och ner, skulle höja lärares självrespekt, göra yrket intressantare för kommande generationer och ge en välbehövlig statushöjning.
Morrica, du har naturligtvis rätt i att lönen har betydelse och att den borde upp. Vilken yrkesgrupp vill inte det? Fördubbling av 200 000 personers lön med med 350 000 kr per år (inklusive sociala avgifter) blir 70 miljarder kronor/år. Fram tills att staten och kommunerna hittar dessa pengar till fördubblingen kanske vi måste hitta fler bra förslag? Inte omöjligt kan man tycka, allt handlar ju om prioriteringar. Men jag vet inte om det är skolministerns högsta prioritering just nu. Inga fler ideer?
:-D
För att förbättra den svenska skolan - mängder! Välkommen till min blogg där de trillar fram när jag har tid, idéerna och åsikterna. För att höja statusen på läraryrket, nej, det var värre. Det är nog dessvärre pengar som ska till, sånt ser samhället ut idag. Men jag ska inte vara knusslig, en femtioprocentig höjning vore en början =) 35 miljarder per år väl investerade i våra ungars framtid.
rätt!
karriär vill vi också ha ...
vem vill gå och harva med 10 åringar dagarna i ända i 35 år till ...!
har varit inne på detta i mitt inlägg
http://elevensval.wordpress.com/2008/09/24/replik-anita-ferm-lever-inte-i-min-varld-heller/
Joakim: Jepp där har du en poäng, en tydligare möjlighet till karriär skulle göra yrket mer attraktivt.
:-D
Vad innebär då, rent konkret och handgripligt, att göra karriär? Klättra högre på en tänkt hierarkisk stege, eller utvecklas inom yrket? Forska, kanske? Samverka med lärare inom andra områden? I andra länder? Ett internationellt perspektiv med möjlighet att byta arbetsort för att komma vidare i sin yrkesroll? 'Att göra karrikär' är ett väldigt generellt uttryck, men om vi börjar i generaliseringar kan vi närma oss konkreta förslag så småningom. Själv skulle jag tex gärna ägna en del av min arbetstid åt samverkan med andra skolor, det skulle vara både givande och en möjlighet att ge.
Karriär enligt Wikipedia:
"Karriär är ofta benämningen på en persons utveckling inom arbetslivet. Att göra karriär kan innebära olika saker, såsom att
* klara av mer specialiserade och svåra uppgifter (funktionell karriär)
* klara fler och fler olika typer av arbetsuppgifter (utvidgande karriär)"
Det kan alltså vara allt det du skriver. Poängen med en tydligare karriärgång skulle vara att det förenklar tex löneutveckling och skapar möjligheter för de som vill att få högre lön. Många skulle naturligtvis riskera att stanna i sin utveckling och inte få så stark löneutveckling. Begrepp som prestationsbasserad lön får i karriärdiskussioner större utrymme och kanske blir den också mer begriplig än idag. Nu finns få karriärvägar, förutom att bli skolledare eller andra kommunala chefsbefattningar. Inom specialpedagogik finns ju också möjligheter idag, om än fortfarande små. Men nog skulle jag kunna se många av dina förslag som karriärtankar inom skola.
Och vips var vi tillbaka i lönefrågan igen. Karriär innebär ju inte bara en möjlighet att utvecklas, för de allra flesta skall det till en inkomstökning också för att man skall se det som mödan värt.
Det verkar som att hur vi än vänder oss så behövs det pengar.
Och så var det det här med de som väljer att utbilda sig på lärarhögskolan och sen trampa vidare i samma ullstrumpor fram till pensionen, och därigenom riskerar stanna i löneutvecklingen. Kommer de att stillatigande finna sig i detta, kräva sin del av kakan eller utveckla en bitterhet som riskerar gå ut över eleverna? Eller borde kanske ett utvecklingsbeting införas?
Klart att det hänger ihop. Efter 15 år har svenska lärares löneutveckling betytt 17% högre lön jämfört med ingångslön. Betydligt lägre än i andra länder, det är ingen nyhet i det. Danmark har högre ingångslön men efter 15 år endast 12% utveckling. Men det intressanta är ju knappast att status hänger ihop med ingångslön och löneutveckling. Det intressanta är hur vi hur får vi dels en bättre skola som sedan uppskattas av samhället och som sen i sin tur genererar generellt sett högre löner? Få beslutsfattare verkar vara intresserade av att öka lönerna nåt nämnvärt just nu, allra minst staten efter sin svartmålningskampanj. Kanske har den delvis haft uppgift att svartmåla skolan för att hålla debatten om löner nere? Någon man kan fundera på. Och om man är realistisk kommer det nog att dröja innan man höjer lönen utan att få mer för pengarna. Dominoeffekten på hela arbetsmarknaden skulle dessutom blir stor om du dubblar eller halvdubblar utan vidare. Jag tror att den bästa vägen mot en bättre skola och ökade löner, som en spegling av ökad status, är just genom ökad kvalitet i skolan och minskad svartmålning av arbetsplatsen skola i medierna.
Jag tror man måste vara medveten om att ökad status står i direkt relation till andras syn på det man gör. Därifrån blir det sedan enklare att öka lönen, för dem som har förtjänat en högre lön vill säga. Vi måste också våga prata om hur vi gör med de som inte bidrar i den mån att de är värda en högre lön? Känsliga frågor detta.
Efter mina år som rektor såg jag ju hur både arbetsgivare och fack av olika skäl ibland höll tillbaka vissa lärares löneutveckling, oftast de kompetentas. "De hade fått tillräckligt" sa facket och arbetsgivaren höll givetvis med. Det är inte bara att ge lärare högre lön så där utan vidare, "det betyder ju att någon annan lärare får mindre del av kakan" sa man. Javisst så måste det ju naturligtvis vara om man ska hävda att det ska löna sig att prestera väl och lyckas. Det andra alternativet är ju någon sorts medborgarlön som är lika för alla. Men i dessa diskussioner väcks oftast ont blod i skolkulturen, detta är en sådan fråga. Man vill ha mer i lön men inte att andra ska ha det om inte jag själv får följa med. Min poäng är dock inte detta utan snarare att det måste finnas en tydligare möjlighet att öka lönen för de som bidrar mer till utveckling och elevers lärande, måluppfyllnad. Givetvis måste här finnas en tydlig och rimlig bedömningsmekanism som alla är bekväma med. Och det är ju här som det oftast brister kan jag tycka, kriterier är ofta luddiga och av bedömningskarraktär. Men en utökad karriärmöjlighet systemmässigt är det enklare tror jag. Samt att arbetsgivare måste våga premiera de "mest kompetenta lärarna" när de sätter löner.
:D
Du radar elegant upp flera av svårigheterna med individuell lönesättning i skolor. En av de största stötestenarna är, som du påpekar, att oavsett hur mycket man vidareutbildar sig är det i dagens system sällan det ges utrymme för utökat ansvar. En mentor är t ex en mentor, och avlönas som en mentor, oavsett om personen i fråga inte gör mer än att gå in i klassen på mentorstiden, prata om frånvaron och sen gå igen, eller lägger ner ett hästjobb på det sociala klimatet i klassen och varje elevs personliga utveckling. Det är, som du så mycket riktigt säger, känsliga saker detta, men det sorgliga resultatet är att den engagerade läraren ofta sjunker i ambitionsnivå, det lönar sig ju inte!
Och nog har du en poäng i orsaken till regeringens svartmålande, jag tror det ligger mycket i det du säger.
Men där torde ligga mer bakom, det tycks finnas en uttalad agenda att sänka lärarnas status än mer, flumskole-debatten har hamnat på en rent löjeväckande nivå men återspeglas i föräldras, och andra vuxnas, attityder mot skolor, lärare och rektorer. Hur kan vi, inifrån, ändra på detta? Enskilda lärare var och en för sig kan inte göra mycket för den generella bilden, om vi ska vara ärliga, det krävs en samlad ansträngning. Går det att kombinera individuell utveckling, med därtill hörande lönesättning, med en samlad insats för att höja skolans anseende, samtidigt som regeringen bedriver sin svartmålningskampanj? Var ska vi börja?
Vi får börja i det lilla och sen veckla ut kartan och få många med på tåget. Många som tänker nytt och fräscht med sakliga argument inom given smart strategi och som inte faller för frestelsen att sjunka ned till "de enkla lösningarnas politik" eller "bitterhetens altare". Där finns alltför många aktörer redan och inga av dem kan påverka i realiteten.
Allt går....det kan bara ta lite tid....men för den som har roligt går tiden fort som bekant...
;-)
Du kanske vill vara med...
:D
Tja, med tanke på hur enormt klok och vis, för att inte nämna ödmjuk, jag är så.... *skrattar högt åt min egen låga humor*
Det är klart jag är med. Det gäller min egen situation, det gäller alla Sveriges elevers situation, och därigenom gäller det framtiden, vad vore jag för slags människa om jag inte ville vara med och göra den så bra som möjligt?
Ur en aspekt har du helt rätt, man måste börja långsamt och få med så många som möjligt på tåget. Ur en annan aspekt ser jag en risk att rälsen rivits upp om man väntar för länge, och då blir man stående vid stationen med sitt fullsatta tåg. En Skalman-modell, där man skyndar långsamt, är nog att rekommendera.
Yeahh - det är verkligen dags att visa vårt fantastiska yrke. Var ska vi börja? Jag ställer upp och lobbar och promotar för läraryrket, hör av dig ;D
Post a Comment